- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Adertonde årgången. 1933 /
8

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8

EINAR MALM.

sitt till. Men åren läka såren, och en vinternatt vakar hustrun vid Raskens
sotsäng — i fyllan och villan har han skänkt bort sina präktiga stövlar åt
en nödställd vapenbror, fått brand i det förfrusna benet och vägrar envetet
att rädda livet genom amputation: »Förstår du inte, att jag får avsked då?
Ja vet, å däsamma borde du veta, att jag måste tjäna i tie år för att lägga
av så vi kan köpa torpet.» Nitet för familjens väl kostar den obotlige optimisten
livet, »som flyr ur honom medan han ligger där och räknar ut hur de skall
ställa det för sig härefter».

Raskens ursvenska gestalt har en enkel storhet, som väl kan kallas
klassisk, detsamma gäller hustrun Ida. I myllret av på kornet tagna bipersoner
märker man den snikne rotebonden Elias Olsson och hans son Oskar, vilken
senare aldrig kan förlåta Raskens seger i konkurrensen om Ida — Oskars
dolska långsinthet, som får otaliga lumpna uttryck och kulminerar i det
hemska mordet på soldatens egen äldste son, är återgiven med obarmhärtig skärpa.
Vidare möter man Nergårds-Anna, den lättsinniga bondedottern som blir
sockensköka, det försupna, hustruplagande kräket Klang, den rynkiga, duktiga
gumman Rapp-Hanna, och slutligen bokens enda ståndsperson, den bullrande
och trevlige brushanen kapten Jägerschöld. Men ett längre referat av denna
överrika krönika är onödigt. Varje detalj visar författarens vederhäftighet,
och har han till äventyrs lärt något av Engström, Göth och — stilistiskt sett —
av Strindberg, så bär likväl den mäktigt framböljande skildringen hans eget
bomärke. Han har i ett slag och med hemulsrätt erövrat sin egen domän, och
han har sitt eget saftiga, sakliga, expressiva språk, vars dialektala vändningar
endast förstärka framställningens ursprungliga realism.

I Raskens dominerar känslan av stoffets obearbetade rikedom, den
sprudlande berättarglädjen unnar ingen plats åt problemställningar och
konstruktioner, glädje och sorg, komedi och tragedi blandas i jäsande liv. Men
åtskilliga partier — t. ex. Oskar Olssons och Raskens antagonism, som slutar
med mordet på den senares son, efter det denne gjort Oskars dotter med barn
och sedan flickan blivit sinnesrubbad — förrådde ett djupare intresse för
mänskliga konflikter än de tidigare pjäserna visat. Det tog sig också snart
uttryck i de båda allmogedramerna Hustrun och Bröllops salut, vilka refuserades
från »Nationalscenen» under den för författaren smickrande förevändningen,
att tonen var »alltför äkta att tagas om hand av ’teaterbönder’». I stället
trycktes de i en volym 1929. Båda dessa i själva verket ytterst spelbara pjäser
(Hustrun gavs i radio 1932) handla om småländska bönder, båda bygga på
erotiska förvecklingar. Hustrun, tvivelsutan höjdpunkten hittills i Mobergs
teaterdiktning, är ett äktenskapsdrama med något av samma
skräckstäm-ning som i Geijerstams »Nils Tuvesson och hans moder». Hemmansägare
Hjelms hustru är en vampyr, som för att få gifta sig med
grannen-älskaren Mickel tubbar sin lidelsefullt förälskade dräng att skjuta maken under
morkull jakt. I det avgörande ögonblicket tappar drängen modet, älskaren
skjuter i stället — men skottet dödar icke. Hjelm har känt igen nidingen —
sanningen i de insinuationer som den gamla modern envist riktat mot Helgas
heder blir med ens uppenbar. Men han vill icke ange paret inför
länsmannen, och när Mickel visar sin glädje häröver, får Helga upp ögonen för makens
storsinthet och älskarens lumpenhet — med denna sens moral går ridån ner.
Ingenting nytt eller märkvärdigt alltså, men vilken himmelsvid skillnad mot
vanliga s. k. folkpjäser! Karaktärsteckningen sker med små men säkra medel,
särskilt övertygande är Helga själv, som onekligen minner om Yngsjömörder-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:15:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1933/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free