Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Hans Küntzel: Litteraturdebatten in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13°
HANS KÜNTZEL.
få sitt lystmäte av goda underhållningsarbeten av olika kategorier och för olika
smakriktningar — men endast sådana som hålla måttet ur konstnärlig och ideell
synpunkt. Här finns det ovanligt lite fasta normer att gå efter, i synnerhet som man
alltid har att räkna med talrika gränsfall, som kunna lyftas upp eller flyttas ned
beroende på var man vill draga det avgörande gränsstrecket. Om en sådan bok
inte tar hänsyn till bärande mänskliga värden, om den sätter sig över rättens och
moralens absoluta krav, är den skadlig och måste utgallras ur biblioteken. Men man
får inte sätta likhetstecken mellan rätt och klass- eller våldsdiktatur, lika litet som
mellan moral och ytlig konvenans. Det finns t. ex. åtskillig skönlitteratur med
moralisk och religiös tendens,som varken i psykologiskt eller konstnärligt avseende
fyller måtten. En av de i debatten särskilt från tongivande frikyrkligt håll
framförda böckerna, Harry Lindquists »Storstadens son» är just ett skolexempel på
denna art av underhaltig litteratur. Trots sin i vissa avseenden träffande
samhällskritik och trots det nya som ligger i att boken söker skildra våra dagars religiöst
sinnade underklass är denna oformliga roman i sin okonstnärlighet, sin svaga
människoskildring och bristande balans alldeles onjutbar. Samma omdöme gäller i än
högre grad det underliga inlägg i litteraturdebatten, som gjorts av Sven Forshell
med broschyren »Diktens uppgift» (Har. 1935, 1: 50), vilken huvudsakligen tycks ha
tillkommit för att söka rehabilitera den av kritiken omilt bedömda »Storstadens
son».
Man har emellertid på flera håll inom det radikala lägret gjort sig skyldig till
det misstaget, att man trott motståndarna ha för avsikt att såväl vilja undertrycka
diktens frihet som vilja framföra svaga eller underhaltiga arbeten såsom betydande
litterära verk, och till på köpet på bekostnad av vår egen unga kämpande litteratur.
På ett eller annat håll inom vissa läger har man nog kunnat spåra en sådan tendens,
men inom bibliotek och bildningsrörelser har den i stort sett aldrig fått göra sig
gällande. Vår egen unga litteratur har just tack vara bibliotekens flitiga inköp
fått en betydande spridning1 (man lägger märke till att så många unga
författare deltagit i aktionen mot bibliotekens fria utlåning, därför att denna skulle
vara till förfång för försäljningen till privatpersoner). Men ingen kan begära, att
biblioteken skola köpa rubb och stubb av vår inhemska skönlitteratur. Även där
förbehålla de sig rätten till fri granskning, innan de träffa sitt val. Och de låta inte
heller förbjuda sig att också köpa den (eventuellt lättare) underhållningslitteratur
av annan art, som de finna lämplig att anskaffa och som de veta, att deras publik
frågar efter.
Med särskild hetta har man på flera håll (jfr bl. a. Sven Stolpe i »Diktens
frihet») vänt sig mot det nya recensionsinstitut, som inrättats av den kristliga
bildningsrörelsen under namnet »Den kristna ungdomens litteraturnämnd». I sin iver
förbisåg man alldeles det solklara faktum, att om man kräver diktens frihet man
med lika stort skäl kan kräva kritikens frihet. Och både dikten och kritiken böra
dömas endast efter sina gärningar. Varför det i detta sammanhang kan vara skäl
att konstatera, att nämndens recensioner hittills inte givit något som helst belägg
för farhågorna om bojkott eller censurer ing av vår nya litteratur.
Och den Gulbranssenska trilogiens jättesuccé i vår bokmarknad, vilken också
blev ett av stridsämnena i litteraturdebatten, kan inte heller betraktas som en
»kulturfara» eller som ett utslag av litterär smakförskämning. I detta fallet ha
emellertid bägge parterna skjutit långt över målet: Gulbranssens böcker äro varken
litterära mästerverk eller pekoral. Intet motiverar en jämförelse med Selma La-
1 Man bör dock observera, att bibliotekens inköp av vissa böcker inte alltid behöver vara
liktydigt med deras utlåning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
