- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Nittonde årgången. 1934 /
17

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAN ALEXEJEVITJ BUNIN.

17

dorn och Arsenjevs irrfärder 1 — stannar, tills fortsättningen kommer, vid en
tidpunkt, då man framför allt drömmer om kärlek: icke desto mindre dignar
den redan under en upprivande melankoli. I den ryska litteraturen och kanske
i hela den samtida litteraturen söker man förgäves efter en författare, som
givit oss en mera genomlevd, skärande och ångestfylld bild av döden. Men vare
sig det är fråga om döden eller kärleken, tynges författaren av samma känsla:
känslan av en hemlighet, som aldrig skall uppenbaras. »Allt är främmande,
allt är obegripligt i denna värld», skriver en av hans hjältinnor till en
adressat, som ej existerar. Och i en annan ej mindre märklig novell återupptar
Bunin detta ämne för egen räkning: »Jag är dömd att varje minut av mitt
liv falla i förvåning, att ingenting förstå, att ödmjuka mig.» Men i stället för
att leda till en dyster resignation låter sig denna pessimism förenas med ett
brinnande livsintresse. Dödens skald är också livets.

»Den törst jag känner efter tillvaron är outsläcklig», skriver Bunin, »den
är obegränsad; jag lever inte bara i det närvarande utan i hela mitt förflutna;
jag begränsar mig inte till mitt personliga liv, jag deltar i tusen främmande
existenser, i allt som är samtidigt med mig, i allt som förlorar sig i de mest
avlägsna årtusendenas dimma. Det tycks mig som om jag alltid levat överallt
från århundrade till århundrade . . .»

Här framträder författarens innerligaste och käraste tanke; ett slags på
samma gång religiös och poetisk tro på varelsernas och tingens kontinuitet, på
fortvaron av hemlighetsfulla källsprång, där de mest avlägsna ursprung ha sin
upprinnelse, en alltets urkälla, i vilken man får sin arvedel vid födseln. »Skulle
man väl älska världen så passionerat, som man gör, om den vore något okänt,
något alldeles nytt?» Detta Bunins credo finner man underbart formulerat i det
filosofiska fragmentet Medan cikadorna sjunga (i novellsamlingen Livets
bägare), och i tillämpningen sträcker det sig igenom hela hans produktion. För
att slutligen tala om hans realism så består den i att han överallt skänker oss
intrycket av osynlig verklighet, knappast anad men av översvinnlig art och av
obegränsad utsträckning bortom yttervärldens efemära och skiftande yta. En
idealistisk realism, om man så vill, en realism, genomilad av metafysiska
skälvningar och av naturen lyrisk till sitt väsen. Bunins böcker äro fulla
av oanade resonanser, atavismer och mystisk trånad. De sätta läsaren i
stånd att med författaren leva på olika plan, ett rikare, djupare,
fullständigare liv.

Efter den filosofiska trosbekännelsen komma vi nu till hans litterära: »Sedan
min tidigaste barndom», skriver Bunin, »har jag inte erfarit ett intryck, inte
haft en tanke utan att hysa längtan efter att försköna och fördjupa, utan att
sträva efter att uttrycka mig med större rikedom på nyanser . . . Jag bär utan
uppehåll på en fruktansvärd, utmattande börda, som dock är oskiljaktig från
mitt liv — det oemotståndliga behovet att meddela mig med andra» . . . Att
meddela sig med andra, är det inte just att utsträcka sitt »deltagande till tusen
främmande existenser» ? Härpå beror denne stilkonstnärs dyrkan av och vördnad för
ordet. »Endast ordet har fått liv», skriver han på något ställe, »ordet — vår
odödliga gåva . . .» Och Bunins språk tillhör dem, som tävla med livet i
skaparkraft. Det förmedlar till oss visioner, dofter, känselförnimmelser, man skulle
kunna säga att satserna låta sig formas för hand; man kan urskilja
fördjupningarna och upphöjningarna i denna häpnadsväckande plastiska ordmateria. Och
som alltid — vare sig det rör sig om innehåll eller form — aldrig något
förkonstlat, inga litterära konstknep. Författarens förmåga att assimilera verklig-

2—340202. Biblioteksbladet 1934.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:15:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1934/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free