Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN GALSWORTHY.
47
det rika adelsgodset. Och hans kritik växer allt mer och mer genom
bekantskapen med de nationella lagarna, åsikterna, institutionerna. Och han kallar
landet »fariséernas ö», därför att dess befolkning utan blick för egna brister
ser ned på alla andra folk och därför att egenrättfärdighet, moraliskt hyckleri
och traditionsbunden konventionalism äro dess mest utmärkande egenskaper.
Och han bryter sin förlovning, då han inser, att han har intet gemensamt med
den trångsynta livsinställningen hos fästmön och hela hennes samhällsklass
Alltså här åter Galsworthys problem: kärleken kontra klassinstinkten.
Konstnärligt sett är »Fariseiska öbor» emellertid nog tämligen misslyckad. Fabeln,
handlingen är för tunn för att bära upp alla dessa idéangrepp och för att göra
arbetet till ett litterärt konstverk, inte en filosofisk, samhällsreformatorisk
traktat.
Galsworthy gjorde inte heller om experimentet i sin följande litterära
alstring. Låt vara att hans inställning till de sociala frågorna alltjämt förblev
kritisk, han var dock först och främst skildraren av människan som
individ,* en psykologisk analytiker, vars intresse för samhälleliga institutioner och
förhållanden visserligen var starkt, men endast i den mån de underhjälpa eller
förkväva den enskilda människans lycka och utveckling. Och han var
dessutom konstnär med en sådans intresse för det enskilda människoödet, de
speciella händelserna, den bestämda fabeln och miljön. Hans samhällskritik
knappades alltså in till omfånget om också inte till skärpan. Den blev mindre
direkt och har aldrig drivit propaganda för något speciellt politiskt
förbättringsrecept. Som en underström i hans verk går dock alltid hans humanitära
opposition mot det nuvarande samhällsskickets skarpa klassuppdelning och
ojämna fördelning av ekonomiska håvor. Och alltjämt var för honom
mänsklig egoism, hyckleri och brutalitet synd mot den heliga ande.
Vad han nu framför allt skildrar är någon eller några människors konflikt
med vissa sociala förhållanden. Kompositoriskt går han därvid i flertalet av
sina följande romaner, liksom i några av sina skådespel, till väga på ungefär
samma sätt. I en familj eller släkt, bekajad med vissa klassinstinktiva
fördomar, där börden, penningen eller makten dyrkas och är högsta auktoritet, för
han in ett element, som står i uppenbar strid mot allt vad som där hålles
heligt och som därför åstadkommer en konflikt inom detta samhälle i smått. Detta
oroselement kan inkomma genom en utomstående person, som i allt
kontrasterar mot dessa familjemedlemmars själsegenskaper, nedärvda traditioner eller
konventionella åsikter. Eller det kan vara en av familjens egna, vars
livsupplevelser fresta honom att bryta mot dess lagar eller vars, kanske till och med
brottsliga handlingssätt uppkallar kastmedlemmarnas lojalitet, deras
solidaritetskänsla gentemot den egna familjen eller samhällsklassen. Eller slutligen
kan det vara andra klassinstinkter, med vilka de egna råka i kollision. Oftast
är detta element kärleken, passionen — skönheten, som Galsworthy även
kallar det —, och oftast blir det traditionen, klassinstinkten, som avgår med
seger.
Naturligtvis har Galsworthy i sina romaner och dramer behandlat en
mångfald andra samhälleliga och individuella problem. Men i de allra flesta
fall förekommer dock denna traditionens obetvingliga makt som huvud- eller
bimotiv.
I den adliga godsägarfamiljen Pendyce i romanen »Herrgården» (»The
country house», 1907) leva de flesta av medlemmarna sitt liv efter den
trosbekännelse, som formuleras i följande ironiska ord: »Jag tror på min fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
