- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord C-D

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

C

Ceder. Konung bland träden i det heliga landet är »Libanons ceder, med sköna grenar, skuggrik krona och hög växt» (He. 31:3). Cedern (Pinus Cedrus) hör till barrträdens familj, bland hvilka den mest liknar lärkträdet. Den växer mer på bredden än på höjden, är icke så slank som våra furor, men kan dock uppnå en höjd af 100 fot och derutöfver och erbjuder med sina vidtutsträckta, solfjäderslikt utbredda grenar en majestätisk anblick och en angenäm skugga. Barren, som äro långa och växa i knippen af öfver 20 tillsamman, falla ej af om vintern; de rödaktiga kottarne, som äro kortare men tjockare än våra barrträdskottar, äro fästa upprätt på de brunglänsande qvistarna, »liksom ljusen i våra julgranar». Den gulhvita veden är varaktig, välluktande och angripes ej af mask; hvarföre den var ett värderadt virke. Cederträ begagnades till praktbyggnader af David, 2 S. 7:2; Salomo I K. 7:2, o. s. v. Särskildt användes ceder till både det första och det andra templets inredning, I K. 6:9; Esr. 3:7; isynnerhet till pelare, takbetäckning, bonande o. d., I K. 6:9 f.; 7:3, 7; Hö. 1:17; Je. 22:14. Äfven afgudabeläten gjordes af ceder, Es. 44:14. De väldiga cederstammarna användes af de rika tyrierna till mastträd, He. 27:5. Cederoljan ansågs bevara mot förruttnelse och begagnades derföre till liksbalsamering. Det från stam och kottar utsipprande hartset var utmärkt för sin starka lukt, »Libanons lukt», Hö. 4:11; Os. 14:7. Det var väl för dessa egenskaper som cederträ ock skulle begagnas vid vissa reningsceremonier, 3 M. 14:4, 49; 4 M. 19:6. I bildspråket är cedern derföre sinnebild af adel, kraft och varaktighet, Ps. 92:13; 2 K. 14:9; Es. 2:13; He. 17:3, 22 f.; 31:3 f.
Cedrar växte i forntiden ymnigt på Libanon. Det var derifrån Hiram skaffade Salomo de massor han behöfde. Tiotusen vedhuggare arbetade på Libanon i hvarje månad, och Hirams tjenare förde timret ned till hafvet, der det slogs samman till flottar, hvilka af Hirams skepp fördes ned till Jaffa, der de lossades och forslades landvägen till Jerusalem, I K. 5:8 f. Det måtte hafva funnits bättre vägar i landet då än nu! Cederträ vardt i Salomos tid så ymnigt Jerusalem, att det ej aktades mera än mulbärsträden i låglandet, I K. 10:27. De herrar som regerat landet sedan Salomos dagar, hafva icke gifvit efter skogshuggningens konst, och följden är den att af Libanons beprisade cederskogar fins blott litet qvar. D:r Post nämner i sin arabiska botanik följande fyndorter:
1) En lund af omkring 250 träd ofvanför byn Maâzir, af hvilka somliga mäta 27 fot i omkrets; denna grupp växer på sluttningen af en hög bergklint och synes på långt håll mot de hvita kalkklipporna såsom en svart skönhetsfläck på en hvit kind.
2) En lund ofvanför byn Baruk med rätt många stora träd men de flesta illa medfarna af kölden och af vedhuggarnes yxor.
3) Ofvanför byn Aja Sahalta fans för ett par årtionden sedan en präktig cederskog med tusentals träd, men den såldes af scheikerna på platsen för 30,000 piaster till ett bolag i Berut, som högg ner hela härligheten och brände tjära deraf! (1 piaster = 14 öre.)
4) Den största cederskogen finnes nära byn Hadat, der resande påstå sig hafva räknat ända till 10,000 ex., men största delen af dem äro små och unga.
5) Den skönaste och berömdaste cederskogen, till hvilken resande från all verlden med möda sträfva sig fram öfver vilda branter och svindlande djup, finnes på det s.k. Cederberget, Djebel-el-arz, nära byn Bscberre vid vägen från Baalbek till Tripolis, på en af höga berg omgifven, blott vesterut öppen amfiteater, öfver 6,000 fot (1,925 m.) öfver hafvet. Man står här såsom i ett stort naturens tempel; ensligheten och höjden trycker en helighetens prägel öfver denna undangömda lund, den derinvid uppspringande floden el Kadîscha och öfver hela nejden. Här finnas omkring 400 cederträd, både yngre och äldre, men några af dem vördnadsvärda i ålder och mått; omkring 10 af dem synas vara urgamla och äro kanske ända från Salomos tider; det fins stammar som mäta öfver 40 fot i omkrets. Midt ibland träden hafva maroniterne ett litet kapell.
Utom på Libanon träffas cedern äfven på bergen Taurus och Kaukasus. Närbeslägtade cederarter finnas på Himalayabergen och på Atlas.

Centner, se Vigt.

Cesarea, stad vid Medelhafvet, 4½ mil norr om Joppe, praktfullt uppbyggd af Herodes den store på det ställe der förut låg en skans »Stratos torn», och benämd efter Cæsar Augustus. De herodianska konungarne och de romerska landshöfdingarne hade här sitt residens. Staden nämnes ofta i Apg. Här bodde evangelisten Filippus, Ap. 21:8, och höfvidsmannen Kornelius, och här utgöts anden första gången öfver hedningar, Ap. 10. Här var det Paulus förhördes inför Felix och Agrippa, och här låg han två års fångenskap under Felix och Festus, Ap. 23:33; 24:10, 24, 27; 25:4, 23; 26. Från Cesarea var det Paulus skref flera af sina epistlar, och härifrån anträdde han sin resa till Rom, 27:1. Här var det Herodes Agrippa den äldre blef slagen af Herrens engel, Ap. 12:23. I Cesarea började först genom ett blodigt slagsmål mellan greker och judar det olyckliga judiska kriget som slutade med Jerusalems förstöring. Sedan dess var Cesarea under omkring 400 år Palestinas hufvudstad, hvarföre det ofta till skilnad från det andra Cesarea (se nedan) kallas Cæsarea Palestinæ , och biskoparne i Jerusalem lydde under dem i Cesarea. En af desse var kyrkohistorieskrifvaren Evsebius. Efter upprepade eröfringar och plundringar af korsfarare och turkar bar Cesarea nu i 600 år legat öde, och af Herodes' stolta teatrar, borgar och hamnbyggnader fins endast ruiner qvar. Araberna kalla dem ännu Kaisarie.

Cesarea Filippi, stad vid Palestinas nordligaste gräns nära Jordans östligaste källa, i en skön, rikt bevattnad nejd på södra sluttningen af Hermon, kanske samma ort som det gamla Baal-Hermon, Do. 3:3; nu en liten by kallad Banias, af det gamla grekiska namnet Paneas, som orten benämdes efter den här befintliga herdeguden Pans grotta. Här frambryter mellan vildt nedramlade klippstycken den silfverklara strömmen Nahr Banias, som längre ned förenar sig med källfloden Leddân och bildar Jordan. Staden fick sitt namn efter tetrarken Filippus, som utvidgade och förskönade honom. Såväl i detta Cesarea som i det nyss nämda firade Titus Jerusalems förstöring med blodiga fester, vid hvilka fångna judar prisgåfvos åt vilda djur. Det var i denna undangömda bygd som Herren jesus efter en enskild bön, Lu. 9:18 f., första gången frågade sina lärjungar hvad de tänkte om hans person, och med vittnesbördet om sin gudomlighet förenade förutsägelsen om kors och lidande, Mat. 16:13 f.; Mar. 8:27 f.

