Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKLÅNSAVGIFTEN.x
Av Knut Tynell. ,
Motiveringen till författareföreningens förslag om avgift på boklån —
återgivet i föreliggande häfte — går utefter flera linjer. Det första motivet är en
hänvisning till författarens svåra ekonomiska läge, hans rätt att få betalt
liksom alla andra yrkesmän. På den punkten råder ingen tvekan. Alldeles
särskilt bibliotekarien, som på nära håll sett betydelsen av läsningen av god
litteratur, finner dessa synpunkter självklara. Han är sedan gammalt van att
betrakta författaren — bokens producent — och bibliotekarien — som sprider
litteraturen — som naturliga bundsförvanter. Han blir snarast förvånad när
han en vacker dag finner bibliotekets verksamhet karakteriserad som en fara
för författare och bokspridning här i landet.
Höra då inte — det är han första fråga — biblioteken tvärtom till
författarnas säkraste kunder? Jo visst. De köpa böcker för en eller annan miljon
kronor varje år. Författarna göra själva i sin utredning ett försök att analysera hur
en bok som ej hör till best sellers finansieras.
»Låt oss då» — säger broschyren — »föreställa oss en bok, som efter
utmärkta lovord av den ansvarsbärande kritiken fastslås såsom varande verk av
hög kvalitet. Sagda bok saknar betingelser att nå en bredare publik eller att
intressera den köpstarka publik, som skapar s. k. best sellers. Dess höga klass
gör emellertid att biblioteken anse sig böra lägga sig till med dem. Därmed bli
förlagets utgifter kanske täckta; och möjligen ligger här lösningen till gåtan att
en del värdefulla men föga bokhandelsgångbara böcker (exempelvis essay, dikt,
dramatik) alls komma ut — frånsett herrar förläggares idealitet. Ingen
författare missunnar förlagen att få sina utlägg rembourserade och vi glädja oss
erkännsamt åt den svenska biblioteksrörelsens goda standard.»
Efter dessa reflexioner väntar man sig snarast några erkännsamma ord som
vitsordade att denna bibliotekens lovvärda princip att köpa det värdefulla
utan hänsyn till om det hörde till det allra mest efterfrågade eller inte borde
vara till nytta också för de författare, som allra mest äro i behov av ett stöd,
de som skriva kvalitativt högtstående litteratur, som har svårt att få en bred
publik, och det är ju dessa författare — har man trott — som
författareföreningen framför allt ville skydda. Till sin förbluffelse finner man i stället en
logisk saltomortal. Föreningens allvarliga mening tycks vara, att i dessa fall
förlagen förtjäna men författarna förlora på bibliotekens inköp. Förklaringen
till att dessa parter — som väl ändå bägge måste ha samma glädje av att flera
exemplar säljas — kunna i detta fall ha rakt motsatta intressen överlåtes åt
läsarens skarpsinne att reda ut.
Meningen är kanske i stället att visserligen dessa författare, som ha svårt
att få sina böcker sålda till allmänheten, dra nytta av biblioteksinköpen, men de
andra, best sellers, få vidkännas en minskning i sina försäljningssiffror, därför
att folk lånar i stället för att köpa deras böcker.
Varpå stöder man då denna uppfattning att en sådan minskning i
försäljning inträder och att den i genomsnitt väger högre än värdet av bibliotekens
egna inköp? Det existerar ej skymten till utredning, och den är givetvis svår
att åvägabringa. Man åberopar en bokhandelsenquéte, som visar att ungefär
hälften av landets bokhandlare svarat på en sådan rundfråga och att av dessa
1 Återger i huvudsak ett föredrag vid ett av vissa Folkbildningsorganisationer ordnat möte
i Stockholm den 19 oktober 1934. Jfr nedan sid. 253. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
