Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sven Rinman: Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JARL HEMMER.
Av Sven Rinman.
Den svenska litteraturen i Finland når över till oss på ett sätt, som ibland
förefaller nyckfullt. Stora diktarbegåvningar, som tillfört vår poesi nya
skatter av dyrbar art, äro årtionde efter årtionde knappt mer än namn även för en
litterärt intresserad allmänhet i Sverige. Ingen som är förtrogen med Arvid
Mörnes poesi torde vilja bestrida, att han är den störste nu verkande svenske
skalden, men hur många äro medvetna om detta faktum? Edith Södergrans
lyrik hör utan tvekan till det genialaste svensk litteratur äger, men hennes
diktsamlingar äro antikvariska rariteter, och fragment av hennes produktion måste
uppsökas kringspridda i antologier. Populära i verklig tävlan med våra egna
bästa ha väl den sista mansåldern endast två finlandssvenska diktare varit:
Bertel Gripenberg och Jarl Hemmer. Det har otvivelaktigt i båda fallen varit en
berättigad popularitet. Men beträffande den sistnämnde synes det mig, som om
populariteten tack vare yttre omständigheter blivit en smula skevt inriktad. Han
har nämligen två gånger blivit prisbelönt för verk, som visserligen haft
intresse men som inte visat hans författarskap från dess största sidor. 1922 fick
han första pris i en romantävlan för versberättelsen »Rågens rike», och 1931
erövrade han åter första svenska pris i en nordisk pristävlan med sin roman
från inbördeskriget »En man och hans samvete». Hösten 1933 hugnades han
med Frödingsstipendiet, som för en tid av fem år tilldelas en svensk diktare
av Sveriges studenter, och slutligen har De nios stora pris denna vår delats
mellan honom och hans landsman, prof. Yrjö Hirn. Det är alltså en sedan
länge uppmärksammad författare, som skall behandlas i denna lilla
presentation, och den kommer därför att i första hand ta fasta på andra drag än dem
som kommit i förgrunden de sista åren.
Jarl Hemmer är född 1893 och alltså väsentligt yngre än den
skaldegenera-tion, som framträdde i Finland vid sekelskiftet (Mörne, Gripenberg, Procopé,
Tegengren), men han hör konstnärligt närmare ihop med denna än med sina
jämnåriga och yngre kolleger, som också någon gång avhånat honom som
»traditionalist». Som formskapare hör Hemmer inte till de egenartade, hans
originalitet ligger på de inre linjerna. Men ju mer man får syn på allvaret i hans
kamp, på lidelsen i hans dyrkan, desto mer lär man sig också sätta värde på
tonen, den egna nyanseringen i dessa mjuka, böljande rytmer, dessa vackra ord
och osökta rim. Hemmer är först och främst lyriker. Även hans prosaverk
bäras mera av känslan, av stämningsrikedomen i språk och scener än av någon
objektivt gestaltskapande förmåga. I själva verket torde Hemmer äga det
renaste lyrikertemperamentet i vår nu blommande svenska diktning. Hans
inspiration har hela tiden strömmat frisk och varm, hans form har smugit sig
efter hans känslas skiftningar utan synbar svårighet. Han har den store
diktarens rika känsloskala, han upplever naturen med romantikerns och
friluftsmän-niskans drömfärgade intensitet, han upplever också världens lidande som sitt
eget och sitt eget lidande som världens.
Hemmer s första diktsamlingar (»Rösterna» 1914 och »Pelaren» 1916)
uppenbarade en formell begåvning och ett romantiskt lynne utan någon
märkligare originalitet. Det var vemodiga vårkänslor och fagra ynglingadrömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