Cilicien, sydöstligaste landskapet Mindre Asien, genom de höga Taurusbergen skildt från Kappadocien och Lykaonien i norr, och genom berget Amanos från Syrien i öster. I vester gränsade det till Pamfylien, och i söder till Medelhafvet. Mellan de höga bergen sträcka sig härliga dalar med nästan tropiskt klimat. Befolkningen var af syriskt-semitisk ras, sedan Alexanders tid blandad med grekiska kolonister. Efter att hafva hört under olika verldsvälden, assyrier, kaldeer, perser, blef landet slutligen år 64 e. K. romersk provins. Landets hufvudstad och den kejserliga legatens residens var den glänsande staden Tarsus, Pauli födelseort, Ap. 9:11; 21:39. De ciliciske judarne hade också sin egen synagoga i Jerusalem, Ap. 6:9. Urinvånarne, som för greker och judar drogo sig tillbaka uppåt bergen, voro illa beryktade såsom ett rofgirigt slägte, och ett gängse ordspråk var, att de tre värsta K voro Kilicier, Kappadocier och Kreter. Från Antiokia kom kristendomen snart öfver till Cilicien, Ap. 15:23. Paulus gjorde der flera besök, 9:30; 11:25; 15:41; Ga. 1:21. På resan från Cesarea till Rom färdades han ännu en gång förbi fädernekusten, Ap. 27:5.

Cymbal, se Musik.

Cyperblomman, (eb. Kofer, arab. Alhenna), en omkr. 10 fot hög buske, Lawsania inermis af Lythraria-familjen, med välluktande hvitgula blommor i druflika klasar, hemma i Ostindien, Persien, Syrien och Egypten. Egyptiskorna buro dessa blommor i barmen, och arabiskorna färga naglar, fingerspetsar, ansigte och fötter med det af växtens blad beredda sminket. Ibland ser man flickor, som hafva händerna så målade med henna, att det ser ut som vore de klädda vantar. Man tror det är denna växt som afses i Hö. 1:14; 4:13 (Sv. kofer, cyper).

Cypern, den för sitt härliga klimat och sina frukter så beprisade ön i nordostra hörnet af Medelhafvet mellan Cilicien och Syrien, var kanske redan af de gamla ebreerna känd under namnet Kittim, 1 M. 10:4; Es. 23:1, 12 (se Kittim). Cypern kom 333 f. K. under Alexanders välde och blef 58 f. K. romersk provins. Cyprioterne voro kände för veklighet och vällust. Deras förnämsta gudomlighet var Venus, som dyrkades under namnet Cypris och hade ett berömdt tempel i Pafos. Ön var berömd för vin, honung, olja, hvete, ädelstenar, en mängd metaller, deribland koppar, som efter denna ö fick sitt namn æs cyprium, kyprisk malm, samt skeppsvirke, He. 27:6. Äfven på Cypern bodde många judar; evangelium fördes till dem rätt snart, Ap. 11:19. Det var cypriske och cyreneiske män som först predikade evangelium för grekerna i Antiokia, 11:20. Från Cypern voro Barnabas och Mnason, Ap. 4:36; 21:16. Paulus och Barnabas predikade här evangelium, Ap. 13:4 f. Sedermera gjorde Barnabas och Markus här ett besök, 15:38 (39).

Cypressen, Hö. 1:17, eb. berot, berosch (i Sv. ofta furu, gran), ett ståtligt barrträd med varaktig, välluktande ved af gult rödaktig färg, prisas jemte cedern såsom en af Libanons prydnader, Es. 14:8; 37:24; 60:13. Cypress begagnades till praktbyggnader, 1 K. 5:8; skeppsbyggeri, He. 27:5; musikaliska instrument, 2 S. 6:5, och lansskaft, Na. 2:3.

Cyrene, hufvudstad i landskapet Cyrenaika i norra Afrika vester om Egypten, det nuvarande Barka, näst Kartago den präktigaste stad i norra Afrika. var ursprungligen en grekisk koloni, anlagd 631 f. K. Judar bodde här också i stor mängd. Cyreneiske judar hade egen synagoga i Jerusalem, Ap. 2:10; 6:9. En af dem var den Simon som bar Jesu kors, Mat. 27:32. Flere af dem blefvo kristne och predikade sedan jemte bröder från Cypern för grekerna i Antiokia, Ap. 11:20; 13:1.

Cyrenius, se Qvirinius.

Cyrus, se Kores.


D

Daberat, levitstad i Isaskars stam på gränsen till Sebulon, Jos. 19:12; 21:28; 1 Kr. 6:72; förmodligen den lilla byn Daburie vid foten af Tabor.

Dadlar, 1 M. 43:11, se Pistacia.

Dag och Natt. Judarne räknade dygnet från solnedgången, så att natten var första delen af dygnet, hvadan t.ex. sabbaten började med fredagsaftonens solnedgång. Dagen räknades från solens uppgång till dess nedgång och delades i vissa delar hvilkas längd vexlade med dagens längd. En fyrdelning synes vara antydd i Ne. 9:3; jfr Mat. 20:1 - 5. Den kaldeiska indelningen i 12 timmar antogs väl först efter fångenskapen. Först hos Daniel fins ett ord som kanske betyder timme, Da. 3:6; 4:16. I N. T. läsa vi om dagens 12 timmar, Jh. 11:9, om den 7 timmen, 4:52, den 10, Jh. 1:39, den 11, Mat. 20:6. Tredje, sjette och nionde timmen, d. ä. kl. 9 f. m., 12 m. och 3 e. m., voro bönestunder, Ap. 2:15:3:1; 10:9. Dagarne hade ej egna namn utan nämdes med sitt ordningstal, t.ex. första dagen i veckan o. s. v., Mar. 16:2. Natten indelades ursprungligen i tre väkter. Vi läsa oas den första väkten, Kl. 2:19, mellersta nattväkten, Do. 7:19, eb., och morgonväkten, 2 M. 14:24; 1 S. 11:11. Dessa väkter räckte från kl. 6 - 10, 10 - 2 och 2 - 6 ung. I N. T. möter oss den romerska indelningen 4 nattväkter, hvilka antingen nämdes med sitt ordningsnumnmer, t.ex. »fjerde väkten», Mat. 14:25, eller ock med olika namn, »aftonen, midnattstid, hanegället, morgonens, Mar. 13:35. Hvar tredje timme aflöstes den romerska vakten likaså de herodianska soldaterne, Ap. 12:4, der det i gr. heter »fyra vaktskiften, hvartdera af 4 soldater». Ett undantagsfall är att Jh. 19:14 utmärker morgonstunden, då Jesus dömdes, såsom sjette timmen», efter romersk dygnberäkning från midnatt; ty enligt judisk räkning var det den 3 timmen, d. ä. kl. 9 f. m. som domen vardt verkstäld, Mar. 15:25. Ordet dag betecknar stundom en tiderymd af obestämd längd, Es. 22:5; Ap. 17:31. Så talar man om profetiska dagar, hvilka uppfattas som år. Jfr He. 4:6; Da. 7:25 (3½ år); Up. 11:2 f. (41 månader); Da. 9:25; Up. 2:10.

Dagg. Daggen är i Palestina och andra länder i orienten ganska ymnig och är isynnerhet af mycket värde för årsväxten under den tid då föga eller intet regn faller. Hermons ymniga dagg är i Ps. 133:3 en bild af brödrasämjans välsignelse. Maundrell berättar att då de resandes tält voro uppslagna på Tabor och Hermon, »voro de så våta af dagg, som om det regnat på dem hela natten». Jfr Do. 6:38; Hö. 5:2. Himmelens dagg prisas som en dyrbar Guds gåfva, 1 M. 27:28; Job 29:19; Sa. 8:12; och förekommer ofta i bildspråket, 2 S. 17:12; Os. 14:6; Mi. 5:7.

