- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Adertonde årgången. 1933 /
128

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

128

SVEN RINMAN.

ligt såg upp mot himmeln, från vilken en svag ljusning ej försvann under hela
natten, kan inte kallas någon tilldragelse.»

Om natur- och världsuppfattningen sålunda i väsentliga drag präglats av
Maeterlinck, så tillkommer speciellt för människoskildringen ett annat viktigt
inflytande — från Hamsun. Den manliga huvudpersonen i »Livet och solen»
är en typisk Hamsunfigur, en romantisk individualist, fullständigt asocial,
kringdriven av sina nycker och fantasier. De kvinnor, som komma i hans
väg, betraktar han främst som experimentvarelser, ägnade att framkalla vissa
intressanta reaktioner hos honom själv. Och det egendomliga inträffar nu, att
detta inte nämnvärt berör kvinnorna själva. Allt yttre blir till sist bara
flyktiga skyar, som några korta stunder spegla sig i själarnas djupa, stillastående
vatten. Det är ett slags uppmjukad Hamsun, ännu vagare och vekare än
denne men lika bunden till rummet, naturen, och lika obunden av tiden, den
mänskliga historien.

Och bakom allt det långtrådigt överarbetade och groteskt utspunna i denna
bok ligger slutligen en elementär livskänsla, som verkar djupare och enklare
än vare sig Hamsuns eller Maeterlincks. »Elias bemäktigades av en
underbart enkel och hel stämning, vilken man lättast kunde uttrycka med orden:
’Jag lever i världen.’» Det är en banalitet av samma djupsinniga slag som
Bellmans: »Är jag född, så vill jag leva!»

Efter »Livet och solen» följde ett par novellsamlingar 1917 och 1919 (i
urval på svenska: »Människobarn på livets stråt» 1928). Dessa noveller lära
delvis vara skrivna före debutboken, men de visa en avsevärt klarare och
fastare form. De samla Sillanpääs stora och typiska motiv, hemmet och
barndomen, jordproletärens tillvaro, som exploderar i det röda upproret. Här
kommer också en egenskap fram, som tidigare inte fått mycken plats mellan
de minutiösa stämningsanalyserna, nämligen humorn, och det är en äkta,
klassisk humor i just den betydelse Fröding ville ta begreppet: ett alltförlåtande
och alltförsonande, halvt vemodigt löje. Han skildrar sig själv, när han
kommer hem som en av halvsmält kultur fullproppad student och finner den
torftiga miljön irriterande välbekant och sina beskedliga gamla föräldrar larviga
och ointressanta, han ger oss sin första, fantastiska kärlek till en
herrgårdsfröken, som ägnar den begåvade unge underklassaren ett flyktigt
kuriositetsintresse med oanade utsikter för hans oblaserade sinne. Med bibehållande av
sin grundsyn på världen och människorna har Sillanpää lämnat de i sina egna
stämningar fritt svävande figurer han sysslat med i »Livet och solen». Han
ser nu individerna i deras sociala relationer, och detta ger en oerhört mycket
konkretare prägel åt hans psykologi. Han har hittat hem på allvar, och det
var också under denna period han bildade familj genom att ingå äktenskap med
en torpardotter från bygden, som han en tid haft förbindelse med. Familjen
och i synnerhet en snabbt tillväxande barnskara blir hädanefter en
centralpunkt i hans tillvaro, som skänker ökad tyngd åt den trygga »livstro» (för att
använda en sliten term) han från början bekänt sig till.

Och denna trygghet blir så fast murad, att den motstår de påfrestningar,
som dessa år i Finland måste gå ut över alla former av tro och optimism.
Sillanpää har på något sätt trängt ner till den urgrund, ur vilken livets alla
motsättningar spira som mer eller mindre efemära företeelser. Hans
människor äro bundna, passiva, dödsmärkta och vegeterande, men detta gör honom
i själva verket inte så mycket, ty livets oändliga rikedom finns alltid kvar och
skapar ständigt nya former. Därför kan det ur en viss synpunkt sägas, att för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:15:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1933/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free