Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Nils Genell: Bibliotekarien och publiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBLIOTEKEN OCH PUBLIKEN.
205
under vilken man emellertid vill tänka sig riktlinjer åtskilligt annorlunda än både
dem som för närvarande är kuranta och dem som av ålder varit gängse i Tyskland.
Visserligen har den författare vars vackra term jag lånade naturligtvis rätt när han
— på tal om icke yrkesmässiga bibliotekariers skolning — varnar för att laborera
med fixa värdeomdömen och med sådana begrepp som den goda boken, den
värdefulla, den äkta boken och stryker under nödvändigheten av att också besinna
publikens brokiga beskaffenhet och att sätta bok och publik i en rikt facetterad relation
till varandra. Men det verkar som något för nordiskt biblioteksarbete absolut
vä-sensfrämmande när det om »rådgivningens konst» heter att den »består i att ifråga
om varje särskild läsare ana vad som just för honom varit den väsentliga
behållningen av den bok han nyss läst och att dra försorg om att det sålunda vunna
resultatet befästes och fördjupas genom att läsaren erbjudes en ny bok som för honom
vidare på den inslagna vägen».
Ett dylikt pedagogiskt lövsågningsarbete tilltror man sig inte i skandinaviska
bibliotek och det skulle också rimma sig synnerligen illa med den atmosfär av frihet
som vi ha till ideal gemensamt med anglosaxarna. Det slags handledning av publikum
som vi anse oss ha behov av i våra bibliotek bestämmes ju därigenom att för oss
målet är en bibliotekspublik som förmår att i stor utsträckning på egen hand göra bruk
av biblioteksapparaten och finna sig till rätta med de resurser som biblioteket direkt
och indirekt erbjuder. Men man får nog akta sig för överdrivna förhoppningar om
utvecklandet av publikens aktiva talanger. Ser man nu på det sakernas tillstånd som
det stora flertalet bibliotek är nödsakade att än så länge ge sig till freds med, så
kan det inte nekas att det är präglat av ett mindre mått av aktivitet från bibliotekens
sida än önskligt är. Och jag tror att alla någorlunda livaktiga bibliotek äro
uppmärksamma på den risk som följer av det endast allt för väl kända faktum att ingen post
i budgeten är så svår att få hjälpligt tillgodosedd som personalkontot. Jag menar att
detta för de större biblioteken som arbeta med yrkesmässig personal medfört att
utvecklingen, som har varit så påtaglig och omfattande i det hela, dock inte alls har
kommit personalförhållandena tillgodo i sådan utsträckning att man verkligen kan
tala om ett betryggat fortskridande mot bibliotekens mål att fungera som allt
gedignare och effektivare redskap för ett verkligt ambitiöst folkbildningsarbete.
Vi höra inte sällan en argumentering på ungefär följande sätt: »Skolorna
vänja folk att läsa. Den saken behöver inte motiveras, den är självfallen. Men lika
självfallet är att när ungdomen så kommer ur skolan skall den också ha något att
läsa. Giv den bibliotek.»
Jag har ingenting att invända. Jag vill bara lägga till att biblioteken skall hålla
jämna steg med utvecklingen. Pioniärstadiet kan inte räcka i evighet. Utvecklingen
visar inte bara ett jätteuppsving för biblioteksverksamheten i dess helhet, den visar
också ett relativt ännu mycket starkare uppsving för studieintressena hos de breda
lagren. Att främja dessa är en sak av högt värde men det värdet går förlorat om
inte biblioteken sättas i stånd att på tjänligt sätt stödja och bistå dessa intressen
också i fortsättningen. Det hör till saken — om man ska kunna tala om en utveckling
i egentlig mening — att bibliotekens arbete efterhand blir mera kvalificerat än
hittills och kräver kvalificerade krafter i större utsträckning, också i direkt kontakt med
den boklånande allmänheten.
Olika vägar att möjliggöra denna önskvärda anordning ha på senare år i de
nordiska länderna diskuterats och praktiserats. Olika varianter av Detroitsystemet (se
Bibl.-bl. 1.931, s. 226 och 1934, s. 216) tillämpas på en hel del håll och det har i
tidskrifterna framkommit en del vittnesmål om de erfarenheter som hittills blivit
gjorda. Också nu är det att hoppas att de som genom ingående praktisk erfarenhet äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