Dagon, en felisteisk gudomlighet. som hade tempel i Gasa, Asdod, etc.; 1 Kr. l0:10. Templet i Gasa förstördes af Simson, Do. 16:21 f. I Asdod föll gudabilden två gånger omkull inför Herrens ark, och vid det senare tillfället blefvo dess hufvud och händer afbrutna, så att endast bålen var qvar, som hade skapnad af en fisk, 1 S. 5:1 f. Hvad bibeln säger oss om Dagons namn och gestalt, bekräftas af de assyriska monumenten, hvilka både gifva oss hans namn, Dakan eller Dagan, och visa oss hans bild, med mensklig öfverkropp, fäst vid en fiskstjert. Den qvinliga motsvarigheten till Dagon vas gudinnan Derketo, som också afbildades i fisklik gestalt.
Hon dyrkades som ett slags kärleksgudinna, och till hennes ära underhöllos särskilda heliga fiskar i en dam nära Askalon. Liknande beläten funnos äfven hos andra forntida folk och en dylik gestalt dyrkas än i dag i Indien såsom en af guden Visbnus uppenbarelseformer.

Dagsresa, se Mått.

Dalmanuta, en ort nära Magdala norr om Tiberias vid Gennesarets vestra strand, Mar. 8:10; Mat. 15:39.

Dalmatien, ett landskap ö. om Adriatiska hafvet, som besöktes af Titus, 2 Ti. 4:10.

Dalporten, 2 Kr. 26:9, en af Jerusalems portar.

Damaris, en qvinna i Aten, som jemte andra omvändes till tron genom Pauli predikan, Ap. 17:34.

Damaskus, hufvudstad i det damaskenska Syrien, 2 S. 8:6; Es. 7:8, och vigtigaste handelsplatsen på den stora stråkvägen mellan Medelhafvet och det inre Asien, He. 27:18, på en bördig högplatå nedanför Hermons nordöstra utsprång, vattnad af Libanons vatten, är en af de få forntidens städer, som bibehållit sin urgamla ära och glans. Damaskus prisas af österländska författare med sådana namn som: »Orientens perla, den paradisdoftande, paradisfogelns fjäder, ringdufvans färgrika krage, skönhetens halsband, österns öga» o. s. v. Belägen i en vattenrik (2 K. 5:12) och med härligt klimat och fruktbar jord välsignad nejd, 690 m. öfver hafvet, var denna stad för araberna en afbild af paradisets härlighet, dess »trädgårdar med flytande vattubäckar och lättplockade frukters, som det heter i Koranen, ett ideal, som på den arabiska halfön så sällan syntes dem förverkligadt men deremot i Damaskus strålade i all sin glans. Damaskus nämnes redan i 1 M. 14:15; Abrahams tjenare Elieser var derifrån, 15:2. Enligt 2 S. 8:5 f. intogs »Damaskus-Syrien» af David; staden afföll åter under Salomo och intogs af Reson, som der grundade ett sjelfständigt rike, 1 K. 11:23 f. hvilket efter ett par hundra år lades under Assyrien, 2 K. 16:9. Sedermera kom staden under vexlande välden; eröfrades, plundrades och ödelades upprepade gånger af babylonier, perser, greker och romare; förstördes af Tamerlan 1400 och kom 1516 under turkarna. Af ålder var denna stad berömd för sin handel, He. 27:18, och sin industri, Am. 3:12,* och än i dag är den prisad för sina mosaikarbeten, sina präktiga basarer och sina praktfullt inredda orientaliska hus med springbrunnar och marmorbassiner. Trädgårdarne gifva de ädlaste frukter, nötter, drufvor, aprikoser; dessutom odlas der fin tobak, bomull, lin, hampa m.m. Gatorna äro snyggare än i andra syriska städer; husen äro ofta försedda med balkongartade utbyggnader med gallerfönster af trä. Befolkningen uppskattas till omkring 150,000 inv., hvaribland tusentals judar, flera tusen kristne, några tusen druser o. s. v. Redan på Kristi tid hade en mängd judar nedsatt sig i Damaskus, der de hade flera synagogor, Ap. 9:2. Evangelium vann tidigt insteg ibland dem, och det var just för att gripa de troende i Damaskus och föra dem bundna till Jerusalem, som Saulus af Tarsus drog dit upp, då Herren mötte honom i vägen, Ap. 9:3. Ännu fins en lång gata kallad darb el mustakîm, d. ä. raka vägen, som man påstår är den raka Damaskusgatan, der Ananias skulle uppsöka Saulus, 9:11. Sedermera predikade Saulus evangelium i Damaskus men förföljdes och instängdes af judarna. Han räddades dock af lärjungarna, som släppte ned honom genom en öppning i muren, Ap. 9:25; 2 Kor. 11:33. Man visar ännu den plats på muren, der det skedde.
Profetior mot Damaskus, se Je. 49:23 f.; Sa. 9:1.

* Enligt 1 K. 20:34 gaf Benhadad II konung Ahab tillåtelse att bygga gator, d. ä. basarer i Damaskus, likasom Benhadad I hade fått göra i Samaria.

Dan, domare. 1. En af Jakobs söner med Bilha, 1 M. 30:6.

2. Dans stam, 4 M. 1:12 (saknas Up. i 7), den talrikaste näst Juda vid intåget i Kanaan, 4 M. 26:43, fick till sitt område en del af Judas lågland, mellan Juda och Efraim, en liten landsträcka utmed hafvet, omkring Joppe och söderut, Jos. 19:40 - 48, fruktbar, men oroad af fiender, Do. 1:34, 35; 18:1, hvarföre en del af folket utvandrade och tog sig ett annat hem i Lais eller Dan, Do. 18.

3. En stad i Naftali, 1 K. 15:20, vid Palestinas nordligaste gräns; deraf uttrycket »från Dan till Beer-Seba». Staden, som förut hette Lais, Do. 18:7, eller Lesem, Jos. 19:47, intogs af daniterna och nämdes af dem Dan, Do. 18:29. Afgudatjenst infördes der genast af daniterna, 18:30, och såsom plats för en af Jerobeams kalfvar fick orten i lång tid ett dåligt rykte, 1 K. 12:29; Am. 8:14. Dans läge utmärkes af kullen Tel el Kadi, »domarens kulle», strax vester om Banias vid foten af Hermon, der den mellersta af Jordans källfloder, Leddân, rinner fram.

4. Dan, He. 27:19, se Vedan.

Dan-Jaan, 2 S. 24:6, är sannolikt dets. som Dan 3.

