Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Nils Genell: Bibliotekarien och publiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBLIOTEKEN OCH PUBLIKEN.
207
köbildning när det är som livligast. Under sådana storleksförhållanden är det utan
tvivel en stor vinst om man kan få en kvalificerad rådgivare lämpligt placerad
utanför disken, lättrörlig och i stånd att ge anvisningar på platsen, än vid katalogen, än
vid hyllorna. Det är naturligtvis inte alls tal om att denna rådgivare skall spela
rollen av något slags själasörjare för allmänheten; någonting i den stilen vore väl
snarare möjligt för en studiecirkelledare — i de fall då han är en verklig ledare; för
bibliotekarien är det inte någon uppgift att ta fasta på. Det är en annan sak att i
ett mindre men välskött bibliotek bibliotekarien dock har vissa möjligheter i den
vägen som, klokt och måttfullt begagnade, inte behöver bringa hans arbete i konflikt
med grundprincipen: frihet. En sådan bibliotekarie känner praktiskt taget hela sin
publik och har däri en bestämd fördel för sitt arbete i vilket inte heller det
mekaniska inslaget och det själlösa jäktet bli så dominerande, även om den sidan av
saken även kräver sin tid och inte i hans fall kan skiljas från det övriga,
För att nu säga ännu ett par ord om förhållanden! i större bibliotek, så är det
ju klart att man ofrånkomligen får med ett tämligen blandat gods bland
rådgivarnas arbetsuppgifter och mycket som kan förefalla fasligt banalt. Men jag tror att
det viktiga är att möjligheten till denna rådgivning först finnes där; så får det sen
bli en omdömessak för de tjänstgörande att åstadkomma den nödvändiga
begränsningen av de arbetsuppgifter som hota att flyta ut i det orimliga.
Det är kanske inte de flesta men säkert de största och viktigaste
arbetsuppgifterna som kan förväntas komma att bestå i mera egentlig studiehandledning.
Termen kan väl passera om man bara inte lägger in för mycket i den. Jag åsyftar
något liknande vad som exempelvis i all blygsamhet har förekommit på Dicksonska
biblioteket vis-à-vis olika grupper av människor som formerat studiecirklar och haft
serier av sammanträden i bibliotekets studiecirkelrum. En dylik anknytning till
biblioteket har från allmänhetens sida nog haft till förutsättning det kollektiva
uppträdandet, som får bukt med den nyssnämnda skyggheten, och från vår sida får nog
sägas att ett av villkoren för att det skulle bli något av varit att uppgiften fick
lösas helt vid sidan av arbetet i disken, oberoende av dess tider och i det tempo som
andra arbetsuppgifter medgåvo. Hit hör också den rådgivning som förekommit till
skönlitterära läsecirklar. —■ Men naturligtvis finns det precis lika behjärtansvärda
intressen som av ena eller andra skälet inte uppträder kollektivt utan individuellt cels
som just skulle vara betjänt av den mera kvalificerade rådgivning som här är på
tal och som, rätt besedd, är en brännande aktuell fråga i folkbiblioteken. Att den
förutsätter stora kunskaper av bibliografisk och annan art, solid underbyggnad och
vidsträckt beläsenhet etc. behöver inte ytterligare framhållas här och säkerligen inte
heller att den kräver sitt speciella utrymme i arbetsplan och budget.
Jag har här så kraftigt som möjligt strukit under behovet av de kvalificerade
arbetskrafternas utökande i biblioteken. Den som känner förhållandena kan inte
gärna kalla detta ensidighet. — Jag har haft att se saken under en speciell synvinkel:
»Bibliotekarien och publiken», men — om en utvikning tillåtes mig —: hävda behovet
av kvalitetshöjning kan man göra beträffande alla grenar av folkbiblioteksarbetet
och man kan göra det utan att på något sätt vara blind för en annalkande
differentiering av arbetskrafterna i stil med det som det exempelvis i England varskoddes
om redan för mer än tio år sedan. I sitt översiktsarbete, »The public library», (2 uppl.
1924), framhåller E. A. Baker att utvecklingen allt mera tenderar mot
särskiljandet av två huvudkategorier funktionärer: ett slags mera kvalificerade och ett slags
enklare assistenter. Den förra kategorien skulle då omfatta dem som ha bättre
allmän underbyggnad, kompletterad med förstklassig teknisk utbildning; den senare
komme att omfatta dem som »had a poor start educationally». Dessa senare kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
