Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord P - Phaleg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 5»HALEG.-PINEHAS.
5 P. 5: 13, är att fatta om Roum, som
somlige mena.
Omn Petri förhållande till Paulus,
jfr sid. 359; en bild af denm båda, se
sid. 357.
Petrus nämner sig som författare till
de två Petri epistlar, vi hafva i N
T. Den första af dessa epistlar, som
skrefs från Babylon, 5 P. 5: 13 (Rom?
eller Babel ?), till de utkorade främlin-
garna i åtskilliga af Mindre Asiens land-
skap och öfversändes med Pauli forne
följeslagare Silvanus, 5: 52, innehåller
dyrbara påminnelser om Guds frälsande
nåd och hjertliga uppmaningar till he-
lig vandel, trohet och tålamod under
förföljelsens hetta, hållna i ett språk
som vittnar om en genom pröfningarna
luttrad och ödmjukad ande. 1 denna
epistel framställer Petrus bland annat
läran om Kristi predikan för andarna
fängelset, 3 sS f.; 4: 6.
Petri andra bref vänder sig till
samma församlingar som det första, 2
P. 3: s, varnar för k.öttsliga irrlärares
partiväsende och uppmanar till heligt
sinne och vandel i förbidan af denna
verldens ände och Kristi tillkomumelse.
Författaren, som talar om sin närvaro
vid Jesu förklaring, 2 P. 5: s6 f, skrif-
ver under en liflig känsla af sin snart
förestående bortgång, m: 53 f.; jfr Jh.
21: sS f. Af brefvets tre kapitel har
det andra en stor likhet med Judas’
bref. Om hänsyftuingen på Paulus och
hans epistlar, 3: 15, jfr sid. 359. Ti-
den för dessa Petri epistlar kan ej be-
stämmas. Man gissar på år 63 eller
67 e. Kl.
Om äktheten af Petri andra bref
rådde sedan de äldsta tiderna stor oviss-
het, isynnerhet beroende på olikheten
stil mellan detta och Petri första bref
samt den omständigheten att förf. här
syftar på (en samling af?) Pauli epist-
lar såsom likstälda med de heliga skrif-
terna, d. ä. det G. T., något som man
ansett häntyda på en senare tidpunkt
än Petri lifstid.
Phaleg och andra ord på Ph, se
under F.
Pi-Hahirot, der israeliterna lägrade
sig just innan de gingo genom Röda
hafvet, 2 M. 14: 2, 9; 4 M. 33: 7
(Sv. Ilyrot), tros vara det nuv. Adje-
rsid, ny, om Suez.
Pil, se Båge.
Pilatus eller Pontius Pilatus, den
femte af de romerska prokuratorerna
Judeen och Samarien, 25-36 e. Kl.,
Ln. 3~ x, en stolt ocls för sanningen
otillgänglig verldsman, Jh. iS: 35f.,
mot judarna försmädlig och grym, så
att han en gång låt döda några gali-
leer just under det de offrade, Lu. s~:
s. Pilatus, som befann sig i Jerusalem
då Jesus drogs inför rätta, jfr sid. 266,
insåg Jesu oskuld och förstod, att ju-
dame utlemnat benen» af afund, Mat.
27: sS, varnades äfven af sin hustru,
v. 19, men för att göra folket till vil-
jes utlemnade han nazarenen till kors-
fästelse, tvådde sina händer, Mat. 27:
24, och skref hans dom, Jh. 59: 19;
jfr Mat. 27: 37. Vittne härom bäres
äfven af den romerske historieskrifvaren
Tacitus, der han säger om de kristna:
Uppbofsmannen till detta namnet (par-
tiet) var Kristus, som under Tiberii re-
gering straffades till hifvet af landshöf-
dingen Pontius Pilatus» (Annal. XV,
44). För våldsamheter mot en skara
samariter, som samlats på berget Ge-
rissim, blef Pilatus slutligen anklagad
och sänd till Rom. Sagan berättar att
han slutade med sjelfmord.
Plltrad omtalas i Job 4O~ s7; Es.
44: 4; i 3 M. 23: 40 nämnas de jemte
andra träd, hvaraf qvistar skulle tagas
till löfhyddohögtids firande. De pilar,
hvarpå israeliterne hängde sina harpor,
Ps. 537: 2, vore utan tvifvel af den
art, som kallas tårpilen, Salix babylo-
nica, som växer ymnigt vid Evfrats
stränder. För öfrigt är det eb. ordet
ett gemensamt namn för flera arter af
det i bibelns länder väl representerade
Salix-slägtet, såsom 5. alba, 8. vimina-
lis, 5. ~gyptiaca.
Piltradsbäcken, se Sered.
Pinehas. 1. Eleasars son och Arons
sonson, 2 M. 6: 25, den tredje af de
judiske öfverstepresterna, nitälskade för
Guds ära och dräpte simeoniten Simri
hans fräcka synd och försenade fol-
ket, hvadan Gud lofvade honom att
prestembetet skulle för evigt qvarblifva
inom hans slägt, 4 M. 25: 7 f. Och
så gick det äfven; med undantag af
mellantiden från Eli till Zadok inne-
hade Pinehas’ slägt den öfversteprester-
liga värdigheten ända till templets för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
