Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord B - Bårar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 BÄRAR.-BöN.
Bårar, Es. 66: 20, se Vagnar.
Bäck. Det ab. ordet Nachal såväl
som det arab. Vadi betecknar icke nöd-
vändigt ett alltid rinnande vattendrag,
utan ofta förstås dermed an flodbädd
som blott tidtals är fyld med vatten. 1
de trånga bergaklyftorna eller däldarna
frambrusar vattnet vid regutiden med
vild förstörande fart, hvarföre David ta-
lar om sina anfäktningar såsom »Belials
bäckar», Ps. 18: 5, men sommarhettan
gör snart slut på det ymniga flödet: en
bild af trolösa vänner, Job 6: s5. Så-
dana äro de flesta vattendragen i Israel:
med undantag af Jordan och Leontes.
blifva de om sommaren antingen all-
deles förtorkade ellar ock förvandlade
till smnå rännilar, dolda af täta busksnår;
jfr 2 Kl. 5: 12. Ordet nachal är dar-
föra i Sv. omvaxlande öfversatt med
bäck och med dal.
Bädd, se Säng.
Bältet eller gördeln är för öster-
ländingarne af särdeles vigt, för att sam-
umanhålla eller uppbinda de vida, fladd-
rande kläderna. Deraf de vanliga tala-
sätten »omgjorda sigs, »hafva sina län-
der omgjordade», d. ä. vara redo, 2 Kl.
4: 29 Ap. 12: 8; Ln. 52:35. Ett åt-
sittande bälte gaf fasthet åt kroppen ocö
betecknar derföre frimodighat och be-
stämdhet, Job 38: 3; Ef. 6: 14; 5 Pe.
5: 13, hvaremot ett lossadt bälte inne-
bär magtlöshet, Es. 5: 27. Arbetsgör-
deln var af läder, så äfven profeternas,
2 Kl. 5: 8; Mat. 3:4 stundom gjordes
gördlarne af finaste linna, Ja. i~: 5; Ha.
s6: so, och smyckades med silfver och
guld, Da. 50: 5. 1 gördeln eller bältat
bar man penningar, vapen, skriftyg och
andra småsaker, Mat. 50: 9, gr.; s 5. 25:
I3~ 2 5. 20: 8; Ha. 9: 2. Bälten hörde
också till värderade hedersskänker, s 5.
sS: 4, och betecknade derföre stundom
emubetsvärdighet, Es. 22: 21. Derföre
hörde äfven ett med de fyra heliga fär-
gerna stickadt bälte till dan presterliga
embetsdrägten, 2 NI. 29: 9; jfr Up. i5: 6.
Bök, Es. 4m: 19; 6o: 13, ab. tid-
hår, ett kostbart trädslag.
Bölder, se Plågar.
Bön. Någon bestämd befallning att
bedja finnes icke. i lagen; fast mera är
bönens nödvändighet förutsatt såsomn det
naturliga uttrycket för den efter Gud
och hans nådagåfvor trängtande men-
niskoanden. Bön är det väsentliga i off-
rat, och offret har sin betydelse såsom
en förkroppsligad bön, jfr Ps. 141:
Att bön var förenad med offertjenste’s
synes ocksa af Ln. 5: so. Och till of-
fertjenstens rum, till templet gick man
upp för att bedja, Ln. sS: so; Ap. ~: s,
vändande sig mot det Allraheligaste, Ps.
5: 8; 138: 2; och var man fjerran från
helgedomen, så vände man sig vid hö-
nen åt det hållet, såsom Daniel öppnada
sina fönster mot Jerusalem och bad,
Kl. 8: 46 f.; Da. 6: so. Bönestunderna
voro, som det synes, trenne, Ps. 55:
sS; Da. 6: s0: aftonen eller »den ni-
onde timmen», aftonoffrets tid, Ap.
50: 3; Da. ~: 25; morgonen eller
»den tredje timmen», Ap. 2: 15, samt
ri’middagsstunden, 50: 9. Bardsbön eller
tacksägelse före maten nämnes på flera
ställen, Mat. 15: 36; Ap. 27: 35. Fol-
ket villa icke äta förr än Samuel hade’
välsignat offret, 5 5. 9: 53. Ställningen
under bönen var oftast stående, s 5. 5:
26; Mar. ss: 25; Lu. 18: ss, stundom
med uppräckta händer, s Kl. 8: 22 vid
högtidligare tillfällen eller i djup be-
dröfvalse böjde man knä, s Kl. 8: 54
Ps. 95: 6, eller lade sig ned på jorden,
Jos. 7: 6; Ne. 8: 6. Bruket att knäppa
ihop händerna vid bön spåras ej i bibeln,
lika litet som i den klassiska forntiden
eller den äldsta kyrkan. Det är inkom-
met genom de germaniska stammarna -
den äldsta bildliga framställning man
känner deraf, finnes på Teodosius den
stores segermonument, omkr. 391 e. Kl.
Egentliga bönformulär förekomma ej
G. T., med undantag af de ordalag som
påbjudas i 5 M. 26 vid framnbärandet
af förstlingsfrukterna och tiondegärderna;
vidare den trafaldiga välsignelsen, 4 NI.
6: 24 f., samt Moses bön, då arken för-
des fram och då den sattes ned, 4 NI.
50: 35 f., jfr Ps. 68: 2. Märkvärdigast
af de i G. T. upptecknade böner ärcs
Salomos vid templets invigning, s Kl. 8,
leviternas bön på den stora fastedagen
efter fångenskapen, Ne. 9, samt Daniels
bön, Da. 9. - Af Ln. sI: 5 synes som
om framstående lärare meddelade sina
lärjungar särskilda bönasätt. Då lärjun-
garne bådo Herren, att han måtte lära
dem bedja, såsom Johannes Döparen hade
lärt sina lärjungar att bedja, gaf han dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
