Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord X-Y-Z-Å-Ä-Ö - Äktenskap - Äldste...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅIusTE. 557
klagelse mnot sin brud, som vid under-
sökning befans obefogad; han skulle
då böta 100 siklar silfver till qvinnans
fader, behålla henne som sin hustru
och aldrig öfvergifva henne, 5 M. 22:
13 f.; samt i den händelse att en man
kränkt en oförlofvad jungfru; han skulle
erlägga till hennes fader 50 siklar silf-
vor, taga henne till hustru och aldrig
öfvergifva henne, v. 28 f.
1 ett fall var äktenskapsskilnad an-
befald: om en ebreisk träl fått hustru
af husbonden under en tjenstetil, så
maste han, när han återfick sin frihet
sjunde året, lemna hustru och barn
åt husbonden, 2 NI. 21: 4. Ville han
behålla sin hustru, så måste han stanna
qvar i tjensten, se Trillar.
Föröfrigt var äktenskapaskilnad iall-
mänhet såsom en gammal inrotad sed,
tillåten, utan närmare angifvande af
vilkoren, men dock med den bestäm-
nielsen, att den som skilt sin hustru
ifrån sig, ej fick taga henne åter till
äkta, sedan hennes nye man drifvit
henne ifrån sig eller afgått med döden,
5 M. 24: 1 f.; en förordning som utan
tvifvel hade till syfte att förekomma
allt för stort lättsinne i utöfvandet af
denna plägsed. Det borde göra en
man tveksammare att köra bort sin hu-
stru i en hast, om han visste att han
möjligtvis aldrig mera kunde få henne
åter. Af ordalagen i anförda ställe sy-
nes att älctenslcapsskilnaden enligt gamn-
mal häfd förmedlades genom utfärdande
af ett ordentligt skiljobref. Oro de
giltiga anledningar som kunde gifva
maimnen rätt att utfärda ett sådant, var
af ålder liflig tvist. 1 5 M. 24: 5 he-
ter det blott: om mannen beträder sin
hustru med något skamligt, eller något
fult etc. På Jesu tid hyste de olika
rabbinska skolorna viöt skilda meumn-
gar ~m betydelsen af dessa ord.
A ena sidan stod Schammais skola,
som dermed förstod osedliga förbry-
Selser å qvinnans sida och endast
detta fall tillät skilsmessa; å den an-
dra, Hillels skola, som tillämpade <lotta
ordet på obetydligheter af alla möjliga
slag, t. ex. om hustruma råkade bränna
maten för sin man, o. s. v. Fariseer-
nas qvistiga fråga härom besvarar Kri-
stus så, att endast för deras hjertas
hårdhets skull hade Niose tillåtit skils-
mossa, men att enligt Guds ursprung-
liga plan endast älctenskapsbrott vore
giltig grund till skilsmessa, och att den
en frånskild äktar, gör bor, Mat. m9:
3 f.; 5: 31 f.
Af ordalydelsen i Mar. 10: 12, om
att en qvinna som skiljer sig ifrån sin
man och äktar en annan, gör hor, sy-
nes somn hade den judiska qvinnan också
haft rätt att begära skilsmessa, hvilket
enligt grekisk och romersk lag var til-
låtet, m Kor. 7: 13. Den judiska la-
gen nämner intet derom, ehuru det nå-
gon gång förekom, m 5. 25: 44. Sanno-
likt är kanske att Markus allenast be-
gagnar ett uttryck af mera romersk
färg för att beteckna äktenskap mellan
frånskilda makar. En sådan qvinnans
rätt skulle enligt Pauli råd i s Klor.
7: 13 en kristen hustru ej begagna sig
af gent emot en hednisk make, omn
denne ville behålla henne till huistru.
Om hon skilt sig, så sksslle homm antin-
gen söka förlikning med mannen eller
ock förblifva ogift.
En annan bestämmelse i sammnan-
hang med äktenskapsskilnad finnes i 5
M. 21: 10 f., omsm att den som tagit
en flicka i krig och ville äkta henne,
skulle föra henne hem i sitt hus, raka,
putsa och omkläda henne och låta henne
sörja en månad; sedan skulle han taga
henne till hustru; men om han derefter
fick olust till henne, skulle han låta
henne gå fri men icke sétlja henne till
träldom eller sjelf bruka henne sa.
Om itktenskapsörott samt om cere-
monierna i det fall att en man miss-
tänkte sin hLmstru, se under Horeri.
Aldste. Benämtmingen äldste var
hos ebreerna och närgränsande folk en
vanlig enahets- och äretitel och afsåg
embetema af flera olika slag, 2 5. 12:
17; Ile. 27: 9; s M. 50: 7;4M. 22:
7. Der styrelseformen är patriarkalisk,
framstår dess iildstes embete såsomas grund-
läggande för hela författningen; så ännu
dag hos araberna, der högsta myndig-
beten i en stans tillhör scheikhen (=
(len gamle naannen). Denna inrättning
var hos ebreerna af sådan vigt, att de
äldste, såsom folkets representanter, ofta
nänanas iställetför folket sjelf, Jos. 24:
f.; m 5. 5: 4 f. Deras myndig-
het gälde allt som rörde det allmänna
bästa. Med tiden skildes genom sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
