Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. E. SILLANPÄÄ.
Av Sven Rinman.
Finlands största författarnamn, i varje fall utåt Norden, är f. n. utan
gensägelse Sillanpää. Hans rykte har varit i stadigt stigande och har hittills
kulminerat med Silja, det senaste till svenska översatta större verket. Det
har t. o. m. börjat glunkas om Nobelpriset, och nog har det erövrats av
kandidater, som inte varit mer förtjänta av äran än Sillanpää. Om denna
utmärkelse tillföll en finne, skulle det säkerligen få mycket gynnsamma
»litteraturpolitiska» följder: den ömtåliga finska opinionen skulle känna sig starkare
knuten till den stora litterära samhörigheten, och större möjligheter skulle
beredas för ömsesidiga positiva förbindelser mellan svenskt och finskt.
Sillanpää hör till »mellangenerationen» i den finska litteraturen, han är
född 1888 och alltså nu en 44 års man. Han kommer mellan den på samma
gång vildmarksromantiska och pedagogiskt uppbyggliga folklivsdikt, vars hos
oss namnkunnigaste representant är Linnankoski, och den unga skara
modernister och programmatiska proletärförfattare, som framträtt på 1920-talet. I
denna mellangeneration har Sillanpää vid sin sida en enligt fleras åsikt
jämbördig kollega, nämligen Joel Lehtonen, men då han inte blivit översatt,
förblir han ju otillgänglig för den skandinaviska publiken, som i Sillanpää ser
den finska prosans mästare framför andra.
Han utgick ur en social miljö, som i avgörande grad bundit och präglat
hela hans åskådningssätt. Hans far var »backstugusittare» i Tavastkyrö i
östra Satakunda, nära den tavastländska gränsen. Och i dessa trakter har
hans diktning hittills så gott som utan undantag rört sig. Likaså har han i
stort sett begränsat sig till att skildra gestalter ur den klass han från början
tillhört, lantbefolkningens undre skikt. Hans bildningsgång har dock gett
honom en ställning utanför och över hans konstnärskaps föremål: han har med
andra ord fått perspektiv, samtidigt som den ursprungliga enheten förunderligt
väl bevarats. Själv har han inte alltid känt det så. Han har tyckt sig
uppleva något av det karlfeldtska »jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund»,
och i en av sina tidigare noveller har han beskrivit saken på följande sätt:
»Jag liknade en människa som sticker fram huvudet ur en lucka för att kasta
en blick i övre våningen, där hon finner mycket av intresse, som hon står och
tittar på länge utan att orka arbeta sig upp genom luckan helt och hållet.
Senare händer det kanske, att hon tröttnar på sin ledsamma ställning: våningen
däruppe är inte så rolig att se på längre, hon får ju inte röra vid härligheten,
och det vore så gott att krypa ner i källarn igen; men nu är luckan för trång.
Därnere syns bara hennes uttryckslösa fötter och däruppe det ängsliga
huvudet, och ingendera våningen har någon glädje av henne, hon är båda till omak.»
Bakom denna originella liknelse döljer sig det faktum, att Sillanpää tack vare
mecenater sattes i läroverk, 1908 tog studenten och började studera
naturvetenskap i Helsingfors för att så småningom utbilda sig till läkare. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
