Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. SKÖNLITTERATUR.
79
Stromberg, Leonard. Mot okända öden. Lb. 1935. 298 s.
3: 75, inb. 4: 75-
Två bröders öden skildras. Den äldre tillskansar sig hela arvet efter fadern, men förslösar det
och dör för egen hand, sedan det upptäckts, att han deltagit i en bankplundring. Den yngre, som
tomhänt lämnat hemmet, återkommer efter några få år som mångmiljonär. Boken erbjuder en
särdeles rask följd av händelser men intet försök till karaktärsskildring. Särskilt obegriplig är
modern, som söker förgifta sin yngre son. Sm.
Stål, Sven. Närsens lyckliga år. A. B. 1936. 311 s. (36162) 5: 75.
Vad man med nöje kommer ihåg av denna bok är beskrivningen av Djurgårdsslättens
artist-och nöjesliv vid 90-talets slut — det är ett stycke kulturhistoria som får ett lustigt behag av att
ses med barnets ögon. Förf. lyckas nämligen förvånande bra hålla uppe tonen att det är en
pojk-vasker som berättar, men hans skildring skall därför inte bretraktas som ett konstnärligt
barnporträtt utan som lite pratsamma och minnesgoda hågkomster. M. L.
Thunberg, Elswig. Att leva. Roman. H. G. 1936. 365 s. (36259) 6:50.
Roman i Stockholmsmiljö. Miljön är f. ö. tämligen oviktig, i det att åtminstone några reflexer
av nutidens sociala virrvarr knappast förekomma. I stället skulle den rent psykologiska teckningen
av de talrika figurerna väl vara huvudsaken. Den är också, framför allt beträffande
huvudfigurerna, ingalunda oskickligt gjord, men det hela blir för anmälarens smak allt för affekterat,
allt för utklutat — hör dessa’namn: Stanza — Lilota — Abigail — och, stjärnpoesin och de
kosmiska funderingarna till trots, allt för intetsägande. A7. G.
Uppström, Aiwa. Spelet om riket. Roman från Sten Sture den äldres tid.
Lb. 1936. 287 s. (36220) 4: 50, inb. 5: 75.
Väl underbyggda historiskt-romantiska bilder från det svenska 1400-talets tre sista årtionden
med Sten Sture d. ä. som mittelfigur. En så kaleidoskopisk mångfald av figurer, att endast ett
fåtal kunnat framstå i någon relief; mest levande bli kanske några ställen om unga människors
längtan och kärlek samt ett slut, som ej saknar dramatisk verkan. Stilen är måttfullt och ädelt
gammaldags. Läsare med levande historiskt intresse böra studera boken vid sidan av någon
direkt historisk framställning. F. V.
Widén, Albin. Hem vill jag åter rida. Roman. W. & W. 1936. 344 s.
(36261) 8: 50, inb. 10: 75.
Det är inte för mycket sagt att Widéns prisbelönta roman från stormaktstidens svenska
landsbygd är en av de unikaste och ambitiösaste böcker som på länge kommit ut. I en karg men ytterligt
expressiv stil, som inte frestar arkaiseringsrisken för hårt, målar han med säker etnografisk,
kulturhistorisk och psykologisk insikt sin stoffrika allmogefresk, som borde vara ett fynd för svensk film
— om den för en gångs skull fattade sin chans! Widéns prestation kan nämnas i bredd med
Högbergs Den stora vreden, Undsets släktkrönikor och Heidenstams Karolinerna; han verkar emellertid
fullt självständig och förtjänar den största uppmärksamhet för sitt i en epok av egocentriskt
självbiograf erande romanskriveri så uppfriskande krafttag. E. M.
Viksten, Albert. Spelet under skyarna. A. B. 1936. 261 s. 111. (36278)
6: 50.
Ett långt och intimt samliv med naturen, enkannerligen den norrländska, har åt Vikstens
med egna vinjetter illuminerade betraktelser förlänat en mognad i åskådningen och en tyngd i
orden som ställer dem i särklass. Han är inte bara en säker och vaken iakttagare med förmåga
att poetiskt tolka sina syner; han har den fasta rot i jorden och den erfarenhet av modernt stadsliv
som ge hans filosofem kring problemet människan-naturen och naturen-kulturen övertygande
allmängiltighet. Tidens beskäftiga turistprofeter, som önska lägga vildmarken tillrätta för
stadsbefolkningens behov, få i Viksten en saklig och behövlig opponent, vars nitälskan för livets naturliga
balans borde genljuda över hela landet. E. M.
Åkerhielm, Annie. Sagan om Vemund. Berättelse från heden tid. A. B.
1936. 236 s. (36222) 5: 75.
En sägen om forntida storsinne, vars aldrig vilande krav på upprättelse och släkthämnd för
»ättlyckans» skull ej låter den unge stormannen Vemund få ro förr än han kunnat slunga sin yxa
mot Odin själv. Den utmärkta författarinnan har format sitt motiv till en verklig dikt på prosa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
