- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord A

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Reference, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

A

A och O, alfa och omega, första och sista bokstafven i grekiska alfabetet. »A och 0, begynnelsen och änden», kallar sig Herren i Up. 1:8; 21:6; 22:13. Så kallar han sig »den förste och den siste», Es. 41:4; 44:6; 48:12; en benämning som ock Herren Kristus tillägger sig sjelf i Up. 1:17; 2:8; Kol. 1:15 f.

Ab, fader, förekommer i många sammansatta ebreiska namn:såsom Abner, ljusets fader; Absalom, fridens fader.

Ab, Augusti, se Månader.

Abaddon, eb. förderf, och Apollyon, gr. förderfvare. Så kallas den »afgrundens engel», som anför de i Up. 9 skildrade gräshopporna, Up. 9:11.

Abana och Parpar, floder vid Damaskus, 2 K. 5:12. Abana tros vara densamma som Nahr Barada, »den kalla floden», en klar, frisk och snabb ström, som flytande från Antilibanon i sydostlig rigtning rinner genom Damaskus och vänder sig sedan åt öster för att tömma sitt vatten i en stor sjö. Dess ständigt flödande vatten är ovanligt kallt och så ymnigt, att, ehuru det i en mängd kanaler ledes ut kring nejden, floden dock ända till slutet är en mägtig ström. Jfr Amana.
Parpar är sannolikt floden Avadj, som kommer från Hermon, rinner söder om Damaskus och faller ut i en sjö söder om den nyssnämda. Dessa floder, hvilka vattnade nejden och gjorde den till en skön trädgård, tyckte sig Naaman med allt skäl böra sätta högre an vattnen i Israel.

Abarim, berglandet öster om Döda hafvet och nedre Jordan. Särskilda höjder eller höjdsträckningar derutaf äro Nebo, Pisga och Peor, 4 M. 27:12; 33:47 f.; 5 M. 32:49; 34:1; Je. 22:20. - Abarim nämnes i 4 M. 33; 47 såsom en af Israels lägerplatser, 4 M. 21:20 kallad Pisgaberget.

Abba, ett kaldeiskt ord, som betyder fader, Mar. 14:36; Ro. 8:15; Ga. 4:6.

Abdon. 1. En fristad i Asers stam, Jos. 21:30; 1 Kr. 6:74.

2. Hillels son, från Pirgaton i Efraim, domare i Israel i åtta år, hade 40 söner och 30 sonsöner. Do. 12:13 f.

3. Mikas son, en embetsman hos konung Josia, 2 Kr. 34:20.

Abednego, se Hananja 3.

Abel eller Habel, eb. fläkt,*) Adams och Evas andre son, blef en herde och frambar till Gud ett offer af sin hjord, på samma gång Kain som var åkerman offrade af jordens frukt. Gud såg med behag till Abels offer, men ej till Kains, som i vredesmod mördade Abel, 1 M. 4. Det var i tron Abel offrade och fick derföre vittnesbörd att han var rättfärdig, Mat. 23:35; och genom tron talar han ännu, ehuru död, Eb. 11:4. Kain var af den onde och mördade sin broder, derföre att dennes gerningar voro rättfärdiga, 1 Jh. 3:12. »Abels blod» ropade om hämd, 1 M. 4:10; Kristi blod »talar bättre» Eb. 12:24.

*) Namnet Habel vill Schrader o. a. förklara med det assyriska habal, d. a. son, som förekommer i sådana namn som Nabu-habal-usur, d. ä. »Nebo, skydda sonen».

Abel, eb. äng, eller Abel-Bet-Maaka, stad i Naftali, norr om sjön Merom, utstod en belägring under Sebas uppror, 2 S. 20:15 f.; intogs omkr. åttio år senare af Benhadad, 1 K. 15:20, och åter igen, efter 200 år, af Tiglat-Pileser, 2 K. 15:29. Kallas i 2 Kr. 16:4

Abel-Majim (vattnängen), jfr 1 K. 15:20. Nejden var rik på vatten (Jordans källor!) och bete, likasom ännu dag. Staden var fordom betydlig, »en moder i Israel», 2 S. 20:18 f., men är nu blott en liten by, kallad Abil el kamh, d. ä. hvete-fältet.

Abel-Keramim, (Sv. vingårdsplatsen), en ort i Ammons land, ö. om Jordan, Do. 11:33, ännu på Evsebii tid berömd för sina drufvor.

Abel-Mehola, Elisas födelsestad, i Isaskar, enligt Evseb. 1½ mil söder om Betsean, 1 K. 19:16; 4:12. Här i nejden slog Gideon midjaniterna, Do. 7:22 (»slätten Mehola», Sv.).

Abel-Mizraim, se Atad.

Abel-Sittim, se Sittim.

Abi, Hiskias moder, Sakarias dotter, 2 K. 18:2; kallas 2 Kr. 29:1 Abia.

Abia. 1. Samuels andre son, som jemte sin äldre broder Joel af fadren sattes till domare i Israel. Det var deras ondska och orättvisa, jemte fruktan för ammoniten Nahas, som dref folket att begära en konung, 1 S. 8:1 f.; jfr 12:12; 8:20.

2. En son till Israels förste konung, Jerobeam. Han dog vid unga år, älskad och begråten, »ty i honom var funnet något godt för Herren, Israels Gud», 1 K. 14:1 f.; ett exempel på att äfven cnligt G. Test. en tidig död stundom är bättre än ett långt lif.

3. Abia, 2 Kr. 13, eller Abiam, 1 K. 15:1 f., Rehabeams son och efterträdare i Judas rike, ung. 958 - 956 f. K., låg i ständig fejd med Jerobeam, Israels konung, hvilken drog ut emot honom med 800,000 man; sjelf hade han 400,000. Herren gaf emellertid Juda seger, så att 500,000 af Israel blefvo på platsen, 2 Kr. 13. Abia hade predikat vackert för fienderna, men sjeif lefde han i synd och tog sig efter segern en mängd hustrur. Om Abias moder, se Maaka 3.

4. En prest af Arons slägt, efter kvilken den åttonde af de tjugufyra prestklasserna hade sitt namn, 1 Kr. 24:10; Lu. 1:5.

5. En prest i Nehemias tid, Ne. 10:7.

Abib, April, se Månader.

Abieser, en ättling af Manasse, stamfader till Gideon, hvars slägt nämnes efter honom, Jos. 17:2; Do. 6:34; 8:2, 32. Jfr 4 M. 26:29 f.

Abigail. 1. Nabals af Karmel sköna och förståndiga hustru, 1 S. 25:3. Vid underrättelsen om Nabals otacksamhet mot David, v. 14 f., lastade hon några åsnor med matvaror och gick, åtföljd af några tjenare, ut att möta honom. Hennes sätt och uppförande intog David, så att han, då Nabal kort derefter dog, tog henne till hustru, v. 18 f.

2. Davids syster eller halfsyster, moder till Amasa, 1 Kr. 2:16 f.; 2 S. 17:25. Se Nahas.

Abihail, dotter till Davids broder Eliab, Rehabeams hustru eller svärmoder, 2 Kr. 11:18.

Abihu, Arons andre son, jemte sina tre bröder invigd till prestembetet, 2 M. 28:1, men kort derpå jemte sin äldre broder Nadab förstörd af eld ifrån Herren, emedan de bränt rökelse med främmande eld, d. ä. vanlig eld, i st. f. den som fans på brännofferaltaret, 3 M. 10:1 f.; jfr 16:12; 4 M. 16:46. Deraf att strax efter denna tilldragelse bruket af vin förbjudes presterna vid tjenstgöringen i tabernaklet, sluter man, att Nadab och Abihu i rusigt tillstånd begått denna förbrytelse.

Abilene, ett litet landskap, henämdt efter staden Abila vid floden Barada på östra sluttningen af Antilibanon, omkring 2 mil nordvest från Damaskus, styrdes i kejsar Tiberii 15:de år af tetrarken Lysanias, Lu. 3:1. Abilas läge utmärkes ännu af byn Sok-el-Barada och kullen Nebi Habil, som af folket anses vara Abels graf.

Abimelek. 1. En konung i Gerar i Felisteen, hvilken tog Sara till sig men efter en varning från Gud i en dröm återgaf henne åt Abraham och skänkte honom 1000 silfverpenningar såsom en »ögnatäckelse» eller gödtgörelse för Sara och till ett vittnesbörd om hennes oskuld, 1 M. 20. Han gjorde sedermera ett förbund med Abraham, 21:22 f.

2. En annan konung i Gerar, Isaks samtida och sannolikt den förres son och efterträdare, tillrättavisade Isak för det denne skrymtat med afseende på Rebecka, varnade sitt folk för att förnärma henne och knöt förbund med Isak vid Beer-Seba, 1 M. 26.

3. Gideons son med en frilla, gjorde sig till konung i Sikem efter fadrens död och dräpte sina sjuttio bröder, hvarvid dock Jotam, den yngste, kom undan. Tre år derefter reste sig sikemiterne mot Abimelek; han öfvervann dem och förstörde deras stad, hvarpå han belägrade Tebez och var nära alt vinna dess torn; då nedkastade en qvinna en qvarnsten på hans hufvud, så att han satte lifvet till. Do. 9; 2 S. 11:21.

4. 1 Ps. 34:1 nämnes ock en Abimelek; dens. s. Akis.

5. En femte Abimelek, se Ahimelek 2, Abjatar.

Abinadab. 1. Isais andre son, en af de tre, som följde Saul i kriget mot felisteerna, 1 S. 16:8; 17:13.

2. Sauls son, som föll i slaget vid Gilboa, 1 S. 31:2.

3. En levit af Kirjat-Jearim, i hvilkens hus Herrens ark, sedan den återförts af felisteerna, qvarblef i sjuttio år, 1 S. 7:1; 1 Kr. 13:7.

Abinoam, Baraks fader, Do. 4:6.

Abiram. 1. En furste af Rubens stam, som deltog i Korahs uppror mot Mose och Aron, 4 M. 16.

2. Hiels son, se Hiel.

Abisag, en skön jungfru från Sunem, som utkorades att sköta David på hans ålderdom. Efter dennes död sökte Adonia hennes hand för att fullfölja sina förrädiska planer, men straffades med döden, 1 K. 1:3; 2:22, 25.

Abisai, son till Davids syster Zeruja, och broder till Joab och Asahel, 1 Kr. 2:16, en af Davids hurtigaste kämpar, 11:20, och sin kunglige farbroder städse trogen; hans följeslagare till Sauls tält, 1 S. 26:7 f., och anförare i krigen mot Isboset, 2 S. 2:18 f., mot edomeerna, 1 Kr. 18:12 f., samt mot syrerna och ammoniterna, 2 S. 10:10. I ett fältslag mot felisteerna räddade han David och slog jetten Jisbo-Benob, 2 S. 21:16 f. Han var med David vid mötet med Simei och i striderna mot Absalom och Seba, 2 S. 16:9; 18:2, 20:6 f., och lyfte sitt spjut öfver trehundra slagna, 23:18.

Abisalom, 1 K. 15:2, 10, dens. s. Absalom; jfr 2 Kr. 11:20 f.

Abisua, Pinehas' son, den fjerde öfverstepresten, 1 Kr. 6:50.

Abital, en af Davids hustrur, 2 S. 3:4.

Abiud, en af Jesu förfäder, Mat. 1:13.

Abjatar eller Ebjatar, öfverste-presten Ahimeleks son, flydde till David, då Saul dödade presterna i Nob, 1 S. 22:20 f. Då Saul gaf hans plats åt Zadok, ville David icke afsätta denne men på samma gång löna Abjatar, hvadan de voro båda prester hos David, 2 S. 20:25. Han var David en tid trogen, 1 Kr. 15:11 f.; 2 S. 15:35, men afföll sedan till Adonia. Salomo afsatte honom (med bibehållande af titeln? 1 K. 4:4) och sände honom. till Anatot, 1 K. 2:26 f. Så blef enligt profetian, 1 S. 2:30 f., öfversteprestembetet taget ifrån Elis och Itamars linie och återflyttadt på Eleasars slägt, i det Zadok, »en trogen prest», nu af Salomo vigdes dertill. (I 2 S. 8:17 nämnes Ahimelek, men i 1 Kr. 18:16 Abimelek, Abjatars son, såsom prest jemte Zadok; det synes vara en förvexling af namn mellan fader och son; eller ock hafva flere medlemmar af familjen haft namnet Abjatar, hvadan Ahimelek i Mar. 2:26 kallas Abjatar; jfr 1 S. 21. Om namnvexling jfr Ahasja 2, Namn, Seraja 1.)

Abner, Ners son, Sauls kusin och härhöfvidsman, 1 S. 14:50, 51; k. 26, understödde först Isboset, men då denne förebrådde honom hans förhållande till Rizpa, företog han sig att förena hela riket under David. Han blef emellertid förrädiskt ihjelslagen af Joab, antingen till hämd för mordet på Asahel, Joabs broder, hvilken Abner förut dödat, eller af afundsjuka. 2 S. 2; 3. David afskydde denna trolösa handling, författade ett sorgeqväde öfver hans död, 2 S. 3:33, 34, och uppdrog åt Salomo att straffa Joab, 1 K. 2:5 f.

Abraham eller, som han först hette, Abram, judiska folkets stamfader, Terahs son, en afkomling af Sem, föddes i Ur i Kaldeen omkring 2000 f. K., 1 M. 11:27 f. Här hade han bott i 70 år, då han på Guds kallelse lemnade sin hedniska slägt och flyttade till Haran i Mesopotamien, Ap. 7:2 f., åtföljd af sin fader, sin hustru Saraj, sin broder Nahor och sin broder Harans son, Lot. 75 år gammal, lemnade han sin fader i Haran och flyttade vidare pa Guds befallning med sin hustru och brorson och inträdde i löftets land såsom en nomad eller vandrande herde, efter mottagandet af det stora löftet om en talrik afkomma, ett stort namn och en välsignelse som skulle omfatta alla jordens slägten, 1 M. 12:1 f. Han dröjde någon tid i Sikem och byggde der ett altare åt Herren, hvilken syntes honom och utlofvade det landet åt hans efterkommande. Så flyttade han till en höjd mellan Betel och Aj, der han ock byggde Herren ett altare och åkallade Herrens namn. Slutligen blef han af en hungersnöd drifven till Egypten, der han listeligen kallade sin hustru för sin syster och för hennes skull gynnades af Farao, 1 M. 12. Då han rik på boskapshjordar återkom till Kanaan, lemnade han Lot qvar i det fruktbärande låglandet vid nedre Jordan och uppslog sjelf sina tält i Mamre, efter en ny uppenbarelse från Herren, 1 M. 13. Några år senare samlade han sina män till strid mot Kedor-Laomer och hans härar, slog dem ända upp till Hoba norr om Damaskus, räddade Lot och hans vänner ur fångenskapen och mottog välsignelse af Melkisedek, 1 M. 14. För femte gången uppenbarade sig nu Gud för honom och gaf honom det löftet, att hans säd skulle blifva talrik som himmelens stjernor samt förutsade deras förtryck i Egypten under 400 år och deras återkomst till det utlofvade landets besittning 1 M. 15. Men då löftet om en son ännu var ouppfyldt, fick han af Saraj hennes tjensteqvinna Hagar till bihustru, med hvilken han födde Ismael i sitt 86 år, 1 M. 16. Efter tretton år visade sig Gud åter för honom i hans nittinionde år såsom Gud allsmägtig, förändrade hans namn Abram, hög fader, till Abraham, fader till en myckenhet, 1 M. 17:5, samt hans hustrus namn Saraj till Sara, försäkrade honom, att den utlofvade arfvingen skulle födas af hans hustru, och upprättade med honom omskärelsens förbund, 1 M. 17. Löftet om sonen upprepades åter vid den underbara uppenbarelsen af de tre männen, hvarefter följde Abrahams minnesvärda förbön för Sodom, 1 M. 18. Nu reste Abraham söder ut till Gerar, der han ännu en gång kallade Sara sin syster, 1 M. 20. Här föddes Isak Abrahams 100:de år; kort derpå utdrefvos Hagar och Ismael att söka sig ett nytt hem, 1 M. 21. Omkring 25 år senare satte Gud Abrahams tro på prof, då han bjöd honom att offra Isak, löftets arfvinge, 1 M. 22. Efter 12 år dog Sara och begrofs uti Makpelagrottan vid Hebron, hvilken inköptes till begrafningsplats, 1 M. 23. Kort derefter sände Abraham sin tjenare och erhöll från Mesopotamien en hustru för sin son Isak, 1 M. 24. Han sjelf äktade sedermera Ketura, som födde honom sex söner, af hvilka hvar och en blef stamfader för ett särskildt folk i Arabien. Vid 175 års ålder dog han, rik på år och ära och begrofs af Isak och Ismael i samma graf som Sara. Isak blef hans arfvinge; de öfriga sönerna fingo skänker, 1 M. 25:1-10.
Abraham trodde Gud, Ro. 4, som förlossat honom ur hedendomen, Es. 29:22; Jos. 24:2; han fröjdades att få se Kristi dag, Jh. 8:56; genom tron vardt han lydig; genom tron var han en främling i löftets land och bodde tjäll med Isak och Jakob, ty han väntade efter den stad som har grundvalar, Eb. 11:8-10. Genom tron offrade han ende sonen, om hvilken han hade fått löftet, litande på den Gud som kan uppväcka de döda; hvarföre han ock fick honom igen till en förebild, Eb. 11:1719. Och derföre att hans tro var en lefvande tro, som vann sin fullkomning i gerningarna, vardt det honom räknadt till rättfärdighet, 1 M. 15:6, han vardt kallad Guds vän, Jak. 2:23; 2 Kr. 20:7; Es. 41:8, och i Guds rike skola de trogne sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob, Mat. 8:11. Än i dag hedras Abraham i hela orienten af judar, muhammedaner och kristna med det utmärkande namnet »vännen», el chalil.

Abrahams sköte, se Paradiset.

Absalom, Davids son med Maaka, 2 S. 3:3, var utmärkt för sin skönhet och sitt rika hår, som hvarje år klipptes och vägde 200 siklar,*) 2 S. 14:26. Då Amnon, en annan af konungens söner, hade kränkt sin syster Tamar, lät Absalom döda honom och flydde derpå till Gesur, hvarest Talmai, hans morfader, regerade. Efter tre år gaf honom David, på Joabs förbön, tillåtelse att återvända till Jerusalem och gaf honom slutligen nåd, 2 S. 14. Absalom missbrukade emellertid sin faders godhet; han började demagogiska stämplingar, och genom hvarjehanda konstgrepp »stal han bort männens hjerta» och lät i Hebron utropa sig sjelf till konung, 2 S. 15. David drog sig undan från Jerusalem; Absalom följde efter, tågade in i staden och öfvade offentlig blodskam med sin faders frillor, 16:22. I den drabbning som nu föreföll, blefvo hans trupper nedgjorda, och han sjelf flydde på sin mulåsna. Hon körde af under en lummig ek, hvarvid Absaloms hufvud fastnade eken, inklämdt mellan grenarne, så att han blef hängande mellan himmel och jord, och mulåsnan sprang sin väg. Så upphans han af Joab och hans män, hvilka dödade honom och nedgräfde honom i skogen under en stenhög. David klagade bitterligen öfver sin olycklige sons jemmerliga slut, 2 S. 18.
Texten, 18:9, säger icke särskildt, att det var Absaloms hår, som fastnade grenarna; denna omständighet kom jag först att beakta nere i Syrien, der jag flere gånger under ridning märkte hur lätt det kunde gå att ryckas in mellan de låga trädens hoptofvade grenar och blifva fast.

