Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord J - Jitra...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
m m6 FARTYG. -FASTA.
(ler», säger en af rabbinerna, »är saker
till döden». Vidare, om en son form-
ligen bestämde till »heliga ändamål» (le
egodelar, hvarmed han kunnat hjelpa
en fader eller moder, så betraktade de
honom såsom fritagen från sin phigt att
understödja sina föräldrar. Så gjorde
de Guds ord om intet genom sina egna
stadgar och förbisågo hvad som vigti-
gare var i lagen, rättvisa, kärlek och
barmhertighet, och t illäto sig deremot
skrymteri, girighet, egenrättfärdighet
och förakt för alla andra. Mot dem
migtade Herren sin liknelse om fariseen
och pubhikanen, Lu. IS: 9 f.
Fariseerna voro frälsarens bittraste
motståndare, och mindre hopp, säger
han, fans om deras förbättring, än om
skökors, Mat. 21: 31, fastän de fastade
ofta, gjorde sina böneremmar långa och
breda, bådo mycket och gåfvo tionde,
äfven af de ohetydhigaste köksväxter,
såsom kummin och dill, 23: 23. NIan
jemföre följande ställen: Mat. 9: I 1,
34; 15; i6; I9~ 23; Mar. lo; Ln. 5;
7; II; 14; 15: 2~ 16; Jh. 7: 32; 9:
15; II: 47; 12: 19. Anmärkas bör,
att undantagsvis äfven bin fariseernas
sida någon gång en viss aktning och
uppmärksamhet visades Herren Kristus.
Flera gånger läsa vi att fariseer inhjödo
honom till gäst, och att han gick in
till dem så väl som till 9ubhikanerna.
Se Lu. 7: 36 f.; II: 37 f.; 14: 1 f.
Kanske det härvid någon gång var ett
hemligt sanningsbegär som föranledde
bjudningen; Johannes berättar att många
af de öfversta trodde på Jesus, 12: 42;
kanske det ock endast var den öster-
ländska gästfriheten som tog ut sin rätt.
1 viss mån öppen för sanningen synes
äfven fariseen Gamahiel hafva varit, hvil-
ken i sjelfva rådet uttalaile sin mening
att apostlarnes verksamuhet mnöjhigen
kunde vara af Gud, Ap. 5: 34 f. En
af fariseerna, som greps på allvar af
sanningens magt, var den ädle Nikode-
mus; ännu märkvärdigare än han blef
den stränge fariseen Saulus, som Her-
ren gjorde till sin förnämsta apostel.
Slutligen må tilläggas, att fariseernas
ifriga proselytmakeri, som dref dem
kring land och huf för att omvända
hedningar till judar, Mat. 23: 15, vis-
serligen hade sin stora betydelse såsom
en förberedelse för evangehium. Nästami
öfverallt dit apostlarne gingo ut, fun-
nos församlingar af proselyter, förtrogna
med fariseernas läror om andeverlden
och uppståndelsen, och vana vid syna-
gogans gudstjensthiga former, hvilka er-
bjödo goda tillfällen till framläggande
af nya läror eller åsigter för församlin-
gen, Ln. 4: 16; Ap. 17: 2. Och så-
lunda, när den störste af alla missio-
närer, till börden en jude, genom upp-
fostran en farise, till språket en grek
och genom födelsen romersk medbor-
gare, giche ut att predika Kristus den
uppstånchne, fann han öfverallt en jord-
mån, beredd att taga emot det him-
melska utsädet.
Fartyg, se Skepp. 1 Ap. 23: 24
(Sv.) betyder ordet dets. s. dragare
eller lastdjur.
Fasta. Lagstadgad var endast fa-
stan på den stora försoningsdagen, 3 NI.
16: 29; 23: 27; 4 NI. 29: 7, som der-
före företrädesvis kallas »fastan », vid
tiden för höststormarne, Ap. 27 9
NIen (lessutom nämnes fasta ofta sasom
ett uttryck af sorg öfver egen eller
andras olycka, såsom dödsfall o. d.,
5. 31: I3~ 2 5. i: 12; Ps. 109: 24; 35:
13. 1 tider af allmän miöd, eller då
muan redde sig till något vigtigare före-
tag, utropades allmänna fastedagar, då
folket i säck och aska afhöll sig från
föda och anropade Gud om nåd och
hjelp, Do. 20: 26; 1 5. 7: 6; 2 5. 12:
mG; Ne. 9: 1, Je. 36. 9; Joel 2 15;
5. 14: 24; 1 El. 21. 9, 12; Esr. 8:
21 f. Så beredde sig ock Mose och
Kristus genom 40 dagars fasta för sina
värf, 5 NI. 9. 9 Mat. 4: 2; jfr om
Ehia, i El. 19: 8. Under fångenskapen
iakttogos fyra särskilda fastedagar, Sa.
7: 1 f.; 8: 19; i fjerde månaden, med
anledning af Jerusalems eröfring, Je.
52: 6 f.; i den femte, för templets
brand, 52: 12 ~ i den sjunde, för
mordet på Gedalja, 41: i f., och i den
tionde, för början af Jerusalems beläg-
ring, 52: 4. Ofta hade profeterna an-
ledning att påminna folket det en blott
yttre fasta utan sann bot och bättring
inför Gud gagnade till intet, Es. 58: 3
f.; Jo. 14: 12; Sa. 7: 5 f. De sken-
helige fastade mycket i menniskors åsyn,
NIat. 9: 14; 6: ifi; Lu. 18: 12, lika-
som muhammedanerne, hvilka under sin
årliga fastemånad, Ramadån, ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
