Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord E - Ed...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDEN. 87
Edens väsende, såsom ett vädjande till
Guds allvetenhet att dermed bekräfta
en försäkran, är uttryckt i Eb. 6: m6 f.,
der äfven Gud svär vid sig sjelf. För-
öfrigt var enligt lagen edgång blott
vissa fall påbjuden, såsomn värjemålsed
och vittnesed inför domstol, 2 M. 22: 5 5~
4 M. 5: mm f., o. s. v. Svärjandet blef
emellertid något äfven i dagliga lifvet
ganska vanligt, och man begagnade sig
-dervid af åtskilliga formler, såsom: »sa
visst som Herren lefver», Do. 8: 19;
2 5. 2: 27; eller: »Herren göre n’»ig det
-och det», s Kl. 2: 23; 2 Kl. 6: 31, 0.
s. v. Häremot uppträdde emnellertid esse-
nerne (se Partier), hvilka ogillade allt
svärjande, hvarföre ock Herodes befri-
-ade (lem från att gifva honom hyllnings-
ed (Jos. Bell. Jud. 2, 8, 2. Ant. s~, mo,
4), ehuru för inträde i deras egen orden
fordrades en sträng ed! (Win. 1, 305).
»1 skolen alls intet svärja», säger
Kristus, Mat. 5: 34 f.; och Jakob, 5: 12,
upprepar detsammna: »mina bröder, svär-
jen icke, hvarken vid himmelen eller
vid jorden, eller någon annan ed». Som
bekant, äro om tolkningen af dessa för-
bud olika n’»eningar rådande. * »Det
mosaiska budet Du skall icke svärja
falskt, förändrar Jesus till denna sats:
Du skall alls intet svärja, i det han
nemligen här i edgången (liksom i äk-
enskapsskilnaden) endast ser en tillå-
telse, som blifvit nödvändig genom syn-
den. - Den meningen, att här endast
förbjudes edens missbruk, kan aldrig
exegetiskt rättfärdigas» (Olshausen).
Häremot invänder man, att i lögnens
verld är eden nödvändig, att genon’» den
någon säkerhet i umgänget må erhållas;
vidare att Kristus ej var kommnen att
upplossa lagen, som’»’» ju påbjudit eden;
att äfven Gud svär vid sig sjelf, Eb. 6:
s6; Es. 45: 23; samt att så väl Kristus,
Mat. 26: 63, som al)ostlarne, Ro. 5: 9;
2 Kor. II: 31, och englarne, Up. 50:
6, med ed bestyrkt sanningen af sina
ord. Ehuru således Kristus ej ville veta
af någon ed i det fullkomnade Guds
rike, bör dock ännu, så länge verlden
lefver i det fördolda inom’»’» kyrkan, den
») Qväkarnes (Vännerna») samfund i Eng-
land sedan ung. »650 ogillar på grund af dessa
ställen »11 edgäng, hvarföre ock enligt gällande
lag (sedan 5833) en högtidlig försäkran af dem
tillerkännes samma bindande kraft som esm ed.
kristne såsom en medlem i staten vara
»för judarna en jude, för hvarje man
allehanda» o. s. v., s Klor. 9~ 20, 21,
och aflägga ed, när öfverhet~n så for-
drar. Härtill svaras å andra sidan, dels
att Kristus sjelf icke i egentlig mening
svor, utan besvuren af öfverstepresten,
bejakade en fråga, dels att Gud, rätte-
ligen att tala, aldrig svor, annat än
negentlig n’»ening. Gud svär icke så-
som menniskor sväria (vid en annan,
som är högre); derföre kunna vi ej
heller deraf hen’»ta anledning att svärja»
(Atanasius). Pauli vädjande till Gud
är icke heller af samma slag som de
svordomar Kristus förbjuder. Det är
ej annat än en högtidlig försäkran, att
man talar sanning af vördnad för Gud.
Slutligen, menar man, kan edgång lika
litet försvaras med dess omnämnande
Eb. 6: s6, som Paulus vill med orden
Klor. 9~ 24 försvara eller gilla de
hedniska kämpalekarne.
Somn ett vittnesbörd om huru den
äldre kyrkan uppfattade saken, kan an-
föras hvad Evsebius berättar i sin kyr-
kohistoria (VI, 5, 5) om en viss Basi-
leides. Denne som tjenade i arméen
Alexandria på Origenes tid, hade vid
en kristen jungfrus, Potamniainas, afrätt-
ning visat henne mycken mildhet i mot-
sats till hedningarnas grofva raseri. Han
blef sjelf kristen och fick simart tillfälle
att bekänna sin tro. Då han för någon
viss orsaks skull uppfordrades af sina
medsoldater att aflägga en ed, afgaf
han den förklaringen, att det icke alls
vore honom tillåtet att svärja, ty han
vore en kristen, »och detta», säger Ev-
sebius, »bekände han utan förbehåll».
Då man såg att han menade allvarligt,
kastades han i fängelse. Här besökte
honom »bröderna>; de gåfvo honom in-
seglet i Herrens (dopet), och den föl-
jande dagen blef han halshuggen. (Jfr
Hagenbacha kyrkohistoria, lXIi, p. 576).
Men det kan frågas: kanske det icke
var svärjandet i och för sig> utan svär-
jandet vid hedniska gudar, som Basi-
leides ej ansåg sig tillåtet?
Eden. eb. ljufighet. 1. En ort
»österut», der Gud planterade den träd-
gård, son’» han gaf Adam till bostad,
s M. 2: 8. Från Eden utgick en ström
som vattnade trädgården och derefter
delade sig i fyra floder: Pison, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