*) Sannolikt felskrifning för 20. Schaff. Se Vigt.

Absaloms vård, 2 S. 18:18, se Graf

Ada. 1. Lameks ena hustru, som födde Jabal och Jubal, 1 M. 4:19 f.

2. En af Esaus hustrur, Elons dotter, födde Elifas, 1 M. 36:2, 4; kallas Basmat i 26:34.

Adam. 1. Gemensamt namn för menniskorna såsom ett slägte, och äfven egennamn för den första menniskan, stamfadren för vårt slägte. Efter fullbordandet af de öfriga skapelsedagarnas verk sade Gud:»Vi vilja göra menniskan (eb. Adam) efter vårt beläte, till vår afbild.» »Och Gud skapade menniskan (Adam) efter sitt beläte. Efter Guds beläte skapade han dem. Man och qvinna skapade han dem», 1 M. 1:26, 27. Och Gud välsignade dem, bjöd dem att vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden och lägga henne under sig, råda öfver djuren och föda sig af jordens örter och träd, v. 28, 29. 1 kap. 2:7 berättas utförligare om menniskans skapelse:»Herren Gud formade menniskan (Adam), stoft af jorden (adama), och inblåste i hennes näsa en lifvets fläkt, och så vardt menniskan (Adam) en lefvande själ». Derpå satte han honom i Edens lustgård att den bruka och vårda, varnade honom för kunskapens träd, framförde till honom alla djur att han skulle gifva dem namn och gaf honom slutligen, danad af ett hans sidoref, såsom han skådade i drömmen, 2:21, den qvinna som skulle blifva hans hjelp. Då sade Adam:» Detta är dock ben af mina ben och kött af mitt kött. Hon skall heta maninna (ischa), derföre att hon är tagen af mannen (isch).» »Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder och blifva när sin hustru, och de skola vara till ett kött.» Och de voro båda nakna och blygdes icke. I 1 M. 3 berättas om huru ormen besvek Eva till att taga af kunskapens träd, och hon tog af frukten och åt och gaf desslikes sin man och han åt, v. 6. Den heliga oskulden vändes nu i blygsel och fruktan; de skylde sig med fikonlöf och gömde sig för Gud. Fallet följdes af dom:barnafödelsens smärtor, markens förbannelse, näringsbekymrets vedermöda och förvisning från paradiset; men redan före dessa domars uttalande hade löftet gifvits om den qvinnans säd, som skulle krossa ormens hufvud, 1 M. 3:15. Sedan Kain, den förstfödde sonen, gått bort landsflykt efter mordet på sin broder Abel, födde Adam i sitt 130:de år en son som var lik hans beläte, och kallade honom Set, och lefde derefter 800 år och födde söner och döttrar, »så att hela Adams ålder var 930 år, när han dog», 1 M. 5:3 f. Namnet Adam, sons Gud gaf menniskan den dag hon skapades, 1 M. 5:2, är väl lättast att förklara af adama, jorden, alltså den jordiske, 2:7.
Såsom Adam var stamfader för ett syndigt slägte af förbundsbrytare, Os. 6:7, så blef Kristus stamfader för ett rättfärdigt slägte, se Ro. 5, under ett nytt förbund, Eb. 8, hvarföre han ock kallas den andre Adam, eller den siste Adam, 1 Kor. 15:45. »Den första menniskan var af jorden, jordisk; den andra menniskan är Herren af himmelen», v. 47.

Adam. 2. Stad vid Jordan nära Zartan, der Jordans vatten stannade vid israeliternas öfvergång, Jos. 3:16, eb.

Adama, stad i Naftali, Jos. 19:36.

Adar, Mars, se Månader.

Addi, en af Jesu förfäder, Lu. 3:28.

Aditaim, stad i Juda, Jos. 15:36; byn Hadite öster om Lydda.

Adma, en stad, som förstördes jemte Sodom, Gomorra och Zebojim, 1 M. 10:19; 14:2; 5 M. 29:23; Os. 11:8.

Adonia, Davids fjerde son, som han födde med Haggit, 2 S. 3:4. Efter Amnons och Absaloms död fikade han efter kronan, ehuru denna var Salomo, hans yngre broder, utlofvad. Efter att hafva vunnit Joab, Abjatar med flere för sitt parti, började han slutligen öppet uppror och lät utropa sig till konung medan ännu David lefde. Då underrättelsen härom kom till David lät han omedelbart smörja Salomo till konung, hvarpå Adonias vänner skingrade sig, men han sjelf flydde till altaret, jfr 2 M. 21:13. Salomo lät honom slippa med en förmaning. Men då han efter Davids död begärde Abisags hand, miste han lifvet, 1 K. 1; 2.

Adoni-Besek, en kananeisk tyrann Besek, hade vid något tillfälle tillfångatagit sjuttio höfdingar och stympat dem genom afhuggande af deras tummar och stortår samt låtit dem äta som hundar under sitt bord. Han fick, som han sjelf erkände, till vedergällning derför, sedermera lida samma grymma straff, då han föll i Judas och Simeons händer, Do. 1:5 f.

Adoniram, befallningsman under Salomo, 1 K. 4:6, hade uppsigt öfver timmerhuggarne på Libanon, 1 K. 5:14. Jfr Adoram 1, 2.

Adoni-Zedek, en amoreisk konung Jerusalem, förband sig med fyra andra konungar emot Josua. En häftig slagtning föreföll vid Gibeon, der Herren slog fienderna med svårt hagel och gaf Israel seger. De fem konungarne ledo ett fullkomligt nederlag och fördolde sig i en kula i Makkeda men blefvo af Josua tillfångatagne, dödade och kastade i kulan, Jos. 10:1 f.

Adoraim, stad i södra Juda, befäst af Rehabeam, 2 Kr. 11:9, heter nu Dura, en stor by vester om Hebron med ansenliga fornlemningar.

Adoram. 1. Arbetsuppsyningsman under David, 2 S. 20:24. Dens. s. Adoniram?

2. En befallningsman som af Rehabeam sändes att underhandla med de upproriske men af dem blef stenad, 1 K. 12:18; kallas i 2 Kr. 10:18 Hadoram. Kanske dens. s. den förre eller en son till honom?

Adrammelek. 1. Sanberibs son, som jemte sin broder Sarezer dräpte sin fader, då denne efter hemkomsten från fälttåget mot Hiskia tillbad i Nisroks tempel, Es. 37:38; 2 K. 19:37.

2. Adrammelek och Anammelek, gudomligheter, som dyrkades med barnaoffer af folket från Sefarvaim, 2 K. 17:31. Enligt de assyriska monumenten, som ofta omnämna gudarna Adar och Anu, var den förre en motsvarighet till Saturnus och dyrkades under bilden af en bevingad tjur med menniskoansigte, hvaremot Anu, en af babyloniernas högsta gudar, af bildades såsom en man, klädd i en fiskhud, och dyrkades under sådana namn som »den gode guden», »fiskguden», »nattens herre», alldeles i öfverensstämmelse med hvad Berosus berättar (Evseb. 2, 3) om fiskmenniskan Oannes, d. ä. Anu. Namnens betydelse Adrammelek d. ä. Adar-malik, A. är konung, och Anammelek, d. ä. Anu-malik, A. är konung är allså klar af monumenten, som här gifva bibeln en märklig bekräftelse.

Adramyttium, Ap. 27:2, sjöstad Mysien midt emot ön Lesbos, några mil n. om Smyrna; heter nu Edramid. Härifrån var det skepp som förde Paulus från Cesarea till Myra.

Adria eller Adriatiska hafvet, Ap. 27:27, hafsviken mellan Italien och Grekland, så benämd efter staden Hadria vid Po.

Adriel från Mehola, en son af Barsillai, äktade Sauls dotter Merab, som hade blifvit David lofvad, 1 S. 18:19. Med henne hade Adriel fem söner, hvilka utlemnades åt gibeoniterna till att dödas »för Herren», såsom en hämd för Sauls grymhet mot gibeoniterna, 2 S. 21:8. På detta ställe sägas dessa vara Mikaels söner, dem hon födt åt Adriel; antingen ett skriffel, eller hafva begge systrarna burit namnet Mikal. Jfr Namn.

Adullam, stad i Judas lågland, s. v. om Jerusalem, 1 M. 38:1; Jos. 15:35, hvars konung jemte trettio andra konungar besegrades af Josua, Jos. 12:15. Jemte andra städer blef äfven denna återuppbyggd och befäst af Rehabeam, 2 Kr. 11:7; den återintogs af judarne efter fångenskapen, Ne. 11:30. Dess läge sökes vid Der Dubbân mellan Jerusalem och Gasa.

Adullams grotta, der David gömde sig för Saul, 1 S. 22:1; 2 S. 23:13, söker traditionen i den vidsträckta och med många irrgångar försedda grottan vid Chareitûn i vildmarken en ½ mil söder om Betlehem. Men äfven trakten kring Dubbån är rik på grottor. Der närheten söder om Soko finnas ännu bebodda kulor, kallade Aidelmîe. Från Adullams grotta hafva vi de två psalmerna af David, 57 och 142.

Adummim, en höjd på gränsen mellan Benjamin och Juda, Jos. 15:7; 18:17, vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko, der man nu ser borgruinen Kalaat el dem, blodborgen, i en farlig trakt, Lu. 10:30.

Afarsak, Esr. 5:6; 6:6, eller Afarsatka, Esr. 4:9, en assyrisk stam, som flyttades till Samaria.

Afek. 1. En stad i Asers stam, äfven kallad Afik, Do. 1:31, belägen på Libanon, vid Kanaans nordliga gräns; ännu i dag en by med namnet Afka ett par mil n. o. om Berut, Jos. 13:4; 19:30.

2. En stad i Isaskars stam, i Jisreels dal, 1 S. 29:1; ej långt från Sunem, 28:4. Hvilkendera af dessa menas i Jos. 12:18, är obekant.

3. En stad i Judas bergstrakt, 1 S. 4:1, der israeliterne blefvo slagna af felisteerna och arken tagen; kallas Jos. 15:53 Afeka.

4. I 1 K. 20:26 omnämnes ett Afek, der Benhadad samlade sina trupper, och der 27,000 af dem kommo under en fallande mur. Kanske orten Fik 3/4 mil ö. om Gennesaret, midt emot Tiberias; eller dets. s. Afek 2?

Afgrundens engel, se Abaddon.

Afgud, Afgudadyrkan. Afgud är det som dyrkas iställetför Gud; dels iallmänhet allt det som drager hjertat ifrån Gud; så kallas girigheten afgudadyrkan, Kol. 3:5; dels och isynnerhet särskilda för detta ändamål valda och vigda yttre föremål, bilder eller beläten, hvilka man egnar en formlig vördnad och tillbedjan, såsom det talas i 5 M. 29:17 om egyptiernas och andra hedningars »styggelser och afgudabilder af stock och sten, af silfver och guld.» Detta är afguderi i dess gröfre form; men icke mindre fördömligt är det finare slag af afguderi, då man vill dyrka den sanne Guden under någon bild eller beläte, såsom då Israels barn tillbådo Jehova under gestalten af en guldkalf, 2 M. 32; Ps. 106:19 f. Afgudadyrkan eller gudförgätenhet är mensklighetens förbannelse, uttryckt ett ord; det var ur afguderiets mörker Jehova uttog Abraham och egendomsfolket, Jos. 24:2 f.; första budet i lagen var rigtadt mot andra gudar, bilder, beläten och deras dyrkan, 2 M. 20:3 f.; och hela Israels historia är nästan en kedja af förbrytelser mot detta bud och af gudomliga vittnesbörd emot och straffdomar öfver det afgudiska folket, om hvilket Herren klagar genom sin profet:»Jag har uppfödt barn och fostrat dem, och de hafva affallit från mig.» Es. 1:2. Om tiden för det grofva afguderiets första yttre framträdande säger skriften intet; om dess inre grund och väsende yttrar Paulus de märkvärdiga orden:»Emedan de hafva känt Gud men icke ärat eller tackat honom såsom Gud utan blifvit fåfänglige i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta har blifvit förmörkadt; sägande sig vara vise, hafva de blifvit dårar och hafva utbytt den oförgänglige Gudens härlighet emot en bild som liknar förgänglig menniska eller foglar eller fyrfotadjur eller kräldjur; derföre har Gud öfverlemnat dem i deras hjertans lustar åt orenhet, att skända byarandras kroppar, då de hafva utbytt Guds sanning mot lögnen och ärat och dyrkat det skapade framför skaparen, hvilken är välsignad i evighet. Amen.» Ro. 1:21 - 25. Till denna korta men kraftiga predikan om afgudarnas usla beskaffenhet och om afgudatjenstens skändligheter lemnar nu hednaverldens tillstånd en lefvande förklaring, och sammalunda Israels historia. Ty föremålen för hedningarnas dyrkan voro dels himlakropparne och naturkrafterna sol, måne och stjernor, ljus och eld dels oskäliga djur, oxar, bockar, fiskar m.m. d.; dels menskliga egenskaper dygder och laster, framstälda i tjusande bilder eller förskräckliga gestalter, såsom i grekernas och romarnes brokiga gudaverld. Och dessa gudar dyrkade man med offer af det bästa man hade:sina böner, sina gåfvor, sina barn och sin kyskhet. Menniskooffer och otukt nämnas ofta i Israels historia i sammanhang med afgudatjensten, 3 M. 18:21; 20:2 f.; 2 K. 21:6; 23:7 f.; Ps. 106:37; Jer. 7:31; 19:5; 32:35. Ja, de onaturligaste laster, som utmärkas med namnen drängaskändande och tidelag, utgjorde hos egyptierna och kanske äfven kananeerna en del af gudstjensten och brännmärkas derföre med särskilda domar uti Herrens lag, 2 M. 22:19; 3 M. 18:22 f.
Af sådan gudstjenst var det land uppfyldt som Israel skulle taga i arf, och derföre blef dem befaldt att utrota dess hedniska folk och slå ned deras altaren; men de läto dem istället blifva qvar, och detta blef dem till snara och fall, Do. 2. Lagen mot afguderi var så sträng att den föreskref t.ex., att den som ville hemligen narra någon dertill skulle man sjelf döda, och hela folket vara med derom, vore än den brottslige en hustru, broder, son eller dotter, 5 M. 13:6 f. Men det hjelpte ej. »De utrotade icke de folk hvilka Herren hade befalt dem att utrota, utan blandade sig med hedningarna och lärde sig deras gerningar och tjenade deras afgudar, och dessa blefvo dem till en snara.» Ps. 106:34 f. Till hvilken grad hedendomens magt tog öfverhand vissa tider inom sjelfva egendomsfolket, derom bär det sjelf i de urkunder det förvarat gräsliga vittnesbörd. Under Ahab, Israels konung, fans i Israel ej mindre än 450 Baalsprofeter, och 400 Astarteprofeter som spisade vid drottning Isebels bord, 1 K. 18:19. Under Manasse, Judas konung, upphöjdes afguderiet rent af till statsreligion, så att han byggde altaren åt all himmelens här på tempelgårdarne och uppsatte i sjelfva templet en bild af Astarte, mångudinnan eller Venus, 2 K. 21:5, 7. Hesekiel skildrar i sitt 8 kap., huru han fördes af ett väder från elfven Kebar »till Jerusalem i Guds syner», och der såg han Herrens hus uppfyldt med hedniska styggelser; »der voro allehanda bilder af maskar och stygga djur och af alla Israels afgudar inristade på väggarne på alla sidor. Och framför dem stodo sjuttio män af de äldsta, en hvar med sitt rökelsekar i handen, och doftet af ett rökelsemoln gick upp. Och de sade:Herren ser oss icke; Herren har öfvergifvit landet». He. 8:10 f. Inför uppträden sådana som dessa kan man å ena sidan väl förstå det eldsnit, hvilket brann i Herrens sanna profeter sådana som Elia och Esaia, och å andra sidan icke nog förundra sig öfver att icke Jehovas namn och Jehovas dyrkan alldeles försvann ifrån jorden. Det gudomliga tålamodet förde dock sitt verk framåt, och under de mörkaste tiderna fans alltid en qvarlefva af sådana som blefvo Herren trogne, och genom upprepade hemsökelser och slutligen genom den babyloniska fångenskapens tuktan utrensades i betydlig mån den gamla benägenheten för afgudadyrkan, så att under Esra och Malaki Jehovas dyrkan hölls vid magt med mera renhet och allvar än under långa tider förut. Men efter Alexanders eröfringar, då grekiska seder och grekisk gudstjenst utbredde sig öfver orienten, uppstod äfven bland judarna ett »liberalt» parti, som gaf efter för hednisk yppighet och hednisk gudstjenst och vann ett sådant inflytande, att den syriske konungen Antiokus Epifanes lyckades plundra Herrens tempel och förvandla det till ett tempel åt Jupiter. Den mosaiska lagen afskaffades, och den grekiska afgudatjensten sattes istället. Den som vägrade att röka åt afgudarne och äta svinkött, den som omskar sina barn och höll sabbaten i helgd, straffades med döden. Det var i denna yttersta nöd som presten Mattatias med sina söner, Judas Makkabeus m.fl., uppträdde i spetsen för de trogna och började en 40-årig kamp mot inkräktarne, tilldess folket åter rensades från afguderiets besmittelser. Judarne voro nu hotade från den yttre afgudadyrkan, och den tid nalkades, då en qvarlefva af dem skulle till den hedniska verlden bära ut den sanne Gudens kunskap, och då det skulle börja gå i fullbordan hvad Jeremia midt under bedröfvelsen öfver sitt folks affall så triumferande förkunnar:»Herre, min starkhet och min kraft och min tillflykt i nödens dag, till dig skola hedningarne komma ifrån jordens ändar och säga:idel lögn hafva våra fäder fått i arf, fåfänglighet och sådant som till intet duger. Skall väl en menniska göra sig dem till gudar, som inga gudar äro? Derföre vill jag denna gången låta dem erfara min hand och min magt, att de må erfara, att mitt namn är Herren.» Je. 16:19 - 21.
Det var också intet annat än Guds frälsningsuppenbarelse af sig sjelf som kunde lösa jordens folk ur afguderiets bann. All grekernas konst och vishet förmådde dertill intet. Den store hedningaaposteln, som genomskådade denna hedendomens förakräckliga magt, skildrar i lefvande färger, huru just de folk, som i mensklig bildning gälla som mönster, i de gudomliga tingen voro blinda och galna, Ro. 1:19 f., ja huru deras gudstjenst rent af var en dyrkan af onda andar, 1 Kor. 10:20. Väl gjorde sig äfven inom dem samvetets gudastämma någon gång förnimbar, Ro. 2:14 f., och skaldernas vittnesbörd om vart slägtes gudomliga ursprung, Ap. 17:28, var ju ock ett bevis på att Gud icke var fjerran ifrån dem, Ap. 14:17; 17:27; men trots allt detta hänvisar han dem dock icke till deras egen kraft för att få förlossning, utan uppfordrar dem att göra bot och omvända sig till Kristus, den korsfäste och uppståndne; och det var för den däraktiga predikan om honom son» afgudame föllo, och det är för korset allena som afgudarne falla än i dag, och blott genom korsets predikan skall den profetian gå i fullbordan:»Afgudarne skola platt förgås», Es. 2:18.

