Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord B - Begrafning...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 BEGRAFNING.
52: s6; Da. 50: 3; Os. 9: 4, och sar-
gade sin kropp, Je. 56: 6; 48: 37. Emot
flere af dessa ohyggliga sedvänjor hade
lagen satt många inakränkande bestäm-
melser, särakildt hvad beträffar det hed-
niska bruket att sarga sig och skära
märken på sin kropp för de dödas skull.
Se 3 M. 59: 28; 25: s, 5, ss; 4 M.
6: 7; 5 M. 54: 5.
Men icke nog med att de sörjande
ajelfva firade begrafningen med klago-
låt; man hyrde äfven dertill särskildt
inöfvade gråterskor och musikanter eller
»pipare», Am. 5: 56; Je. 9: 57 f.; Mat.
9: 23 f., hvilket på Jesu tid var en sed
så vanlig, att den gaf anledning till
lekar och ordspråk, som voro gängse.
bland barnen på torgen, Mat. s 5: s6 f.
Qvinnornas tjut vid dödsfall och be-
grafningar är ännu i dag i orienten
något snakalöst gräsligt. Plägseden att
hyra särskilda qvinnor att gråta och
tjuta finnes också qvar. Följande be-
rättelse om ett dylikt skådespel i Na-
blus, det gamla Sikem, anföres efter d:r
Jowett. Guvernören i staden hade dött
på morgonen samma dag d:r Jowett an-
lände. »Då vi fingo stadsporten i sigte,
blefvo vi varse ett stort antal qvinnor,
hvilka sjöngo ett slags recitativ, långt
ifrån melankoliskt, och slogo takt med
händerna. Är detta sorg, tänkte jag,
så är den af ett besynnerligt slag. Det
påminte snarare om ilsket trots. Men
då vi kommo till porten, utbyttes det
plötsligt mot de vederstyggligaste tjut
och skrän, hvilka, jemte känslan deraf
att vi nu inträdde i en stad som aldrig
varit känd för gästfrihet, gjorde på mitt
sinne ett ganska obehagligt intryck. De
ledsagade oss några få steg; men snart
syntes det att de hade sitt tillhåll
porten, dit de också återvände, då de
ingenting fingo af oss. Vi fingo under
aftonens lopp lära, att detta var blott
en liten afdelning af en ganska talrik
skara »förfarna qvinnor», de der upp-
fylde hela staden med sina skrän, hö-
jande sina klagorop i samma afaigt som
det fordom hette, att allt folkets »ögon
må flyta i tårar, och deras ögonlock
rinna af vatten», Je. 9~ 57 f. För denna
stora tjenst skulle de följande morgon
göra sin uppvaktning hos vederbörande
för att få en obetydlig erkänsla.»
Balsamering i egentlig mening bru-
kades i allmänhet ej bland israeliterna.
Enligt . gamla författare fans det hos
egyptierna, som framför andra folk voro
hemma i denna konst, flera olika sätt
att balsamera, somliga billigare, andra
ofantligt koatsamma. Vid de billigare
sätten begagnades hufvudsakligen ceder-
olja och salpeter. Det dyraste sättet
beskrifves på följande sätt: Först uttog
man hjernan och inelfvorna, tomrum-
men rensköljdes med palmvin, rensades
med kryddor och fyldes med myrra,
kassia och andra dyrbara specerier.
Derpå smordes liket med olja och lades
natron för omkring 70 dagar, byar-
efter det tvåddes och insveptes i linne-
remsor, bestrukna med gumnmi. Så lem-
nades det åter åt den dödes anhöriga,
hvilka inlade det i en kista af sykomor,
utskuren i menniskoliknelse. Så förva-
rade lik, s. k. »mumier», påträffas i stor’
mängd i Egyptens grafkamrar, flera tu-
sen nr gamla. På något sådant sätt
var det som Jakob och Josef blefvo
balaamerade, s M. 50: 2, och »lades
kista», v. 26. Några andra exempel pi.
egentlig balsamering utoum dessa finnas
ej i bibeln, ehuru, som ofvan antydts,
dyrbara kryddor, vällukter nm. m. d. ofta
ymnigt begagnades vid begrafuings-
festerna, särdeles för föratliga personer.
Så berättas om konung Asa, att »de
begrofvo honom uti hans graf, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
