- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
233

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language, Reference, Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josafats dal... - Uppslagsord K

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m32 FÖRSONING.

helst de vistas, tänkta såsom ett helt,
en enda sammausluten enhet, en kropp,
hvars hufvud är Kristus, en byggnad,
hvars grundval och herre han sjelf är,
»den lefvande Gudens församling>, m
Tim. 3: 15, »Guds församling, som han
förvärfvat med sitt eget blod», Ap. 20:
28, om hvilken Kristus säger: »Jag
skall bygga min församling, och döds-
rikets portar skola icke varda henne öf-
vermäntiga», Mat. 16: m8. 1 denna
mening förekommer ordet isynnerhet
Efeserbrefvet. Gud hafver satt Kristus
still ett hufvud öfver allting åt försam-
lingen, som är hans kropp», Ef. 1: 22
f. Han är »församlingens hufvud », 5:
23; Kristus »älskade församlingen och
utgaf sig sjelf för henne», 5: 25; jfr
Kol. 1: m8, 24. 1 denna mening heter
det ock att Gud har gifvit församlingen
apostlar, profeter, o. s. v., m Kor. 12: 28.
Det är i denna bemärkelse Paulus
begagnar ordet, då han säger att han
förföljt Guds församling, m Kor. 15: 9;
Gal. 1: 13; Fil. 3: 6. Jfr Ap. ~: 31l
2) Om en särskildt sammansluten
krets af kristna, en lokalförsamling, som
man säger, i ett visst hus eller i en
viss stad, t. ex. »församlingen i Priskil-
las och Aqvilas’ hus», Ro. 16: 5; jfr
Kor. m6: 19; Kol. ~: m5; »församlingen
Jerusalem», Ap. 8: m; Guds försam-
ling i Korint, m Kor. 1: 2; i Efesus,
i Smnyrna, i Pergamus o. s. v., Up. 2:
m, 8, 12. 1 denna bemärkelse är det
ordet oftast förekommer, och icke säl-
lan i flertal, t. ex. »församlingarne stad-
fästes i tron och växte i antal hvarje
dag», Ap. 16: 5; »alla Kristi försam-
lingar helsa eder», Ro. 16: 16; jfr 2
Kor. 8: m; mm: 8, etc.
3) Om de kristnas sammankomst
till gudstjenst, t. ex. »när 1 kommen till
samman i församlin6 », »en ekklesia»,
d. ä. »såsom församling», m Kor. mm:
18; jfr uttrycket »tala i församling»,
Kor. I4~ 19, 35.

Om »de förstföddas församling», se
Förs~ödd.
Försoning. Det eb. ordet kafar 1.
ks~5per som återgifves med försona, be-
tyder egentligen betäcka eller skyla, och
den tanke som ligger till grund för d~
olika användningarna af detta ord och
dess härledningar synes vara den, att
skyla eller rena den brottslige (eller
hans synd) inför den mot hvilken han
förbrutit sig, så att han kommer i godt
förhållande till denne. På ett ställe
brukas ordet så, att det är. den föroläm-
pade hvilken framställes såsom den der
försonas, neml. i m M. 32; 20, der Jakob
sänder en gåfva till sin broder Esau,
ty han tänkte: Jag vill betäcka hans
ansigte med gåfvan - - törhända ta-
ger han väl emot mig» (ebr.). Ordet
försona står här i betydelsen äf blidka,
med den förolämpade till objekt. 1
denna mening torde ordet icke vidare
förekomma, om icke möjligtvis i 2 5.
21: 3, der David frågar gibeoniterna:
»Hvarmed skall jag försona (eder)?»
samt i Or. m6: 14.
Hvad ordet försona betyder i den
levitiska offertjensten, synes af 3 M.
mG, om den stora försoningsdagen. En-
ligt v. m8, 19 är försona dets. s. rena
eller helga, och enligt v. 30 skedde på
den dagen Israels försoning så att de
blefvo renade från alla sina synder.
Försoningsoffret var alltså det medel
hvarigenomn syndaren renades från sin
synd, så att han åter kunde träda
förening med Gud. Och att den för-
sonande härvidlag i sjelfva verket var
Gud sjelf, å hvars vägnar och i hvars
namn presten försonade folket, synes af
många ställen, t. ex. 5 M. 21: 8, »för-
sona ditt folk, Herre, så att skulden
varder dem försonad»; 32: 43, »han
skall försona sitt land, sitt folk»; 2 Kr.
30: iS, 19, »Herren, den gode, försone
byar och en som söker Herren Gud»
(oh.). Så ock Ps. 65: 4; 78: 38; 79:
9, om att Herren försonar synderna och
tager bort sin vrede. Jfr Je. m8: 23;
Ile. ifi: 63. På flera af dessa ställen
står i Sv. förlåta istf. försona.
Till vidare belysning af ordets be-
tydelse tjenar en blick på sådana stäl-
len som 4 M. 25: mm f. Här berättas,
att Ilerrens vrede straffade israeliterna
för deras otuktssynd med en pest, som
tog bort 24,000, och att då en af fol-
ket med offentligt trots tog en hednisk
qvinna in i sitt tält, så uppträdde Pi-
nehas i helig nitälskan, tog ett spjut
och stack dem båda genom lifvet. Då
upphörde hemsökelsen, och Herren sä-
ger derom: »Pinehas har afvändt min
vrede från Israels barn, derigenom att
han nitälskat iblandl dem med min nit-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:22:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblobok/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free