Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sven Rinman: Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
SVEN RINMAN.
människodrömmen, som skeppsbrott led?
Finns det en trädgård, där frukterna mogna,
fastän de fallit från tidens träd?
Nu frågar han sig också, vad det lönar att öka
med nya sländor de miljoner ord
som fladdra över skönhetsfestens bord,
när tiden diktar tungt om nöd och mord
och stormen går och världens grunder ryka.
Det enda som återstår att söka är Rättfärdigheten. Men det ger honom
också krav och mod att tänka högre om sin dikt än någonsin förr (»Till min
dikt»):
Så brinn mitt stoft, så brist itu!
Vid offer är jag van.
Än kan jag sjunka, bära du
Får stiga, stiga, svan!
I den ovan nämnda samlingen »Helg» har Hemmer nått ett nytt stadium av
besinningsfylld inspiration efter »Skärselds» krisstämning. Man kan ta fasta
på en sådan dikt som »Bild», där skönhetsglädjen strålar fram bruten genom
en lätt slöja av vemod. Efter ett solgnistrande och daggklart sommarsceneri
slutar den med följande bön:
Herre av livet, du höge och stränge,
du vid vars fötter all skönhet blir stoft,
jorden har himlar av ljus och doft,
låt dem få lysa oss länge !
Denna vemodsstämning ligger också som ett tyst undermedvetande bakom
den hänförande naturlyrik, som här skänkt oss ett par sköna smycken i den
svenska poesin. Hemmers naturlyrik innehåller intet eller i varje fall ett mycket
underordnat element av exakt beskrivning. Den är i stället till brädden fylld
av stämning: varje detalj i tavlan blir bärare av en inre upplevelse. Kusten
och havet äro här hans förnämsta inspirationskällor, såsom de ha varit i
huvudparten av den finlandssvenska naturdikten alltifrån Tavaststjerna. I en dikt
som »Spegling» har sommarmorgonens solblanka hav blivit den oändlige bäraren
av en skälvande lycka, dyrbar och ögonblicklig som havets eget lugn men
fångad i en konstnärligt genomarbetad form, som höjer de fyra stroferna till det i
sitt slag fulländade.
Hemmer har under senare år också utvecklat ett flitigt författarskap på
prosa, men såvitt jag kan se, är han där mindre betydande. Den känslostyrka,
som spänner vingarna till flykt i lyriken, blir lätt känslosamhet eller
känslofros-seri, då den bredes ut över en novell eller roman. Detta drag är inte så
framträdande i den förut omnämnda »Onni Kokko» men däremot i högre grad
»Fattiggubbens brud» (1926), en helgon- och martyrhistoria från det finska
inlandet, vars för Hemmer så typiska tema förkunnas av den kvinnliga
huvudpersonen: »Ser du, Ant, det gör detsamma vad vi tror på, trä eller sten eller
drömbilder, bära vår tro är tillräckligt stark.» Samma obegränsade tilltro till
känslan som sådan ha vi tidigare konstaterat och exemplifierat i hans poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
