Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord A - Altare... - Ananja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 ANANJA.-ANDE.
Ananja, stad bebodd af benjaminiter
efter fångenskapen, Ne. SI: 32, nu Bet
Chanina strax n. om Jerusalem.
Anatema, (grek.) något som är af-
skildt, invigdt till förbannelse, förban-
nadt; motsvarande det eb. cherem, se
under Synagoga. Så kunde ej blott
menniskor, utan äfven djur och städer
dömas att hlifva utrotade, 3 M. 27:
25, 28 f. Så gick det med Jeriko, Jos.
6: 57 f., och Akan, Jos. 7.
En dylik dom uttalar aposteln i
Kor. s6: 22: »Om någon icke har Herren
Jesus Kristus kär, han vare anatema
(förbannad), Maran ata.» De två sista
orden äro syriska och betyda: »Herren
kommer». 1 Ro. 9: 3 deremot uttrycker
Paulus sig kunna önska att han sjelf
vore ett anatema, för Israels skull.
Anatot, preststad i Benjamins land,
Jos. 25: 58; s Kr. 6: 6o; Es. 50: 30.
Här föddes profeten Jeremia, Je. 5: 5;
32: 7; men stadens folk förkastade hans
ord och sökte efter hans lif, Je. II: 25.
Anatot heter nu Anata, en liten tarflig
by, 2/3 mil n. o. om Jerusalem, med om-
kring 20 familjer, i hvilkas kojor finnas
inmuj~ade stycken af forntida pelare.
Ande. 1. Andedrägten, lifsanden
från Gud, vare sig hos menniskor eller
djur, Job 52: 50; 27: 3; Ps. 535: 57;
Pred. 3:59, ~i; 52:7; Job 34:54, 55:
»Om Gud blott tänkte på sig sjelf, om
han droge tillbaka sin ande och sin ande-
drägt, så skulle allt kött dö med ens,
och menniskan åter blifva till stoft. » 1
denna mening talas om att gifva upp
anden, Mat. 27: 50. »Kroppen utan
ande är död», Jak. 2: 26. På ställen
sådana som dessa betecknar ordet ande
nästan detsamma som ordet själ i dess
lägre bemärkelse, t. ex. »lefvande själ»
M. 5: 20, 24 etc. grundt.
2. Den odödliga anden hos menni-
skan, det hvarigenom hon känner, tän-
ker och vill, »menniskans ande som är
henne», 5 Kor. 2: si, i motsats till
köttet eller kroppen, Kol. 2:5; s Klor.
6: 2o; Ro. 8: 50. 1 denna mening sy-
nes ande stundom stå liktydigt med själ,
detta ords egentliga bemärkelse, jfr
Joh. 52: 27, »Nu är min själ bedröfvad»,
med Job. 53: 25, »Han vardt bedröfvad
anden»; jfr 5 Kor. 5:5; s Pe. 4:6,
om andens frälsning, med s Pe. 5: 9,
om själens frälsning, och det dubbla ut-
trycket för Marias fröjd i La. 5: 46 f.
Dock leder en djupare betraktelse af
dessa och dylika ställen till den åtskil-
nad som också på ett par ställen tyd-
ligt angifves mellan själ och ande,
Te. 5: 23; Eb. 4: 12, så nemligen att
själen är egentligen personligheten sjelf,
»under det anden betecknar det innersta
djupet af varelsen, till hvilket själarö-
relsen nedtränger» (Rudin, Mennisko-
själen, p. 30 o. f.). Såsom Luther sä-
ger om anden, att han är det högsta
och ädlaste i menniskan, det hvarigenom
hon är i stånd att fatta obegripliga,
osynliga och eviga ting, korteligel3, det
hus, i hvilket tron och Guds ord tager
sin boning.
3. Andeväsen, »utan kött och ben»,
Lu. 24: 39. 1 högsta mening om den
Evige sjelf: Gud är ande, Joh. 4: 24,
och andarnas fader, Eb. 52: 9. Vidare
denna mening om menniskorna, sa-
som skilda från kroppen, Eb. 52: 23;
»andarna» i fängelset, s Pe. 3: i~ samt
slutligen om englarna, såväl goda som
onda, Eb. 5: 54; Ap. 23: 8; Lu. 7:
25; 8: 2.
Guds ande, den helige anden, som
sväfvade öfver vattnen i begynnelsen,
M. 5: ~ som verkade på Herrens
tjenare i Israel, Es. 6s: s ; 63: i0 f.;
som kom utan mått öfver Jesus, Joh.
3~ 34; hugsvalaren, sanningenK ande,
som utgår af fadren och sonen, Ln. 24:
49, genom sonens förbön och i hans
namn, Joh. 14: s6, 57, 26; 15: 26; som
utgöts på pingstdagen, Ap. ~: 33, och
som allt fortfarande heseglar de trogna,
Ef. i: 5 3, är, ehuru till sitt väsen en,
dock mångfaldig i sina verkningar, byar-
före vi läsa om de sju Guds andar, som
stå inför hans tron,. Up. i: 4; ~: 5;
5: 6; jfr Sak. 3~ 9; 4: 6, jo.
4. Andegåfva, andekraft, andligt
lif; »det som är födt af anden, det är
ande», Job. 3: 6. Så talas om profe-
tians ande, visdomens ande, bönens ande,
»kraftens, kärlekens och tuktighetens
ande», 2 Ti. 5: 7, barnaskapets ande,
Ro. 8: 55 o. s. v. Ofta skiljes knappast
mellan den gudomlige anden sjelf och
de andegåfvor som af honom äro gifna
de trogna; jfr ~ M. 55: 57, 25, 29.
Likasom vi hafva de vissaste löften om
att den helige anden gifves dem som der-
om bedja, Ln. 1 1: 53, lika allvarsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
