Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOUIS BROMFIELD.
295
självt. Brytes det, är den inre säkerheten och tillfredsställelsen borta. Det
antydes visserligen, att gamle John är en klok, en mycket klok man och att han
förstår att spela ett spel till slut. Han går självmant bort på ett stolt och
heroiskt sätt, sedan han vunnit spelet. Men samtidigt betonar Bromfield, att
John Pentland är av äkta halt: han har tron och rättfärdighetskänslan — han
är den siste puritanen. Och även om han kan synas märkt av den stränga
he-derskodex han byggt upp kring sig — han måste då och då tillgripa viskyruset
som vila och narkos — så har hans karaktär en storvulenhet och ridderlighet,
som man knappast kan tänka sig som följd av annat än hans omutliga
hedersbegrepp och krav på sig själv, alltså ett utslag av hans tro och moral.
Redan här når alltså författaren fram till en tolkning av den puritanska
traditionen, som inrymmer uppriktig respekt. Han skulle senare utveckla tanken
lite annorlunda och med större konsekvens.
Men över den stelnade, skrymtande, tomma puritanismen svänger han gisslet.
Den skapar vrångbilder av människor sådana som den intriganta, härsklystna,
outhärdliga och könlösa tant Crassie. Hon lever som en rovfågel på andras
liv, hon vill göra andra lika ihåliga och sterila som hon själv är. Nu får det
i alla fall medges, att den karaktärstypen är tänkbar i vilken miljö som helst
och inte bunden vid tid och rum. Skenhelighet, härsklystnad, avund och
skvallersjuka finns och har det funnits överallt. En dylik anhopning av
mänsklig undermålighet blir blott så mycket farligare, när den skyddas av en
släkttradition och sålunda får en given domän för sin vidriga verksamhet.
Men Bromfield återkommer ofta till just denna form av trånghet och
hyckleri och ser den som en produkt av släktens traditioner och formaliteter.
Tvångströjan kan verka len och porös, men den kan inte läggas av. »Det var som att
kvävas av rosenblad», står det i Tjugofyra timmar. Synpunkten får också gälla
ensamstående individer. Även för dem ges ingen flykt undan bundenheten,
släktauktoriteten i dess olika skiftningar. Det är med Bromfield som med andra
moderna angripare av »borgerligheten». De göra så stor affär av hindren. Man
tycker inte det skulle fordras så mycket kurage att rycka sig loss från denna
härva av trivialiteter och släktband, så fort individen vaknat till insikt om den
dödande intigheten. En annan sak är ju att han eller hon kanske trivs med
inkapslingen.
Åtskilliga av dem, som tidigt brutit sig loss och följt »naturens» bud,
tyckas inte heller ha blivit så mycket friare människor för det, t. ex. Nancy i
Tjugofyra timmar.
Redan Tidig höst klarlägger ganska väl de viktigaste litterära impulserna
utanför den amerikanska litteraturen. För Bromfield som för många andra
yngre ha Lawrence och Freud spelat största rollen. Formellt komma därtill
intryck från franska författares avvägda stil och analytiska skildringskonst.
Den sexuella frigörelsens verkan, »natur» i umgänget människor emellan,
samklangen mellan de flödande elementära krafterna i skapelsen och i människan,
sådant skildrar Bromfield med den mjuka hängivenhet och intensitet som är
Lawrence egen.
Det moderna psykologiska greppet röjer sig i hans minutiösa analys av
ögonblickets intryck, hans lust att vrida och vända på situationerna, orden och
åtbörderna, tills de avslöja — i efterhand —■ en serie själsrörelser. Likaså
sammanhänger härmed den vikt han lägger på barnaårens upplevelser och hans
försök att genom årens skikt och avlagringar tränga in till barnet och dess
önskedrömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