Afgudaoffer. I kristendomens första tider uppstodo många tvistigheter angående ätandet af afgudaoffer eller sådant kött, som först offrats åt afgudar och sedan utbjöds till försäljning. Somlige utgingo från den öfvertygelsen, att en afgud var intet och att skilnaden mellan ren och oren mat blifvit för alltid upphäfd af Kristus, och åto derföre hvad helst dem föresattes, äfven bland hedningar, utan att göra någon förfrågan, huruvida maten förut varit offrad till afgudar. Andre åter, som voro »svagare», mer tvifvelsjuke eller mindre undervisade, togo anstöt af denna frihet och ansågo, att ätandet af sådant kött innebure ett deltagande i afgudatjensten, på grund af sådana lagens förbud som t.ex. 2 M. 34:15. Denna meningsskiljaktighet föranledde Paulus att i åtskilliga af sina bref gifva fingervisningar både för dem, som hyste sådana betänkligheter, och för dem, som voro fria derifrån. De förre borde väl lyda sitt samvete, men påmintes äfven om sin pligt att i kärleken anse deras handlingssätt, som ej delade deras betänkligheter. De senare kunde fritt både köpa och äta, då ju köttet, såsom ett födoämne, på intet vis skadades deraf, att det blifvit offradt till en afgud; dock så, att om genom deras frihet andra blefve förargade (d. ä. toge anstöt), plågade och förledde till synd, så borde de likaledes enligt kärlekens och vishetens lag afhålla sig derifrån, Ro. 14:20 f.; 1 Kor. 8; 10:19 f.; Ti. 1:15.

Afik, se Afek 1.

Afskärelse eller sönderskärelse kallar Paulus i Fil. 3:2 den judiska omskärelsen, hvars nödvändighet drefs af falska lärare som ville lägga judendomens ok på Kristi lärjungar.

Afton, Aftonoffer, se Morgon- och aftonoffer.

Agabus, en profet från Jerusalem, som förutsade i Antiokia den hungersnöd, som inträffade i Klaudii regering år 44 e. K.; hvarföre understöd sändes från Antiokia till de trogna i Jerusalem, Ap. 11:27 f. Många år senare förutsade Agabus Pauli lidanden, Ap. 21:10.

Agag, sannolikt en gemensam benämning för amalekiternas konungar, 4 M. 24:7; 1 S. 15:8. Den på det sista stället omnämde blef af Saul tagen krig men mot Guds vilja skonad till lifvet; hvarföre Samuel sedan grep in, bestraffade Saul och »högg Agag i stycken inför Herren». Han synes hafva fått detta straff till vedergällning för oerhörda grymheter, 1 S. 15:33.

Agagit, se Haman.

Agat, se Ädelstenar.

Agrippa, se Herodes.

Agur (d. ä. samlare?), förf. till 30:de kapitlet i Ordspråksboken.

Ahab. 1. Israels sjunde konung, efterträdde sin fader Omri och regerade tjugutvå år, 958 - 897 f. K. Hans hustru var Isebel, en äregirig och åt lustarne hängifven afgudisk qvinna, som genom sitt inflytande införde Baals och Astartes dyrkan i Israel. Ahab uppbyggde i Samaria ett hus åt Baal och uppsatte bilder af Baal och Astarte; afguderiet och ondskan togo öfverhand, »så att Ahab gjorde mer till att förtörna Herren, än alla Israels konungar, som hade varit före honom». Nu uppträdde mot honom Elia med domens ord. Landet hemsöktes med öfver tre års hunger och torka; och på berget Karmel straffades afguderiet med eld af himmelen och med förgörande af 450 Baals profeter. Omkring 6 år senare anföll den syriske konungen Benhadad Israel med en stor krigshär men led ett skymfligt nederlag; ännu värre gick det honom det följande året, då han togs tillfånga af Ahab, hvilken dock snart lössläppte honom och ådrog sig dermed Guds misshag. Alla varningar och nådebevisningar till trots fortfor Ahab i synden; och slutligen efter mordet på Nabot nådde hans brott och afgudiska styggelser en sådan höjd, att Gud sände Elia att förkunna sina straffdomar öfver honom och hans säd. Dessa blefvo väl till en tid uppskjutna anseende till hans förödmjukelse för ögonblicket; men då han kort derefter gick ut med Josafat, Judas konung, att återtaga Ramot i Gilead från syrerna och, utan att akta på Herrens ord genom profeten Mika, började striden mot dem, blef han slagen, och hundar slickade hans blod vid dammen i Samaria. 1 K. 16:29 - 22:40.

2. Ahab, Kolajas son, en falsk profet, hvilken vilseledde israeliterna i Babel, bestraffades af Jeremia, Je. 29:21 f.

Ahala och Ahaliba, se Ohola.

Ahas, Jotams son, den elfte konungen i Juda, omkr. 742 - 726 f. K., gick så långt i hedendom, att han brände upp åt afgudar sina egna barn, 2 Kr. 28:3, införde allehanda kananeiska gudomligheter och byggde dem altaren hvarje vrå. Syriens och Israels härar bragte honom och hans rike i yttersta nöd. Just då fick han, den ovärdigaste konungen, genom Esaia den härliga profetian om Immuanuel, Es. 7; 8. Ahas trodde dock icke Herren utan sökte hjelp hos assyriern Tiglat-Pileser och bragte honom sedan i Damaskus sin hyllning. Derifrån hemtade han hedniska mönster för altaren och gudstjenst, offrade åt Assyriens afgudar, tog bort dyrbarheterna ur Herrens tempel, delvis för att betala assyrierna orimliga krigsgärder, släckte lampor och offereldar helgedomen och stängde till slut templet helt och hållet. Ahas dog 36 år gammal och fick ej sin graf i konungagrafvarne, 2 K. 16; 2 Kr. 28; 29:6, 7. Kallas Akas i Mat. 1:9.

Ahas' säjare, Es. 38:8, se Säjare.

Ahasja. 1. Ahabs son och efterträdare på Israels tron, 1 K. 22:40, 52; 2 K. 1, 897 - 896 f. K., liknade Ahab i ogudaktighet och dyrkade Baal och Astarte, och olycklig var hans korta regering. Moabiterne, som varit skattskyldige, gjorde sig oberoende, 2 K. 1:1; 3:4 f. Den handelsexpedition Ahasja utrustat tillsamman med Josafat, gick om intet, 2 Kr. 20:35 f. Slutligen föll konungen ned från galleriet af sitt hus och sökte nu hjelp hos en af felisteernas gudar, Baal-Sebub. Profeten Elia förutsade hans snara död först för sändebuden och sedan för Ahasja sjelf, efter det två särskilda beskickningar, af 50 män byar, blifvit förtärda af eld från himmelen.
2. Jorams och Ataljas son, konung Juda, regerade blott ett år, omkr. 885 f. K. Han följde Ahabs hus, med hvilket han genom sin moder var beslägtad, och gjorde det ondt var. Han dräptes af Jehu, då han var på besök hos Joram, Ahabs son. 2 K. 8:25 f.; 9:16 f.; 2 Kr. 22. I 2 Kr. 22:6 (eb.) kallas han Asarja, och i 2 Kr 21:17 Joahas.

Ahasveros. 1. Den store perserkonungen Xerxes, 485 - 465 f. K., regerade från Indien till Etiopien öfver 127 provinser och hade sitt palats Susan, Est. 1:1, 2. Då han vid ett gästabud befalde sin drottning att visa sig för gästerna, men hon vägrade, försköt han henne och upptog till drottning den judiska flickan Ester, Mordekais dotter, 2:17. Det ebreiska namsmet Achaschverosch motsvarar temligen noga det namn hvarunder Xerxes omnänmnes i de fornpersiska inskrifterna, Ksyarsha. Det var sannolikt denne Ahasveros eller Xerxes, hos hvilken samariterne anförde klagomål mot judarne derföre att de byggde upp Jerusalems tempel, Esr. 4:6. Någre mena att här skulle afses Kambyses, Cyri son och efterträdare.

2. Ahasveros, fader till Darius af Medien, Da. 9:1, är sannolikt Cyri morfader, Astyages.

Ahava, ort och flod i Babylonien, der judarne samlades af Esra för att återvända till Jerusalem, Esr. 8:15 f.

Ahia. 1. Ahitubs son, öfversteprest under Sauls regering. 1 S. 14:3, 18. Jfr Ahimelek 1.

2. Ahia af Silo, en väldig profet på Salomos och Jerobeamus tid, förutsade för Jerobeam rikets delning och hans egen upphöjelse liksom han äfven sedermera förkunnade honom hans hus' undergång, 1 K. 11:29 f.; 14:1 f.
Ahia efterlemnade historiska anteckningar om Salomos regering, 2 Kr. 9:29.

Ahikam, Safans son, en af de män, som Josia sände till profetissan Hulda, då lagboken blef funnen i templet, 2 K. 22:12; en trofast vän till profeten Jeremia, Je. 26:24.

Ahimaaz. 1. Zadoks son och efterträdare, öfversteprest under Rehabeam, 1 Kr. 6:8, 53.

2. Zadoks son, en af Salomos tolf fogdar och gift med hans dotter Basmat, 1 K. 4:15. Osäkert är om det var denne Ahimaaz eller den förre, som stod på Davids sida under Absaloms uppror och som efter dennes fall sprang till konungen med budskapet derom, 2 S. 18:19 f.; jfr 15:27; 17:17.

3. Ahimaaz, fader till Sauls hustru Ahinoam, 1 S. 14:50.

Ahiman, se Sesaj.
Ahimelek. 1. Ahituhs son, öfversteprest efter sin broder Ahia. Några äro dock af den meningen, att begge namnen beteckna samma person. I hans embetstid var tabernaklet i Nob, der han sjelf jemte ett stort antal prester bodde. Här mottog han David på hans flykt för Saul och gaf honom skådebröden samt Goliats svärd, 1 S. 21. Denna handling inberättades af Doeg för Saul, hvilken betraktade den som förräderi; hvarpå han betjenade sig af den hätske hedningens hand att döda Ahimelek och 85 andra prester, 1 S. 22. Ahimelek kallas i Mar. 2:26 Abjatar, hv. se.

2. Ahimelek, heteern, en af Davids vänner på hans flykt undan Saul, 1 S. 26:6.

3. En annan Ahimelek, som omnämnes i 1 Kr. 24:3, 6, 31, och äfven kallas Abimelek. 1 Kr. 18:16, är sannolikt samma person som Abjatar, hv. se.

Ahinoam. 1. Ahimaaz dotter, Sauls hustru, 1 S. 14:50.

2. En jisreelitisk qvinna, en af Davids hustrur, togs till fånga af amalekiterna i Ziklag, men befriades af David och följde honom till Hebron, 1 S. 25:43; 30:5, 18; moder till Davids äldste son Amnon, 1 Kr. 3:1; 2 S. 3:2.

Ahitofel, från Gilo, en af Davids förtrognaste vänner, omfattade vid Absaloms uppror dennes sak och blef en af Davids bittraste fiender. Då Absalom ej följde hans skarpsinniga råd, förutsåg han huru upproret skulle aflöpa, och hängde sig sjelf, 2 S. 15:12; 17; Ps. 55:13 f. Att Ahitofel varit farfader till Batseba, vill man sluta af 2 S. 23:34, jemf. med 11:3.

Ahitub. 1. Elis sonson, och efterträdare?, fader till öfverstepresten Ahimelek, 1 S. 14:3; 22:20.

2. En annan prest, Amarias son och fader till Zadok, 2 S. 8:17; 1 Kr. 6:8.

Ahjo, Abinadabs son, som gick framför Guds ark, då den fördes till Jerusalem från hans faders hus; hvarigenom han undgick sin broder Ussas sorgliga öde, 2 S. 6:3 f.

Ahmeta, Esr. 6:2, Ekbatana, hufvudstad i det gamla Medien, som i storhet och prakt blott gaf efter för Babylon och Nineve. Sju murar af olika höjd och färg omgåfvo densamma; efter Cyri tid blef den de persiska konungarnes sommarresidens. Dess plats utmärkes nu af det nyare Hamadan, der många judar ännu bo, hvilka här förmena sig kunna utvisa Mordekais och Esters grafvar.

Aholiab, eb. Oholiab, se Bezaleel.

Ain eller Ajin, eb. källa. 1. En ort vid Kanaans nordöstra gräns, vester om Ribla, 4 M. 34:11; månne en af Jordans källor? Jfr Ribla.

2. Ajin i Jisreel, 1 S. 29:1, eg. »Jisreels källa», ½ timme ö. om Jisreel, den starkt flödande »Goliatskällan», Ajn Djalud, dit traditionen förlägger Davids kamp med Goliat; kanske dens. s. källan Harod, Do. 7:1.

3. Ain i närheten af Rimmon, ner emot Edoms gräns, en levitstad, Jos. 21:16, i Juda, Jos. 15:32, eller Simeon, Jos. 19:7, 1 Kr. 4:32, nämnes ofta tills. med Rimmon. I Ne. 11:29 hafva båda namnen smält samman, En-rimmon, d. ä. granatkällan. Kanske dess läge utmärkes af ruinorten Um el Rummamîn norr om Beer-Seba. Ordet Ain eller En (Sv.) förekommer ofta i ebreiska ortnamn och häntyder då på en källa, hvilken varit anledning till den första bosättningen, t.ex. Endor, Engedi o. s. v. Ännu i dag fins i Palestina en hel mängd ortnamn som börja med Ajn.

Aj, 1 M. 12:8, Aja, Ne. 11:31, eller Ajat, Es. 10:28, kananeisk konungastad öster om Betel, i hvars granskap Abraham byggde ett altare, 1 M. 12:8; 13:3; vidare bekant för det nederlag Josua led för Akans skull, och hans derpå följande seger, Jos. 7:2 f.; 8:1 f. Josua gjorde af Aj »en grushög till evig tid», Jos. 8:28. Det uppbyggdes dock åter, Es. 10:28; Esr. 2:28. Dess ruiner torde vara det s. o. om Betel belägna Tel-hadjar (stenhög).

Ajalon. 1. Levitstad i Dans stam, Jos. 21:24, sedermera räknad än till Efraim, än till Juda eller Benjamin, 1 Kr. 6:66, 69; 2 Kr. 11:10; 28:18. Felisteerna togo staden från Ahas, 2 Kr. 28:18. Det var här sol och måne lydde Josuas ord, Jos. 10:12. Heter nu Jalo, nära vägen mellan Ramle och Jerusalem.

2. En stad i Sebulon, der domaren Elon begrofs, Do. 12:12.

Akacia, se under Furuträd.

Akad, en af Nimrods fyra städer Sinears land, 1 M. 10:10.

Akaikus, Fortunatus och Stefanas, tre kristne från Korint, som voro hos Paulus i Efesus, då han skref första Kor.-brefvet, 1 Kor. 16:17 f. Stefanas' husfolk hade af Paulus blifvit döpta såsom en förstling i Akaja och sedan stält sig till de heligas tjenst, 1:16; 16:15.

Akaja, det namn romarne gåfvo det år 146 f. K. af dem kufvade Grekland. Akaja stäldes först under Macedoniens ståthållare men blef efter Augustus särskild provins, omfattande Peloponnesus och Hellas, så att benämningen »Macedonien och Akaja» utmärker Grekland i dess helhet, Ap. 19:21; Ro. 15:26; 2 Kor. 11:10; 1 Te. 1:7 f. Ståthållaren i denna provins residerade Korint, Ap. 18:12.

Akan, Karmnis son, trotsade Herrens befallning, Jos. 6:18, och tog undan något af det vid Jerikos eröfring tillspillogifna bytet. Detta förde en förbannelse och ett nederlag öfver folket. Genom lottkastning upptäcktes den skyldige, och han blef med hela sitt hus och all sin egendom uppbränd i Akors dal 7:1 f. Kallas i 1 Kr. 2:7 Akar.

Akeldama, blodsåker, Ap. 1:19, »krukomakarens åker», som köptes för Judas' 30 silfverpenningar till begrafningsplats för främlingar, Mat. 27:7, 8. I Ap. 1:18 säges att Judas sjelf köpte åkern. Bengel förmodar, att Judas börjat inleda köpet före sin död. Traditionen förlägger detta fält på den brant sluttande sidan af Onda Rådets berg, der man bland urgamla grafvar i Hinnomsdalen utpekar under namnet Hakl damâ eller el ferdûs (paradiset) en djupt jorden gående ruin sned pelare ock delvis murade väggar, gaflarne (ofvan jord) utslagna, i taket 3 à 4 hål »till likens nedsläppande». Troligtvis lemningar efter en judisk grafbyggnad.

Akim, en af Jesu förfäder, Mat. 1:14.

Akis, felisteerkonung i Gat, till hvilken David flydde tvenne gånger att söka skydd undan Saul. Då han vid det första tillfället igenkändes af konungens embetsmän och fruktade för sitt lif, stälde han sig galen och blef genom denna list räddad, 1 S. 21:10 f. Jfr Psalmen 34 der Akis kallas Abimelek. Några år senare återkom David med en skara af 600 män, då Akis, såsom en Sauls och Israels fiende, vänligt emottog honom och gaf honom Ziklag till residens. Då Akis blifvit bedragen med falska uppgifter om Davids planer och krigståg, väntade han sig af honom hjelp i ett krig emot Israel, men öfvertalades af sina krigshöfdingar att sända honom tillbaka till Ziklag, 1 S. 27 - 29. I 1 K. 2:39 f. nämnes en konung Akis i Gat, till hvilken Simeis tjenare rymde. Möjligt att denne är en annan än den nyssnämde.

Akko, stad vid Medelhafvet 4 mil söder om Tyrus, vid norra änden af Akkabugten, midt emot Karmel, anvisades åt Asers stam, hvilken dock aldrig kunde fördrifva kananeerna derifrån, Do. 1:31. Efter en af Ptolemeerna fick den namnet Ptolemais, Ap. 21:7; efter Johanniterriddarne kallades den S:t Jean d'Acre. Såsom en särdeles fast punkt har denna stad både i äldre och nyare tider utstått många belägringar och undergått många förstörelser, grusats och byggts upp gång på gång. Det var den sista fasta plats som turkarne ryckte ur korsfararnes hand. Araberne kalla staden ännu med det gamla namnet Akka; befolkningen, mest muhammedaner, omkring 6,000.
Enligt Ap. 21:7 funnos här kristne, som Paulus besökte på resan från Miletus till Jerusalem.

Akors dal, d. ä. olycksdalen, Jos. 7:26, en dal nära Jeriko, så nämd efter den olycka, som Akan, hvilken här led sitt straff, genom sin förbrytelse hade fört öfver folket. Sjelfva olycksdalen får ljufliga löften, Es. 65:10; Os. 2:15.

Akrabbim, skorpioner, en höjd strax söder om Döda hafvet, Jos. 15:3; 4 M. 34:4. Denna nejd är ännu besvärad af skorpioner, jfr 5 M. 8:15.

Aksa, Kalebs dotter, blef med en stor hemgift gifven till äkta åt Otniel, den förres brorson, såsom en belöning för eröfringen af Debir, Jos. 15:15 f.; Do. 1:11 f.

Aksaf, en kananeisk konungastad, Jos. 11:1, eröfrades af Josua och gafs åt Asers slägte, Jos. 12:20; 19:25; anses vara orten Kefr Jasif, nära en mil ö. om Akka; eller ock ruinorten Ksaf, s. om Leontes ung. midt emellan Tyrus och Banias.