Daniel, d. ä. Min domare är Gud. 1. En ung ädling af Judas stamn, som fördes till Babel vid Jerusalems första eröfring, ung. 607 f. K., och jemte Hananja, Misael och Asarja utkorades till tjenst vid babyloniska hofvet. De fingo alla kaldeiska namn. Daniel blef kallad Beltsazar (assyr. Balatsu-usur, d. ä. »skydda hans lif»), och uppfostrades i all kaldeernas visdom men vägrade att äta af konungens mat. Da. 1. Daniel begåfvades af Gud med särskild visdom och förstånd i syner och drömmar, 1:17. Efter lärotidens slut fick han ock tillfälle att visa sin begåfning, då han uttydde Nebukadnezars dröm om det stora belätet, såsom syftande på de fyra stora verldsrikena och på det gudsrike, som efter dem skulle följa. Daniel upphöjdes nu till ståthållare öfver Babel och till föreståndare för alla dess visa, 2:48. Sedermera uttydde han Nebukadnezars andra syn, kap. 4, och den underbara skriften på väggen i Belsazars palats, K. 5. Darius af Medien gjorde honom till en af de 3 förstar, som stodo öfver de 120 landshöfdingarna, och tänkte sätta honom öfver hela riket, då han genom landshöfdingarnas listiga tillställning vardt kastad en lejongrop, emedan han icke ville tillbedja konungen utan trots det af dem utverkade påbudet blef sin vana trogen och bad inför sin Gud vid sina öppna fönster, vända mot Jerusalem, 6:10. Herren tillstoppade lejonens mun, Daniel vardt oskadad uppdragen, hans åklagare blefvo lejonens byte, och Darius utfärdade ett påbud att alla hans riken skulle vörda Daniels Gud, 6:16 f. Kort derefter, då Daniel märkte af Jeremias profetior, att fångenskapen nalkades sitt slut, vände han sig till Herren med bön och fasta och bönhördes med ett besök af Gabriel, som förkunnade för honom om de sjuttio årsveckorna, om fursten Kristus och om syndens försoning genom hans död, Da. 9:2, 24, 26. Ännu under Kores (Cyrus) regering var Daniel mägtig, 6:28, och det var i hans tredje år, omkr. 533 f. K., han såg sin sista syn vid Tigris strand, Da. 10. Daniel upplefde den höga åldern af bortåt 90 år. Sannolikt slutade han sina dagar vid det persiska hofvet. Hesekiel nämner honom som ett mönster af rättfärdighet och visdom, He. 14:14, 20; 28:3.

2. Davids andre son, äfven kallad Kileab, 1 Kr. 3:1:2 S. 3:3.

3. En ättling af Itamar, som följde Esra från Babel, Esr. 8:2; Ne. 10:6.

Daniels bok, i våra biblar den fjerde ordningen af de sk. »större profeternas, men i den ebreiska bibeln stäld i den tredje afdelningen af kanon, de s.k. Ketubim, meddelar i de 6 första kapitlen Daniels historia, hans uppfostran, hans drömtydningar för Nebukadnezar, hans upphöjelse och hans räddning ur lejongropen. I de sex senare kapitlen meddelas hvarjehanda drömmar, syner och uppenbarelser som kommo Daniel till del, och hvilka sträcka sig ända till de sista stora striderna mellan mörkrets och ljusets riken. Märkligast i denna afdelning äro kap. 9 med Gabriels profetia om Kristus och kap. 12 om fursten Mikael, domen och uppståndelsen. Till Daniels profetior hänvisar Herren Kristus: »Den det läser, han gifve akt deruppå», Mat. 24:15. Och benämningen »menniskosonen», hvarmed Herren så ofta nämner sig sjelf, finnes först hos Daniel, der han ser en lik en menniskoson komma i skyn, Da. 7:13; jfr Mat. 24:30; 26:64. Daniels bok, som till en del (kap. 2:4 - 7:28) är skrifven på arameiska, är enligt allmän judisk berättelse författad af Daniel, och just stilens enhet och egendomlighet vittnar detsamma, såväl som den kännedom om babyloniska och persiska seder och benämningar som ger framställningen dess egendomliga färg och som röjer ett ögonvittne.

Dans omtalas på många ställen bibeln ej blott såsom en barnens lek. Mat. 11:17, och såsom en af glädjeyttringarna inom familjelifvet, Je. 31:4, 13; Lu. 15:25, utan äfven såsom en religiös öfning i förening med musik och sång. Efter gången genom Röda hafvet dansade qvinnorna under ledning af Mirjam vid pukors eller tamburiners musik och sjöngo under dansen till Herrens lof, 2 M. 15:20. Jfr 1 S. 18:6, 7; Do. 11:34. I Silo firades en Herrens högtid, vid hvilken jungfrurna dansade, Do. 21:21; och då arken fördes till Jerusalem, »dansade David med all magt inför. Herren, klädd i en kåpa af linne», 2 S. 6:14, och då drottning Mikal förebrådde honom att han i sådan drägt blandade sig bland folket svarade konungen: »Inför Herren har jag dansat», 6:21. Vid dessa danser dansade hvartdera könet för sig. Jfr 2 M. 15:20; Ps. 68:26; Mat. 14:6. Vid den egentliga gudstjensten förekom emellertid i Israel intet dansande, hvarföre icke heller pukan eller tamburinen hörde till tempelmusiken; ehuru eljest både puka och dans hörde till Herrens lof. »Zions barn fröjde sig öfver sin konung! De lofsjunge hans namn under dans, till puka och harpa prise de honom». Ps. 149:2, 3; 150:4. Israels upprättelse skall också firas med dans, Je. 31:4. Om arten af ebreernas danser veta vi eljest föga. Den dans
man nu ser bland folket i Palestina, hvarvid också könen dansa hvart för sig, är mera ett »figurerande» än hvad vi egentligen kalla dans. Varnande exempel på köttslig och afgudisk dans gifver oss bibeln i 2 M. 32:19; 1 K. 18:26 Mat. 14:6.

Darius. 1. »Darius af Mediens, Ahasveros' son», som tog Belsazars tron, Da. 5:31, kastade Daniel i lejongropen och sedan utgaf ett påbud om Jehovas dyrkan, Da. 6; 9:1; 11:1, kallas af Xenofon Cyaxares den andre, och hans fader Astyages. Denne Darius regerade i Babel 538 - 536 f. K. och efterträddes af Kores eller Cyrus.

2. Darius, Hystaspes' son, som röjde ur vägen den falske Smerdis, Kores' föregifne son, och intog Persiens tron, 521 - 486 f. K., gaf judarna ny tillåtelse att återuppbygga templet, hvilket vardt färdigt i hans sjette regeringsår. Esr. 4:24; 5:5; 6:1 f.; Hag. 1:1; 2:11; Sa. 1:1, 7. Det är efter denne Darius vi hafva den stora på tre språk affattade Dariusinskriften på en hög klippvägg Behistun-bergen på Mediens vestra gräns. Der är konungen sjelf afbildad, trampande på en under honom liggande man, kanske magiern Gaumata, som gaf sig ut för att vara Smerdis. Den bifogade inskriften består af 300 rader i persisk, assyrisk och tatarisk kilskrift; det var denna som gaf nyckeln till kilskriftens tydning. Vid slutet af densamma heter det bland annat: »Du som i framtiden varder konung, akta dig för synd. Den menniska som syndar, straffa honom väl. Om du så tänker, skall detta mitt land vara oöfvervinneligt.

3. »Darius, persern», Ne. 12:22, sannolikt dens. s. Darius Kodomannus, den siste af perserkonungarna (336 - 330 f. K.), som besegrades af Alexander.

Datan, Eliabs son, Abirams broder, en af ledarne i Korahs uppror, 4 M. 16.

