Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord S - Sabbat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 sAI3nA’r.
nom, skall döden dö. Han är ett evigt
tecken mellan mig och Israels barn.»
2 M. 3!: 13-17. 1 sabbatsbndet i 2
M. 20: 8 f. hänvisas till skapalsevar-
kats fullbordan; i 5 M. 5: 12 f. hän-
visas också till frälsningen ur Egyptens
träldom, med anslutning till budet om
hvila för tjenarna: »Kom ihåg att du
var en träl i Egypten, och att Herren
din Gud förde dig ut darifrån med
stark hand och utsträckt arm: derföre
har Herren din Gud bjudit dig att hålla
sabbaten.» Sabbaten skulle man fira
både under plöjningstid och ~kördetid,
2 M. 34: 2’; ingen eld fick man på
dan dagen upptända i sina hus, 35: 3;
intet haka eller koka, 16: 23; ingen
börda bära, Jar. 17: 21 f.; Jo. 5: lo;
intet köpa eller sälja, Ne. 10: 3!; 13:
15 f. 1 4 M. 15: 32 f. berättas att
en man som samlade ved på sabbaten
vardt stanad till döds. Denna dag
skulle utom de dagliga offren firas med
särskildt brännoffer af två lam, samt
spisoffer af hvate, mjöl och olja, jemte
drickoffer, 4 M. 28: 9 f. På sabbaten
skulle vidare skådebröden bytas om,
3 M. 24: 8, hvarjemte folket skulle sam-
las till helgedomen, 3 M. 23: 2 f.
Såsom sabbat eller an dag af helig
hvila skulle man äfven fira första och
sista påskdagen, 3 M. 23: 39, och så-
som en sabbaternas salibat eller »största
sabbaten», den stora försoningsdagan.
3 M. 16: 3I~ 23: 32. Om den »stora
sabbaten» i Jh. 19: 31, sa sid. 387.
Om sabbatens välsignelse talar Esaia,
58: 13. Sabbatsörott var an synd som
profaterna ofta hade anledning att beifr&
hos Israels folk, Ja. 17: 21 f.; Ha. 20:
12 f.; 22: 26. 1 2 Kr. 36: 21 fram-
hålles huru Gud genom den 70-åriga
fångenskapen i Babel godtgjorde lan-
det för de sabbater och sabbatsår som
folket ej låtit det få njuta; jfr botelsen
3 M. 26: 34 f. Efter fångenskapen
ifrade Nehemia med synnerligt nit för
sabbatens hållande, Ne. 13: i5 f. Se-
dermera dref dan fariseiska judendomen
det yttre sabbatsfirandet till att ytligt
formväsende som tillochmed förbjöd
att göra godt på sabbaten, så att ju-
darna voro på Kristi tid särskildt kände
bland hedningarna för sitt sabbatsfirande.
Emot detta sabbatsväsenda uppträdde
Jesus såsom >sabbatens herre», Mat. 12:
If.; Ln. 13: 14 f.; 14: 3 f.; Jh. 7:
21 f., och då judarna förföljda honom
sasom sabbatsbrytara, svarade han dem:
»Min fader arbetar allt fortfarande, och
jag arbetar också.» Jh. 5: i6 f.
Slutligen bräckta han genom sin död
och uppståndelse caremoniarnas tvång,
och sabbatsbudat föll, Kol. 2: i6, nå-
got som för somliga i de första för-
samlingarna ej strax var klart, så att
de ännu gjorde skilnad på dagar en-
ligt judiskt sätt, Ro. x4: 5. Att de
kristne redan i dan apostoliska tiden
höllo sina sammankomster särskildt på
veckans första dag eller söndagen, vill
man sluta af uttrycken i Ap. 20: 7 och
Kor. 16: 2, der sabbat i Sv. rättare
bör heta: »första dagen i veckan», samt
af Up. i: lo, om att Johannes var
anden på Herrens dag (Sv. söndag),
som då fått detta namn daraf att Her-
ren på dan dagen uppstod från de döda.
Om söndagens iakttagande i tiden
strax efter apostlarna hafva vi ett par
märkvärdiga vittnesbörd af hög ålder.
Plinius dan yngre, prokonsul i Pontus
Mindre Asien mot slutet af första seklet,
berättar i att bref till kejsar Trajanus,
att de kristna voro »vana att pa en
bestämd dag komma tillsamman före
solens uppgång, att afsjunga sånger till
Kristus såsom Gud och att förbinda sig
med en högtidlig ad att ej begå någon
orättfärdighet,,, o. s. v. Och detta bruk
var så väl kändt, att an vanlig fråga,
som stäldes till för kristendom miss-
tänkta, var denna: »Har du hållit Her-
rens dag?» Hvartill svarat blef: »Jag
är kristen; jag kan ej underlåta det.»
Justinus Martyr berättar, att »på Her-
rens dag mötas alla kristna i staden
eller på landet, emedan det är vår Har-
ras uppståndelses dag, och då läsa vi
apostlarnas och profatarnas skrifter;
hvarefter dan förestående ställer att tal
till da församlade med uppmaningar
att eftarfölja och utföra det de hafva
hört; darefter förenas vi alla i bön, och
till sist fira vi sakramantet. Hvarpå da
som kunna och vilja, gifva hvad de
anse skäligt, och det som uppsamlas,
lemnas åt föreståndaran, som utdelar
deraf åt faderlösa och ankor och andra
behöfvande kristna, eftersom bahofvat
påkallar.»
1 Ln. 6: omnämnes en särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
