Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
WALTER GROSS.
formulering låter nästan som ett avsvärjande av en enbart romantisk
världsåskådning. I sin dialog »Die Kunst der Erzählung» (1904), som i flera
avseenden ger värdefulla upplysningar, kommer Wassermann fram till följande
tydliga konstaterande: »Diktaren är samtidens levande samvete.» Därför är
hans fordran: intet idealistiskt förnekande av fakta utan en ofärgad syn på
samtiden och en beslutsam vilja att åstadkomma förbättringar.
Detta beslut att vara utan illusioner vid betraktandet av samhället är
själva grundvalen för romanen »Die Masken Erwin Reiners» (1910). Här
befinner sig författaren på Heinrich Manns domäner och håller fram spegeln
för bourgeoasien. Tidens hela njutningslystnad och ihålighet tar gestalt i en
människa, Wassermanns hat gentemot den stinna bourgeoasiens hjärtetröghet
skapar här med tillhjälp av en fascinerande stil ett cyniskt sensationsfall.
Som helhet verkar boken dock alltför parodisk och krystad.
Nio år senare utkommer den omfångsrika romanen »Christian
Wahnschaffe» (1919). Dessa stora volymer innehålla en ny skapelse av förvirrande
sällsamhet. Språkrytmen är stegrad till expressionistiskt jäkt, med stor kraft
och mognad griper dikaren tag i verkligheten. Det är Wassermanns stora
vidräkning med bourgeoasiens döende värld.
Christian Wahnschaffe tillhör en rik geheimerådsfamilj. Pengar och makt
äro hans skyddade ungdoms självklara följeslagare Men den eviga dansen
kring den gyllene kalven äcklar honom, han river broarna till den borgerliga
kulturens värld och träder in i dunklet, i den rena mänsklighetens fattiga
atmosfär. Gatflickans och mördarens främmande skuld tar han modigt på sig
och kommer efter alla prövningar fram till kunskapen om människans öde.
Här kontrasteras ett lidelsefullt människohjärta med den borgerliga
världen, här upptages striden mot hjärtats tröghet, den strid, i vilken en gång
Caspar Hauser förblödde. I det avgörande samtalet med fadern fäller den
unge Christian Wahnschaffe dessa ord: »De som inte handla äro de verkliga
förbrytarna.» Han åsyftar därmed låtgåsystemet, hjärtats tröghet, det är
synden i sig.
Med »Christian Wahnschaffe» når Wassermann höjdpunkten av sin
samhällskritiska realism. Som efterföljare härtill, men med särskild
frågeställning, kunna i detta sammanhang romanerna »Faber» och »Laudin und die
Seinen» betraktas.
»Faber oder Die verlorenen Jahre» (1924) är en smärtsamt klarläggande
framställning av den hemvändandes öde efter världskriget. Man och hustru
återfinna varandra som två främmande världar. Mannen återvänder
förändrad hem från kriget, ensam, utan innehåll, förstörd av »de förlorade åren», han
finner en hustru, som också är förändrad, mera självständig, mera
främmande. »Man griper efter bägaren, bägaren är fylld med vin, försmäktad
lyfter man den till munnen och dricker och dricker och känner med ens:
drycken läskar inte, och man ryser av kyla och förstår med ens: det du dricker är
tomma luften. Hur har det gått till? Måhända sålunda: handen som
räcker dig bägaren är blott barmhärtig, förstår du, blott barmhärtig, inget av det
andra som du har inbillat dig, inte otålig att få dricka med. Blott
barmhärtig! Och barmhärtighet är det sista i världen som jag är beredd på, då
jag medför hela min själ.»
Krig, sammanbrott och undergången av en gammal värld tala sitt
uppskakande språk i de arbeten, som sågo dagen under de första efterkrigsåren.
Framför allt är »Wendekreis»-diktningen (1920—24) ett vittnesbörd om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
