Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hcb. Skönlitteratur: nysvensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosen, Hans von. Som folk är mest. Roman. L. H. 1929. 272 s. 5:—.
En resebok av denne författare har förut berömts för »sin anspråkslöshet och fullkomliga
brist på låter». Precis samma beröm passar in på hans roman. Dess skildringar ur
societetsmänniskors liv, deras kärleksintriger, såväl som deras kapplöpningar, göra ej anspråk på att
gå på djupet, att röra sig om något annat än det som finns hos jämnstrukna människor, hos »folk
som det är mest». Men detta framlägges vederhäftigt, om än ej på något högre litterärt plan. F. V.
Rydqvist, Oscar. Ringen du gav mig. Komedi. Schildt 1929. 120 s. 3:—.
Ett älskvärt men ej vidare märkligt skämt. Har gjort lycka på scenen men verkar vid
läsning något tunt och konstlat. Rg.
Rådström, Karl Johan. Medan jag lever. Dikter. Tiden 1929. 59 s. 2:—.
Det otryckta mottot till detta dikthäfte torde vara det Karlfeldtska: och livet berömmas så
länge det varar. Skalden försöker icke de djupa eller originella greppen, men det finns något
intagande i hans stillsamma livsglädje och tacksamhet mot hem, vänner, årstider och livsåldrar.
En handfull sommarlyrik har en särskild, ljus charm. J. G.
Sandgren, Gustav. Sju. Roman. A. B. 1930. 125 s. 3:—.
På pensionat Karlsson bo en alkoholistisk och antieinsteinistisk miljonär, som gifter sig med
ställets koksa, en mystisk figur, som förför två äldre fröknar och sedermera med våld återföres
till ett privat dårhus, de två fröknarna, av vilka en begår självmord, en fåraktig trädgårdslärling,
kär i en skön sjuksköterskeelev, som på sistone uppmuntrar honom, sedan hon skänkt en kort
lycka åt den sjunde inackorderingen, en fattig, allvarlig och lyrisk bokhållare, som spelar Bach
och för dagbok i vårdad stil över sin och de övriga sex existensernas medelmåttiga tillvaro. J. G.
Schmidt, Måtte. Fint folk. Teckningar av Albert Engström. Förord av
Bo Bergman. Nst. 1929. 67 s. Portr. 3:75, inb. 5:25.
Dessa karakteristiker på vers av en del kända personer sakna kanske starkare komisk
egenart, då de gå i det studentikosa eller S. H. T.-mässiga skämtets kända tecken. Men de ha ej heller
utgivits med högre anspråk, de äro det glada tillfällets barn, sprungna ur ett soligt oförargligt
humör, de ha poänger, som både äro lustiga och träffande, och de skola roa mången. F. V.
[Serner, Gunnar, pseud.:] Frank Heller. Eskapader. A. B. 1929. 243 s. 5:75.
Tjuvpojkslynne och kultur och där så skall vara fyndig fabulering utmärka som vanligt
dessa Frank Hellers reseminnen och historier — underhållningsläsning på litterärt plan. F. V.
Silfverskiöld, Tage. Dubbelspel. A. V. C. 1929. 200 s. 4:—.
En otroligt romantisk historia om en nattsvart bov, vilken för att hämnas en oförrätt
begången mot hans bror utför de mest skurkaktiga handlingar, tills han slutligen avslöjas och
straffas på ett högst uppskakande sätt. De av honom grymt behandlade unga tu få förstås varandra
till sist precis som i de hederliga romanerna från 1840- och 1850-talen. Man bära undrar, om
förf. ej läst annan litteratur än böckerna från denna epok. Litterärt sett saknar »Dubbelspel»
varje värde. M. F.
Siwertz, Sigfrid. Reskamraterna. Noveller. A. B. 1929. 304 s. 6:50.
I denna nya samling äro särskilt två noveller betydande, den som handlar om en ung proletär,
vilken ur en ytterst riskabel och kriminiellt betonad situation klarar sig genom livet till en
god och samhällsuppbyggande medborgare — och den om en ung präst och en gammal ateistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
