- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
234

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Reference, Language, Christian Literature, Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josafats dal... - Uppslagsord K

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FöRSONING. 133

älskan, på det jag icke skulle utrota
Israels barn i min nitälskan. Säg der-
före, se jag gifver honom mitt fridsför-
hund, ett förbund om ett evigt presta-
döme, derföre att han har nitälskat för
sin Gud och försonat Israels barn», 4
M. 25: m f. Att Pinehas genom sin
nitälskan försonade Israels barn innebar
alltså, att han afvände från dem Guds
vrede. Likaså tillsades Aron att för-
sona folket, 4 M. 16: 46, och huru det
skedde synes af v. 47,48: »Han på-
lade rökelsen och försonade folket. Och
han stod mellan de döda och de lef-
vande, då plågan afstannade. »
Att rena syndaren från synden och
derigenom äfven från vreden var också
ändamålet med den försoning Gud ville
gifva och som genom offren beteckna-
des. Såsom Guds representanter och å
hans vägnar skulle det levitiska pre-
sterskapet försona eller rena både sig
sjelfva, folket och helgedomen, 3 M.
~: 7; 16: 16-19, 24; 4 M. 8: 12, 19.

»Kroppens lif är i blodet, och jag har
ifivit eder det på altaret till att försona
för edra lif (själar), ty blodet försonar
för lifvet (själen)» (eller: genom lifvet),
3 M. 17: II (eb.). Denna försoning
betecknss nu vanligen så, att ordet
kz~>5per, skyla, samenanställes med den
brottslige såsom objekt (föremål) för-
medelst bindeordet öfver (eb. #al), så
att #>försona någon» egentl. efter eb. är
»skyla öfver honom»; det hvarför han
skall försonas är stundom särskildt ut-
tryckt, t. ex. med orden: »för (öfver) hans
synd», eller »från hans synd», e. d. Se
t. ex. 3 NI. 19: 22, »Presten skall för-
sona (skyla, rena) honom medelst skuld-
offrets vädur inför Herrens ansigte för
den synd hvarn>ed han har försyndat
sig; och så skall den synd, hvarmed
han har försyndat sig, varda hQnomn
förlåten.» Och 3 M. 4~ 26, »Presten
skall försona (skyla, rena) honom från
hans synd, och det varder honom för-
låtets. Jfr vidare 3 M. 4~ 20, 31, 35;
5: 6, 10, 13, m8; mo: 17; 12: 7; m4:
20, 29.
Stundom är det icke syndaren sjelf,
hvilken framställes som försoningens
objekt eller föremål, utan hans synd.
T. ex. i 2 M. 32: 30, der Mose säger
till folket: »1 hafven begått en stor
synd. Och nu vill jag uppstiga till
Herren. Törhända kan jag försona för
eder synd»; jfr 1 5. 3~ 14, Elis slägts
missgerning skall icke kunna försonas.
Så talas i Da. 9~ 24 om att öfverträ-
delsen skall varda borttagen, synden
betäckt (eg. heseglad eller gömd), och
skulden försonad.
Genom alla dessa användningar af
ordet löper dock <len ena och samma
grundtanken om ett reningsmedel, ett
frälsningsmedel, hvarigenom den helige
Guden renade menniskan, så att hon
#kunde träda i förening med hononi
igen. Det af Gud bestämda offerdju-
rets blod vardt så en försoning (kofer)
för själen, eller en lösen, som ordet
ock kan betyda, hvaraf synes huru be-
greppen försoning och återlösning sam-
manfalla. Så brukas detta ord förso-
ning eller lösepenning i 2 M. 21: 30
om den mansbot som måste erläggasaf
den hvilken låtit en stångvan oxe gå lös,
sa att denne stångat ihjel en menniska.
Och enligt 2 M. 30: 12 måste en hvar
af folket vid folkräkningen >gifva åt
Herren lösen (kofer, betäckning eller
försoning) för sin själ, på det ingen plåga
matte drabba dem under räkningen».
Betäckning eller försoning hette ock-
sa det gyllene locket på förbundsarken,
eller hvad i Sv. är återgifvet med Nå-
dastolen, eb. kapporet, 2 M. 25: 17;
37: 6, på hvilket öfverstepresten stänkte
försoningsblodet på den stora förso-
ningsdagen, 3 M. 16: 14, 15. Detta lock
som i Eb. 9: 5 kallas med det gr. nam-
net hilasterion, d. ä. försoningsmedel,
och som var öfverskuggadt af härlig-
hetens Kerubim, kallas i G. T. Gmtds
fotapall, m Kr. 28: 2; jfr Ps. 99: 5;
132: 7; Kl. 2: 1; detta var den plats,
der han, förbundets Gud, möttes med
Israel, förbundsfolket och talade med
dem, 2 M. 25: 22; 3 M. 16: 2; Ps.
8o: 2. »När Mose gick in i församn-
lingstältet för att tala med honom, hörde
han rösten som talade till honom från
nådastolen, som stod ofvanpå vittnes-
bördets ark, mellan de två keruberna,
och han talade till honom». 4 M. 7:
89. Det Allraheligaste i templet kallas
ock nådastolens hus», m Kr. 28: mm.
Den syndernas betäckuimag och syn-
darenas benådning som i G. T. betecic-
nas med km~m5per, kofer etc., betecknas i N.
T. (efter språkbruket i LXX) med det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 21 17:13:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free