Aksib. 1. En stad i Judas lågland, Jos. 15:44, Mi. 1:14; kallas Kesib i 1 M. 38:5; sannolikt orten Ksaba 3 mil v. om Hebron.

2. En stad i Aser, Jos. 19:29, som dock ej intogs af judarna, Do. 1:31; kallades af grekerna Ekdippa och heter nu Zib, vid kusten 1 ½ mil n. om Akka.

Alabaster, så kalladt efter staden Alabastron i Egypten, ett slags hvitt eller köttfärgadt mineral, kalksten eller gips, hvaraf man förfärdigade bland annat dosor eller flaskor med långa, smala halsar, till förvarande af balsam och smörjelser. Det är sådana kärl som afses i Mat. 26:7; Mar. 14:3; Lu. 7:37. (Sv. glas.)

Alemet, se Almon.

Alexander. 1. Den macedoniske konungen Filippi ryktbare son och efterträdare, kallad »den store», 336 - 323 f. K., torde åsyftas i Da. 7:6; 8:4 f. under bilderna af en leopard med fyra vingar och en enhornad getabock, byarmed skulle betecknas hans snabba eröfringar och oemotståndliga kraft. I det beläte Nebukadnezar såg, skulle (buken af koppar eller?) benen af jern vara en sinnebild af hans rike, Da. 2:32 f. Inom tolf år hade han gjort sig till herre öfver Syrien, Palestina och Egypten, grundat Alexandria, eröfrat Persien och framträngt långt i Indien, då han plötsligen dog i Babylon och lemnade sitt vidsträckta välde att delas af sina generaler. Alexanders segrar krossade persiska väldet, öppnade Asien för grekisk odling och bidrogo i ej ringa mån att rödja vägen för evangelii predikan.

2. En son till Simon af Cyrene, Mar. 15:21.

3. En medlem af det råd, som dömde Petrus och Johannes, Ap. 4:6.

4. En jude i Efesus, hvilken förgäfves bemödade sig att stilla folkupploppet emot Paulus, Ap. 19:33.

5. En smed, som bevisade Paulus mycket ondt, 2 Ti. 4:14; kanske dens. som var delaktig i Hymenei förvillelser och fick dela hans straff, 1 Ti. 1:20. Se Hymeneus.

Alexandria, Ap. 18:24; 27:6, en berömd stad i nedre Egypten, emellan Medellmafvet och sjön Mareotis, ej långt från Nilens vestligaste mynning, grund lades af Alexander den store 332 f. K. och befolkades af judar och greker. Staden höjde sig hastigt till betydlig välmåga, såsom medelpunkten för handelsförbindelsen mellan öster- och vesterlandet, och blef med tiden verldens första handelsstad. Staden mätte omkring 2½ mil i omkrets; dess befolkning uppgick till 300,000 fria medborgare och lika många slafvar.
Efter Alexanders död, som här fick sin graf, blef Alexandria hufvudstad i Egypten under Ptolemeerna. Under de tre första regenterna af detta namn var dess härlighet störst. De berömdaste filosofer från österlandet, såväl som från Grekland och Rom, samlades här att söka lärdom; och utmärkte män i alla kunskapsgrenar funnos inom dess murar. Ptolemeus Soter, den förste af denna konungaslägt, grundade det bekanta muséet, biblioteket, som bestod af 700,000 band, jemte åtskilliga andra utmärkta inrättningar. Vid drottning Kleopatras död, 26 f. K., föll Alexandria i romarnes händer; och slutligen måste det böja sig för den arabiske kalifen Omars segrande svärd, 641 e. K. Staden var emellertid fortfarande ej utan betydelse ända till upptäckten af Goda Hoppsudden 1497, då den sjönk ned till ringhet. Först i den senaste tiden har den igen, börjat resa sig, och den präktiga hamnen erbjuder åter en liflig tafla. Befolkningen, en blandning af de mest skilda nationer, men öfvervägande arabiskt-egyptisk, uppgår till omkr. 230,000. Om stadens forna härlighet vittna talrika ruiner, lemningar efter kolonnader och tempel samt de berömda obeliskerna, som helt nyligen flyttats bort öfver hafven att pryda främmande stränder, den ena till London 1878, den andra till New-York 1880.
Från Alexandria utgick ett betydligt religiöst inflytande både före och efter Kristi ankomst. Den judiska literaturen kom här i beröring med den grekiska bildningen och påverkades deraf i väsentlig mån, såsom man kan se af Filos skrifter. Här utfördes enligt traditionen den grekiska öfversättningen af G. Test., som är känd under namnet Septuaginta, se Bibeln. Judar funnos i Alexandria redan tidigt i betydligt antal och åtnjöto stora friheter. Tidigt vann evangelium insteg i denna verldsstad, Ap. 18:24, och snart uppblomstrade här en lifskraftig församling, enligt traditionen grundad af Markus, sedermera berömd för sin kateketskola med lärare sådana som Klemens och Origenes.

Alexandriner, judar från Alexandria, hade också sin egen synagoga Jerusalem. Somlige af dem disputerade med Stefanus, Ap. 6:9.

Alfeus. 1. Jakob den lilles fader, Mat. 10:3; Lu. 6:15, sannolikt samma person som den Klopas, som nämnes Joh. 19:25 såsom man till Maria, Jesu moster? Båda namnen Alfeus och Klopas äro blott olika grekiska ombildningar af det eb. namnet Chalfai. Se Maria 3.

2. Evangelisten Mattei eller Levis fader, Mar. 2:14; jfr Mat. 9:9.

All, Alla. Att dessa och dylika ord såsom hvarje, ingen m.fl. stundom böra förstås med en viss inskränkning, betydelsen af många eller större delen, o. s. v., eller å andra sidan ett fåtal, synes af många ställen både i G. och N. Test. Jfr t.ex. 1 M. 7:14 med v. 15; 2 M. 9:25, 32 med 10:5, 15; sammalunda 1 M. 41:57 och 1 K. 10:24, om att man från alla länder kom till Josef och till Salomo; och i N. T. Mat. 10:22; Mar. 1:37 etc. Likaså Lu. 2:1, hela verlden, d. ä. det romerska riket; Ap. 2:5, hvarje folk under himmelen, d. ä. många. Jfr äfven Johannes' lärjungars ord i Jh. 3:26 om Jesus, »alla komma till honom», och Johannes' ord i v. 32, »ingen mottager hans vittnesbörd», öfverdrifter, å ena sidan af afundsjukans missnöje, å andra sidan af kärlekens missmod.

Almodad, en af Joktans söner, 1 M. 10:26.

Almon, Jos. 21:18, eller Alemet, 1 Kr. 6:6o, preststad i Benjamin; ruinorten Almit, n. o. om Anatot.

Almon-Diblataim, 4 M. 33:46, eller Bet-Diblataim, Je. 48:22, en af israeliternas lägerplatser i Moabs land.

Almosa, (af grek. eleemosyne, barmhertighet), välgörenhet mot de behöfvande, Mat. 6:2. Både lag och evangelium predikar och inskärper på många sätt pligten att se de fattiga till godo, 3 M. 19:9 f.; 5 M. 14:28; 15:11; Job 31:17; Ps. 41:2 Ap. 10:31; Ro. 15:25 f.; 1 Kor. 16:1 f. Se Fattiga. Jesus bjuder sina lärjungar att sälja hvad de hafva och gifva almosa, Lu. 12:33, och varnar särskildt för fariseiskt skryt vid almosegifvandet, Mat. 6:2 f.; jfr Lu. 11:41.

Aln, se Mått.

Aloe nämnes redan af Bileamim, som liknar Israels tält vid »aloeträd dem Herren planterat», 4 M. 24:6; vidare Ps. 45:9; Hö. 4:14. Detta dyrbara rökverk, som i Europa, dit det dock sällan kommer, betalas med sin vigt guld, kommer från ett stort träd med citronluktande ved som växer vildt Kochin-Kina, kalladt Aloexylon Agal lochum, samt från det indiska trädet Aquilaria Agallocha, som af malajerna kallas garo, aguru, aghil och isynnerhet växer på Moluckerna. Dess blad likna päronträdets, och dess mjölklika saft hårdnar, då trädet blir gammalt, till ett välluktande harts. Stammnen är knölig, krokig och oftast ihålig. Herodotus berättar, att man i Egypten använde aloeträ till balsamering af lik, och vi läsa, att Nikodemus hade en blandning af aloe och myrra till Jesu balsamering, Jh. 19:39.

Alrunor eller kärleksäpplen, frukten af en växt af Belladonna-slägtet, Atropa Mandragora, med små hvita eller ljusröda blommor, långa rättikliknande rötter och små gulaktiga äpplen af stark döfvande lukt. Vidskepelsen tillskref denna växt underliga egenskaper och beredde af densamma en dryck som skulle gifva kärlek och fruktsamhet. Man anser att det är sådana alrunor som afses i 1 M. 30:14 f. och Hö. 7:13 med det eb. ordet Dudaim (af dud, kärlek), Sv. Liljor.

Altare. Det eb. ordet mizbeah betyder egentligen slagtbord eller slagtbänk; det latinska ordet altare betyder upphöjning. Ju högre från jorden, desto närmare Gud; derföre sökte man höjderna för att nalkas gudomen. På altaret frambar man det som ansågs behaga gudarna, gåfvor ur djur- och växt- verlden, ja sina egna barn. Det första altare bibeln omnämner är det som Noah byggde.efter floden, 1 M. 8:20. I 2 M. 20:24 f. gifver Jehova Mose befallning att bygga ett altare. »Ett altare af jord skall du göra mig att derpå offra dina brännoffer och tackoffer, dina får och fä; på hvad rum jag stiftar mitt namns åminnelse, der vill jag komma till dig och välsigna dig.» Gjordes altaret af sten, så måste den vara ohuggen. Trappor till altaret fick man ej göra. Jfr 5 M. 27:5 f. I tabernaklet och i templet funnos två altaren, brännofferaltaret och rökelsealtaret.
Brännofferaltaret, som stod framför ingången till tabernaklet, åt öster, var en lår af akacia, fyld med jord, 2 M. 20:24, beklädd med koppar, 7½ fot i fyrkant och 4½ fot hög. I de fyra hörnen voro horn eller spetsiga upphöjningar. För att kunna flyttas var det försedt med ringar och stänger. Till altaret hörde åtskilliga redskap af koppar:ett kärl att mottaga askan, som föll ned genom gallret; skyfflar; bäcken, att förvara blodet, hvarmed altaret bestänktes; gafflar, till att vända och flytta köttstyckena på kolen, samt kolpannor eller fyrfat, för att taga kol från elden. 2 M. 27:1 f.; 38:1 f. På altaret brann en eld som utgått från Herren, 3 M. 9:24, och som skulle omsorgsfullt underhållas, 6:12 f. Här offrades lammen vid de dagliga morgon- och afton- offren, samt öfriga såväl lagstadgade som frivilliga slagtoffer, spisoffer och dryckesoffer. Till altaret flyktade den som sökte skydd, 2 M. 21:13; 1 K. 1:50; 2:28 f.
Altaret i Salomos tempel var 30 fot fyrkant och 15 fot högt, 2 Kr. 4:1.
Det tros hafva varit öfverdraget med tjocka kopparskifvor och fyldt med sten samt försedt med en uppgång på östra sidan. Det omnämnes ofta såsom kopparaltaret, 1 K. 8:64; 2 K. 16:14 f.; 2 Kr. 7:7, en benämning som dock brukas någon gång äfven om det första, 2 M. 38:30; 2 Kr. 1:5 f. Salomos kopparaltare måste upprepade gånger restaureras, 2 Kr. 15:8; 33:16, och blef efter fångenskapen åter uppbygdt, Esr. 3:2.
Det herodianska templets brännofferaltare var ännu större, försedt med jernringar till djurens bindande samt en rörledning till blodets bortförande under tempelberget ned i Kidrondalen.

Rökelsealtaret var ett litet bord af akacia, öfverdraget med guld, 1½ fot i fyrkant och 3 fot högt, 2 M. 30:1 f.; 37:25 f. Det var likaledes försedt med horn, och rundt omkring öfre kanten gick en liten krans af guld. På sidorna voro gyllene ringar, i hvilka sattes de stänger, hvarmed det bars. Rökelsealtaret i Salomos tempel var af ceder, öfverdraget mued guld, 1 K. 6:20; kallas det gyllene altaret i 1 K. 7:48; 2 Kr. 4:19. Jfr Up. 8:3; 9:13.
Rökelsealtaret hade sin plats i det Heliga, framför det Allraheligaste, emellan den gyllene ljusstaken och skådebrödsbordet, och presterna tände rökelse derpå morgon och afton, 2 M. 30:8; Lu. 1:9, 11. Detta altare fick ej beröras af blod, utom på den stora försoningsdagen, 3 M. 16:18 f.
Utom dessa altaren nämnas åtskilliga andra heliga altaren av en viss märkvärdighet. Efter Moses befallning byggde Josua ett sådant af ohuggna stenar på berget Ebal till tack- och brännoffer efter Jerikos och Ajs eröfring, och derjemte minnesstenar, hvarpå han ristade en afskrift af Herrens lag, Jos. 8:30 f.; 5 M. 27:2 f. Ett stort och skönt altare reste Rubens, Gads och halfva Manasses stammar nära Jordan, ej för att derpå offra utan till ett vittne för dem och deras efterkommande att de alla tillhörde Herren och hans folk, Jos. 22:10 f. Gideon byggde ett altare som han kallade Herren frid, Do. 6:24. Vidare omtalas altaren, resta åt Jehova, af Samuel, 1 S. 7:17; Saul, 1 S. 14:35; det altare som David byggde efter Guds befallning genom Gad och hvarpå han offrade brännoffer, 2 S. 24:18 f.; altaret på Karmel som af Elia återuppbyggdes af tolf stenar, 1 K. 18:30 f.
Altaren åt afgudar restes ofta i lundar, trädgårdar, på höjder, under träd o. s. v., 1 K. 14:23; 2 K. 16:4; 17:10; 23:12; Do. 6:25; 2 Kr. 28:2; Je. 7:31; 1 K. 12:32; och Jeremia klagade att Juda hade lika många gudar som städer, och Jerusalem lika många altaren åt skammen som gator, Je. 11:13, eb.
Ett altare fans i Aten, med inskrift:»Åt en okänd guds, Ap. 17:23. Pauli ord härom bestyrkas af grekiska författares vittnesbörd om att folket i Aten reste altaren åt okända gudomligheter, isynnerhet då svåra landsplågor tryckte eller hotade, på det de ej genom försummelse mot någon okänd gud måtte ådraga sig hans onåd. Om de kristnes altare, d. ä. Kristi kors, se Eb. 13:10.

Alus, se Dofka.

Amalek, Elifas' son, Esaus sonson, 1 M. 36:12, furste i Edom, v. 16; det är ej afgjordt att han namnes såsom stamfader för amalekiterna, ty enligt 1 M. 14:7 funnos de redan på Abrahams tid; dock kan detta ställe fattas så, att området nämnes amalekitiskt med hänsyn till det folk som sedermera kom der att bo.

Amalek eller Amalekiter, 1 M. 14:7, ett folk emellan Edom och egyptiska gränsen, 2 M. 17:8, men äfven ö. om Döda hafvet och Seirs bergsbygd, 4 M. 24:20; Do. 3:13 etc.; de synas ej hafva egt många städer; en sådan är nämd i 1 S. 15:5. De lefde vanligen såsom kringströfvande skaror kulor och tält. Israeliterne hade knappt gått genom Röda hafvet, förrän amalekiterne anföllo dem i Refidims öken; och derföre uttalades öfver dem förgörelsens straffdom, 2 M. 17:8 f. De kommo åter i delo med israeliterna vid Kanaans gräns, 4 M. 14:45. Saul förgjorde dem på Herrens befallning, 1 S. 15. En qvarlefva kom likväl undan och uppehöll sig en tid bortåt; David besegrade dem vid åtskilliga tillfällen. 1 S. 27:8; 30:1 f.; 2 S. 8:12; tills de i Hiskias tid helt och hållet utrotades af Simeons barn, 1 Kr. 4:43, hvarmed Bileams profetia gick i fullbordan, 4 M. 24:20.

Amalekiternas berg, ort i Efraim, der domaren Abdon begrofs, Do. 12:15.
Amana, den södra sträckningen af berget Antilibanon, hvarifrån floden Abana flyter nedåt Damaskus, Hö. 4:8. Se Abana.

Amarja, en öfversteprest, som af josafat sattes till andlig öfverdomare Jerusalem, 2 Kr. 19:11.

Amasa. 1. Davids systerson, född af Abigail och ismaeliten Jeter, slöt sig till Absalom och deltog i hans uppror. 1 spetsen för dennes här, 2 S. 17:25, blef han slagen af sin kusin Joab. David erbjöd honom sedermera nåd och öfverbefälet öfver sina trupper i Joabs ställe, 2 S. 19:13. Men under Sebas uppror blef Amasa förrädiskt mördad af sin medtäflare, 2 S. 20:4 f.

2. En af de höfdingar, som förmådde Israel att behandla krigsfångarna af Juda med mildhet, 2 Kr. 28:12.

Amasai, en benjaminit, som anförde en hurtig skara af trettio män, som kommo David till hjelp, då han i öknen flydde för Saul, 1 Kr. 12:1, 6 f.

Amazja. 1. Joas son, åttonde konungen i Juda, 838 - 850 f. K. »Han gjorde det herren behagade, dock icke med ett upprigtigt hjerta», 2 Kr. 25:2. Efter att hafva stadfäst sig på tronen och afdagatagit sin faders mördare, uppstälde han en här af Judas män till ett antal af 300,000 och legde dertill 100,000 män af Israel, till ett krig mot Edom. Med ovilja afskedade han de legda trupperna på Guds befallning, som dock gaf honom seger dem förutan. Iställetför att gifva Gud äran tog konungen nu Edoms afgudar och satte upp dem sig till gudar. För detta trots blef han af en Herrens profet hotad med undergång; och ej långt derefter, då han kastade sig i krig mot Israel, blef han slagen och infördes som fånge i sin egen hufvudstad, hvilken led en svår plundring. Femton år efter bildade sig en sammansvärjning emot honom i Jerusalemn; han flydde till Lakis men blef der af de sammansvurna ihjelslagen, 2 K. 14:1 f.; 2 Kr. 25.

2. En prest i Betel, som hos Jerobeam anklagade profeten Amos, Am. 7:0 f.

Amen, ett ebr. ord, som betyder sanning, trofasthet, sannfärdighet. Så kallas vår frälsare i Up. 3:14, »Amen, det trogna och sannfärdiga vittnet», der de sista orden utgöra en förklaring af ordet Amen. Alla Guds tillsägelser äro Kristus ja och i Kristus Amen, 2 Kor. 1:20. Oftast brukas ordet såsom adverb, ungefär såsom hos oss orden säkerligen, bestämd. Så förekommer det ofta vår frälsares tal och är då vanligen återgifvet med ordet »sannerligen». I Johannes' evangelium användes det sålunda upprepadt:»sannerligen, sannerligen.» Ensamt eller upprepadt brukas det isynnerhet i slutet af psalmer och böner; så t.ex. »Amen, Amen», Ps. 41:14:72:19; 89:53, för att bekräfta det föregående eller anropa om uppfyllelsen deraf:så är det, vare det så, måtte det så ske! Derföre måste äfven vid edliga förpligtelser, sedan presten uppläst förbundets eller förbannelsens ord, de som det gälde, högt säga Amen dertill, och bundo de sig så genom edens ord, 4 M. 22; 5 M. 27:15, etc.; Ne. 5:13; 8:6; 1 Kr. 16:36; Ps. 106:48. Så brukade ock de förste kristne efter bön eller tacksägelse uttala ett högljudt gemensamt Amen, 1 Kor. 14:16.

