Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord O - Offer...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFFER.
vara felfria, utam» lyte, med ingen
lem för lång eller för kort, ej stympade
0. ». v., 3 M. 22: 20 f. Offer ur
växtriket vore »ädesax, mjöl, osyrade
kakor, olivolja, rökelse, salt och vin,
3 M. 2. Honung och surdeg var bann-
lyst från alla offer, 3 M. 2: mi. lall-
mänhet skulle Israel framubära som of-
fer sådant som tjenade menniskan till
näring och alltså hade värde, dock icke
sådana näringsämnen eller frukter som
vore lätt åtkomliga eller lätt erhållna
- alltså t. ex. icke fiskar, ej heller
frukter af vilda träd eller villebråd som
jagade» - utan sådan näring som be-
rodde på mensklig an» och flit - så-
som boskap, vin och olja! Menniskans
bästa kraft skulle gifva sitt bästa åt
Gud, om det skulle vara en honom vär-
dig spis - såsom offret också kallas
Guds bröd, 3 M. 21: 6 f.; 22: 25; 4
M. 28: 2. Icke att Jehova behöfde
timlig spis - »om han hungrade, är
ju hela jordkretsen hans», Ps. 50: 12
f. - men han åstundade den själen,
byar» sjelfuppoffring visade sig i gåf-
van - ty till att frälsa själarna och
återvinna dem från synden för sig, der-
till hade han gifvit hela denna offer-
anstalt, som redan i lagförbun det pre-
dikade evangelium.
Denna offren» betydelse såsom ett
nådens medel att återförena menniskan
med Gud framträder isynnerhet i »lagt-
offren. Offerdjuren fördes till tabernaklet
eller templet, Guds boning, och den off-
rande lade sin hand på dess hufvud,
hvarefter det slagtades och dess blod
af presten upptogs i ett kärl och fram-
bars inför Gud, »tänktes på altaret el-
ler på förlåten eller på nådastolen (ar-
ken» lock). Var offret en dufva, så km-
mades dess blod mot altaret» vägg. Se
3 M. 1: 4, 15; 3: 8; 4: 4 f. Denna
utgjutning och stänkning af blodet var
just det försoningsbringande i offren.
Emedan blodet betraktade» som lifvets
bärare, så måste just det bäras fram
inför Gud. Då hedendomen ville bringa
Gud menniskooffer, trädde Gud emel-
lan och gaf offerdjurets blod till förse-
ningsmedel, 3 M. 17: II. Det var
dock icke ännu en försoning i full verk-
lighet; de ädlaste djurs lif kmRle ju ej
uppväga ett menniskolif; ej ens en bro-
der kunde försona för den andre eller
BCCZ. Ord».
337
gifva Gud för honom lösen, Ps. 49: 8;
genom oxablod och bockablod var omöj.
ligt att borttaga synder, Eb. JO: 4.
Alla förseningsoffer i G. T. pekade der-
före framåt till det fullkomliga offer,
som Kristus en gång »kulle frambära.
Jfr sid. 134.
Ehuru försoningsbegreppet icke fram-
trädde så klart i de öfriga offren, som
de två första, så kan man dock uti
dem alla skönja medvetandet om eller
erinringen af att alla de gåfvor, som
framburos åt Gud, vore honom välbe-
hagliga endast genom försoningsblodet.
De dagliga offren skulle vittna om för-
soning, och enligt lagen renades nä-
stan intet utan blod, och utan blodsut-
gjutelse skedde ingen förlåtelse, Eb. 9: 22.
Hela offertjensten var ett i bilder-
språk affattadt evangelium, en särdeles
betydelsefull, hela församlingens lif ge-
nomgående allegori, hvadan man också
de enskilda handlingarna och bruken
som dervid förekomma ser evangeliska
hänsyftningar. Att blott i den helige
Guden» förgård fick offras, 3 M. 7:
3 f., »kulle då betyda, att det enda
offerstället skulle förkunna Jehovas ena
väsende och hans enda namn, 5 M.
12: 2~ Sa. 14: 9, och tillika vara ett
föreningsmedel för folket. * J blodet
frambars åt Gud själens lif; blodbe-
stänkuingen »kulle då beteckna synden»
aftvående och syndaren» benådning.
Elden på altaret skulle beteckna Gud
som den lefvande kraften, hvilken icke
tål något orent i sin närhet; den i el-
den förtärda offergåfvan själens fulla
hängifvenhet åt Gud, hvarvid det all-
tid går genomn död till lif. Vid frukt-
offren måste all honung och surdeg
bortskaffas; den förra passade icke till
offret» helighet och renhet; det senare
skulle beteckna att allt eget fö rorenande
och uppblåsande ej består inför Gud.
Oljan vid spisoffren fattas som en bild
af den helige anden eller af Guds lena,
uppmjukande och vederqvickande barm-
hertighet. Rölelsen betydde de rätt-
färdigas böner, Up. 5: 8; saltet det
fasta nådeförbundet med Jehova och
dess genomluttrande kraft, Mar. 9: 49
f.; 4 M. IS: 19.
» Att emellertid äfven utnm Iselgedomen
kunde offra», syns» af somliga ställen; se noten
under PrcsC.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
