Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord F - Fartyg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger en af rabbinerna, »är saker
till döden». Vidare, om en son
formligen bestämde till »heliga ändamål» de
egodelar, hvarmed han kunnat hjelpa
en fader eller moder, så betraktade de
honom såsom fritagen från sin pligt att
understödja sina föräldrar. Så gjorde
de Guds ord om intet genom sina egna
stadgar och förbisågo hvad som
vigtigare var i lagen, rättvisa, kärlek och
barmhertighet, och tilläto sig deremot
skrymteri, girighet, egenrättfärdighet
och förakt för alla andra. Mot dem
rigtade Herren sin liknelse om fariseen
och pubhikanen, Lu. 18: 9 f.
Fariseerna voro frälsarens bittraste
motståndare, och mindre hopp, säger
han, fans om deras förbättring, än om
skökors, Mat. 21: 31, fastän de fastade
ofta, gjorde sina böneremmar långa och
breda, bådo mycket och gåfvo tionde,
äfven af de obetydligaste köksväxter,
såsom kummin och dill, 23: 23. Man
jemföre följande ställen: Mat. 9: 11,
34; 15; 16; 19; 23; Mar. 10; Lu. 5;
7; 11; 14; 15: 2; 16; Jh. 7: 32; 9:
15; 11: 47; 12: 19. Anmärkas bör,
att undantagsvis äfven från fariseernas
sida någon gång en viss aktning och
uppmärksamhet visades Herren Kristus.
Flera gånger läsa vi att fariseer inhjödo
honom till gäst, och att han gick in
till dem så väl som till publikanerna.
Se Lu. 7: 36 f.; 11: 37 f.; 14: 1 f.
Kanske det härvid någon gång var ett
hemligt sanningsbegär som föranledde
bjudningen; Johannes berättar att många
af de öfversta trodde på Jesus, 12: 42;
kanske det ock endast var den
österländska gästfriheten som tog ut sin rätt.
I viss mån öppen för sanningen synes
äfven fariseen Gamaliel hafva varit,
hvilken i sjelfva rådet uttalade sin mening
att apostlarnes verksamhet möjligen
kunde vara af Gud, Ap. 5: 34 f. En
af fariseerna, som greps på allvar af
sanningens magt, var den ädle
Nikodemus; ännu märkvärdigare än han blef
den stränge fariseen Saulus, som
Herren gjorde till sin förnämsta apostel.
Slutligen må tilläggas, att fariseernas
ifråga proselytmakeri, som dref dem
kring land och haf för att omvända
hedningar till judar, Mat. 23: 15,
visserligen hade sin stora betydelse såsom
en förberedelse för evangelium. Nästan
öfverallt dit apostlarne gingo ut,
funnos församlingar af proselyter, förtrogna
med fariseernas läror om andeverlden
och uppståndelsen, och vana vid
synagogans gudstjenstliga former, hvilka
erbjödo goda tillfällen till framläggande
af nya läror eller åsigter för
församlingen, Lu. 4: 16; Ap. 17: 2. Och
sålunda, när den störste af alla
missionärer, till börden en jude, genom
uppfostran en farise, till språket en grek
och genom födelsen romersk
medborgare, gick ut att predika Kristus den
uppståndne, fann han öfverallt en
jordmån, beredd att taga emot det
himmelska utsädet.
Fartyg, se Skepp. 1 Ap. 23: 24
(Sv.) betyder ordet dets. s. dragare
eller lastdjur.
Fasta. Lagstadgad var endast
fastan på den stora försoningsdagen, 3 M.
16: 29; 23: 27; 4 M. 29: 7, som
derföre företrädesvis kallas »fastan», vid
tiden för höststormarne, Ap. 27 9
Men dessutom nämnes fasta ofta såsom
ett uttryck af sorg öfver egen eller
andras olycka, såsom dödsfall o. d., 1
S. 31: 13; 2 S. 1: 12; Ps. 109: 24; 35:
13. I tider af allmän Nöd, eller då
man redde sig till något vigtigare
företag, utropades allmänna fastedagar, då
folket i säck och aska afhöll sig från
föda och anropade Gud om nåd och
hjelp, Do. 20: 26; 1 S. 7: 6; 2 S. 12:
16; Ne. 9: 1, Je. 36. 9; Joel 2: 15;
1 S. 14: 24; I K. 21. 9, 12; Esr. 8:
21 f. Så beredde sig ock Mose och
Kristus genom 40 dagars fasta för sina
värf, 5 M. 9. 9; Mat. 4: 2; jfr om
Elia, i K. 19: 8. Under fångenskapen
iakttogos fyra särskilda fastedagar, Sa.
7: 1 f.; 8: 19; i fjerde månaden, med
anledning af Jerusalems eröfring, Je.
52: 6 f.; i den femte, för templets
brand, 52: 12 f.; i den sjunde, för
mordet på Gedalja, 41: 1 f., och i den
tionde, för början af Jerusalems
belägring, 52: 4. Ofta hade profeterna
anledning att påminna folket det en blott
yttre fasta utan sann bot och bättring
inför Gud gagnade till intet, Es. 58: 3
f.; Je. 14: 12; Sa. 7: 5 f. De
skenhelige fastade mycket i menniskors åsyn,
Mat. 9: 14; 6: 16; Lu. 18: 12,
likasom muhammedanerne, hvilka under sin
årliga fastemånad, Ramadân, ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
