Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elin Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildringen av hennes och en ung ingenjörs kärlekshistoria. Ingenjören, som äter
på samma matställe som Pegg, börjar med att behandla henne en smula
överlägset men blir snart grundligt tillstukad. Han märker därigenom att det
finns något inombords hos flickan, de bekanta sig från en annan sida, bli vänner
och slutligen makar, ehuru detta steg för den manliga parten medför en djupt
smärtsam uppgörelse med hans mor. För henne är en kvinnlig journalist inbegreppet
av all tänkbar lättfärdighet, och hon gör allt hon kan för att förmå sonen
avstå från Pegg, vari hon dock ej lyckas.
I likhet med de unga flickorna i Norrtullsligan ser även Pegg längtansfullt
fram mot den tid, då hon får grunda ett eget hem. Och trots sitt intresse för
journalistiken och sina framgångar inom yrket sticker hon ej under stol med att
arbetet i ett eget hem för och tillsammans med en make är mer värt än ett
yrkesarbete. I 80-talets böcker skulle en så pass emanciperad dam som Pennskaftet
säkert ej anlagt den synpunkten.
Elin Wagners fjärde bok har titeln »Helga Wisbeck» (1913) och skildrar en
kvinnlig läkare, vilken offrar sin personliga lycka för att helt kunna ägna sig åt
sina lidande medmänniskor. Här liksom i de föregående böckerna betonas särskilt
solidariteten mellan kvinnor, kamratskapet mellan dem. Hur olika dessa kvinnor
för övrigt äro — när det gäller sammanhållning gent emot männen, eldas alla av
samma ända, och intet brister i den påpasslighet, varmed fronten slutes för att
med kvicka, vassa eller överlägsna repliker slå tillbaka förmodade maskulina
övergrepp. Den offertanke, som också framträder i boken, blir i Elin Wagners
senare böcker allt mera markerad. Men innan denna nya syn blir det centrala för
förf., har hon i en rad novellsamlingar givit uttryck åt samma litet spydiga
betraktelse av människorna, som gör sig gällande i de redan omnämnda alstren av
hennes författarskap. Den tidigaste novellsamlingen — bortsett från »Från det
jordiska muséet» — heter »Mannen och körsbären» (1914) efter titelnovellen, som
egentligen endast är en diskussion mellan en frånskild fru och en herre om fruns
f. d. man, vilken hon fortfarande beundrar och längtar efter. Hon kan icke förklara
varför, »han har kärlekens gåva, det är alltsamman», säger hon, och den andres
hänsynslösa rättframhet om äkta mannen: »han äter kvinnor som körsbär för det
mjuka köttets skull» förstår hon ej. Även om det också här är mannen, som
placeras på de anklagades bänk — den kvinnliga partens roli är dock ej intellektuellt
upplyftande — så har Elin Wägner i andra av dessa noveller gjort så gott som
uteslutande kvinnor till föremål för sin skildringskonst. I »Felbermans
dövstumma piga» t. ex. berättar hon en dråplig historia om en småstadstekonselj av
damer, vilka förvisso ej äro förskönade. En av dem, som alltid har svårt att få
sina jungfrur att stanna, har nu fått höra, att från stadens dövstumskola kan
man få jungfrur, som äro ett mönster av dygd; de äro aldrig ute och nojsa om
kvällarna — av lätt insedda skäl. Fru Felberman anställer också en sådan
jungfru, men ack, det blir en tragisk historia, vars upplösning för de agerande
är lika vemodig som den för läsaren är befängd. Och den är framför allt ej
ägnad inge läsaren någon högre grad av aktning för husmödrars och jungfrurs
ömsesidiga beredvillighet att förstå varandra.
Även i de följande novellsamlingarna, »Nyckelknippan» (1921) t. ex., möter
mer än en gång en liknande, kritisk människoframställning, och ej minst den
andliga orientering män bruka kalla kvinnors brist på logik presenteras här till full
evidens. Men samtidigt blir det andra drag, som alltmer komma att dominera i
Elin Wagners författarskap. Man möter dem redan i »Åsa-Hanna» (1918),
vilket nog i åtskilliga avseenden är hennes mest betydande verk. Bokens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