Ametist, se Ädelstenar.

Amfipolis, stad i Macedonien, nära floden Strymons mynning, nu en obetydlig by kallad Emboli eller Neokorio. Paulus och Silas reste en gång härigenom, Ap. 17:1.

Amma. I bibeln finnas åtskilliga ställen, som häntyda på förhållandet mellan amman och fosterbarnen. Mose kände det tungt att bära allt folket som amman eller skötaren bär barnet, 4 M. 11:12. Paulus ville sköta de nyomvända så ömt som amman omhuldar sina barn, 1 Te. 2:7 f. Hedningarnas furstinnor skola blifva Israels ammor, Es. 49:23. Rebecka ledsagades ständigt af sin trogna och värderade Debora, och den ek, hvarunder den åldriga amman begrofs, kallades gråtoeken, 1 M. 24:59; 35:8. Ännu i dag möter man i orienten i detta hänseende plägseder som erinra om förhållandena hos de gamla grekerna och ebreerna. Roberta säger i sina Orientaliska bilder:»Huru ofta hafva ej uppträden sådana som detta ledt mina tankar tillbaka till den patriarkaliska tiden. Dottern skall för första gången lemna fädernehemmet; bland tjenarne råder allmän uppståndelse; alla påminna de om långt förflutna händelser, alla vilja de på något sätt vinna den unga fruns uppmärksamhet. Den ena säger:ack glöm icke bort den, som tog vara på er, när ni var liten; en annan:huru ofta gick jag ej långt bort till dammen för att hemta er näckrosor; talade jag väl någonsin om edra fel? Nu kommer modern för att säga farväl. Under tårar och med en öm omfamning säger hon:ack mitt barn, jag får ej se dig mer; glöm icke din moder. Brodern sluter sin syster i sina armar och lofvar att snart helsa på henne. Fadern står fördjupad i tankar och uppväckes derutur endast af sällskapets snyftningar. Han sluter då med värme sin dotter i famnen och tillsäger henne att ej vara rädd. De qvinliga tjenarne måste nu alla lukta på den stackars flickan, medan männen vidröra hennes fötter. Likasom Rebecka fick sin amma till ledsagarinna, så plägar än i dag ayan, som uppfostrat bruden från spädaste år, följa henne hennes nya ställning och nya hem. Hon är hennes rådgifvare, biträde och förtrogna, för henne kan hon omtala alla sina förhoppningar, alla sina bekymmer.»

Amminadab. 1. Arams son, af Judas stam, en af Jesu stamfäder, 2 M. 6:23; Rut 4:20; Mat. 1:4; Lu. 3:33.

2. En son af Kehat, 1 Kr. 6:22.

Amminadib, Hö. 6:11, en berömd vagnmakare i konung Salomos tid? eller en general, känd för att köra i vild fart? Versens mening skulle då vara:Jag visste ej af, så hade min själ (min längtan) gjort mig (så snabb) som Amminadibs vagnar.

Ammonim se Maoniter.

Ammoniter, eller Ammons barn, afkomlingarne af Lots son Ben-Ammi, 1 M. 19:38, utrotade jetteslägten Sam- summim och intogo deras land, 5 M. 2:19 f., mellan Arnon och Jabbok, långt inåt Arabien. Deras hufvudstad var Rabba eller Rabbat-Ammon vid floden Jabbok. På Moses tid hade de dock från Jordan blifvit af amoreerna undanträngda inåt öster, 4 M. 21:24; 32:33. Mose blef förbjuden att angripa dem, 5 M. 2:19. Jfr Do. 11:13 f. De voro grofve afgudadyrkare:Molok var deras förnämste gud, 1 K. 11:5 f.; 2 K. 23:13. I Jeftas tid förtryckte de Israel men ledo svåra nederlag, Do. 11. I de följandetiderna oroade de vid åtskilliga tillfällen Israels barn, hvarföre profeterna hotade dem med utrotning, Je. 49:1 f.; He. 25:2 f. De blefvo slutligen kufvade af Judas Makkabi, 1 Ma. 5:6 f. De assyriska inskrifterna omnämna ofta ammoniterna under namnet Bit Amman (Ammons hus). I den yttersta tiden skall Herren återupprätta Ammons barn, Je. 49:6.

Amnon, Davids äldste son, 1 Kr. 3:1, bekant för brottet mot sin syster Tamar, för hvilket Absalom två år senare lät mörda honom, 2 S. 13.

Amon. 1. En ståthållare i Samaria,. se Joas 2.

2. Manasses son, Judas fjortonde konung, kom på tronen 642 f. K. vid 22 års ålder och regerade blott två år. Han följde sin fader i ondska, öfvergaf Gud och dyrkade beläten. Hans tjenare förbundo sig och dräpte honom i hans eget hus; men folket dödade de sammansvurna och uppsatte hans son Josia på tronen, 2 K. 21:18 f.; 2 Kr. 33:21 f.

3. Se No.

Amoreer, den mägtigaste af de kananeiska stammarna, 1 M. 10:16, bebodde först berglandet vester om Döda hafvet men utvidgade efterhand sitt område och slogo sig ned i Moabs och Ammons skönaste provinser österut melIan Jabbok och Arnon, 1 M. 14:7, 13; 4 M. 13:30; 21:21 f.; Jos. 5:1; Do. 11:22, och längre norrut, ända upp emot Hermon, se 5 M. 3:8; Jos. 13:4. Det område amoreerne egde på denna sidan Jordan, gafs åt Judas stam, och det på andra sidan jordan, åt Rubens och Gads stammar. Namnet amore står stundom för kanane inllmänhet, 1 M. 15:16; Jos. 7:7; Am. 2:9 f.
Med uttrycket, »din fader var en amore, och din moder en heteiska», He. 16:3, vill Gud påminna judarne om deras ovärdighet till hans nåd, vare sig genom födelse eller förtjenst.

Amos. 1. En af Jesu stamfäder, Lu. 3:25.

2. En herde från Tekoa, som profeterade mot Israel i Betel, i Ussias och Jerobeam II:s dagar, omkr. 800 f. K., sålunda samtidig med Osea, Joel och Esaia; författare till

Amos' profetia, den fjerde af de »mindre profeterna», innehåller i de två första kapitlen förutsägelser emot de kringboende folken, Guds folks fiender. Men det var isynnerhet mot- de tio Israels stammar som Amos stälde sina profetior, i de 7 senare kapitlen. Deras välmåga och lycka under Jerobeam ledde till groft afguderi, orättrådighet och sedeförderf; för hvilka synder han uttalar Guds domnar öfver dem; han slutar dock med trösterns uppmuntrande ord. Presten Amazja i Betel anklagade honom hos konungen för uppror och sökte förmå honom att fly till Judas land och der profetera, och icke i Betel, »ty det är konungens kyrka och rikets hus». »Jag är ingen profet eller profets son», svarade Amos, »utan en boskapsherde, som plockar mulbär. Men Herren tog mig ifrån hjorden och sade till mig:Gå bort och profetera för mitt folk Israel.» Am. 7:10 f. Amos språk är bildrikt och sammanträngdt, men på samma gång enkelt och lättfattligt.

Amoz, Esaias fader, Es. 1:1.

Amplias, en kristen i Rom, som helsas af Paulus, Ro. 16:8.

Amram, Kehats son, Mirjams, Arons och Moses fader; dog i Egypten vid 137 års ålder, 2 M. 6:18 f.

Amrafel, konung af Sinear på Abrahams tid. I förening med tre andra konungar bekrigade han folkstammarne kring Döda hafvet, 1 M. 14:1.

Amri se Omri.

Ana. 1. En af Seirs söner. fader till Esaus hustru Oholibama, 1 M. 36:2 f.

2. En son till den förres broder Zibeon. Då han vaktade sin faders åsnor i öknen, träffade han på varma källor, 1 M. 36:24 (Sv. »mular»). Man gissar att dessa Anas källor äro desamma som sedan voro kända af greker och romare under namnet Kalliroe, en varmvattenkälla i dalen Zerka Maîn ö. om Döda hafvet, der äfven Herodes den store sökte helsa.

Anab, en stad i Judas bergsbygd söder om Hebron, der jettefolket Enakim bodde, Jos. 11:21; 15:20; ännu finnas just der i trakten tvenne ruinorter med det gamla namnet oförändradt.

Anamim eller anameer, 1 M. l0:13, en egyptisk stam.

Anammelek, se Adrammelek 2.

Ananias. 1. En jude i Jerusalem, hvilken jemte sin hustru Saffira sällat sig till lärjungarnes hop, och då de troende lade allt sitt tillsamman, äfven kom fram med en summa, som han falskeligen uppgaf vara fulla värdet för den egendom han försålt. Petrus öfverbevisade honom om hans synd, och Ananias föll ner död på stället. Samma straff drabbade hans hustru, då hon strax derpå kom in och likaledes på Petri tillfrågan, om detta var hela summan de mottagit, svarade med en lögn, Ap. 5:1 f.

2. En lärjunge i Damaskus, hvilken sändes af Herren till Saulus med nådens ord, Ap. 9:10 f.; 22:12.

3. En öfversteprest som, då Paulus började sitt försvar inför rådet, bjöd att man skulle slå honom på munnen. Då Paulus bestraffande honom derför sade:»Gud skall slå dig du hvitmenade vägg», påmintes han om att det var öfverstepresten han så tilltalade. Aposteln svarade, att han icke visste att det var öfverstepresten, Ap. 23:2 f. Somlige förklara det så att Paulus var närsynt, andre att han icke kände igen presten, andre att han för ögonblicket glömde det. En annan mening är att det täta ombytet af öfversteprester vid denna tid var orsak till förvirringen. Ananias deltog fanatiskt i anklagelser och mordplaner mot Paulus, Ap. 24:1; 25:2. Några år derefter mördades Ananias af judiska banditer.

Ananja, stad bebodd af benjaminiter efter fångenskapen, Ne. 11:32, nu Bet Chanîna strax n. om Jerusalem.

Anatema, (grek.) något som är afskildt, invigdt till förbannelse, förbannadt; motsvarande det eb. cherem, se under Synagoga. Så kunde ej blott menniskor, utan äfven djur och städer dömas att blifva utrotade, 3 M. 27:21, 28 f. Så gick det med Jeriko, Jos. 6:17 f., och Akan, Jos. 7.
En dylik dom uttalar aposteln i 1 Kor. 16:22:»Om någon icke har Herren Jesus Kristus kär, han vare anatema (förbannad), Maran ata.» De två sista orden äro syriska och betyda:»Herren kommer». 1 Ro. 9:3 deremot uttrycker Paulus sig kunna önska att han sjelf vore ett anatema, för Israels skull.

Anatot, preststad i Benjamins land, Jos. 21:518; 1 Kr. 6:60; Es. 10:30. Här föddes profeten Jeremia, Je. 1:1; 32:7; men stadens folk förkastade hans ord och sökte efter hans lif, Je. 11:21. Anatot heter nu Anata, en liten tarflig by, 2/3 mil n. o. om Jerusalem, med omkring 20 familjer, i hvilkas kojor finnas inmurade stycken af forntida pelare.

Ande. 1. Andedrägten, lifsanden från Gud, vare sig hos menniskor eller djur, Job 12:10; 27:3; Ps. 135:17; Pred. 3:19, 21; 12:7; Job 34:14, 15:»Om Gud blott tänkte på sig sjelf, om han droge tillbaka sin ande och sin andedrägt, så skulle allt kött dö med ens, och menniskan åter blifva till stoft.» I denna mening talas om att gifva upp anden, Mat. 27:50. »Kroppen utan ande är död», Jak. 2:26. På ställen sådana som dessa betecknar ordet ande nästan detsamma som ordet själ i dess lägre bemärkelse, t.ex. »lefvande själ» i 1 M. 1:20, 24 etc. grundt.

2. Den odödliga anden hos menniskan, det hvarigenom hon känner, tänker och vill, »menniskans ande som är henne», 1 Kor. 2:11, i motsats till köttet eller kroppen, Kol. 2:5; 1 Kor. 6:20; Ro. 8:10. I denna mening synes ande stundom stå liktydigt med själ, detta ords egentliga bemärkelse, jfr Joh. 12:27, »Nu är min själ bedröfvad», med Joh. 13:21, »Han vardt bedröfvad anden»; jfr 1 Kor. 5:5; 1 Pe. 4:6, om andens frälsning, med 1 Pe. 1:9, om själens frälsning, och det dubbla uttrycket för Marias fröjd i Lu. 1:46 f. Dock leder en djupare betraktelse af dessa och dylika ställen till den åtskilnad som också på ett par ställen tydligt angifves mellan själ och ande, Te. 5:23; Eb. 4:12, så nemligen att själen är egentligen personligheten sjelf, »under det anden betecknar det innersta djupet af varelsen, till hvilket själsrörelsen nedtränger» (Rudin, Menniskosjälen, p. 30 o. f.). Såsom Luther säger om anden, att han är det högsta och ädlaste i menniskan, det hvarigenom hon är i stånd att fatta obegripliga, osynliga och eviga ting, korteligen, det hus, i hvilket tron och Guds ord tager sin boning.

3. Andeväsen, »utan kött och ben», Lu. 24:39. I högsta mening om den Evige sjelf:Gud är ande, Joh. 4:24, och andarnas fader, Eb. 12:9. Vidare denna mening om menniskorna, såsom skilda från kroppen, Eb. 12:23; »andarna» i fängelset, 1 Pe. 3:19 samt slutligen om englarna, såväl goda som onda, Eb. 1:14; Ap. 23:8; Lu. 7:21; 8:2.
Guds ande, den helige anden, som sväfvade öfver vattnen i begynnelsen, 1 M. 1:2; som verkade på Herrens tjenare i Israel, Es. 61:1 ; 63:10 f.; som kom utan mått öfver Jesus, Joh. 3:34; hugsvalaren, sanningens ande, som utgår af fadren och sonen, Lu. 24:49, genom sonens förbön och i hans namn, Joh. 14:16, 17, 26; 15:26; som utgöts på pingstdagen, Ap. 2:33, och som allt fortfarande beseglar de trogna, Ef. 1:13, är, ehuru till sitt väsen en, dock mångfaldig i sina verkningar, hvarföre vi läsa om de sju Guds andar, som stå inför hans tron,. Up. 1:4; 4:5; 5:6; jfr Sak. 3:9; 4:6, 10.

4. Andegåfva, andekraft, andligt lif; »det som är födt af anden, det är ande», Joh. 3:6. Så talas om profetians ande, visdomens ande, bönens ande, »kraftens, kärlekens och tuktighetens ande», 2 Ti. 1:7, barnaskapets ande, Ro. 8:15 o. s. v. Ofta skiljes knappast mellan den gudomlige anden sjelf och de andegåfvor som af honom äro gifna de trogna; jfr 4 M. 11:17, 25, 29. Likasom vi hafva de vissaste löften om att den helige anden gifves dem som derom bedja, Lu. 11:13, lika allvarsamma äro ordets varningar för att »bedröfva Guds ande» Ef. 4:30, eller »utsläcka anden», 1 Te. 5:19. Tvärtom heter det:»Uppväck den Guds gåfva som dig är», 2 Ti. 1:6.
Andens besegling kallas den andens gåfva hvarmed de troende äro utrustade, 2 Kor. 1:22; 5:5; Ef. 1:13; 4:30. Jfr Pant.
Å andra sidan verkar i verldens barn en ande, motsatt Guds ande, Ef. 2:2, träldomens ande, Ro. 8:15, försoffningens ande, Ro. 11:8, räddhågans och villfarelsens ande, 2 Ti. 1:7; 1 Joh. 4:6.
Med afseende på mångfalden af de andar som från olika håll söka att inverka på de troende, gäller det att »åtskilja andarna», hvilket också nämnes i 1Kor. 12:10 som en särskild gåfva. Uppmaningar att »pröfva andarna» finnas Kor. 14:29; 1 Joh. 4:1; 1 Te. 5:21.

5. Sjukdomsande, Lu. 13:11, en ond ande, som utöfvade sin magt öfver både själ och kropp, tilldess Herren löste den olyckliga, v. 16.

Andens man, Os. 9:7, se Profet.

Andlige, Os. 10:5, se Kamarim.

Andreas från Betsaida, Petri broder och medhjelpare vid näten, Mar. 1:16, en af Johannes Döparens lärjungar; för- stod mästarens antydningar om Guds lam och blef den förste som följde Jesus och i honom lärde känna Messias, Joh. 1:35 f., hvarpå han förde Petrus till Jesus. Han blef vid ett senare tillfälle kallad till apostel vid galileiska sjön, Mat. 4:18, och följde derefter Jesus allt intill slutet, Mar. 13:3; Joh. 6:8; 12:22.

Andronikus och Junias, två kristna i Rom, Pauli fränder och medfångar, och utmärkte bland apostlarna, helsas af Paulus i Ro. 16:7.

Anem, se En-Gannim 2.

Ankare, Ap. 27:29, 30, se Skepp. Om själens ankare, se Eb. 6:19.

Annas (hos Josefus Ananos), i Sv. Hannas, nämnes i Lu. 3:2 såsom öf- versteprest jemte Kaifas, hans måg, emedan han sjelf förut beklädt samma embete och ännu behöll titeln. Inför Annas fördes Jesus först, efter sitt fängslande, Jh. 18:13 f. Annas satt äfven som domare öfver Petrus och Johannes, Ap. 4:6.

Antiokia. 1. Stad vid floden Orontes, något öfver 3 mil från dess mynning, grundlagd af Selevkus Nikator omkr. 300 f. K. och benämd efter dennes fader Antiokus; hufvudstad i syriska riket under selevkiderna till 64 f. K., och derefter under romarne, tills den 637 intogs af kalifen Omar. Under korstågen var den hufvudstad i förstendömet Antiokia, 1092 - 1268, och kom slutligen 1517 under turkarna. Staden var fordom vidtberömd för lärdom, handel och rikedom och var en tid det romerska rikets tredje stad. Men eröfringar och jordbäfningar hafva nu gjort honom till en obetydlighet mot hvad han var. I jordbäfningen 1822 omkommo öfver 20,000 menniskor. 1872 förstördes åter halfva staden. Den är nu en obetydlig plats kallad Antakîe med omkring 6,000 inv., hvaribland några få kristne.
Här bildades den första församlingen af omvända hedningar, efter Pauli och Barnabas' predikan; här kallades Jesu lärjungar första gången »kristne», Ap. 11:20 f.; och härifrån for Paulus ut på sina missionsresor, 13:1; 14:26; 15:36; 18:23. Antiokia blef en betydlig medelpunkt för kyrkligt lif och kyrklig verksammhet, 15:20. f.; Gal. 2:11 f. Här lärde sedan bland andra sådana lärare som Ignatius och Krysostomus.

2. Ett annat Antiokia, likaledes grundadt af Selevkus Nikator, var huf- vudstad i Pisidien, nära det nyare Yalobatch. Här predikade Paulus och Barnabas, Ap. 13:14; 14:19 f.; 2 Ti. 3:11. Det var här Paulus af judarnas otro föranleddes att öppet förklara, att han vände sig till hedningarne, Ap. 13:46.