David, eb. älskad. 1. Isais yngste son, född i Betlehem omkr. 1085 f. K., konung i Israel och Juda 1055 - 1015 f. K. Hans historia meddelas utförligt i 1 S. 16 - 31, andra Samuels bok och 1 K. 1, 2, samt i samandrag i 1 Kr. 11 - 29. Han valdes af Gud till konung öfver Israel iställetför Saul och smordes dertill af Samuel, långt innan han tillträdde regeringen, 1 S. 16:1 - 13, hvartill Gud förberedde honom genom sin andes gåfva och genom en lång bana af pröfningar och faror. Under sina yngre dagar utmärkte han sig för frimodighet, tro och förtröstan till Gud, och ännu yngling blef han, för sin musikaliska begåfning, sitt mod, sin klokhet och sina personliga behag kallad till hofvet för att med sin harpa stilla den svårmodige Sauls oroliga själ och blef honom ganska kär, v. 21; men vid början af kriget med felisteerna synes han hafva återvändt till sin faders hjordar, hvilka han redan förut som gosse hade vaktat. Gud förde honom snart till lägret, der han vann sin ryktbara seger öfver Goliat. Höljd af ära återkom han till hofvet, sattes öfver krigshären, vann folkets kärlek och blef konungens måg. Sauls afundsjuka jagade honom åter bort, och så måste han en lång tid draga omkring som en flykting i öknar och bergskulor undan Sauls mordplaner och flydde slutligen öfver till felisteerna, der han vistades en tid lång. Sauls och Jonatans död öppnade honom vägen till tronen.
Han smordes nu för andra gången till konung öfver Juda i Hebron, 2 S. 2:4, och efter omkr. 7 års fiendtligheter och sedan motkonungen Isboset förlorat sin magt och sitt lif, korades han enhälligt till konung af alla Israels stammar, smordes för tredje gången, vann Jerusalem och tog der sin boning, 2 S. 5:3 f., och blef så stiftare af ett furstehus, som egde bestånd till Judarikets fall. Han lät högtidligen föra Guds ark till Jerusalem, 2 S. 6, sörjde för gudstjenstens ordnande, skipade rättvisa utan väld och bidrog betydligt till folkets allmänna välstånd. Med visdom och kraft befäste han sitt rike, och hans erfarenhet i krig var ej blott en mur mot fiendernas infall utan utflyttade äfven rikets gräns så långt som profetian lofvat från Röda hafvet och Egypten ända till Evfrat, 2 S. 8; 1 M. 15:18; Jos. 1:4. De väldiga bytena riktade folket och skaffade ymniga material för det präktiga tempel, han ämnade bygga åt Herren, men hvilket det blef Salomos förmån att uppresa, 2 S. 7.
Men för medgångens frestelser gick icke heller David fri. Ehuru i mycket olik de konungar, som bodde omkring
honom, föll han dock i svåra synder. Likt andra monarker tog han sig många hustrur och frillor, 2 S. 5:13, och hans senare år fingo göra bittra skördar af månggiftets utsäde. Skriften förtiger ej hans skändligheter mot Uria och Batseba, men den talar äfven om Guds hemsökelse öfver synden, och huru David gjorde bot i säck och aska och fann hos Gud den nåd, han sökte, 2 S. 11:12; Ps. 51. Från den tiden fingo täta bedröfvelser blifva ett medel att hålla honom i ödmjukhet. Inom sitt eget hus fick han bevittna misshälligheter, skändligheter och blodsutgjutelse: Tamars, Amnons och Absaloms historia låter oss ana, huru hans hjerta blef marteradt. Upproren under Absalom, 2 S. 15, Seba, 20, och Adonia, 1 K. 1, den hunger och pest som plågade folket, Joabs gudlöshet m.m. blefvo också tuktande pröfningar, som visserligen buro goda frukter. Davids uppdrag till Salomo om Joab och Simei förestafvades af rättvisa och icke af hämd. Hans ifriga förberedelser för tempelbyggningen och hans sista lofsång till Herren och afskedsord till Salomo, 2 S. 22; 23, afsluta på ett skönt sätt berättelsen om hans lefnad. Efter en regering af 40 år dog han omkring 70 år gammal och begrofs i »Davids stads», 1 K. 2:10, 11.
David var icke allenast »den högt uppsatte mannen, den af Jakobs Gud smorde», utan han var ock »den ljuflige diktaren i Israel», 2 S. 23:1. Inga jordens qväden hafva vunnit det rykte som »Davids psalmer»; äfven som poetiska skapelser äro många af dem af allrahögsta värde, äkta perlor, för hvilka Helikon ej behöfde skämmas, ehuru det är Jordan de tillhöra, såsom Spurgeon säger om Ps. 23. Ty »Herrens ande talade genom honom, och hans ord var på hans tunga», 2 S. 23:2. Men han var ej blott konung och skald, utan äfven profet, och om Messias, sin store motbild, »Davids son och Davids herre», har han sjungit i klara toner. Kristus hänvisar till Davids 110 psalm i Mat. 22:43 f., och Petrus citerar i sin pingstpredikan »patriarken och profeten» Davids vittnesbörd om Kristi uppståndelse och himmelsfärd Ap. 2:25 f.; Ps. 16; 110.

2. David är också stundom en benämning för den utlofvade store konungen, Messias sjelf, Je. 30:9; He. 34:23 f.; Os. 3:5, likasom Messiasriket kallas Davids rike, Mar. 11:10, i hvilket han regerar (på Davids tron, Je. 22:2, 4), som har Davids nyckel, Up. 3:7; alltsamman uttryck som erinra om de gamla nådelöftena till David, Es. 55:3; 2 S. 7:12 f., hvilka voro Israels hopp i nöden, Ps. 89:4 f., 21, 36, 50; Je. 23:5; och hvilka nådde sin uppfyllelse, Ap. 2:29 f., i honom som företrädesvis kallas Davids son, Mat. 1:1; Mar. 10:47; Lu. 20:41; under hvars regemente »den svagaste skall vara såsom David», Sak. 12:8.

Davids graf, 1 K. 2:10, på berget Zion, fans ännu i apostlarnes dagar, Ap. 2:29. Muhammedanerna påstå att den ännu fins qvar. I förstaden Nebi Daûd (profeten David), strax söder om Jerusalem på Zionsberget, finnes en gammal kristlig kyrkobyggnad, der man visar den sal der nattvarden instiftades, det s.k. Coenaculum (»matsalen»), samt en kista, höljd af täcken, en afbildnig af den verkliga Davids graf, som skall finnas i de underjordiska hvalfven, men den får man icke se.

Davids stad: så kallas Zion, 2 S. 5:7; Jerusalem, 1 K. 2:10; Betlehem, Lu. 2:4, 11. Jfr 2 K. 14:20.

Debir, helgedom. 1. En kananeisk konungastad i Judas bergsbygd, förut kallad Kirjat-Sefer, bokstad, Jos. 15:15, och Kirjat-Sanna, palmbladstad, 15:49, eröfrades först af Josua, Jos. 10:38; 11:21, men återtogs af kananeerna; återvans på nytt af Otniel, Jos. 15:16 f.; Do. 1:11, och gafs åt presterna, Jos. 21:15. Af denna stadens särskilda namn vill man sluta, att här varit ett urgammalt säte för bokliga konster, och att kanske det feniciska alfabetet gått ut härifrån? Dess läge är omtvistadt. Somlige gissa på byn Doberie några timmar s. v. om Hebron; andre på ruinorten Dilbe närmare Hebron på höjden af en kulle med en springkälla, hvars vatten föres i en ledning till en dam eller cistern nere vid dess fot; jfr Jos. 15:19.

2. En stad nära Gilgal, Jos, 15:7.

3. Se Lodebar.

Debora. 1. Rebeckas amma eller sköterska, som följde henne till Kanaan. Hon uppnådde en ålder af omkring 150 år och såg tre generationer af den utvalda slägten växa upp. Hon blef isynnerhet efter Rebeckas död hedrad som en medlem af familjen och begrofs af Jakob nära Betel, 1 M. 24:59; 35:8.

2. Lappidots hustru, profetissa och domarinna i Israel, satt under »Deboras palmträd» mellan Rama och Betel, Do. 4:4 f. Hon uppmuntrade Barak till kamp emot Sisera, följde honom i striden och sjöng med honom en härlig segersång, Do. 5.

