Print (PDF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord A - Altare... - Ananja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 ANANJA.-ANDE. Ananja, stad bebodd af benjaminiter efter fångenskapen, Ne. SI: 32, nu Bet Chanina strax n. om Jerusalem. Anatema, (grek.) något som är af- skildt, invigdt till förbannelse, förban- nadt; motsvarande det eb. cherem, se under Synagoga. Så kunde ej blott menniskor, utan äfven djur och städer dömas att hlifva utrotade, 3 M. 27: 25, 28 f. Så gick det med Jeriko, Jos. 6: 57 f., och Akan, Jos. 7. En dylik dom uttalar aposteln i Kor. s6: 22: »Om någon icke har Herren Jesus Kristus kär, han vare anatema (förbannad), Maran ata.» De två sista orden äro syriska och betyda: »Herren kommer». 1 Ro. 9: 3 deremot uttrycker Paulus sig kunna önska att han sjelf vore ett anatema, för Israels skull. Anatot, preststad i Benjamins land, Jos. 25: 58; s Kr. 6: 6o; Es. 50: 30. Här föddes profeten Jeremia, Je. 5: 5; 32: 7; men stadens folk förkastade hans ord och sökte efter hans lif, Je. II: 25. Anatot heter nu Anata, en liten tarflig by, 2/3 mil n. o. om Jerusalem, med om- kring 20 familjer, i hvilkas kojor finnas inmuj~ade stycken af forntida pelare. Ande. 1. Andedrägten, lifsanden från Gud, vare sig hos menniskor eller djur, Job 52: 50; 27: 3; Ps. 535: 57; Pred. 3:59, ~i; 52:7; Job 34:54, 55: »Om Gud blott tänkte på sig sjelf, om han droge tillbaka sin ande och sin ande- drägt, så skulle allt kött dö med ens, och menniskan åter blifva till stoft. » 1 denna mening talas om att gifva upp anden, Mat. 27: 50. »Kroppen utan ande är död», Jak. 2: 26. På ställen sådana som dessa betecknar ordet ande nästan detsamma som ordet själ i dess lägre bemärkelse, t. ex. »lefvande själ» M. 5: 20, 24 etc. grundt. 2. Den odödliga anden hos menni- skan, det hvarigenom hon känner, tän- ker och vill, »menniskans ande som är henne», 5 Kor. 2: si, i motsats till köttet eller kroppen, Kol. 2:5; s Klor. 6: 2o; Ro. 8: 50. 1 denna mening sy- nes ande stundom stå liktydigt med själ, detta ords egentliga bemärkelse, jfr Joh. 52: 27, »Nu är min själ bedröfvad», med Job. 53: 25, »Han vardt bedröfvad anden»; jfr 5 Kor. 5:5; s Pe. 4:6, om andens frälsning, med s Pe. 5: 9, om själens frälsning, och det dubbla ut- trycket för Marias fröjd i La. 5: 46 f. Dock leder en djupare betraktelse af dessa och dylika ställen till den åtskil- nad som också på ett par ställen tyd- ligt angifves mellan själ och ande, Te. 5: 23; Eb. 4: 12, så nemligen att själen är egentligen personligheten sjelf, »under det anden betecknar det innersta djupet af varelsen, till hvilket själarö- relsen nedtränger» (Rudin, Mennisko- själen, p. 30 o. f.). Såsom Luther sä- ger om anden, att han är det högsta och ädlaste i menniskan, det hvarigenom hon är i stånd att fatta obegripliga, osynliga och eviga ting, korteligel3, det hus, i hvilket tron och Guds ord tager sin boning. 3. Andeväsen, »utan kött och ben», Lu. 24: 39. 1 högsta mening om den Evige sjelf: Gud är ande, Joh. 4: 24, och andarnas fader, Eb. 52: 9. Vidare denna mening om menniskorna, sa- som skilda från kroppen, Eb. 52: 23; »andarna» i fängelset, s Pe. 3: i~ samt slutligen om englarna, såväl goda som onda, Eb. 5: 54; Ap. 23: 8; Lu. 7: 25; 8: 2. Guds ande, den helige anden, som sväfvade öfver vattnen i begynnelsen, M. 5: ~ som verkade på Herrens tjenare i Israel, Es. 6s: s ; 63: i0 f.; som kom utan mått öfver Jesus, Joh. 3~ 34; hugsvalaren, sanningenK ande, som utgår af fadren och sonen, Ln. 24: 49, genom sonens förbön och i hans namn, Joh. 14: s6, 57, 26; 15: 26; som utgöts på pingstdagen, Ap. ~: 33, och som allt fortfarande heseglar de trogna, Ef. i: 5 3, är, ehuru till sitt väsen en, dock mångfaldig i sina verkningar, byar- före vi läsa om de sju Guds andar, som stå inför hans tron,. Up. i: 4; ~: 5; 5: 6; jfr Sak. 3~ 9; 4: 6, jo. 4. Andegåfva, andekraft, andligt lif; »det som är födt af anden, det är ande», Job. 3: 6. Så talas om profe- tians ande, visdomens ande, bönens ande, »kraftens, kärlekens och tuktighetens ande», 2 Ti. 5: 7, barnaskapets ande, Ro. 8: 55 o. s. v. Ofta skiljes knappast mellan den gudomlige anden sjelf och de andegåfvor som af honom äro gifna de trogna; jfr ~ M. 55: 57, 25, 29. Likasom vi hafva de vissaste löften om att den helige anden gifves dem som der- om bedja, Ln. 1 1: 53, lika allvarsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
