Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
WALTER GROSS.
Att på detta sätt ställa en förfallen tid vid skampålen är emellertid inte
den innersta meningen med hans verk. Heinrich Mann mattar inte ut sig i
hat och negering, som hans motståndare påstå. Till den tyska ungdomen
ställer han frågan efter det nya, det som skall komma efter undergång och
förintelse. Hans svar på frågan är hans glödande tro på Europas utveckling från
absolutism till demokrati. Icke blott konstnär vill han vara utan därutöver
politisk etiker, som vill skapa ett frihetens och andlighetens rike i Tyskland och
Europa. Frihet, rättvisa, demokrati bli hos honom till en stor identisk enhet,
för vars förverkligande han upptar kampen mot maktruset och förtrycket. Han
träder in på den politiska arenan, manar med bevekande ord de intellektuella
och ungdomen att tänka europeiskt och förvandlar sitt verk till ett andens
vapen.
Thomas Mann är den aristokratiske borgaren, hans verk är eposet om den
älskade borgerliga världens storhet och undergång. Heinrich Mann är den
europeiske demokraten, vars verk överallt brännmärker det andliga förräderiet,
maktruset och ofriheten och kräver hjärtats rening för det nya: det
demokratiska Europa.
Denna motsättning konservativ—revolutionär, på det sätt som Thomas och
Heinrich Mann för kroppsliga den, är i egentlig mening tysk. Utöver den
pekar Jakob Wassermanns stora verk, som i sig innefattar bägge dessa
element.
Utanför det gamla Nürnbergs portar, i Furth, föddes Jakob Wassermann år
1873. Frankernas land är gammal tysk mark. Här är Wolfram von
Eschen-bachs, Albrecht Dürers, Hans Sachs’ minne fullt levande. I denna frankiska
bygd med dess levande tyska historia växte Wassermann upp som barn till
judiska småborgare. Om sina föräldrar berättar han: »Ehuru sinsemellan av
mycket olika läggning voro min far och mor lika därutinnan, att de inte hörde
samman med sin tid. De härstammade från romantiken, far som en
intellektuell epigon och mor i sitt sinne fördunklad och besvärad därav.» (Ur »Mein
Weg als Deutscher und Jude».) Också sonen har detta romantikens arv i blodet,
men han har inte dukat under för det som modern, vilken avled, då han var nio
år gammal. Han har efter svåra ungdoms- och utvecklingsår kompletterat och
säkerställt sitt romantiska arv genom en realistisk vilja till verkligheten.
Hans ungdom var bitter och mörk. Faderns ekonomiska olycksöde bragte
fattigdom och sorger över familjen, och faderns andra hustru överhopade
pojken med hatfulla utbrott och hård misshandel. Intet blev honom besparat,
varken nöd eller hunger, ej ens att bli utstött och sedan behöva förödmjuka sig
till att återvända till sina hårda och oförstående »närmaste». Men liksom han
redan som barn kände ett inre behov att »berätta historier», till vilkas
hemlighetsfulla spänning den yngre brodern andlöst lyssnade kväll efter kväll, så
uppfylldes han redan tidigt av en fast tro på sitt diktarkall, en tro som också
satte honom i stånd att trots alla motigheter hävda sig och röja sig en väg ut
i friheten.
Det faktum, att han var av judisk härkomst, blir tidigt ett medvetet
problem i hans liv. Så småningom blir det alltmera komplicerat för honom.
Uppvuxen i den frankiska bygden, omgiven av levande tyskt förflutet, är han
ett med sin tyska samtid och känner sig i sitt inre samhörig med den. »I min
oskuld hade jag tidigare varit övertygad om att jag inte bara tillhörde utan
var född till tyskt liv, tyskt folk. Jag andas i språket, dessa ord och rytm
utgöra mitt innersta.» (»Mein Weg...») Men är han inte jude? Frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
