Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN ALEXEJEVITJ BUNIN.
1933 års litteräre Nobelpristagare.
Av Serge de Chessin.
Förteckningen över nobelpristagarna i litteratur omfattade intill sistlidne 9
november sex fransmän (Maeterlinck medräknad), fem engelsmän, fem tyskar,
tre svenskar, tre norrmän, två italienare, lika många spanjorer, polacker och
danskar, en grek, en hindu, en schweizare och en amerikan. Ryssland saknades i
denna katalog. Och ju längre detta paradoxala förhållande fortfor, desto
svårare tycktes det att råda bot därför. Genom omständigheternas egen makt skulle
i själva verket ett överväldigande försteg skänkas den förste ryske författare,
som kröntes av akademien i Stockholm. Inför hela världsopinionen skulle han
komma att representera det litterära Ryssland, kvintessensen av dess geni. Det
må vara tillåtet att utan minsta överdrift säga, att akademien inte på länge
åtagit sig ett tyngre ansvar.
Den belönade inte endast en författare; den hedrade i hans person en hel
litteratur.
»De aderton» åtogo sig emellertid icke blott modigt detta tunga ansvar; de
bevisade också att de hade rätt att göra det. Såväl genom sin dekorativa
utsmyckning som genom sin framställning av motiveringen för priset förbinder
det diplom, som tilldelades Ivan Bunin, pristagarens ära intimt med den ryska
litteraturens i dess helhet. I praktfull illuminering, utförd i Bilibines slaviska
stil, framstår en mening i lapidarstil, som är ägnad värdet i de traditioner, vilka
vi ha att tacka för arbeten sådana som Arsenjevs liv: »Till Ivan Alexejevitj
Bunin för det stränga konstnärsskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska
linjen i prosadiktningen.»
Det skulle vara svårt att på ett mera lakoniskt och på samma gång mera
avgörande sätt visa det berättigade i den dubbla hedersbevisning, som ägnats
författaren såväl som hans fosterland. Från det ögonblick då Svenska
akademien hade beslutat gottgöra sin försummelse av Ryssland framtvingades med
oemotståndlig kraft valet av Bunin, en oförfalskad, helgjuten representant för
den ryska klassicismen, Bunin i egenskap av sitt lands främste litteräre
ambassadör. Utan att på minsta vis vilja förringa medtävlarnas odisputabla
förtjänster, vare sig de befinna sig på den ena sidan av barrikaden eller på den
andra, kan man påstå att inte hos någon, varken Gorkij eller Merezkovskij, har
skaparkraftens originalitet ingått en så intim förening med respekten för de
stora nationella traditionerna.
Det måste sägas, att dessa traditioner ha blivit besynnerligt förvrängda av
den ryska litteraturens mest berömda koryféer. Ofta till förfång för sin konst
ha de bästa författarna satt sin största ära i att upphöja sig själva till
moralister och till och med till profeter för nya religioner. Förfärad över denna
villfarelse utsände Turgenev från sin dödsbädd en rörande vädjan till sin
svurne fiende, Leo Tolstoj, besvärjande den »ryska jordens store författare» att
förbli sin konstnärliga kallelse trogen. Därigenom lade Turgenev sin döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
