- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Nittonde årgången. 1934 /
15

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAN ALEXEJEVITJ BUNIN.

15

stämma till de testamenten, som lämnats av Pusjkin, Joukowskij, Lermontov,
Gogol.. . Han påkallade en arvtagare till dessa höga skuggor, som förratts
av författaren till Krig och fred och Anna Karenina. En av Bunins viktigaste
förtjänster är att ha återställt det klassiska sammanhanget, att ha tagit upp en
fackla nära att slockna. I en tidsålder, då litteraturen tror sig vanärad, om den
ej tar värvning hos någon slags propaganda, har han nöjt sig med att förbli
författare och ingenting annat än författare — en sedan ungefär femtio år
sällsynt blygsamhet.

Ivan Bunin har gjort sitt lands litteratur en särskilt viktig tjänst, i det han
förkastat till och med den speciella ryska messianismen, den blinda tron på
Guds utvalda folk, »gudsfolket», enligt Dostojevskijs klangfulla uttryck. Hur
mycket än litteraturen i Ryssland gjorde sitt aristokratiska ursprung gällande,
i hur stor utsträckning den än utgick från »adelsmännens bon», så har den
dock blivit uttrycksmedel för en elit, som ödmjukt bad om ursäkt för sin
överlägsenhet, som för att bättre ådagalägga sin ånger kapitulerade inför »mörkrets
makt», och som gjorde den ryske bonden till sin idol. Med Bakunin, Ouspenskij,
Tolstoj och många andra har den ryska litteraturen levat på den från Rousseau
lånade villfarelsen om naturmänniskans fullkomlighet, en abstrakt dogm
till-lämpad på Europas mest efterblivna bondebefolkning! För första gången efter
Tjechov har Bunin haft mod att bryta med denna fetischism, att avkläda den
ryske bonden hans operagrannlåt och hans ideologiska gloria, att framställa
den nakna osminkade sanningen sådan den är. Byn och Souchodol — dessa
mästerliga verk — ha återfört en litteratur, som ersatte fosterlandskärleken med
dyrkan av folket, till en sund syn på verkligheten.

Man skulle begå ett allvarligt fel, om man tillskreve denna inställning någon
bevekelsegrund av politisk art. Om Ivan Bunin, i motsats till flertalet av sina
samtida, avstod från rollen av »botfärdig adelsman», som Michailowskij
kallade Tolstoj, så skedde det uteslutande på grund av hans oövervinneliga fasa för
allt som är lögn och konventionell sedvänja. Denne godsägare, ättling av tjugu
generationer godsägare, född i den mest ryska delen av Ryssland och vars
ungdom intill 25 års ålder förflöt i nära gemenskap med fädernetorvan, denne
lojale iakttagare, detta samvetsgranna vittne till böndernas liv fann ingen
anledning att hänge sig åt snobberiet med landsbygden. Han hade alltför stor
respekt för sanningen och livet för att göra sitt folk till statister i tjänst hos
även den mest högsinta ideologi. Genom denna samvetsgrannhet, dessa
skrupler, denna nästan paniska fruktan för all utsmyckning och alla konstgrepp
är Bunins realism direkt befryndad med hans bästa föregångares. Han följer
i den nationella klassicismens kölvatten.

Ivan Bunin är till och med den ryske prosaist, som drivit motviljan för
billiga effekter allra längst. Ingen har djupare föraktat de möjligheter, som
erbjudas en författare, som väljer en romantisk fabel och undantagshjältar.
Ingen har begränsat sitt ämnes omfattning till det minsta möjliga strängare än
han eller befolkat sina arbeten med en mer ytterligt medelmåttig mänsklighet
— för att övertyga sig härom räcker det att studera hans bästa berättelser som
Solstynget (i novellsamlingen Mit jas kärlek) eller Kärlekens grammatika (i
novellsamlingen Herrn frän San Francisco). Ingen har fordrat mer av konsten;
ingen har valt ämnen, som erbjuda starkare motstånd. Man skulle till och med
kunna påstå att författaren onödigtvis mångfaldigar hindren och svårigheterna,
att han ålägger sin begåvning förödmjukelser. Med en fullkomligt asketisk
kärvhet förkastar Bunin allt som smickrar läsaren eller uppväcker hans nyfiken-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 18:52:00 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblblad/1934/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free