Dedan. 1. Raemas son, Kus' sonson, 1 M. 10:7; 1 Kr. 1:9.

2. Joksans son, Abraham sonson på Keturas sida, 1 M. 25:3; 1 Kr. 1:32. Af de bibelställen, der detta namn dessutom förekommer: Es. 21:13; Je. 25:23; 49:8; He. 25:13; 27:15, 20; 38:13, torde framgå, 1) att kusiten Dedan bodde södra Arabien vid Persiska viken, och att hans afkomlingar drefvo handel från den kusten på Palestina; 2) att abrahamiden Dedans afkomlingar förnämligast bodde i eller nära Edom, se Je. 49:8, och kanhända lefde af boskapsskötsel.

Deha, ett af de till Samaria öfverflyttade hednafolken, som ville förhindra Jerusalems återuppbyggande, Esr. 4:9; troligen de af Herodotus omtalade Daher, ett persiskt folk, hvars namn anses fortlefva i den persiska provinsen Daghestan s. o. om Kaspiska hafvet och kanske äfven Dakernas folk vid Donau.

Dekapolis, se Tio Städer.

Delila, en felisteisk qvinna, som intog Simsons hjerta och slutligen lyckades förråda honom, Do. 16:4 f.

Demas, en Pauli medarbetare, Filem. 24; Kol. 4:14, som sedermera fick kärlek till denna verlden och öfvergaf aposteln, 2 Tim. 4:10.

Demetrius. 1. En guldsmed i Efesus, som sysselsatte mycket folk med att förfärdiga små Dianatempel af silfver, och som stälde till upplopp mot Paulus för det han förstörde deras yrke, Ap. 19:24 f.

2. En kristen som lofordas i 3 jh. 12.

Derbe, en liten stad i sydöstra Lykaonien, som Paulus på sin första missionsresa i sällskap med Barnabas besökte, Ap. 14:6, 20; äfven på sin andra resa gjorde han ett besök här, 16:1. Från Derbe var Gajus, apostelns följeslagare på sista resan till Jerusalem, 20:4.

Desmoknappar, Es. 3:20, rättare: luktflaskor.

Diakon, se Tjenare.

Diamant, se Ädelstenar.

Diana, en qvinlig gudomlighet, som dyrkades ej blott i Efesus utan »i hela Asien och hela verlden», Ap. 19:27. De gamle grekernas Diana eller Artemis var månens och jagtens gudinna, en strängt jungfrulig gestalt med halfmåne på hufvudet och båge i handen, hvaremot den efesinska Diana, som mera påminte om Astarte, afbildades med många bröst såsom den alstrande naturkraften, hvadan ock hennes gudstjenst var förenad med otukt. Hennes berömda tempel låg utanför staden i närheten af åt gudinnan helgade fiskdammar (fruktbarhetens sinnebild, jfr Dagon). I templet förvarades hennes bild, som sades vara nedfallen från himmelen, Ap. 19:35. Sedan det gamla templet i Efesus blifvit 356 f. K., samma natt Alexander föddes, nedbrändt af Herostratus, som derigenom ville göra sig odödlig, så täflade alla asiatiska greker i att uppresa det ännu härligare. Af skönaste marmor, med tak af ceder, med altaren och bildverk af Greklands yppersta konstnärer, räknades det för ett af verldens sju underverk. Med små afbildningar i silfver af detta tempel dref guldsmeden Demetrius en indrägtig rörelse, v. 24.

Dibla, obekant ort vid öknen, He. 6:14. Fyra handskrifter läsa här Ribla, och skulle då afses en ort vid landets nordgräns.

Diblaim, se Gomer 2.

Dibon. 1. En moabitisk stad, 4 M. 21:30, som först tillföll Gads stam, 32:34, derföre kallad Dibon-Gad, 33:45; och sedan gafs åt rubeniterna, Jos. 13:17. I en senare tid tillhörde den åter moabiterna, Es. 15:2; Je. 48:22; kallas Dimon i Es. 15:9. Dess ruiner finnas under namnet Diban strax norr om Arnon. Det var här som man år 1868 påträffade moabiterkonungen Mesas segermonument, den s.k. moabitiska stenen. Se Mesa.

2. En stad i Juda, Ne. 11:25; kallas Dimona i Jos. 15:22.

Dikela, d. ä. palm, en af Joktans söner, 1 M. 10:27, en arabisk stam. Dill nämnes i Mat. 23:23 bland de kryddväxter, hvaraf fariseerne gåfvo tionde.

Dimna, se Rimmon 3.

Dimon, se Dibon 1.

Dimona, se Dibon 2.

Dina, Jakobs enda dotter, som inlät sig med kananeernas döttrar och kränktes af Sikem, 1 M. 34, följde sedan familjen till Egypten, 46:8, 15.

Dinhaba, 1 M. 36:32, den edomeiske konungen Belas stad.

Dionysius, bisittare i Areopagen, omvändes till tron genom Pauli predikan, Ap. 17:34; nämnes af traditionen såsom Atens förste biskop.

Diotrefes, 3 Jh. 9 f., en uppblåst man, som motarbetade aposteln Johannes och bemötte med köld och fiendskap de kringresande evangelisterna.

Disahab, en ort i öknen ö. om Jordan, 5 M. 1:1.

Disputera och tala, Es. 8:19, se Spådomskonst.

Djefvul, gr. diabolos, d. ä. åklagare. 1. Så kallas på många ställen i N. T. den förnämste af de onda andarna eller Satan, Guds motståndare och menniskornas förförare, som dels anklagar Gud hos menniskan, frestande henne att söka bättre lycka och frihet än hos Gud, 1 M. 3; Mat. 4:1 f., dels anklagar menniskan hos Gud, Job 1:6; Sa. 3:1; Lu. 22:31 Up. 12:10; »draken, den gamle ormen», Up. 20:2, som »bedrager hela verlden», 12:9, men som genom Kristus är öfvervunnen och utkastad, 10. Seger öfver honom är i lammets blod beskärd åt dem som icke älskat sitt lif allt intill döden, 11. Motsatsen till Guds barn är djefvulens barn, 1 Jh. 3:10, hvilka skola gå bort den eviga eld som är beredd för djefvulen och hans englar, Mat. 25:41 Up. 20:10; jfr Jh. 6:70, der förrädaren Judas kallas en djefvul.