Antikrist, d. ä. en mot-kristus, Kristi motståndare. I denna mnening säger Johannes, att redan på hans tid funnos många antikrister, de der förnekade fadren och sonen samt Kristi ankomst köttet, 1 Joh. 2:18, 22; 4:3. Men dessutom talas om en enskild stor antikrist, som skall uppträda före vår frälsares andra ankomst, och hvilken hos Paulus kallas »syndens menniska, förderfvets son», 2 Tes. 2:3, hvarpå Johannes kanske syftar i 1 Joh. 2:18. Månge mena, att denne antikrist skall stå i spetsen för ett stort organiseradt samfund, hvilket skall uppträda mot Kristus och slutligen af honom förgöras, Up. 11; 13; 17.

Antipas. 1. Se Herodes Antipas.

2. En martyr i Pergamus, Up. 2:13.

Antipatris, stad vid vägen mellan Cesarea och Jerusalem, nu en by Kafr Saba ett par mil n. o. om Joppe; grundad af Herodes den store och uppkallad efter hans fader Antipater. Då Paulus sändes från Jerusalem till Cesarea, togs nattqvarter i Antipatris, Ap. 23:31.

Apan nämnes i 1 K. 10:22; 2 Kr. 9:21 bland de handelsartiklar som infördes med Salomos fartyg. Apor dyrkades hos de gamle egyptierna och ännu dag på åtskilliga ställen i Indien, der en resande omtalar ett åt en apa helgadt storartadt tempel, uppburet af 700 pelare. En annan resande omtalar, att vissa tempel i Indien underhållas ej mindre än 10,000 apor såsom heliga djur.

Apokryfisk, se Bibeln.

Apollonia, Ap. 17:1 stad i Macedonien, mellan Amfipolis och Tessalonika.

Apollos, en vältalig jude från Alexandria som hade en viss kunskap om Messias men endast kände Johannes döpelse. Brinnande i anden kom han till Efesus och vittnade i synagogan. Aqvilas och Priskilla gåfvo honom nogare undervisning, hvarefter han reste öfver till Grekland och förkunnade Jesus, krafteligen vederläggande judarna, bevisande af G. T. att Jesus var Kristus, Ap. 18:24 f. I Korint der han vattnade hvad Paulus hade planterat, Ap. 19:1; 1 Kor. 3:6, bildade sig ett parti som slöt sig till Apollos, 1 Kor. 1:12; 3:5, 22. Att denne icke uppmuntrade detta, och att mellan honom och Paulus kärleken ostörd fick råda, synes af flere Pauli yttranden om Apollos, 1 Kor. 3:6; 4:6. I 1 Kor. 16:12 se vi, att Paulus var angelägen att Apollos skulle fara åter till Korint, och att Apollos ej var allt för ifrig att det göra; och af Tit. 3:13 se vi, att han äfven på Kreta var en af Paulus värderad medarbetare.

Apollyon, se Abaddon.

Apostel, sändebud, budbärare. Vanligen afses med detta namn de tolf apostlar, hvilka Herren Jesus efter en bön genomvakad natt utvalde bland sina lärjungar och gaf denna särskilda titel, Lu. 6:12, 13; Mat. 10:1 - 4; Mar. 3:14f.; »lammets tolf apostlar», Up. 21:14, motsvarande Israels tolf stammar, Mat. 19:28. De voro följande:Simon Petrus och Andreas, Jonas' söner; Jakob och Johannes, Sebedei söner; Filippus; Bartolomeus eller Natanael; Tomas; Matteus; Jakob d. lille, Alfei son; Judas Lebbeus; Simon Zelotes samt Judas Iskariot. I den sistnämdes ställe valdes sedermera genom lottkastning Mattias, Ap. 1:26. Till dessa kom slutligen den på utomordentligt sätt korade Paulus, Ap. 9. Apostlar kallas dock äfven andre evangelii förkunnare, såsom Barnabas, Ap. 14:4, 14; Silas och Timoteus (jemte Paulus), 1 Te. 2:7; jfr 1:1. I 2 Kor. 8:23; FiI. 2:25, förstås dermed ombud från församlingarna till Paulus. I Ro. 16:7 nämnas Andronikus och Junias såsom utmärkte bland apostlarne». På sådana ställen har namnet en vidsträcktare mening, synes det, än t.ex. i 1 Kor. 12:28 f., »Han har satt somliga till apostlar - - -, äro de alla apostlar?»
Såsom företrädesvis utmärkande för de »tolf apostlar» har man anmärkt, att de sett Herren (Joh. 15:27; 1 Kor. 9:1; 15:8), af honom blifvit omedelbarligen kallade (Mat. 10; Gal. 1:1), begåfvade med ingivelse (Joh. 14:26) samt förmågan att göra underverk (2 Kor. 12:12), hvartill kan läggas allmänneligheten af deras sändning och fullmagt. Deras uppdrag var icke inskränkt till någon särskild församling, utan de måste »bära omsorg för alla församlingar», 2 Kor. 11:28.
I Eb. 3:1 kallas Kristus i högsta mening apostel, såsom den af fadren till verldens förlossning utsände försonaren och salighetsbudbäraren.
Apostlagerningarne, den femte af N. T:s böcker, enligt allmän tradition skrifven af Lukas,och likasom hans evangelium stäld till en viss Teofilus, skildrar huru Kristi församling genom apostlarnes predikan grundades i Jerusalem, utbreddes i Judeen och Samarien och allt vidare ut bland hedniska folk ända till Rom, hedendomens medelpunkt. Med ett ord, här är den första kyrkohistorien. Den består af tre hufvuddelar:I. Kap. 1 - 7, församlingens utveckling i Jerusalem ända till den första blodiga förföljelsen; II. Kap. 8 - 12, evangelii utbredande utom Jerusalem och bland hedningar, i Samarien, Syrien och isynnerhet i Antiokia; III. Kap. 13 - 28, evangelii utbredande i Mindre Asien och Grekland ända till Rom, isynnerhet genom Paulus. Af många ställen i denna afdelning, der ordet »vi» förekommer berättelsens gång, synes att författaren varit ett ögonvittne till en stor del af de tilldragelser han förtäljer. Somlige anse att boken är författad omkring år 64 e. K., andra åter 10 à 15 år senare. Innehållet vittnar om allvarlig forskning och personlig iakttagelse, stilen är liflig, och språket, likasom i Lukas' evangelium, den renaste grekiskan i N. T.

Apotekare, 2 M. 30:25; 37:29; 2 Kr. 16:14; Ne. 3:8, samt apotekerska i 1 S. 8:13 är egentl. parfymfabrikant eller salfvoberedare (-erska); i Hö. 3:6 betyder ordet »krämare» (»krämares kryddstoft»); i 1 K. 10:15 skall »krämare och apotekare» egentl. vara »krämares köpmanskap». I Hö. 5:13 nämnas »apotekares växande örtesängar»; detta bör sannolikast öfversättas »örtesängar, kullar af kryddplantor».

Appia, Filem. 2, en kristen qvinna, kanske Filemons hustru.

Appii forum, Appii torg, en köping 6 mil från Rom, grundlagd af Appius Klavdius vid den stora landsväg (via Appia), som han byggde från Rom till Kapua. Det var här Paulus möttes af bröderna från Rom, då han såsom fånge var på väg till denna stad, Ap. 28:15.

Aqvilas, en jude från Pontus, till yrket tältmakare, som jemte sin hustru Priska (2 Tim. 4:19) eller Priskilla hade flyttat till Rom men till följd af Klavdii påbud om att alla judar skulle lemna Rom, slog sig ned i Korint, der han sammanträffade med Paulus och arbetade tillsamman med honom i yrket och i evangelii förkunnande, Ap. 18:2 f. Det är obekant om de redan Rom eller först i Korint blefvo kristna. De följde sedan Paulus till Efesus, der de undervisade Apollos, Ap. 18:24 f., och hade sitt hus öppet för de kristnas sammankomster, 1 Kor. 16:19. Att de sedermera flyttat tillbaka till Rom, synes af Ro. 16:3 f., der Paulus helsar till dem och församlingen i deras hus. Under Pauli fångenskap i Rom synas de åter varit i Efesus, 2 Ti. 4:19.

Ar, hufvudstad i Moab, uppbrändes af amoreerkonungen Sihon, 4 M. 21:28; 5 M. 2; Es. 15:1; hos greker och romare kallad Rabbat Moab eller Areopolis, förstörd genom jordbäfning 342 e. K.

Araberne, se under Arabien.
Arabien. Detta land är i bibeln kändt under två olika benänmningar:1. Österlandet, 1 M. 25:6, eller östern, 1 M. 10:30; 4 M. 23:7, österns söners land, 1 M. 29:1; dess folk kallas österländingar, de österländska barnen o. s. v., Do. 7:12; Hes. 25:4; den andra benämningen är 2. Arab, hvaraf namnet Arabien, 2 Kr. 9:14; Es. 21:13; Hes. 27:21. Alla dessa namn torde emellertid ej hafva afsett Arabien i hela dess utsträckning, utan i närmaste hand en och annan af de nordarabiska stammarna med deras områden. Ordet Arab, som egentligen betyder ökenbo, steppbebyggare, vardt först senare öfverfördt på hela det land vi nu kalla Arabien.
Man skiljer mellan det egentliga Arabien, det norra Arabien och det klippiga Arabien.
Det egentliga Arabien är den stora Arabiska halfön i sydvestra Asien mellan Persiska viken och Evfrat i öster och Röda hafvet i vester, i söder begränsad af Indiska hafvet och i norr utan bestämd gräns försvinnande i Syriens ödemarker; ett ofantligt landområde, mätande 250 mil från norr till söder och 200 från öster till vester, med en befolkning af omkring 6 - 12 millioner? Det inre af halfön är dels vidsträckta högland, Nedjd, der de präktiga arabiska hästarne äro hemma, dels glödande sandöknar, der nomader drifva sina hjordar omkring att beta på det gräs som då och då skjuter upp efter regnflödena. Mellan Nedjd och Röda hafvet ligger det fruktbara berglandet Hedjas med muhammedanernas två heliga städer, Mekka och Medina. Söder om Hedjas ligger det beprisade kustlandet Jemen, ett vatturikt paradis, der kaffe, balsam, vinrankor, skogsträd och fruktträd frodas i yppigaste prakt. Den södra kustranden, Hadramavt, är rökelsens, myrrats och balsamernas hemland. Den östligaste udden är berglandet Oman med den stora handelsstaden Maskat. Det är detta egentliga Arabien, som man stundom kallat det »lyckliga Arabien», Arabia Felix, en benämning som berott på ett missförstånd af betydelsen af namnet Jemen, hvilket ord betyder (landet) till höger, i motsats till Scham, (landet) till venster, d. ä. Syrien, så kallade efter deras läge i förhållande till araberna då de i Mekka förrätta sin bön, vända mot öster.
Från det egentliga Arabien skiljer man det s.k. »öde Arabien» eller norra Arabien, egentligen blott den nordligaste fortsättningen af Arabien, det vidsträckta stepplandet mellan Gilead i vester och Evfrat i öster, genomströfvadt af beduiner ännu i dag på samma sätt som af ismaeliter och kedarener i forntiden, ett torrt och glödande land, betäckt af sand, och här och der en enstaka palm och en saltaktig källa. Det var detta Arabien Paulus besökte, Ga. 1:17.
Slutligen utmärker man med namnet »klippiga Arabien» ett område vid den arabiska halföns nordvestra gräns, omfattande sinaitiska halföns högland och den edomeiska eller petreiska öknen. Kanske har detta Arabien fått sitt namn »det klippiga» (Petræa) efter staden Petra. Se Sela, 2. Denna trakt beboddes äldsta tider af horiterna, men sedermera af edomeer, amalekiter och andra nomadstammar. Ehuru detta Arabien är det minsta af de tre, är det dock för bibelläsaren rikast på historiska minnen. Här lågo Kades-Barnea, Gerar, Beer-Seba och en mängd andra orter bekanta från patriarkernas historia. Det var här, vid Horeb, Mose såg den brinnande busken, här hörde Elia det sakta vädret, 1 K. 19, och här var det Israels barn vandrade omkring i fyrtio år.
Arabien befolkades ursprungligen af flere särskilda stammar, af (hamitisk och?) semitisk härkomst, afkomlingar af Joktan, af Kus, af Abraham på Keturas sida, af Ismael, Esau och Lot; raser, hvilka ej voro så vidt skilda från hvarandra och hvilka med tiden smälte samman, 1 M. 10; 25:2 f.; 36. Af alla de gamles berättelser om Arabiens stammar är det inga som vinna sådan bekräftelse af arabernas egna traditioner och ortnamnen i deras land, som just bibelns uppgifter. Kusiter och joktaniter bodde mera söderut, ismaeliter och hagariter och edomeer mera åt norr. Att de nuvarande talrika stammarna särskilja spåren efter de olika urfamiljerna är naturligtvis efter fyrtio sekler en omöjlighet. De olika stammarne med sina särskilda traditioner, seder och lefnadssätt, lefva ett lif af ständiga fejder; men utgöra dock tillsamman ett folk, skildt från alla andra. Den enda allmänna skilnad man kan göra är emellan dem, som bo i städer, såsom i södra Arabien, och dem som hafva öknen och fälten till sitt hem, de s.k. beduinerna. De senare äro ett rörligt folk, bo blott i tält, flytta sin väg när vatten och bete börjar fattas; stundom lefva de af plundringar och rof. Hvarje stam är indelad i mindre kommuner, som styras af en scheik eller stamförste.
I gamla tider voro araberne afgudadyrkare. De tillbådö dels himmelen och himlakropparna, dels vissa »heliga» föremal såsom t.ex. den från himmelen fallna svarta stenen i Mekka, förmodligen en meteorsten. För närvarande äro de till namnet muhammedaner, ehuru deras religion har ganska ringa magt öfver dem. Afskilda från andra folk och med obetydliga undantag fria från främmande tvång, hålla araberna med synnerlig trohet fast vid de gamla sedvänjorna, och studiet af dessa sprider stort ljus öfver bibeln. Sitt gamla språk tala de ännu temligen rent och oförändradt; och såsom nära beslägtadt med ebreiskan, är det af oskattbart värde för G. T:s studium. Att lefva bland och umgås med menniskor, som talade arabernas gamla språk och behöllo arabernas gamla seder, var för mig en oafbruten lefvande kommentar till den heliga skrift.

Arad, en kananeisk stad i södra Juda, hvars konung stred emot Israel. Staden dömdes till förödelse, och konungen dräptes. 4 M. 21:1; Jos. 12:14; Do. 1:16. Spår efter staden fins omkr. 2 mil s. om Hebron.

Arak, se Erek.

Aralot-kullen, d. ä. förhudarnas kulle, Jos. 5:3, kallades sedan Gilgal.

Aram. 1. En af Sems söner, 1 M. 10:22, stamfader för arameerna, norr och öster om Kanaan; efter honom benämdes Arams land, se Syrien.

2. En af Jesu förfäder, Hezrons son och fader till Amminadab, Mat. 1:4; Luk. 3:33. Kallas Ram i Rut 4:19; 1 Kr. 2:10.

Ararat, ett landskap i Armenien, emellan floden Araxes och sjöarne Van och Urumia, 2 K. 19:37; Es. 37:38; kallas i Je. 51:27 »konungariket Ara- rat». Märkligt är att Armenien nämnes i kilinskrifterna under namnet Uraarti. Det var på bergen i Ararat, som arken stannade, 1 M. 8:4. Traditionen utpekar ett särskildt berg, det höga snöbetäckta berget Masis, af turkarne kalladt Agridagh, af perserna Kuhinuch, d. ä. Noahs berg, och af europeerna Ararat. År 1831 gjorde de amerikanske missionärerne Smith och Dwight ett besök i Armenien. Smith skrifver derom:
»Vår väg förde oss nära förbi foten af det ryktbara berg, som armenierna kalla Masis, europeerna vanligen Ararat; och mer än 20 dagar hade vi det beständigt i sigte, utom då molnen skymde dess anblick. Det består af tvenne spetsar, den ena betydligt högre än den andra, och hänger tillsamman med en åt nordvest och vester utlöpande bergskedja, hvilken väl är hög, dock ej så mycket att den ens i minsta mån försvagar intrycket af dessa vördnadsbjudande massors ensliga majestät. Från Nakdjevan, på ett afstånd af åtminstone 16 (eng.) mil i sydost, såg man detsamma likasom en ofantlig, enstaka kägla, oregelbundna former höja sig från Araxes' dal. Dess höjd uppgafs vara 16,000 fot. Den eviga snön på dess topp bildar understundom ofantliga laviner, hvilka med ett ljud, som påminner om en jordbäfnings dån, störta ned utför bergets sidor. Då vi sågo detsamma, var det ända ner till foten hvitt af snö. Och visst är, att hvarken bland bergen Ararat, eller i hela Armenien, ej heller bland dem jag sett på något annat ställe i verlden, jag någonsin skådat ett enda, hvars majestät ens på långt när kunde göra detta berg anspråken stridiga på den äran att en gång hafva varit »bryggan» mellan den gamla och den nya verlden. Jag kunde ej annat än fördjupa mig i den betraktelsen, att på denna bergsspets (!?) befunno sig en gång de församlade, hvilka då voro jordens invånare, och att jag här i Araxes' dal aflade ett besök vid menniskoslägtets andra vagga.
Ararat besöktes år 1829 af prof. Parrot, hvilken efter åtskilliga försök uppnådde spetsen, mer än 17,000 fot öfver hafsytan. Spår förefinnas af vulkaniska utbrott, och år 1840 skakades berget af en olyckabringande jordbäfning.

Aravna, 2 S. 24, eller Ornan, 1 Kr. 21, en jebuse i Jerusalem, som hade en tröskloge på kullen Mona bredvid staden. Då efter Davids syndafall pesten sändes ut af Herren att anställa förödelse, syntes en engel öfver Aravnas loge med sin arm lyft mot staden. David bekände sin synd och fick genom profeten Gad befallning att gå dit och der bygga Herren ett altare. Han lydde, gick dit och då han framstälde sin begäran för Aravna, som just tröskade hvete med sina fyra söner, vägrade icke blott Aravna att mottaga något för tomten, utan erbjöd den åt honom för intet jemte oxarna till offer och tröskredskapen till offerved. David vägrade att erbjuda Herren något som skulle kosta honom sjelf intet, och köpte oxarna och logen för 50 siklar silfver och hela tomten för 600 siklar guld, byggde altaret derpå och offrade Herren brännoffer och tackoffer. Så upphörde pesten, och sedan offrade David fortfarande på samma plats, hvarpå slutligen templet byggdes, 2 S. 24:16 f.; 1 Kr. 21:15 f.; 2 Kr. 3:1.

Arba, stamfader för jetteslägten Enakim, bodde i Hebron, som derföre kallades Kirjat-Arba eller Arbas stad, Jos. 14:15; 15:13.

Arbe, se Gräshoppor.

Arbeels hus, dets. s. Bet-Arbeel.

Ardzar, 1 S. 6:4, se Fikbölder.

Areopagen, Ap. 17:19, se Aten.

Aretas, en konung i Arabien, d. ä. Idumeen, svärfader till Herodes Antipas, bekrigade denne, för det han förskjutit sin hustru, Aretas dotter, omkr. 36 - 37 e. K. Härefter torde Aretas hafva intagit eller fått Damaskus och der insatt den ståthållare, hvilken sedermera förföljde Paulus. 2 Kor. 11:32; Ap. 9:24 f.

