Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN GALSWORTHY.
91
JOHN GALSWORTHY.
Av Bertil Åkerman.
(Forts. fr. föregående häfte.)
1 romanen »Att hyra» slår striden ut i full låga mellan dessa tvenne
familjer, representerande två skilda livsuppfattningar. Soames’ dotter Fleur
förälskar sig i Irenes och den yngre Jolyons son Jon, och denne besvarar hennes
böjelse. Men hindrande för deras förening står som ett spöke Soames’ och
Irenes gamla förhållande, men framför allt den grundväsentliga olikheten i
deras karaktärer. »Fleur vill endast taga, du [Jon] vill endast giva», så
förklarar Irene för sin son denna olikhet, som omöjliggör ett giftermål mellan
honom och Fleur. Sedan fadern dött, reser Jon med sin mor ut till Brittiska
Columbia, och Fleur träder i sin faders fotspår och ingår ett resonemangsparti
med den unge adelsmannen Michael Mont. Och det hus, som Bosinney byggt
åt Soames och där denne tänkt sig få bo med Irene, men som i stället blivit
hennes och den yngre Jolyons hem, är nu — att hyra. Men inte blott detta
hus! Detta »Att hyra» blir en symbol för att hela det viktorianska
äganderättsskedet nu är förbi. I den uppgörelse, som Soames i bokens slut har med
sig själv, formuleras denna dödsdom över det gångna äganderättsskedet i
följande ord: »Och ändå kände han [Soames] ibland, som om familjeregeln var
fransk juten och ägandeinstinkten höll på att dö ut... ’Att hyra’ — Forsy
tarnas tidsålder och livsföring, då en man ägde sin själ, sina pengar och sin
kvinna, utan hinder och resonemang. Och nu ägde eller skulle staten äga hans
pengar, hans kvinna ägde sig själv, och Gud vet vem som ägde hans själ.»
Och i denna självrannsakan går det upp för Soames vad som brustit i hans
livsuppfattning och karaktär, »något av den sanningen — som övergår en äkta
Forsytes förstånd — att skönhetens kropp har en själslig essens, som endast
kan fångas av en tillgivenhet, som icke tänker på sig själv»... »Han kunde
önska och önska men aldrig få det — skönheten och kärleken i världen.»
I Forsytekrönikans andra del, »En modern komedi», är det inte längre
en hel släkts öden Galsworthy söker teckna. I det avseendet är
motivet insnävat. Vad Forsytefamiljen angår är huvudvikten lagd på
skildringen av Soames, Fleur och den yngre Jolyons son Jon och deras upplevelser.
Men å andra sidan är själva begreppet Forsyte utvidgat. Det betecknar inte
längre endast medlemmen av en viss familj utan har dessutom blivit
benämningen på en materialistisk förvärvsmänniska över huvud taget, ja, på en
mänsklig karaktärsegenskap: alla äro vi Forsytar i vår lust att skaffa oss
ägodelar och hålla på vårt och de våra.
»Den vita apan» är i viss mån ett motstycke till »Förmöget folk». Här
liksom där är det triangelmotivet, en kvinna mellan tvenne män, som åter
upptas till behandling. Fleur, representanten för det moderna forsyteska
förvärvsbegäret, som huvudsakligen yttrar sig som hänsynslös egoism utan äldre
tiders försonande släktkänsla, som otyglad njutningslystnad utan vetskap om
vad den egentligen åtrår för att stilla sin rastlösa otillfredsställelse, Fleur, som
gift sig utan kärlek, i förtvivlat trots över att inte få den man hon begär,
samlar nu celebriteter ur Londons politiska och konstnärliga kretsar och
framför allt — beundrare. I hennes flirt med makens goda vän, skalden Wilfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
