Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om handbokssamlingar och referensarbeten i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallet uniformerade människor: sjuksköterskor, frälsningssoldater, brevbärare,
spårvagnskonduktörer o. s. v. — men som regel står man fullkomligt främmande
för den frågande. Man kan i de flesta fallen inte ens räkna ut den ungefärliga
samhällsställningen (så långt ha vi gudskelov kommit i detta land), långt mindre
yrket; könen är det enda man kan särskilja, vilket ju onekligen är en fördel.
Och man har dessutom ej heller tillfälle att följa en och samma persons läsning
och intressen. Biblioteket är ju öppet hela dagen, och personalen måste därför
arbeta i skift, vilket gör att samma låntagare ofta tas emot av olika tjänstgörande.
Att detta måste innebära nackdelar är ju självfallet. Det är många, som
man skulle kunna hjälpa mycket bättre, om man hade tillfälle att kontinuerligt
få följa deras läsning. Och det måste som regel kännas tilltalande för bibliot
tekets kunder, att när de en gång klargjort sin smak och sin kulturella nivå åter
mötas av samme bibliotekarie. Men som så mycket här i världen har saken två
sidor. Jag tror, att vi storstadsmänniskor ofta tycka om att slippa stå i
personlig relation till dem med vilka vi ha att göra å yrkets vägnar. Det blir med
nödvändighet så i en stor stad, att vi inte kunna göra det, och med den rörande
ackommodationsförmåga, som väl är en av de mest fundamentala mänskliga egenskaperna,
icke blott finna vi oss i saken utan önska den en vacker dag icke annorlunda.
Under mitt arbete i Stadsbiblioteket fann jag ofta detta främlingskap vara
en verklig tillgång att räkna med. Jag tror t. ex. att den kontorist, som begär
Napoleonlitteratur, är glad åt att kunna vända sig till en person, som inte vet,
att han stärker sig med denna läsning under perioder av arbetslöshet (när han
får plats igen försvinner han från biblioteket — då har Napoleon fyllt sitt
ändamål). Jag måste också säga, att jag kände den personliga obekantskapen som
ett plus i ett par fall som de följande.
En sorgklädd dam kommer in och vill låna kalendern Svea från 90-talet. Hon
säger först helt allmänt, att hon söker några dikter. Småningom visar det sig,
att det är en dikt till ett dott barn, som hon tror sig ha läst i sin ungdom i Svea.
Vi kunna emellertid ej finna den där, utan jag slår i stället upp avdelningen
Döda barn i Karins Eks antologi. Till hennes stora glädje är den första dikten
hon får ögonen på just den hon söker.
Eller ett annat exempel. En vacker vårdag i början av maj kommer en
yngling i gymnasiståldern fram och begär en bok, där man kan finna rim på
namn. Jag ger honom de vanliga rimlexikonen, som ju emellertid inte äro så
alldeles lätta att finna sig tillrätta med första gången, och jag ser också
mycket riktigt, att han inte hittar, vad han söker. Med det blandade tonfall av
vänligt intresse och opersonlig yrkesmässighet, som man småningom finner vara
det som väcker mest förtroende, frågar jag honom till slut vilket namn det
gäller och får veta den stora hemligheten: det är Märta. Varpå vi tillsammans
hjälpas åt att på »ärta» göra det lyckliga fyndet av rimmen »smärta» och
»marmorhjärta». Det är minsann inte bära gammal dammig visdom, som kan
hämtas ur böcker! Och vern vet, om följande pojke vågat sig fram med sin fråga
till annat än en främmande människa. Han kommer in och begär en adelskalender.
Vid återlämnandet frågar han: »Vad menas med en stiftsjungfru?» Den
tjänstgörande har inte saken så alldeles klar för sig, men svarar något om att
de få pension. Denna upplysning stärker tydligen pojkens värsta farhågor
angående något slags nunnestånd, ty han utbrister högröd: »Får dorn gifta sig?»
Man får på detta sätt ofta små förtroenden, som människor kanske skulle tveka
att ge åt någon, som känner dem. Vartefter som folkbiblioteken vinna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
