Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Eugene O'Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUGENE O’NEILL.
7
Harvarduniversitetet och blev där elev av professor George P. Baker, vilken särskilt
ägnat sig åt att undersöka dramats teknik och praxis och som i sin undervisning
meddelade resultaten av sina studier. Här mottog han starka intryck, vilka
stimulerade hans eget skapande. Hans första dramatiska försök, vilka tillkommo omkring
1916, uppfördes av amatörskådespelare på en experimentteater i Provincetown och
väckte livligt inträsse. I dem uppenbarade sig en begåvning av våldsam, ofta rent
brutal kraft och hänsynslös originalitet, för vilken teaterns av gammalt
upprätthållna konventioner helt enkelt icke existerade. Det första verk, som stod i full
jämnhöjd med hans talang, var negerdramat Emperor Jones (1920), ett djärvt
psykologiskt experiment i dramatisk form fastän utan allt som i vanliga fall anses
konstituera ett drama (stycket har blott en enda roll och lever i övrigt på utnyttjandet
av akustiska och visuella effekter). Året därpå följde det kärva sjömansdramat Anna
Christie, som ytterligare ökade det intresse författaren redan väckt. Hans följande
alstring är febrilt rik och söker sig fram efter de mest skilda linjer: ett symbolistiskt
experiment är The great god Brown (1926), ett försök att gestalta den
psykoanalytiska teorien på scenen Strange interlude (1928), ett bistert och strävt
folklivs-drama Désiré under the elms (1924). Av hans senaste verk äro de mest
betydande triologien Mourning becomes Electra och Days without end, det förra en
genialt gestaltad släkttragedi med motiv från det amerikanska inbördeskrigets dagar,
det senare ett försök att forma personlighetsklyvningens problem i en för scenens
konstnärliga uttrycksmedel gripbar form. Bägge dessa verk visa O’Neill i fortsatt
våldsam kamp med både former och idéer. Ett lättare och mera mänskligt
tillgängligt lynne visar den intagande komedin Ah wilderness, vilken behandlar
generationsproblemet och motsättningen mellan gammalt och nytt sådant det tedde sig i en
liten amerikansk landsortsstad i begynnelsen iav vårt århundrade.
I Sverige blev Eugene O’Neill tidigt föremål för ett livligt intresse. Pionjär för
hans dramatik var teaterchefen Tore Svennberg, som redan 1923 för Dramatiska
Teatern förvärvade Anna Christie och lät uppföra stycket i oktober nämnda år.
Kritikens hållning var emellertid mycket kylig; att teaterns ledare gjort ett modigt
och erkännansvärt grepp genom att introducera en författare av så stark-egenart
tycks just ingen ha uppfattat. Att det dröjde flera år till dess försöket upprepades
är därför knappast ägnat att förvåna. När Strange interlude omsider upptogs i regi
av Per Lindberg (november 1928) visade sig emellertid intresset starkare, om an
en viss tvekan — och icke utan skäl — gjorde sig gällande inför styckets tekniska
egenheter. Det utomordentliga framförandet (huvudrollerna uppburos av Tora Teje,
Lars Hansson, Ivar Kåge och Hilda Borgström) visade sig dock utöva en betydande
dragningskraft på publiken, som strömmade till utan att låta sig avskräcka av
föreställningens enorma längd (inemot fem timmar). Odelad framgång vann ett par år
senare (mars 1933) Mourning becomes Elektra. Det väldiga dramats tre delar hade
av regissören, nuvarande teaterchefen Olof Molander, med skicklig hand samarbetats
så iatt stycket kunde uppföras på en kväll. Regi och spel stodo på höjdpunkten av
konstnärlig intensitet (huvudrollerna utfördes av Tora Teje, Lars Hansson och Märta
Ekström), och intrycket var överväldigande. Förmodligen har detta uppförande sin
väsentliga del i den höga utmärkelse, som nu kommit O’Neill till del.
Senast har i Stockholm spelats Ah, wilderness, som blev en mycket stor
framgång. Rune Carlstens regi hade lyckats taga vara på den amerikanska
småstadens lätt komiska lokalkolorit och därigenom stämma hela föreställningen i en
älskvärd helhetston, som på premiären överraskade publiken, vilken väntat sig något
helt annat, när O’Neills namn stod på programmet. Också i landsorten, där stycket
framförts på turnéer, har det lockat fyllda hus och väckt livligt bifall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