Arf. Ebreernas arflagar voro ganska enkla. Jorden kunde väl pantsättas, men dock aldrig afyttras och öfvergå i annans ego, 4 M. 36:7, 9. Se Klangår. Enda fortfarande rätt till egendom förvärfvades genom arf. Äldste sonen fick dubbelt mot de andra, 5 M. 21:17. Qvinnor fingo ej ärfva jord; dock, i det fall att en man ej lemnade några söner efter sig, fingo döttrarne ärfva med det vilkor, att de gifte sig inom den stam, till hvilken deras fader hört, 4 M. 27:8; 36:8. Sådana döttrar har man stundom kallat arfdöttrar. Det berättas såsom något särskildt om Job, att han lät sina döttrar ärfva lika med sönerna, Job 42:15. Dog någon utan barn, så öfvergick hans jord till närmaste slägtingar, enligt bestämmelserna 4 M. 27:9 f. Det var ofta vanligt att egendomen utskiftades mellan barnen ännu i fadrens lifstid, 5 M. 21:16. Så gjorde ock Abraham, 1 M. 24:36; 25:5. Derföre kunde den förlorade sonen ännu i fadrens lifstid begära ut sin lott af egodelarne, Lu. 15:12. Skriftligt uppsatta testamenten omtalas först en senare tid, Ga. 3:15; Eb. 9:17.

Arfaksad, se Arpaksad.

Argob, ett fruktbart område ö. om öfre Jordan och Galileiska sjön, med 60 befästa städer, som intogs af den store hjelten Jair. 5 M. 3:4, 5, 14; 1 K. 4:13. Jfr Jair 1, 2.

Ariel. 1. Guds lejon, en af Esras öfverstar, Esr. 8:16.

2. Ariel i Es. 29:1, 2, 7 betecknar kanske Jerusalem såsom den stad der Guds altare fans; eller kallas Jerusalem här Ariel (Guds lejon), såsom en af Gud beskyddad stad. Jfr 1 M. 49:9.

3. I He. 43:15 betecknas med Ariel offerhällen på altaret, Guds härd, som också i samma vers kallas Harel, d. ä. Guds berg.

Arimatea, den stad, hvarifrån var den Josef, som i sin nya graf nedladeJesu lekamen, Mat. 27:57; Jh. 19:38. Se Rama 2.

Ariok. 1. Konung i Ellasar, Kedor Laomers bundsförvandt, 1 M. 14:1.

2. Öfversten för Nebukadnezars lifvakt, Da. 2:14, 24.

Aristarkus från Tessalonika, Pauli snedarbetare, råkade i lifsfara vid upploppet i Efesus, men räddades och följde aposteln på hans sista resa från Troas till Jerusalem, Ap. 19:29; 20:4, och sedermera på färden till Rom, Ap. 27:2, och delade äfven hans fångenskap, Kol. 4:10; Filem. 24.

Aristobulus, en romare, i hvars hus funnos kristne, Ro. 16:10.

Ark, af det latinska arca, d. ä. låda.
1. Noahs ark, 1 M. 6:14 f., ebr. tebah, samma ord som begagnas om den ask eller kista hvari den lille Mose nedlades, 2 M. 2:3. Noahs ark var ej byggd som ett fartyg, utan mera i form af ett stort, fyrkantigt hus. Den var uppförd af goferträ, ett slags furu?, i tre våningar, försedd med dörr på långsidan samt fönster till en alns längd under takranden, och öfver allt både innan och utan bestruken med beck. Dess mått voro 450 fot i längd, 75 fot bredd och 45 fot i höjd; alltså mer än 4 gånger längre och 2 gånger bredare än Salomos tempel. Man har beräknat dess innehåll till 3,600,000 kubikfot, hvilket väl skulle räcka till att rymma inemot 7,000 djurarter jemte föda för ett år. En flytande byggnad i denna stil eftergjordes omkr. 1609 af mennoniten Peter Jansen i Holland och befans väl motsvara sitt ändamål.

2. Vittnesbördets ark, ebr. aron, kista, samma ord som om kassakistan 2 K. 12:9 och Josefs likkista i 1 M. 50:26. Denna ark beskrifves i 2 M. 25:10 f. Den var en låda eller kista af akaciaträ, 33/4 fot lång och 2½ fot bredd och djup. Den var belagd med guld både innantill och utantill, och kring öfre kanten gick en krans af guld. Den bars af Kehatiterna, 4 M. 7:9; 10:21, med förgylda stänger af samma trä, hvilka sutto instuckna i ringar, en vid hvarje hörn. Då arken fördes, insveptes den i tabernaklets nedtagna förlåt; deröfver lades ett täcke af tahasskinn, och derofvanpå ett kläde af blå purpur, 4:5 f. I arken förvarades vittnesbördet, 2 M. 25:16, d. ä. lagens eller förbundets taflor, hvarföre den ock kallades Förbundets ark, 4 M. 10:33. Framför arken (eller i densamma? Eb. 9:4) förvarades äfven Arons staf och mannakärlet, 2 M. 16:33; 4 M. 17:10. På Salomos tid fans intet i arken mer än de två taflorna, 1 K. 8:9; det öfriga hade väl försvunnit, då arken togs af felisteerna, 1 S. 4:11.
Arken hade sin plats i det Allraheligaste; dess gyllene lock, öfver hvilket de två keruberna af guld bredde sina vingar, 2 M. 25:18 f., var den nådastol, der Gud mötte sitt folk, 4 M. 7:89, Guds fotapall, 1 Kr. 28:2. Se Nådastolen under art. Försoning.
Emedan det var från arken som Herren företrädesvis uppenbarade sig för sitt folk, var det ock genom den som Israel gick segrande framåt. Arken röjde dem väg genom Jordan, Jos. 3, och nedslog Jerikos murar, Jos. 6. »Så ofta arken bröt upp, sade Mose:Stå upp, Herre, att dina fiender må förskingras, och dina hatare fly bort från ditt ansigte! Och när den sattes ned, sade han:Kom tillbaka, o Herre, till Israels slägters många tusenden!» 4 M. 10:35 f. Efter landets eröfring uppsattes arken i tälthyddan i Silo, Jos. 18:1, men fördes dock stundom omkring med folket. I Do. 20:26 f. finna vi den i Betel. På Elis tid togs den af felisteerna och uppsattes i Dagons tempel, 1 S. 4:11; 5:1 f., tills de efter sju månader, tvungne af Herrens straffdomar, skickade den åter till Israel. För en kort tid fick den nu sin plats på den stora stenen i Bet-Semes och flyttades derpå till Abinadabs hus i Kirjat-Jearim, 1 S. 6:15, 18; 7:1. I 1 S. 10:3 tyckes den åter vara Betel. Från Kirjat-Jearim hemtades den af David till Obed-Edoms hus i Jerusalem, och efter tre månader insattes den i det af David nybyggda tabernaklet, 2 S. 6:1 f. Äfven efter den tiden hände det att man tog den med sig ut i krig, 2 S. 11:11. Slutligen inflyttades den i Salomos tempel och uppsattes i det Allraheligaste under vingarna af de två stora keruberna, 1 K. 8:6. Då Manasse uppreste afgudabeläten i templet, flyttade han sannolikt undan arken, 2 Kr. 33:7; Josia lät sätta den tillbaka på sin plats, 35:3. Om arkens slut säger bibeln intet; i 2 Kr. 36:18 f. berättas att Nebukadnezar dels uppbrände, dels bortförde till Babel templets kärl och dyrbarheter; och förteckningen öfver de kärl konung Korea lemnade åter, Esr. 1:7 f., nämnes intet om arken. I 2 Mack. 2:4 - 8 fina en saga om att Jeremia gömde undan tabernaklet, arken och rökaltaret i en grotta på berget Nebo, men att hans följeslagare tappade vägen dit, och att Jeremia förklarade att rummet skulle vara okändt, tills Herren åter församlar sitt folk. Häremot är att beakta Herrens ord i Je. 3:16, om att i den tiden, då Herren samlar sitt folk, »skall man icke mer tala om Herrens förbundsark och icke mer tänka på honom eller minnas honom eller sakna honom, och ingen sådan skall åter varda gjord.»

Arkelaus, se Herodes 4.

Arki. 1. Stad i Efraim, Husais, Davids vänsa födelseort, Jos. 16:2; 2 S. 15:32.

2. Arki eller Arkeer, en kananeisk stam, 1 M. 10:17; 1 Kr. 1:15, enligt Josefus grundläggare af den feniciska staden Arka, hvars ruiner 1722 återfunnos omkring 2 mil n. o. om Tripolis.

Arkippus, Pauli »medstridare», erhåller af honom en helsning i Filem. 2, och i Kol. 4:17 en uppmaning att gifva akt på sitt embete i Kolossæ.

Arlaregn, se Regn.

Armageddon, se Megiddo.

Armenien, ett vidsträckt högland på södra sluttningen af Kaukasus-bergen, mellan Evfrat och Kaspiska hafvet, i söder gränsande till Mesopotamien och Assyrien; olika delar af detta land torde afses med namnen Ararat, Minni, Askenas och Togarma, 2 K. 19:37; Je. 51:27; He. 27:14; 38:6. Armeniernas antal anses för närvarande uppgå till 2 à 3 millioner, hvaraf 1 million i sjelfva Armenien. Landets förnämsta städer äro Erzerum, Erivan och Van.

Armband, Armringar, Armsmiden, Armspännen, 1 M. 24:22; 4 M. 31:50; 2 S. 1:10; Es. 3:19. Med dessa namn betecknas olika slag af armband, hvilka fordom stundom buros äfven af män, hvilket Layard bestyrker om de assyriska konungarna. Jfr Ringar.

Arnon, gränaflod mellan Moab och amoreerna norrut, 4 M. 21:53; Do. 11:22, och sedermera mellan Moab och Israel, 5 M. 2:24; Jos. 13:16. Dess nuvarande namn är Vadi Modjib.

Aroer. 1. En stad »vid stranden af floden Arnon och midt i floden», Jos. 12:2, en dubbelstad, Jos. 13:9; 5 Mos. 2:36, dela på en holme, der Arnon och Ledjum sammanflyta, dela på norra stranden af Arnon; belägen inom amoreernas område, tillhörde först Rubens stam, Jos. 13:9, men kom sedan under moabiterna, Je. 48:19. Dess ruiner finnas ännu under namnet Arâir.

2. En stad i Gads stam, nära Rabbat-Ammon, Jos. 13:25; 2 S. 24:5; Do. 11:33.

3. En stad i Juda, 1 S. 30:28, hvars ruiner under namn af Ar'ara finnas ett par mil o. a. o. om Berseba.

4. »Aroers städer», Es. 17:2, kanske gemensam benämning för städerna öster om Jordan.

Aron, son af Amram och Jokebed, af Levis stam, och broder till Mose och Mirjam, 2 M. 6:20; tre år äldre än Mose, 2 M. 7:7. Hans hustru var Eliseba, Amminadaba dotter; hans söner voro Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar. 83 år gammal kallades han af Gud att såsom en ordets man blifva Moses biträde. Då Mose tvekade att lyda Guds kallelse för sin tungas skull, gaf Gud honom Aron, 4:14, som nu kom honom till mötes, v. 27, och blef hans »mun» och hans »profet», 4:16; 7:1. Sin brodera medhjelpare under uttåget ur Egypten, k. 4 - 16, höll han jemte Hur dennes händer uppe i striden mot Amalek, k. 17, och uppsteg jemte honom, de 70 äldste samt Nadab och Abihu på Sinai för att se Guds härlighet, 24:1, 2, 9 f. Ur Levis stam vardt Aron jemte sin slägt uttagen till prestembetet. Han blef efter Guds anvisning invigd till den förste öfverstepresten, 2 M. 28; 29; 3 M. 8, och stadfästes sedermera i sitt embete genom Korahs och hans partis undergång, genom plågans upphörande efter den försoning han verkstälde och derigenom, att hans staf grönskade och blomstrade, 4 M. 16; 17. Trogen och sjelfuppoffrande, teg han stilla, då hans söner Nadab och Abihu dräptes af eld från Herren, 3 M. 10:1 f. Likväl föll han stundom i svåra synder:han var den som hade gjort guldkalfven vid Sinai, 2 M. 32; sedan förenade han sig med Mirjam i uppror mot Mose, 4 M. 12, och var jemte Mose olydig emot Gud vid Kades, 4 M. 20:8 f. Gud lät honom derföre ej inkomma i Kanaan; utan han dog på berget Hor i Edom, 40:de året efter utgången ur Egypten, i en ålder af omkr. 123 år, 4 M. 20:22 f.; 33:39; enligt 5 M. 10:6 vid Moser, sannolikt den punkt i dalen nedanför berget, hvarifrån han uppsteg på detsamma. Araberne tro sig ännu kunna utpeka hans graf på berget och bevisa densamma stor ära. Såsom öfversteprest var Aron en framstående förebild af Kristus, i det han var kallad af Gud och invigd med smörjelseoljan; det han bar på sitt bröst stammarnes namn; meddelade Guds vilja genom Urim och Tummim; inträdde i det Allraheligaste på försoningsdagen, »ej utan blod»; och bönföll för och välsignade Guds folk. Se Eb. 5:4; 7:11; 9:7 etc.

Aroniter, afkomlingar af Aron, 1 Kr. 27:17; 12:27. Tretton städer voro dem anvisade i Juda och Benjamin, Jos. 21:13 - 19; 1 Kr. 6:57 - 60.

Arons staf. Då Israels barn knorrade mot Arons och hans stams företräde, lät Mose på Guds befallning de tolf stamhöfdingarna lemna fram hvar sin staf; så skref han hvars och ens namn på hans staf, och på Levia staf Arons namn. Alla stafvarne lades in stiftshyddan framför arken, och morgonen derpå, se, då grönskade Arons staf, med knoppar, blommor och mogna mandlar. Till åminnelse och till tecken förvarades den sedan framför eller inuti arken, 4 M. 17; Eb. 9:4.

Arpa, se Orpa.

Arpad, Es. 36:19, en stad i Syrien, efter utseendet beroende af Damaskus, Je. 49:23; 2 K. 18:34; kallas i de assyriska inskrifterna Arpaddu; dess läge söker man vid ruinkullen Erfâd 3 timmars väg norr om Aleppo.

Arpaksad, Sems son, »kaldeernas stamfader», 1 M. 10:22; 1:10 - 13. Kallas Arfaksad i Lu. 3:36. Namnet erinrar om Arrapakitis, en provins norra Assyrien.

Artahsasta, persiskt konunganamn, på de persiska monumenten Artakshatra, d. ä. mägtig konung, och hos grekerna Artaxerxes. Den i bibeln omnämde Artahsasta, Esr. 4:7; Ne. 2:1, är Xerxes' son och efterträdare, Artaxerxes Longimanus eller »Långhänd», 465 - 423 f. K. I början förleddes han af samariternas ränker att hindra judarna från att bygga upp Jerusalem, Esr. 4:7 f., men sedermera utfärdade han befallning af motsatt art, Esr. 6:14, gaf Esra vidsträckt fullmagt att upprätta templet och tempeltjensten Jerusalem, Esr. 7:11 f., och bevisade Nehemia mycken vänlighet, Ne. 2.

Artermas, sannolikt en Pauli medarbetare, som han säger sig vilja skicka till Kreta, medan Titus blef öfver vintern hos Paulus i Nikopolis, Ti. 3:12.

Aruma, ort nära Sikem, der Abimelek en tid bodde, Do. 9:41; kanske det Ruma, som nämnes i 2 K. 23:36.

Arvad, He. 27:8, 11, en fenicisk ort, berömd för sina sjömän och krigare; en gammal sidonisk koloni, byggd på en klippö vid Feniciens nordligaste kust, och en tid en blomstrande handelsstad, af grekerna känd under namnet Aradus. Ännu fins orten qvar, ehuru mest bara ruiner af kolossalt mått, under namnet Ruâd, med en befolkning af omkring 3,000 muhammedaner. Arvadeerne, folket i Arvad, härstammade från Kanaan,1 M. 10:18. Än i dag är folket i Ruâd kändt som förträffliga skeppare och skickliga dykare.

Arza, slottsfogde i Tirza under Israels konung Ela, som dräptes vid ett gästabud i hans hus af Simri, 1 K. 16:9.

As var enligt lagen förbjudet att äta, 2 M. 22:31; 3 M. 17:15, 16; 22:8;. 5 M. 14:21.

Asa, Abias son, den tredje konungen Juda, 955 - 914 f. K., 1 K. 15:8 f.; 2 Kr. 14 - 16, uppträdde med nit mot afguderiet och skonade icke ens sin farmoder Maaka, som under hans ungdom tillvällat sig magten. Han brände hennes »Miplezet» eller afgudabeläte i Kidrondalen och »afsatte henne af embetet», 1 K. 15:13; 2 Kr. 15:16. Han uppstälde i templet åtskilliga skänker som hans fader utlofvat, vigde på nytt det stora altaret, 2 Kr. 15:8, anlade befästningar, ökade krigafolket till 580,000 man, 14:8, och vann en stor seger öfver egyptiern Serah. Den följande freden stördes af Basas försök att befästa Rama. Asa köpte sig hjelp af Benhadad I i Syrien och öfvervann Basa. Siaren Hanani som förebrådde honom att han litade på Syrien, kastade han i fängelse och blef hård mot flere af folket, 16:7 f. På gamla dagar vardt han sjuk i sina fötter men sökte icke Herren, utan läkare, 16; 12. Älskad och vördad dog han i sitt 41:sta regeringsår och begrofs med stor ståt, 16:13, 14. Profeten Elia mindes honom som en from konung, 2 Kr. 21:12; jfr 1 K. 15:11, 14.

Asaf. 1. En levit, Berekjas son, en af Davids tre öfverste sångmästare, 1 Kr. 6:39. Psalmerna 50 och 73 - 83 bära hans namn; och han berömdes i senare tider både såsom siare och såsom sångare, 2 Kr. 29:30; Ne. 12:46.

2. Fadren till Joah, Hiskias kansler, 2 K. 18:18; Es. 36:3.

3. En skogsöfveruppsyningsman Juda under Artaxerxes, Ne. 2:8.

Asahel, yngste sonen af Davids syster Zeruja; en af Davids 30 hjeltar och utomordentligt snabbfotad. Då han stred under sin broder Joab mot Isboset vid Gibeon, blef han dödad af Abner, 2 S. 2:18 f.; 1 Kr. 11:26; 27:7.

Asarhaddon eller Esarhaddon, Sanheribs son och efterträdare på Assyriens tron, 2 K. 19:37, enligt den assyriska regentlängden, mellan åren 681 - 669 f. K. Namnet lyder i assyriskan Asur-ach-iddin, d. ä. Asur skänkte en broder. Bibelns uppgift om Asarhaddon såsom Sanheribs son bekräftas af Asarhaddons assyriska tegelinskrifter, af hvilka en lyder så:»Asurachiddin, konung Assurs land, son af Sinachirib, konung Assurs land, son af Sarrukin, konung i Assurva.» (Schr.) Om Asarhaddon lemna kilskrifterna många underrättelser, af hvilka bland annat synes att han underlade sig Syrien och Fenicien, Israel och Juda, Felisteen, Cypern och Egypten, så att han kallade sig »Konung öfver konungarne i Egypten och Etiopien». Enligt Esr. 4:2 flyttade han hedniska nybyggare till Samaria, af hvilka sedan kommo »samariterne», 2 K. 17:24 f. Äfven härom bära kilskrifterna bekräftande vittnesbörd, likasom äfven derom att Judas konung Manasse af hans fältherrar blef slagen och förd fången till Babel, 2 Kr. 33:11. Se Manasse 3.

