Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Centralbiblioteket i Esbjerg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någon risk för att biblioteket skall förlora någon bok finns ej. Lämnar
patienten sjukhuset, ger han sina böcker åt sköterskan eller lägger dem i den
gemensamma lådan i rummet.
Vad så bokvalet beträffar, måste man komma ihåg, att det är sjuka människor,
som ska läsa dem. Köp alltså inga alltför sorgliga böcker, som handla om
lidande och död och ej heller några fackböcker utom en del reseskildringar och
biografier, som ju alltid ha sina läsare. Som ovan sagts, önskar patienten en
särskild bok av vad slag som helst, har han bära att genom den tjänstgörande
beställa den från biblioteket. En annan sak! Köp inga stora och tunga böcker.
Jag hörde ofta en patient säga om en erbjuden bok: »Nej, inte den, den är för
tung.» Små lätthanterliga, fängslande böcker. Jag lämnar ur minnet exempel
på några ofta lånade författare: Beskow, Böjer, Hamsun, Martin Johnson,
Knudsen, Korek, Lagerlöf, Lökken, Nexö, Ring, Oterdahl och Skjoldborg.
Kanske fler kvinnliga än manliga läsare i stort sett. Inget begränsat lånetal
för patienterna! I regel låna de dock ej fler än 2 à 3. Oftast cirkulera
böckerna mellan de sjuka i samma sal.
Vid urvalet måste man minnas, dels att många sjuka aldrig som friska lånat
på ett bibliotek, dels att boken skall föra tanken från dem själva — med andra
ord förströ dem. Detta spelar också en viss roli vid tillfrisknandet. Mången
husmor från landet hade troligen under sin hälsas dagar ej haft tillfälle se i en
bok. Sjukhusvistelsen blir för henne och hennes gelikar en verklig semester,
nota bene, om hon ej är alltför illa däran. Glädjande nog är det mycket vanligt,
efter vad jag sett och hört, att de sedan som friska av egen drift söka sig till
biblioteket. Och bibliotekets gamla låntagare, som av en eller annan orsak måste
läggas in på sjukhus, sade, att de ej visste, hur de skulle få tiden att gå, om ej
biblioteket kom till dem.
Är detta något att ta efter i Sverige? Vår biblioteksförfattning möjliggör
ju understöd för sjukhusbiblioteksverksamheten även genom de kommunala
folkbiblioteken. Åtminstone i småstäderna borde det vara en lätt sak att i detta syfte
få till stånd samarbete mellan sjukhus och bibliotek. I Stockholm blir det ett
kvistigt problem. De stora sjukhusen skulle kanske helt lägga beslag på minst
en person. Hur lösningen än kommer att bli, som det nu är kan det ej fortgå
i längden. Vi kunna ej begära, att sköterskorna ska ha tid eller lust att ägna
sig även åt detta arbete. Nej, hjälpen måste komma utifrån.
Häromdagen kom en äldre dam upp på Götgatsfilialen av Stockhoms stadsbibliotek
och ville ha några böcker till sin man, för övrigt vår låntagare, som låg
pä något av stadens sjukhus. »Han tycker det är så hemskt långsamt att inte
ha något att läsa, och så får jag gå till honom med böcker härifrån.» Jag
hoppas, att den dagen snart är inne, då kvinnliga assistenter rulla fullastade
bokvagnar genom sjukhusen litet varstans i vårt land.
Att de sista årens kraftiga utveckling ej är något för Esbjerg ensamt utmärkande
utan omfattar danskt biblioteksväsen över huvud fick jag bekräftat på
hemresan, då jag om än flyktigt besåg centralbiblioteket i Odense och till sist
den nya köpenhamnsfilialen vid Enghaveplads, vilken ingen biblioteksintresserad
resande bör försumma att besöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
