Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om handbokssamlingar och referensarbeten i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böckers bruk. Det finns nog de som anse, att man i alla händelser — alltså även
när det gäller den mindre boksynta publiken — ej har skyldighet att gå längre
i sin hjälp än att meddela, var den önskade upplysningen bör stå att finna och
sedan lämna den frågande åt sitt öde. Man säger att det är slöseri med
bibliotekets resurser av arbetskraft att gå därutöver. Och det är mycket sant, att det
vore synnerligen önskvärt, om t, ex. skolornas arbete kunde ge till resultat en
större vana hos den stora allmänheten att hämta upplysningar ur böcker än som
nu är fallet. Men det kan på samma gång vara skäl att framhålla, att man med
en aldrig så energiskt och skickligt driven undervisning i skolorna, kompletterad
med bibliotekens egen verksamhet i samma riktning — jag tänker i detta senare
fallet ej blott på systematisk undervisning, särskilt i barnbiblioteken, utan även
på att referensarbetet bör bedrivas under sådana former, att det för de
frågande underlättar att småningom reda sig på egen hand — knappast kan tänka
sig komma så långt, att menige man blir lika upptränad att på egen hand leta sig
fram bland och i böckerna som bibliotekarien av facket, som har detta till sitt
speciella yrke. I vilket fall som helst — innan vi nå fram till ett så utopiskt
sakernas tillstånd skulle jag vilja hålla före, att slöseriet icke består i att hjälpa
utan i att icke hjälpa. Ett sådant slöseri med sina resurser kan ett bibliotek ej
tillåta eller en så dålig förvaltning av allmänna medel, att böcker köpas, bindas
och katalogiseras för dyra pengar och där kommer en skattebetalare, som i
själva verket behöver just en av dessa böcker, men av brist på arbetskraft i
biblioteket eller därför att den tjänstgörande har en doktrinär uppfattning av vad
människor böra kunna ta reda på själva avspisas med ett otillfredsställande svar,
som ej leder fram till denna bok, utan låter den stå orörd kvar på hyllan.
Naturligtvis dyker det ju upp fall, då man börjar tveka, om man längre, i sin
egenskap av det allmännas tjänare har någon skyldighet att hjälpa till. Att
stadsbibliotekets referenspersonal utnyttjas till att artikel för artikel skaffa
litteraturhänvisningar och illustrationer för ett under utgivning varande
konversationslexikon finner jag t. ex. orimligt. Och mycket mera hågad känner
man sig inte att ägna sin tid åt korsordsgåtor. En bok om djungelväxter låter
ju vid första påseendet som en ganska allvarligt sinnad fråga, men i själva
verket skulle man lämna en mycket effektivare hjälp genom att fråga: hur
många bokstäver skall det vara och vilka har Ni klara, än genom att söka reda på
litteratur om djungelväxter. Somliga hithörande frågor låta som sagt första
gången man hör dem riktigt förståndiga, och man tror, att de härflyta ur en sund
och uppmuntransvärd vetgirighet, men när man småningom finner halva
utlåningspersonalen sysselsatt med precis samma frågor, t. ex. från någon
julpristävlan i en tidning, dämpas onekligen ens iver. — Vidare kan jag ju tänka mig
att man skulle kunna få så tidsödande översättningar, att man kunde bli
tveksam om man inte går lite för långt i hjälpsamhet. Men i praktiken har jag, om
jag undantar de nyss nämnda, knappast sett några fall, som verkligen på allvar
närmat sig denna det tveksammas gräns, eller rättare sagt de ha varit så få, att
de inte spelat någon som helst roli i det stora hela. De små brevlappar, som
jag fått översätta från eller till ett främmande språk, ha verkligen inte tagit
någon oskälig tid, ej heller den ganska primitiva hjälp man någon enstaka
gång kunnat ge vid författandet av en eller annan enklare inlaga. En eller
möjligen två personer har jag visserligen skickat i väg till Stockholms stads
rättshjälpsanstalt men egentligen av den anledningen, att jag kände mig på hai is.
Nej, ett så blygt och diskret släkte är nog på det hela taget den svenska allmänheten,
rädd att ställa till besvär, att man verkligen inte har mycket att frukta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
