- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tjugoandra årgången. 1937 /
310

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örjan Lindberger: Roger Martin du Gard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3io

ÖRJAN LINDBERGER.

genom att göra sig likgiltig för faderns tro, idéer och moral och i stället inrikta sig
helt och hållet på sin läkarutbildning; Jacques, den yngre, genom styvt trots och hat
och rymningar. Man kan inte säga, att det råder lyckliga familjeförhållanden inom
släkten Thibault. Vidare kan man peka på att Martin du Gard två gånger skrivit om
abnorm-erotiska familjeproblem, i Confidence africaine (1931) och Un taciturne
(1932; spelad i Stockholm under titeln: ... därom tiger munnen), och att han ett par
gånger snuddar vid dem i Thibault-cykeln. Men saken har också en andra sida, och
Martin du Gard har framhävt den också. Varken Antoine eller Jacques blir någon
genomsnittsmänniska. Båda två bli viljenaturer, som folk blickar upp till. Det är
kanske delvis ett biologiskt arv, liksom den kraftiga underkäken. Men ändå kan man
undra, om Antoine skulle ha blivit en fullt lika framgångsrik läkare och fått en lika
stor produktiv arbetsförmåga, om han inte från begynnelsen haft att övervinna
faderns massiva tyngd. Och vad Jacques beträffar är han in i märgen sin fars son;
samtidigt som hans tvångsmässiga uppfostran rotfäst hos honom ett absolut krav
på rättvisa, så har faderns moralism, som hos denne var något yttre och formellt,
gått in i Jacques’ djupaste väsen: han kräver, att människorna skola vara »rena».
Båda dessa faktorer ingå i hans revolutionarism. Martin du Gard ser på den borgerliga
familjen som p’å ett drivhus, vilket ibland ger märkligare, ibland mer förvridna
resultat än naturen själv. Det är en tragisk uppfattning, och Martin du Gard har en djup
böjelse för det tragiska. Den vibrerande tonen i hans människoskildring kommer
från den; utan den blir resultatet ytterst makabert, som man kan se av de båda
farserna Le testament du père Leleu (1920) och La gonfle (1928). Den präglar hans
romanteknik, som är oerhört laddad; ideliga kontraster förs fram mellan två
parallellt skildrade personer eller lika ofta inom samma person; onda aningar och
outlösta spänningar staplas på varandra; effekten av en chock hinner aldrig klinga ut,
innan nästa sätter in. Som ofta påpekats påminner Martin du Gard härvidlag om
Tolstoj.

Eftersom intresset i första partiet av Les Thibault vilar på bröderna Antoine
och Jacques, och eftersom båda äro motståndare till vad som i fransk kulturpolitik
kallas V ordre, ha delarna I—VI en viss antikonservativ prägel. Samma intryck ge
Martin du Gårds ungdomsromaner Devenir (1908), som är en uppgörelse med
esteticismen, och Jean Barois (1913), som har till huvudperson en dreyfusard och till stor
del rör sig kring den famösa processen. Vidare har hela Martin du Gårds författarskap
mottagit starka impulser från André Gide, som enligt franska indelningsgrunder
alltid varit en vänsterfigur, även före sin visit hos kommunismen. Men man kan inte
säga, att första partiet av Les Thibault har någon viss bestämd vänstertendens, lika
litet som man utan reservationer kan kalla Martin du Gard en Gide-lärjunge. Genom
sin objektivitet, sin gestaltskapande förmåga, sin mångdimensionerade och
balanserade människoskildring utgör Martin du Gårds produktion en ständig kritik av Gide,
vilken nästan alltid springer runt i sitt eget jag som en ekorre i sitt hjul.

Både svårare och mera påträngande är frågan om den politiska placeringen av
Thibault-cykelns sjunde del, den som kan sägas motsvara Der Zauberberg. Den
innehåller nämligen ett överflöd av politiska idéer, och till en början har man en
obehaglig känsla av att de äro ohistoriska, samtidigt som man tycker att denna sista
del lider av det felet att den är historiskt överdokumenterad, att den ger för mycket
av arkeologen Martin du Gard och för litet av gestaltskaparen. Men detta intryck
står sig inte, när man kommer till tredje volymen; den gör ett mäktigare intryck än
någonting annat i verket. I själva verket är sammanhanget inom sjunde delen
svagare än emellan alla de föregående sex. Vété 1914 publicerades i sin helhet 1936; det
är troligt, att tredje volymen är skriven strax före offentliggörandet; för första och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:16:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1937/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free