Asarja. 1. Dens. s. Ussia.

2. Johanans son Asarja, »prest i huset, hvilket Salomo byggde i Jerusalem», 1 Kr. 6:10.

3. Asarja, Odeds son, 2 Kr. 15:1, kallad Oded i v. 8, en märklig profet konung Asas dagar som uppmuntrade denne i hans reformation.

4. En öfversteprest under konung Ussia, satte sig emot konungen, då denne gick in i Herrens tempel att bränna rökelse, 2 Kr. 26:17 f.

5. En öfversteprest på Hiskias tid, 2 Kr. 31:10.

6. Dens. s. Abednego, se Hananja 3.

Asbea. en väfvarefamilj, 1 Kr. 4:21. Se Väfnader.

7. Dens. s. Ahasja 2.

Asdod (N. T. Azot), en af felisteernas fem hufvudstäder, norr om Askalon, anvisad Juda, men aldrig af dem eröfrad, Jos. 13:3; 15:47. Det var här felisteerna stälde Guds ark i Dagons tempel, 1 S. 5:1. Hit kom Filippus efter mötet med hofmannen, Ap. 8:39 (40). Staden är nu en usel by, kallad Esdsûd. Asdodiska nämnes i Ne. 13:24 som en felisteisk munart.

Aseka, stad i Judas lågland, åt Gat till, Jos. 15:35; nära Soko, 1 S. 17:1; intogs af Nebukadnezar, Je. 34:7, men befolkades sedermera af judar, Ne. 11:30.

Asenat, dotter af Potifera, presten i On, Josefs hustru och moder till Manasse och Efraim, 1 M. 41:45, 50; 46:20.

Aser. 1. Jakobs åttonde son, den andra han födde med Silpa, 1 M. 30:13.

2. Asers stam, som efter honom fick namn, 4 M. 1:13; Up. 7:6, hade sitt område vid hafskusten, norrut ifrån Karmel, gränsande i söder till Isaskar och Manasse, i öster till Sebulon och Naftali, Jos. 19:24 f.; 17:10 f. Landet var rikt och bördigt Från Aser kommer fett och olja», 1 M. 49 20; 5 M. 33:24 men kananeerne fördrefvos icke derutur, Do. 1:31. Aseriter omnämnas med heder i Davids och Hiskias historia, 1 Kr. 12:36; 2 Kr. 30:11. Af Asers stam var profetissan Hanna, Lu. 2:36.

3. En stad vid Manasses södra gräns, Jos. 17:7.

Asiarker, i Sv. »de öfverste i Asien», Ap. 19:31, årliga embetsmän, som af städerna i det prokonsulariska Asien valdes att förestå och bekosta de offentliga skådespelen.

Asien. Detta ord betecknar oftast romerska provinsen:»det prokonsulariska Asien», som omfattade vestra delen af Mindre Asien, med Efesus till hufvudstad, Ap. 6:9; 19:10; 20:4; 1 Pe. 1:1; Up. 1:4; 1 Kor. 16:19; 2 Kor. 1:8. Såsom dess landskap nämnas Frygien, Mysien, Karien och Lydiesm. Men i Ap. 2:9 och 16:6, der Asien nämnes jemte Frygien, är det ett namn för Karien, Lydien och Mysien.

Asima, en gudomlighet, som dyrkades af folket från Hamat, som nedsatt sig i Samarien, 2 K. 17:30.

Aska, tecken till sorg och bedröfvelse, Job 2:8; Est. 4:3 Jon. 3:6; Ps. 102:10. Askan efter den röda kon, 4 M. 19, renade den som kommit vid lik, grafvar o. d., Eb. 9:13, hvaremot den som rörde vid askan blef oren och måste bada sig, 4 M. 19:9 f.

Askalon 1. Askelon, en af felisteernas fem hufvudstäder, Jos. 13:3; 1 S. 6:17; Do. 14:19, nära den syriska kärleksgudinnan Derketos helgedom, se Dagon. Staden reste sig till betydligt anseende i senare tider och var under korstågen en vigtig plats, men är nu enligt profetian längesedan försvunnen, Sa. 9:5. Ruinerna, vid stranden ett par mil n. om Gasa, heta ännu Askalân.

Askenas, en Gomers son, Jafets sonson, 1 M. 10:3. I Je. 51:27 förekomner ordet såsom namn på ett rike, jemte Minni och Ararat, alltså väl ett armeniskt landskap. Somlige mena, att Askenas är den germaniska stammen (»Asaslägten» Mel.), och jemföra dermed namnen Askanius i Frygien och Skandinavien i Europa.

Asmavet, Esr. 2:24; Ne. 12:29, eller Bet-Asmavet, 7:28, en stad eller by nära Jerusalem.

Asna, två städer I Judas lågland, Jos. 15:33, 43.

Asnappar, se Osnappar.

Asor, en af Jesu förfäder, Mat. 1:14.

Aspenas, Nebukadnezars förste hofman, som hade att taga vara på Daniel och hans medbröder och blef dem gunstig och god, Da. 1:3 f.

Assos, sjöstad i Troas, midt emot ön Lesbos; heter nu Beiram. Här steg Paulus ombord till Mitylene. Ap. 20:13.

Assur, det eb. namnet på Assyriens land och folk, i Sv. stundom bibehållet oförändradt:Assur, stundom återgifvet med Assyrien eller assyrier.
1. I 1 M. 10:22 nämnes Assur som en af Sems söner, och af v. 11, som öfversättes på olika sätt, antingen så att Assur gick ut från Sinear och byggde Nineve, eller att Nimrod gick ut till Assur och byggde Nineve, lära vi att den assyriska odlingen utgick från Babylonien. Båda dessa utsagor bekräftas af de assyriska monumenten, hvilka visa oss assyriska konungabilder med semitiska anletsdrag, och assyriska inskrifter, affattade på en dialekt som i mycket liknar ebreiskan, hvaremot sjelfva skriftecknen äro en förenklad form af de babyloniska; hvarjemte den religiösa åskådningen hos assyrier och babylonier det väsentliga är en och samma.

2. Assyrien var ursprungligen ett inskränktare område vid östra stranden af floden Tigris, med hufvudstaden Asur, hvars läge nu utmärkes af ruinerna Kal'at-Schergat. Namnet förblef detsamma äfven sedan hufvudstaden flyttades längre upp till venstra stranden af Tigris, vinkeln af Tigris och stora Zab (se Nineve). Detta egentliga Assyrien (1 M. 2:14; 10:10 - 12, 22) gränsade till Armenien i norr, Medien och Persien öster och Babylonien i söder, motsvarande hvad hos de Klassiska författarne kallades Aturia eller Adiabene; ung. det nuv. Kurdistan. I de assyriska kilskrifterna läsa vi också namnet Asur, såsom benämning dels på staden och landet, dels på guden Asur, d. ä. »den gode». Somlige mena, att det var efter gudens namn som stad och land blefvo nämda.
Det egentliga Assyrien var till större delen ett helsosamt bergland, rikt på frukter och villebråd, som ock synes af monumentens afbildningar; väl bevattnadt och omsorgsfullt odladt, och bebodt af ett folk, om hvars kraft och smak de byggnadsverk och konstföremål bära vittne, hvilka nu uppgräfvas ur de tusenåriga ruinkullarna.

3. Då assyrierne uppträdde som ett eröfrande folk, vardt Assur eller Assyrien beteckning för hela det assyriska riket, som omfattade Babylonien och Mesopotamien och sträckte sig från Medelhafvet i vester ända bort emot Indiens gränser i öster.
Om Assyriens historia var verlden nära nog fullkomlig okunnighet, nästan uteslutande hänvisad till de torftiga och förvirrade sagorna hos Herodotus och andra gamla författare, och utom hvad bibeln berättade, visste man föga i detta stycke, ända tilldess gemsom Layards och Bottas gräfningar i Nineves ruiner på 1840-talet de fornassyriska kilinskrifterna kommo i dagen. De assyriska konungapalatsen och de assyriska konungarne, deras namn och bedrifter, deras plägseder och gudstjenst hafva genom dessa gräfningar stått upp för oss likasom ur grafven; den assyriska historien har vaknat till lif och gifvit bibelns berättelser den underbaraste bekräftelse. Enligt kilinskrifterna var såväl Assur som Nineve en babylonisk koloni. Tiden för dessa koloniers anläggande är svår att bestämma. Schrader sätter Assurs grundläggning till början af andra årtusendet f. K. Mellan 1450 och 1300 f. K. finnas tabeller öfver samtidigt regerande konungar i Assyrien och Babylonien. Omkring 1300 f. K. underlade sig den assyriske konungen Tiglat-Adar I moderlandet Babylonien, och efter denna tid höjde sig Assyriens magt och höll sig uppe till emot midten af 600-talet f. K. Bland de äldre assyriska storkonungarne framstår isynnerhet Tiglat-Pileser I från 1130, som åter underlade sig det för en tid affallna Babylon. Den assyriska konungalängden efter 900 bestämmes af Schrader sålunda:Tiglat-Adar II 889 - 884 f. K., Asur-nasir-habal 883 - 859, Salmaneser II 858 - 824, Samas-Bin 823 - 811, Bin-nirar 810 - 782, Salmananeser III 781 - 772, Asur-dan-il 771 - 754, Asur-nirar 753 - 746, Tiglat-Pileser II (Ful eller Pul) 745 - 728, Salmaneser IV 727 - 723, Sargon 722 - 706, Sanherib 705 - 682, Asarhaddon 681 - 669, Asur-banipal (Sardanapal) 668 - 626, Asur-idil-ili (Sarakus) 625 - ?*). Mellan åren 900 och 640 inföll det assyriska väldets glansperiod. Denna verldsmagt kom äfven ofta i beröring med Israel och fick tjena som ett gissel Herrens hand för hans olydiga folk. Vi läsa ofta om Assurs öfvermod och trots, t.ex. Es. 10:8 f.; He. 31:3 f.; men också om den ödeläggelse som skulle drabba Assur och Nineve, t.ex. Ze. 2:13 f., Nahums profetia etc. Jfr Os. 9:3; 14:4; Sa. 10:10 f. Omkring 625 f. K. föll det assyriska väldet för medernas och babyloniernas förenade härar. Men äfven öfver Assur är välsignelse till slut utlofvad, då Herren skall säga:»Välsignadt vare mitt folk Egypten, mina händers verk Assyrien och min arfvedel Israel!» Es. 19:24 f.

*) Dessa siffror måste emellertid alla läsas med ett »umgefär».

4. Namnet Assyrien användes stundom om vissa delar af det assyriska riket efter dess splittring; sålunda om Babylonien i 2 K. 23:29; Jer. 2:11; och om Persien i Esr. 6:22.

Assureer eller Assurim, Dedans barn, en arabstam i södra Arabien, 1 M. 25:3; kanske des. s. Assur i He. 27:23.

Astarot eller Astarot-Karnaim, se Bozra 2.

Astarte (eb. Astoret eller Aschera, d. ä. den_förenande?), den förnämsta gudinnan i kananeernas afgudatjenst, den qvinliga motsvarigheten till Baal, hos assyrierna kallad Istar. Såsom Baal förestälde den skapande kraften, så var Astarte den mottagande, den födande eller alstrande, alltså planeten Venus eller ock månen, allt eftersom Baal ansågs vara Jupiter eller solen. Såsom mångudinna framstäldes hon stundom behornad; det var åt denna »himmelens drottning» de ebreiska qvinnorna offrade rökelse och kakor, Je. 7:18; 44:17 f. Hennes dyrkan var förenad med liderlighet och äfven menniskooffer. Vid Israels hof bespisades en tid hundratals Astarteprofeter, 1 K. 18:19. Jfr 1 K. 11:5; 1 S. 7:3; 2 K. 23:7. På dessa och flera andra ställen i Sv. står för Astarte och Astartebilder ordet »lund», 5 M. 7:5; Do. 3:7; 2 K. 23:14. Så i 2 K. 21:7 lundagud, d. ä. Astartebild. Astartebilderna voro vanligtvis trädstammar, som man fäste i jorden, ibland så stora att veden af dem räckte till ett brännoffer, Do. 6:26, Lagen förbjöd uppsättande af Astartestoder af hvad trä som helst, 5 M. 16:21. Men tillochmed de store trotsade Herrens bud. Drottning Maaka hade en vederstygglig bild af Astarte, 1 K. 15:13, och konung Manasse uppsatte en Astartebild tillochmed i sjelfva templet, 2 K. 21:7.

Asuppim, 1 Kr. 26; 15. Huset Asuppim, rättare »förrådsbuset».

Asuri, 2 S. 2:9, dets. s. Gesuri eller Gesur? eller dets. s. Asers stam?

Atad, en tröskplats öster om Jordan der Josef anstälde 7 dagars sorgefest efter sin fader, hvadan platsen af kananeerna kallades Abel-mizraim, d. ä. egyptiernas sorg, 1 M. 50:10 f. Ännu dag plägar man i vissa trakter af Syrien hålla dödsklagolåten på den utanför byn belägna tröskplatsen i ett tält af svart gethår.

Atalja, Ahabs dotter, äktades af Judakonungen Joram och införde Baa1s dyrkan i Juda. Sedan hennes son Ahasja, regerande konung efter sin fader, blifvit dödad af Jehu, inkräktade hon tronen och hade, om ej den unge Joas blifvit räddad af sin faster Joseba, lyckats i sitt försök att utrota hela Davids slägt. Sedan hon regerat 6 år, 884 - 878 f. K., fick hon lida sitt straff, då den af Jojada uppfostrade Joas blifvit framhafd för folket och invigd till konung, 2 K. 8:18; 11; 2 Kr. 21:6; 22:2, der hon kallas Omris dotter, d. ä. sondotter.

Atarot eller Atrot, d. ä. kronor, namn på flera städer. 1. Ett par städer i Efraim, Jos. 16:2, 7; den förra. kallas äfven Atarot-Addar, Jos. 16:5; nu ruin Atara, en mil n. om Jerusalem.

2. Atrot-Bet-Joab, stad i Juda. 1 Kr. 2:54.

3. I Gads stam låg ett annat Atarot, 4 M. 32:3, 34; nu ruin Attarûs ö. om Döda hafvet; samt ett Atrot-Sofan, 4 M. 32:35; dess läge är obekant.

Aten, hufvudstad i landskapet Attika i Grekland, verldsberömd såsom hufvudsäte för grekisk bildning och konst, låg vid saroniska viken omkring ½ mil från kusten mellan floderna Kefissus och Ilissus. Staden var byggd på flere kullar, af hvilka den högsta var borgen eller Akropolis, som blott från vester var tillgänglig genom Propyleerna, der marmortrappor ledde mellan tempel och konstverk upp till kullens topp, som pryddes af Pallas Atenes (eller Minervas) tempel till venster och till höger af Partenon, den grekiska byggnadskonstens blomma, af hvitglänsande marmor, ett mästerstycke, som ännu i dag genom sina ruiner väcker beundran. Der stod äfven på en hög piedestal en bronsstaty af stadens skyddsgudinna Minerva, hvars hjelm på flere mils afstånd glänste de sjöfarande till mötes. Ryktbar var äfven mästaren Fidias' bildstod af Atene, af guld och elfenben, som. var uppstäld i Partenon. På sydvestra sluttningen af Akropolis låg den rymliga Dionysii-teatern, derinvid Odeon; på andra sidan låg Prytaneum, der förtjente medborgare hade fritt bord. Strax i n.v. höjde sig kullen Areopagen, d. ä. Marskullen, der dess under samma namn kända domstolen, Ap. 17:34, nattetid höll sina sessioner; den hade isynnerhet att öfvervaka det sedliga och religiösa lifvet och att förhindra införandet af förbjudna gudstjenster. Nära intill låg kullen Pnyx, der folkförsamlingar höllos. I grannskapet var torget eller agorá, en af präktiga byggnader omgifven öppen plats. Den egentliga staden hade i sin blomstringstid enligt Tukydides ett omfång af 43 stadier eller 2/3 sv. mil, med en befolkning af omkring 150,000 inv. Då Paulus på sin första europeiska missionsresa kom till Aten, »förbittrades hans ande i honom, då han såg staden undergifven afgudadyrkan», Ap. 17:16, och medan han väntade på Silas och Timoteus, använde han tillfället att vittna om Jesus, dels i synagogorna, dels på torget, der atenarne sökte tillfredställelse för sin nyfikenhet. Någre af filosoferna förde honom nu upp till Areopagen (Sv. domplatsen, Ap. 17:19), och det var här han höll det, märkvärdiga talet, Ap. 17:22 f., hvaruti han, med anledning af det altare han sett i staden med inskrift:»åt en okänd gud», förkunnade för atenarne om den himmelens och jordens herre, som skapat allt menniskoslägtet af ett blod, och om frälsning och dom genom den uppståndne. Aten är sedan 1834 konungariket Greklands hufvudstad, med omkring 110,000 inv.

Atniel, se Otniel.

Atrot, se Atarot.

Attalia, mm Adalia, sjöstad i Pamfylien, der Patslus och Barmnabas gjorde ett besök, Ap. 14:25.

Augustus, den förste romerske kejsaren, Lu. 2:1. Hans egentliga namn var Cajus Julius Cæsar Octavianus. Född år 63 f. K., uppfostrades han af Julius Cæsar och blef hans arfvinge. Efter Cæsars mord deltog han i triumviratet med Antonius och Lepidus; efter den senares död delade han väldet med Antonius. Slaget vid Actium, 31 f. K., gjorde honom till ensam herre, hvarefter senaten gjorde honom till kejsare, 29 f. K. och gaf honom titel Augustus (vördnadavärd) 27 f. K. Jfr Kejsare. Han dog i Nola i Kampanien 14 e. K.

Aven, d. ä. flägt, lögn. 1. I Os. 10:8 förkortning för Bet-Aven, smädelsenamn för Betel, jfr Am. 5:5.

2. I He. 30:17 dets. s. On eller Heliopolis i Egypten. (Se On).

3. »Avens mark» eller »Avens dal» Am. 1:5, sannolikt staden Heliopolis, d. ä. »solens stad», i dalen mellan Libanon och Antilibanon, nu blott en ringa arabisk by, kallad Baalbek, särskildt beryktad för sina härliga och storartade ruiner, isynnerhet lemningarne efter trenne väldiga afgudatempel från den romerska tiden eller ännu äldre. Det största af dem hade med sina gårdar och pelargångar en utsträckning af 1,000 fot från öster till vester. Af de talrika kolonnerna står ett ej obetydligt antal ännu qvar, somliga ända till 7 fot diameter, 62 fot höga utom friserna af nära 14 fot. Templen voro uppförda på en grund, som reste sig 40 à 50 fot öfver marken. Dessa fornlemningar »likna dem i Aten genom sin lätthet, men stå långt öfver dem genom sin kolossala storlek; de äro väldiga och tunga såsom Tebes ruiner, men öfverträffa dem i luftighet och behag.»

Avva, se Ivva.

Avvim eller Avviter, 5 M. 2:23, ett urgammalt folk, som före Abrahams tid bodde i sydvestra Palestina, »bodde i byar allt intill Gasa», tilldess felisteerne kommo och förgjorde dem. Qvarlefvor funnos dock af dem i senare tider, Jos. 13:3.

2. En stad i Benjamin, Jos. 18:23.

Axmånad, se Månader.

Azot, se Asdod.


The above contents can be inspected in scanned images: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free