2. Ordet djefvul står ofta i Sv. som öfversättning af det gr. daimon eller daimonion, hvarmed betecknas de onda andarne, som stå i tjenst hos sin öfverherre, djefvulen, »de onda andarnas öfverste», Mat. 9:34. Ordet daimon eller demon hade hos grekerna betydelsen af gudomligt väsende eller gudomlighet utan nödvändigt bibegrepp af något ondt. Så undrade filosoferna i Aten om Paulus predikade några »främmande gudar» (gr. demoner), då han predikade om Jesus, Ap. 17:18. Men de nytestamentlige författarne sjelfva använda alltid ordet i en ond bemärkelse. Paulus säger att hedningarne offra ej åt Gud utan åt demoner, 1 Kor. 10:20. Jakob säger att demonerne »tro men bäfva», 2:19, och enligt Mat. 8:29 f. förbida de med bäfvan den kommande domen. De tre första evangelierna meddela många berättelser om huru Jesus hotade menniskor som voro besatta, egentl. demoniserade, d. ä. sådana som hade demoner i sig, Lu. 8:27, eller en oren demons ande, 4:33. Dessa sjuka plågades jemmerligen af de onda andemagterna, sletos, vredos, kastades, beröfvades sina lemmars bruk och förståndets ljus, Lu. 4:35; 8:27 f.; 9:39 f., och voro tillochmed vådliga att nalkas, Mat. 8:28. Att här verkligen förelåg något annat än vanliga sjukdomar, synes tydligt af flera märkvärdiga drag i evangeliernas framställningar. De besatte skiljas ofta tydligen från de blott lekamligt sjuka, Mar. 1:32; Lu. 6:18; Mat. 4:24; och demonerna beskrifvas såsom i egen person talande med öfvermensklig kunskap och erkännande Jesus för att vara, ej blott hvad folket iallmänhet kallade honom, Davids son, utan rent ut Messias, Guds son, Mat. 8:29; Mar. 1:24; 5:7; Lu. 4:41 etc.; och slutligen märke man, att Kristus sjelf ej blott inför folkmassorna talar om de besatta såsom intagna af orena andar, utan att han just i sina enskilda samtal inom den förtrogna lärjungakretsen yttrar sig öfver vilkoren och medlen för dessa andars besegrande, Mat. 17:19 f. Jfr vidare Lu. 10:17 f. och Mat. 12:28 f., der han på det bestämdaste sätter sin magt öfver andarne i sammanhang med sin messianska karakter. Att äfven Johannes visste om denna ondskans magt, synes af hvad han säger om Judas (»Satan for in i honom»), Jh. 13:27. För öfrigt vittna alla fyra evangelierna derom, att Jesu fiender beskylde honom för att vara besatt, intagen af en ond ande eller demon, Mat. 9:34; 12:24; Mar. 3:22; Lu. 11:15; Jh. 7:20; 8:48 f.; 10:20, en anklagelse, som äfven hade drabbat Johannes Döparen, Mat. 11:18; Lu. 7:33.
Berättelserna om huru Jesus hotade de besatta och löste dem ur demonernas våld visa oss honom såsom andeverldens mägtige herre och öfverman. Märk Johannes' vittnesbörd i sitt första bref, 3:8, att just nedslåendet af djefvulens gerningar var ändamålet med Guds sons uppenbarelse. Jesus helade ej med trollformler eller hemliga medel såsom besvärjarne, utan med sin personlighets kraft, med sin heliga vilja och sitt mägtiga ord, och hänvisar sina lärjungar till de heliga krafter som gifvas åt den i bön och sjelftukt Gud hängifna själen, Mar. 9:29; Mat. 17:19 f.; en sinnesförfattning rakt motsatt det lättsinne, som helt mekaniskt begagnar Jesu namn som en trollformel, jfr Mat. 7:22; Ap. 19:13; Lu. 9:49.

3. På några ställen står i Sv. ordet djefvul för det eb. sair, bock, t.ex. 3 M. 17:7. Se Gastar.

Djup, Djuphet. Så kallas de stora underjordiska vattenförvaringsrummen, 1 M. 1:2; Job 38:16; Ps. 33:7. I bildspråket betecknas dermed stor nöd, djup ångest, såsom i Ps 42:8; 69:3. Outgrundligheten af Guds domar och rådslut afmålas på samma sätt, Ps. 36:7; 92:6; Ro. 11:33. Satans djupheter hos irrlärarne i Tyatira, Up. 2:24, stå i motsats till Guds djuphet, 1 Kor. 2:10. I Ro. 10:7 menas med djupet underjordens afgrunder, ett citat från 5 M. 30:12, 13.

Djur. God gjorde menniskan till herre öfver alla djur, Ps. 8:7 f., att efter deras olika beskaffenhet benämna, behandla och använda dem, 1 M. 1:26; 2:19. Detta herravälde fann likväl Gud nödigt att inskränka och reglera med vissa stadganden, som dels afsågo djurens skonande och bevarande, dels voro rigtade mot åtskilliga hedniska sedvänjor, 2 M. 20:10; 23:11 f.; 34:26; 3 M. 19:19:22:24, 28; 25:7; 5 M. 22:4 f.; 25:4. Skriften framhåller ofta, huru äfven djuren stå under den himmelske fadrens kärleksfulla vård, såsom de äfven i likhet med menniskorna äro förgängelsen underkastade och längta efter uppenbarelsen af Guds barns härliga frihet, Job 39:3; Mat. 6:26; Ro. 8:19. Icke en enda af sparfvarna är förgäten inför Gud, Lu. 12:6. Och i det stora Nineve var det icke blott de hundratusen menniskobarnen utan ock de många djuren som Herren ömmade för, Jon. 4:11. Både menniskor och djur hjelper den allbarmhertige, Ps. 36:7. Äfven med djuren gjorde Herren efter floden ett evigt förbund, 1 M. 9:12, och bågen i skyn skulle erinra honom äfven derom, v. 16. Och äfven djuren hafva löfte om förlossning, Es. 11:6 f.; 65:25; Ro. 8:21. Olika djur stå ofta för att beteckna hedniska folk, konungar, riken eller enskilda personer, allt efter deras olika beskaffenhet. Se t.ex. Es. 27:1; Ps. 74:19; 2 Pe. 2:22. Så kallas ock Satan ´den gamle ormen´, Up. 12:9; 20:2; jfr 1 M. 3; Jh. 8:44; 2 Kor. 11:3. Och såsom djur framställas hos Daniel, 7; 8, de mot Guds rike fiendtliga verldsmagterna, hvilkas gudstridiga och antikristiska tendenser på nytt visa sig för Johannes i det från afgrunden uppstigande vilddjuret, Up. 11:7; 13:2; 17:17. Det andra vilddjuret af jorden, 13:11, eller ´den falske profeten', 16:13, som förhåller sig till det första djuret ungefär som den hel. anden till Kristus, 13:12, är väl en andlig magt, ben ställer sig helt i det djuriskas tjenst. De i He. 1:5 etc., Up. 4:6; 5:6; 7:11 omtalade djur beteckna ej, som hos Daniel, den gudafiendtliga affallna verlden, utan skapelsen, återstäld till dess ursprungliga fullkomlighet. Hesekiels 4 djur tjena till Guds härlighets uppenbarande, och djuren i Uppenbarelseboken falla ned och tillbedja.
Om rena och orena djur, se Oren.

Dodai, ahohiten, en af befälhafvarne i Davids här, 1 Kr. 27:4.

Dodanim, 1 M. 10:4, en folkstam af Javans afkomlingar. Man gissar på illyrierna, andra åter på ön Rodus, efter eb. 1 Kr. 1:7, Rodanim.

Dodo. 1. En betlehemit, Elhanans. fader, 2 S. 23:24.

2. Dodo, ahohiten, fader till Eleasar, en af Davids hjeltar, 1 Kr. 11:12; i 2 S. 23:9 kallad Dodi; kanske dens. s. Dodai, 1 Kr. 27:4.

Doeg, en edome, uppsyningsman öfver Sauls herdar, var just i Nob, »instängd för Herren», d. ä. vid stiftshyddan, kanske för befarad spetelska (3 M. 13:4), då Abimelek gaf David Goliats svärd. Doeg yppade detta för Saul och åtog sig att förgöra presterna Nob, med deras familjer, tillsamman 85 personer, jemte all deras egendom, 1 S. 21:7; 22:9, 18; Ps. 52.

Dofka och Alus, två af lägerställena i ökenvandringen, mellan Sin och Refidim, 4 M 33:12 f.

