Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord Q-R - Romare...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÅ’rTvIsA. 401
en fortsättning af dessa öfverdomstolar
betraktar man det stora rådet i Jerusa-
lem, Mat. 5: 22, det s. k. Sanhedrin,
se Råd, p. 398. Ransakningen försig-
gick vanligen i stadsporten, såsom den
öppnaste och lämpligaste platsen, 5 M.
21: I9~ 22: 15; 25: 7. 1 stadsporten
eller på annan öppen plats stadfästes
äfven skriftliga öfverenskommelser, Rut
4: ~, ~i; jfr Je. 32: 12. Ingen kunde
fällas utan tvenne vittnens samstäm-
mande vittnesbörd, 4 M. 35: 30; i mot-
satt fall skulle han fria sig med ed,
2 M. 22: 1 1. Domarens utslag sattes
genast i verkställighet, och i vissa fall
skulle vittnena kasta den första stenen,
5 M. 17: 5 f.; 25: 2; Jos. 7: 25; 1
K. 2: 24, 34. Användandet af tortyr
för aftvingande af bekännelse förekom-
mer blott en gång, och det under Roms
välde, Ap. 22: 24. En gång läsa vi
äfven om en advokat (»förespråkare>),
Tertullus, hvilken judarne anlitade vid
Pauli anklagelse inför Felix, Ap. 24: 1.
Hvad angår de mosaiska straffbe-
stämmelserna, så visa de sig nästan allt-
igenom vara byggda på den gamla ve-
dergällningsrätten, som kräfde lika för
lika, 2 M. 21: 23 f.; 3 M. 24: 17 f.;
5 M. 19: ~6 f., en grundsats som til-
lämpades äfven på djur, se t. ex. om
oxe som stångas, 2 M. 21: 28 f. En
underordnad synpunkt var det afslerdc-
kande syftet, som dock på några stäl-
len tydligt framhålles, såsom der det
heter att ett falskt vittne skulle lida
det straff som bort följa på det brott
han velat pådikta en annan, »på det
andra skola höra det och rädas och
icke vidare göra sådant ondt ibland
eder», 5 M. 19: 19 f.; jfr 17: 13. På
samma gång straffen åsyftade en veder-
gällning, skulle de också uttrycka nöd-
vändigheten af det ondas bortskaffande
och rättens återställande, inskärpa den
gudomliga rättfärdighetens heliga vrede
mot synden. 1 de mosaiska straffen
finner man intet af den hårdhet och
grymhet som utmärkte t. ex. medel-
tidens och äfven senare tiders lagstift-
ning i sjelfva Europa. En ande af
mildbet genomgår sjelfva straffen i Is-
raeL Slagens antal bestämoses noga,
menniskovärdet erkännes. Sådana straff
som kroppslig tortyr eller ärans förlust
veta Moses lagar ej af.
nebi. Ordé.
De särskilda straff till hvilka lagen
dömde, voro dödsstraft, krojpsstraff och
6öter.
Det vanligaste dödsstraffet var ste-
ning, hvarvid vittnena skulle kasta för-
sta stenen, ~ M. 17: 5 f.; jfr Ap. 7:
58. Stening var straffet för sådana för-
brytelser som afguderi, hädelse, trolldom,
otukt in. m., 3 M. 20: 2, 27; 24: 10
f.; 5 M. 22: 21, 24 etc. Enligt rab-
binerna borde stening användas i alla
de fall der lagen föreskref dödsstraff
utan närmare bestämning. 1 2 M. 21:
28 bestämmes stening såsom ett straff
för ett djur, neml. en oxe som stångat
en menniska till döds. Det andra sät-
tet för dödsstraffet var nedhuggning
med svärd, 5 M. 13: I5~ 2 5. 1: 15;
2 K. 10: 25; Je. 26: 23, hvarvid dock
ej får tänkas på egentlig halshuggning,
som var först ett senare bruk i romerska
tiden, Mat. 14: 10. För svårare för-
brytelser skärptes straffet till hränning,
3 M. 20: 14; 21: 9, hvilket man fat-
tar så att den dömde först stenades till
döds, sedan brändes, ty så verkstäldes
domen öfver Akan, Jos. 7: 15, 25. Så
maste man ock förstå de ställen som
föreskrifva hängning, 4 M. 25: 4;
M. 21: 22; 2 5. 2fl 6, och af Est. ~:
7 f., ser man att Hamans söner först
dödades, sedan hängdes; jfr 2 8. 4~ 12.
Den hängdes lik fick ej hänga qvar
öfver natten, 5 M. 21: 23, ty den
hängde är en förbannelse för Gud.
Också brukade man kasta upp en sten-
hög öfver den döde, Jos. 7: 25, 26;
8: 29; 2 5. x8: 17. Icke lagstadgade,
utan från andra håll införda dödsstraff
eller tortyrer nämnas ofta, såsom att brän-
nas lefvande, 2 5. 12: 31; Da. 3: 20; Je.
29: 22; att sönderpiskas eller rå dl rå kas,
Eb. 1 1: 35; att nedstörtas från klippor,
2 Kr. 25: 12; Ps. 141: 6; Ln. ~: 29;
vidare söndersågning, 2 5. 12: 31 Eb.
II: 37; uy5pshärning af hafvande qvin-
nor, 2 K. 8: 12; 15: i6; sönderslitnin»
genom vilda djur, Da. 6; dränhning,
Mat. iS: 6; korsJästelse, Mat. 27: 26.
Det vanligaste kroppsstraffet vargiss-
lin~ eller piskning med gissel eller käpp,
3 M. 19: 20; 40 slag och ej mera, 5
M. 25: 3; 2 Kor. II: 24, och ifall af
personlig förolämpning vedergällning
lika för lika, öga för öga, tand för tand
0. 5. v., 2 M. 21: 23 f.; 5 M. 19:
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
