Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord K - Kananeer...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTFÖDD. 137
den onde sjeif, den satan som står emot
Jehova, och hvilken enligt några ställen
håller till i de vilda bden>arkerna, Mat.
t2: 43; Lu. mr: 24. Och såsom Gese-
nius anmärker, just den motsats i hvil-
ken Asasel ställes till Jehova - den
ena bocken för Jehova, den andra för
Asasel - gör det sannolikt att med
Asasel betecknas ett väsende, som står
motsats till Jehova.
Hvad som var utmärkande för denna
försoningsdag framför alla andra hög-
tidsdagar och för dess offer framför alla
andra offer, var att på denna allena
gick öfverstepresten in i det Allraheli-
gaste, och att försoningsblodet ej blott
fördes till altarena i förgården och det
Heliga, utan äfven till sjelfva förbunds-
arken. Denna dag var den enda på
hela året (Eb. 9: 7) då presten gick in
det Allraheligaste. Sannolikt gick
han der in upprepade gånger denna dag,
först med rökelsen, derpå med stutens
blod, sedan med bockens blod, och slut-
ligen för att åter hemta ut fyrpannan,
hvarpå rökelsen brunnit. Att blodet
denna dag stänktes på sjelfva Guds tron
utmärkte den högsta graden af förso-
ning, hvarigenom ock antyddes ett full-
komnande af hvad som fattades i alla
öfriga offer. Sedan öfverstepresten för
sig sjelf och sitt hus framburit förso-
ningens blod, försonade han med synd-
offerbockens blod allt hvad till helge-
domen hörde, alla kärlen och allt folket,
sa att .prester och folk, helgedomim och
altaren nu på en gång fullkomligt för-
sonades, renades från syndens besmit-
telse och insattes i full gemenskap med
den heliga Jehova.
Men det var icke nog med den för-
soning som genom den slagtade bockens
blod åvägabragtes; presten bekände se-
dan alla folkets synder öfver den lef-
vande bocken, som nu har dem alla ut
öknen till Asasel. Denna ceremoni
förklarar man vanligen så, att de båda
bockarna utgjorde tillsamman blott ett
enda offer, än>nadt att åskådliggöra både
syndernas försonande och deras bort-
tagande, och derföre behöfdes dertill
tvenne offerdjur, det ena till att dö för
s-ynderna, det andra till att bära bort
dem. Syndaskulden utplånades genom
den slagtade bockens blod, men på syn-
dernas förlåtelse måste ock följa deras
aflåtelse. Fribocken bar ut synderna
till Asasel, alla synders tmpphofsmnan,
till vittnesbörd för honom derom att han
ej mera hade några anspråk på Guds
folk, och för folket derom att för syn-
den fick nu ej mera bland den> finnas
något run>, och att den som ville behålla
synden, hemnföll åt mörkrets furste.
Den ena bocken predikade: Så fns nu
ingen fördömelse etc.~ Ro. 8: m; den
andra predikade: Omn 1 lefven efterköt-
tet, skolen 1 dö, Ro. 8: 13. Den ena
vittnade om offrets betydelse såsom hem-
bärande åt Jehova af ett skuidlöst lif
för de skyldiga. Den andra vittnade
om den renande kraft detta offer utöfvar
på dem som detsamma i tron taga emot.
Förstfadd. Allt förstfödt mankön
tillerkännes i forntiden ett stort före-
träde; det är »kraftens förstling>, j
M. 49: 3. Det skulle derföre ibland
Guds folk
m) helgas åt Herren, vara > det öf-
versta i offret>, 2 M. 22: 29 f. En
särskild grund blef äfven den att Her-
ren skonade Israels förstfödda i Egyp-
ten, 2M. 13: m o. f.; derföreskulle
den förstfödde sonen särskildt afakiljas
åt Herren. Levis stam insattes väl se-
dan till att tjéna i de förstföddas ställe,
4 M. 3: m2, men då de förstfödda
israeliternas antal vid första räkningen
öfversteg leviternas antal med 273 per-
soner, 4 M. 3~ 39, 43, så bestämdes att
dessa 273 skulle lösas med 5 siklar
byar, hvilket ock blef gällande för de
föratfödda i kommande slägtleder, 3:
44 f. Denna lösepenning tillföll helr
gedomen, 4 M. 8: mm f.; m8: m~ f.;
jfr Lu. 2~ 22. Afven af djur skulle allt
förstfödt mnanligt, om det var af ett rent
djur, offras åt Herren, om af ett orent,
lösas med 5 siklar, 4 M. m8: 15 f.
Men vidare skulle den förstfödde sonen
2) hafva första naagten i familjen,
jfr M. 49: 3. Härunder innefattades
det som utgjorde férstfödsiorätten, nem-
ligen a) rättighet att ärfva dubbelt mot
de andra, och detta, i fall af tvegifte,
äfven om den förstfödde var född af
den hustru som var mindre älskad, 5
M. 21: m5 f.; b) största anseendet och
myndigheten öfver slägten, hvarföre han
äfven inträdde i sin faders embetsvär-
dighet: så t. ex. i fråga om konunga-
dömet, 2 Kr. 21: 3. De stundom om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
