Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB WASSERMANN.
209
om den tyske judens tillvaro släpper honom inte. Överallt säger man till
honom med understruken exklusivitet, att han är jude, från alla håll får han
höra det som en ofrånkomlig karakterisering, av vän och fiende. Och allra
mest från fiendehåll. Från sin exercistid berättar han längre fram: »För
första gången stötte jag på det i folket invuxna, dova, stela, nästan ordlösa
hatet, inför vilket namnet antisemitism nästan ingenting säger, därför att det
varken förklarar ämnet eller källan, ej heller djupet eller målet. Detta hat
bär drag av vidskepelse liksom också av frivillig förblindelse, spökrädsla och
dumhet. Girighet och nyfikenhet finnas däri, önskan om hemlighetsmakeri
och en låg självuppskattning. Med denna sammansättning och dessa
ingredienser är det ett speciellt tyskt fenomen. Det är ett tyskt hat.» (»Mein
Weg...»)
Detta hat fördunklar i Tyskland den klarsyn som skulle behövas för att
klarlägga och lösa den »judefråga», som faktiskt existerar. Även
Wassermann vet, att det djupast inne i ett annat skikt finns en dylik »fråga», som
kollektivt blivit ställd till de tyska judarna. Han själv försöker gång på
gång att klarlägga den, hans skrift »Mein Weg als Deutscher und Jude»
(1921) är en enda stor brottning med problemet. »Tysk och jude» är hans
individuella svar, men först och främst tysk, tysk till hela sitt väsen och sin
tillvaro, och jude på grund av sin födsel, sin härstamning. Denna
bekännelse förskaffar honom oförstående och isolering. Judarna äro honom till
sitt väsen främmande, han känner där knappast någon andlig eller själslig
gemenskap. Och tyskarna, med vilkas väsen han känner sig samhörig, stöta
bort honom. Han uttalar själv facit i »Mein Weg...» med följande ord:
»Från de förra har jag skilt mig mera genom mitt inre öde än genom ett
fritt beslut, men de senare ha ej upptagit och antagit mig, och att bjuda ut
mig själv förbjuder mig min stolthet och ära.»
I sin första stora roman »Die Juden von Zirndorf» (1897) griper han
tillbaka till sin härkomsts judiska värld. Här dyker tjugotreåringen ned i
sina förfäders myter och legender. Det är den enda av hans böcker, som är
judisk till innehåll och problemställning. Härstamningens problematik och
själsliga konflikt har här utgjort en stark konstnärlig drivkraft för honom.
Det gällde att befria sig från en börda och att finna genombrottet framåt.
»Det var fria ord, bekännelse, befrielse från en mara, som hade förkvävt min
ungdom.» (»Mein Weg . ..»)
Redan i detta första arbete är hans djupa människokännedom och
människoframställning påfallande. Händelsernas oerhört snabba tempo och de
själsliga upplevelsernas ända fram till slutet starkt stegrade intensitet är ett drag
i hans diktion, som återkommer i alla följande romaner.
Denna första roman står med sin speciella problemställning i viss mån
utanför Wassermanns övriga produktion. Det skulle vara fullkomligt
felaktigt att inordna den bland raden av andra arbeten och därefter analysera fram
en utveckling. Man skulle inte ens kunna konstatera en stilistisk utveckling
(som t. ex. hos Thomas Mann fram till höjdpunkten »Der Tod in Venedig»),
ty Jakob Wassermann använder alla stilar vid sidan av varandra. »Die Juden
von Zirndorf» skriver han i impressionistisk, »Casper Hauser» i
romantisklegendarisk, »Christian Wahnschaffe» i expressionistiskt hetsad stil. Alla
hans arbeten äro icke så mycket konstnärliga prestationer som fastmer etiska
uppenbarelser.
Wassermann bottnar djupt i romantiken. Redan tidigt vaknar hos gossen
1 $—33®245- Biblioteksbladet 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
