- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Femtonde årgången. 1930 /
133

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skäl för den beteckningen. I Herr von Hancken (1920), en skälmroman i
gammal stil men med Bergmans speciella grepp om huvudpersonerna, skriver
den unge magistern Bror Benjamin Carlander en »Theodicé eller Wärldsförklaring»,
däri han betraktar vår jord och dess liv och leverne som ett
läggspel eller en patience, varmed Vår Herre på lediga stunder roar sig men där
djävulen då och då i ungdomlig yra ställer till oreda och förtret. Vi
människor ha ytterst litet med spelets eller lekens utgång att göra. I En döds
memoirer (från 1918) är marionett-tekniken genomförd. Människorna sprattla
allteftersom det ryckes i trådarna — pliktens, glädjens, sorgens. Mördaren
på det makabra hotel de Montsousonge skymtar i det outreddas halvdunkel,
»stadd på flykt, med ena armen uppsträckt och det ena benet, som om han
hängt i trådar». Han är en marionett och intet annat. Och dessa skuggor och
spökfigurer ha skapat sig en gud efter sitt beläte: »Våra tankar äro irrbloss
som förnöja honom med sin fladdrande lek.»

Man frestas jämföra denne Vår Herre med författaren själv. Bägge äro
de fantasifulla iscensättare av tragikomedier och roas mer än bedrövas åt de
sprattlande dockorna, åtminstone till en viss gräns.

Ersättes hos Bergmans typiska människor deras oroliga kaos av nycker
och hugskott av en fast kärna, så utgöres denna av en fix idé, ibland fattad
och analyserad av dem själva. Ingeniör Arnberg i En döds memoirer — geni
och uppfinnare — behärskas motståndslöst av en sådan fix idé. Men hans
tvångstanke har till innehåll att han skall återköpa fädernegården och är alltså
i och för sig oskyldig, ja hedervärd. Dock får den olycksdigra följder. Trots
detta ångrar han inte att han offrat allt, pengar, lugn och hälsa. Och han
utreder varför: »Jan, om jag inte haft denna fixa idé, om jag inte klängt
mig fast vid den med hjärna och hjärta, med kropp och själ, så hade jag varit
förlorad. Jag hade inte haft makt över mig själv. Jag hade drivit omkring
som ett flarn, följande varje strömdrag. Varje främmande vilja, som
kommit i min väg, hade haft mera makt över mina handlingar än min egen vilja.
Jag hade inte haft någon vilja. Jag hade haft mina nycker, mina begär, mina
infall. Det är dåliga styresmän. Eller rättare sagt: det är dåligt bränsle
under ångpannan. Det ger inte styrfart. — — — Vad vi behöva är styrfart,
att vi inte bliva flarn, som följa vart strömdrag.»

Den allt uppslukande vurmen kan alltså i viss grad stålsätta, bli ett värn
mot vad den adlige artisten och vagabonden Loewen kallar sin »tredje vilja».
Han berättar själv på sitt stillsamma, trötta sätt sina upplevelser i till synes
vardaglig, i grunden högst konstfullt arrangerad omgivning, och resultatet
har blivit en av Bergmans konstnärligaste böcker — Loewenhistorier (1913).
Den överträffas av andra i robust tyngd och spelande överdåd men inte i
finess, även om slutet tenderar till att övergå i något billig rebuslösning.
Tonen är diskret, och den grovkornighet, både ordets och sakens, som Bergman
rätt ofta faller till föga för — jag vet inte, om han betraktar den som en
gärd åt svenskt skämtlynne eller har naturlig dragning ditåt — den undgås
lyckligen på grund av det valda mediet. Banaliteten och ruskigheten speglas
genom den ömtålige men samtidigt fördomsfrie Loewens temperament och
förlorar därigenom alla skarpa och skrovliga konturer — alltsammans skymtar
liksom under ett lätt skimrande glashölje. Mitt i mängden av mer eller mindre
snedvridna individer rör sig Leonard Loewen, regerad av den dunkla inre
drift han nämner sin »tredje vilja». »Så snart jag fått fullt klart för mig,
att det ur förståndets och känslans synpunkt är bäst att gå — så stannar jag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:14:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1930/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free