- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
59

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord B - Bibeln...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nILHA. -aLonIIAMNAaE. 59

måste Bileam tala välsignelsens ord allt
rikare och härligare, och den tredje väl-
signelsen, i kap. 24, med den märkvär-
diga profetian om stjernan af Jakob och
spiran af Israel, 24: 17-19, är ett af de
skönaste och upphöjdaste stycken i G. T.
Derpå vände Bileam tillbaka, 24: 25,
men på återvägen stannade han och gaf
moabiterna och midjaniterna illasinnade
råd till Israels förderf genom otukt och
Peors dyrkan, 4 M. 31: ifi; Up. 2: 14;
hvilket drog öfver folket en svår straff-
dom, i hvilken 24,000 omkommo, 4 M.
25. Bileam blef sedermera i en drabb-
ung mellan Midjan och Israel dödad
af de senare, 4 M. 31: 8.
2. Se Gat-Rimmon 2.
Bilha. 1. Rakels tjenarinna, mo-
der till Jakobs söner, Dan och Naftali,
s M. 30: 3 f.
2. Se Baala j~.
Biskop, grek. episkopos, d. ä. till-
syningsman. Så kallades de kristne för-
samlings-föreståndarne bland hednin-
garne, medan ordet äldste (presbyteros)
brukades i samma betydelse bland de
kristne af judisk härkomst. Begge be-
nämniisgarrma användes derföre utan åt-
skilnad om samma person; se isynnerhet
Ap. 20: 28, der de kallas tillsynings-
män, som i v. 17 kallas äldste; jfr ock
Tit. 5: 5, 7; 5 Pe. 5: 5, 2. Jfr Äldste.
Bitja, en egyptisk prinsessa, hvilken
Mered af Juda äktade i Egypten före
förtryckets tider. s Kr. 4: 17 f.
Bitter salso, se Påsk.
Bitynien, nordligaste landskapet
Mindre Asien, vid Svarta hafvets kust,
nordost om Mysien. Paulus förbjöds
af anden att fara dit, Ap. 16: 7; seder-
mera funnos der kristne, till hvilka Pe-
trus skrifver, s Pe. 1: s.
Bjellror, små klockor, af guld voro
fästa ömsevis med granatäpplen i nedra
fallen af Arons öfverklädning, 2 M. 28:
33. - Tillochmed hästarnes bjellror
skola en gång varda Herren helgade,
Sak. 14: 20.
Bjugg eller korn, se Säd.
Björnar, som nu äro sällsynta
Palestina och endast finnas sparsamt på
Libanon, synas fordom hafva varit tal-
rika i landet. Vi läsa om att de an-
grepo fårahjordarna, s 5. 17: 34, an-
föllo menniskor, Am. 5: 19, och refvo
ihjel barn, 2 K. 2~ 24. På flera ställen
talas om den hungrande eller den sina
ungar beröfvade björnens raseri, Or. 28:
I5~ 17: 12; 2 5. s~: 8; Os. 13: 8.
Jfr Es. 59: ss; Da. 7: 5. En gång
skola ko och björn gå tillsamnman på
bete, Es. 5 1: 7.
Blandsäd, se Säd.
Blastus, kammarherre hos Herodes
Agrippa 1, Ap. 12: 20.
Blindhet är ganska vanlig i öster-
landet af många orsaker. Den heta so-
len och det fina dammet inverka isyn-
nerhet menligt. Orenlighet gör äfven
sitt till. Blinde tiggare möta oss i evan-
gelierna, och att öppna de blindas ögon
nämnes i profetian såsom ett af Messias’
verk, Es. 29: sS. Jfr Ps. 146: 8. Re-
dan i lagen påbjöds medlidande och
omsorg för de blinda, 3 M. 19: 14; 5
M. 27: sS. Synens förderfvande var
stundom ett politiskt straff eller försig-
tighetsmått, 5 5. II: 2; Jer. 39: 7.
Blodet, såsom lifvets bärare, var det
försonande i offren, och derföre skedde
utan blodsutgjutelse ingen förlåtelse, Eb.
9~ 22; »ty blodet försonar genom det
lif, som deruti är», 3 M. 17: II. Der-
före var också blodets ätande vid döds-
straff förbjudet, 17: 54; ty »lifvet får
du icke äta med köttet», 5 M. 12: 23.
Det var så befaldt redan i s M. 9~ 4.
Förbudet mot blodätande inskärptes af
apostlarne i Ap. 15: 20, 29.
Blodfiöde, vare sig naturligt eller
onaturligt och sjukligt, medförde oren-
het inför lagen, som i dessa fall före-
skrifver särskilda tvagningar och offer,
3 M. 15: 19 f.
Blodhämnare. Enligt den i s M.
9: 6 gifna grundlagen var ett mennisko-
lif heligt, och den som utgöt mennisko-
blod skulle sjelf gifva sitt blod. Deraf
den rätt som bland flera forntidens folk
ansags tillhöra en mördad persons när-
maste slägting att utkräfva mördarens
lif, en rätt som rent af ansågs som en
helig pligt. Denna vedergällningsrätt
erkändes ock i Israel men gärdades ge-
nom särskilda bestämmelser mnot missbruk
och öfvergrepp. Blodhämnaren (God)
handlade å Guds vägnar, som utkräfver
oskyldigt blod, Ps. ~: 13, och snåste
utan barmhertighet slå ned den brotts-
lige, 4 M. 35: 59, utan att mottaga nå-
gon lösen; dock fick han ej sträcka sin
hämnd till någon annan än förbrytaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:13:39 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free