Doket eller slöjan, 1 M. 38:19, är ännu i dag så väl som i forntiden ett af fruntimmersklädselns tillbehör i österlandet, och det är kanske ej orätt att säga, att dess bruk i bibelns länder är senare tider långt strängare iakttaget än hvad förhållandet var under G. T:s tider; detta tillföljd af de noggranna föreskrifterna i Koran, muhammedanernas bibel. Den förbjuder qvinnan att visa sig obeslöjad för andra än sina närmaste slägtingar. Det är derföre något mycket besynnerligt, anblicken af en mängd qvinnor i österlandet, antingen ute på promenad, eller sittande t.ex. kring grafvarna. Från topp till tå äro de höljda i dessa vida skynken eller mantlar, som ingenstädes låta skönja något af den qvinliga gestalten. Muhammedanskorna bära slöjor af randigt tyg, mörkrödt, blått eller brunt, de förnämare af röd- och gul- randigt siden; de kristna och judiska qvinnorna hafva slöjor af hvitt tyg, som bäst kunna liknas vid stora lakan. För ansigtet hafva muhammedanskorna (och ibland äfven de andra) en särskildt liten tunn slöja af gredelint muslin eller dylikt, genom hvilket de se mycket bra sjelfva utan att dock ses af andra. Innan man blifver van vid anblicken af dessa gestalter, tycker man sig se bara spöken. De drusiska qvinnorna på Libanon svepa sig i svarta slöjor, som de äfven draga öfver ansigtet, men så att de lemna ena öfre hörnet med ett öga obetäckt. I de äldre tiderna synes det som om slöjans bruk varit inskränkt till vissa särskilda tillfällen, då man ville anlägga en extra prydnad, Hö. 4:1 f.; 6:6 (Sv. 'lockar'); 5:7 ('hufvudkläde'). Bruden fördes beslöjad till sin man, jfr 1 M. 24:65 (Sv. mantel); 29:25. Stundom kanske slöjan togs i oren afsigt. 1 M. 38:14. Jfr Hö. 1:7 (Melin). Att för öfrigt slöjans bruk ej var så allmänt, torde kunna slutas af berättelserna i 1 M. 12:14; 24:16; 29:6, 10 f. Bland judarne i N. T:s tid synes det varit bruket att qvinnorna höljde sitt hufvud vid gudstjensten. Då Paulus i 1 Kor. 11:10 säger att qvinnan bör hafva »en magt på hufvudet» för englarnas skull, så syftar han kanske på slöjan den hon bär såsom sinnebild af mannens magt; »för att icke gifva anstöt åt de himmelska väsen, i hvilkas åsyn de kristne fira sin gudstjenst» (Mel.), eller skulle möjligen med englarne afses vissa personer inom de kristna församlingarne, som hade en syssla motsvarande den som innehades af den s.k. scheliach zibbur? (Win.) Se Synagogor.

Domare. 1. Domare i egentlig mening, rättvisans skipare, tillsattes af Mose på Jetros inrådan, se 2 M. 18:13 f. Derefter gifvas vidare förordningar derom såväl som domareregler i 5 M. 16:18; 2 Kr 19:5 f. Se Rättvisa.

2. Domare i den vidsträcktare bemärkelsen af styresmän kallades de hjeltar och befriare, hvilka under de oroliga tiderna från Josuas död till konungadömets införande gång efter annan uppväcktes af Herren till att styra och hjelpa det under fiendehand lidande folket. Domaretidens villervalla och nöd och domarenas verksamhet skildras korteligen i Do. 2:10 f. sålunda, att då Josua och hans samtida gått bort, kom ett annat slägte upp som icke kände Herren eller det verk han för Israel hade gjort; och Israels barn öfvergåfvo Herren och tjenade Baal och Astarte, och Herrens vrede upptändes, och han gaf dem i plundrares hand, och hvart de vände sig, var Herren emot dem. Då lät Herren domare uppstå som räddade dem ur deras plundrares hand, ty Herren bevektes till förbarmande af deras suckar; och Herren halp dem, så länge domaren lefde. Men när domaren dog, vände de tillbaka och blefvo än mera förderfvade än deras fäder och afstodo icke från sina onda gerningar, så att Herrens vrede än svårare tändes emot Israel. Denna tidens tygellöshet och oreda målas flere gånger helt betecknande med de orden: »På den tiden var ingen konung i Israel; hvar och en gjorde hvad honom syntes godt vara». Do. 17:6; 18:1; 19:5; 21:25. Domarena utöfvade ej egentlig konungamagt (Abimelek, Do. 9, var ett undantag); de hade ingen rätt till jord eller folk och lemnade ej heller sin myndighet i arf, Do. 8:22 f. Deras kallelse var personlig, och blott såsom utomordentligt kallade af Jehova, Israels rätte Herre, utöfvade de sin myndighet för den tid och den ort han dem anvisade. Och denna myndighet omfattade dels rättvisans skipande, domareverksamhet egentlig mening, Do. 4:4 f.; 1 S. 7:15 f.; 8:1 f., dels mera direkt regeringsverksamhet, Do. 10:2 f.; 12:8 f. Begynnelsen af domarens verksamhet var vanligtvis en hastig militärisk anryckning mot den fiende som för tillfället plågade landet; efter vunnen seger dömde domaren landet till sin död. Se t.ex. Do. 10:8, 18; 11:32; 12:7. Vidare är att märka, att de fleste af domarena styrde blott vissa delar af landet; stammarne hade ännu ej växt samman till ett enda folk. Jefta var gileaditernas ledare och förde tillochmed efter sin seger öfver Ammon en blodig kamp mot Efraim, 12:1 f. Debora och Barak följdes blott af en del stammar; Ruben, Gilead, Dan och Aser tadlas för sitt uteblifvande, 5:14 f. Gideon erkändes ej af efraimiterna, 8:1, o. s. v. Mot slutet af domaretiden framstå domarena mera såsom endast förvaltande de borgerliga angelägenheterna, utan att sjelfva deltaga i härfärderna. Så t.ex. Eli och Samuel. Man har jemfört de israelitiska domarenas ställning och namn (eb. schofet, domare) med de s.k. suffeternas i Kartago, embetsmän, hvilkas myndighet ungefär liknade konsulernas i Rom, och hvilka äfven af Livius på ett ställe kallas »domare», samt med de af Josefus omtalade dikastai d. ä. domare, hvilka i sjette seklet f. K. en tid regerade i Tyrus. Domarenas antal räknar man till 14 eller 55, allt efter som Samgar, hvilken ej kallas domare, tages med i räkningen eller ej. Deras ordning och deras verksamhetstid synes af följande tabell:

Träldom under Kusan Ris., Do. 3:8, 8 år
1. Otniel, 3:9 f., domare i 40 »
Träldom under Moab, 3:14, 18 »
2. Ehud, domare; Lugn, 3:30, 80 »
Samgar, 3:31.
Träldom under Jabin, 4:2 f. 20 »
3, 4. Debora, Barak, 4:4 f.
Lugn, 5:31, 40 »
Träldom under Midjan, 6:1, 7 »
5. Gideon, 8:28 40 »
6. Abimelek, »konung», 9:6, 22, 3 »
7. Tola, 10:2, 23 »
8. Jair, 10:3, 22 »
Träldom under felisteer och
ammoniter, 10:8 18 »
9. Jeftah, 12:7, 6 »
10. Ibzan, 12:9, 7 »
12. Elon, 12:11, 10 »
12. Abdon, 12:14, 8 »
Träldom under felisteerna, 13:1, 40 »
13. Simson, 15:20, 20 »
Öfverstepresten Eli »dömde
Israel i 40 »», 1 S. 4:18, 40 »
14. »Samuel dömde Israel så
länge han lefde», 1 S. 7:15,

?

De här anförda talen utgöra tillsamman summan 450, hvilken räkning också »nöter oss i den antagna läsarten Ap. 13:20, »vid pass 450 år gaf han dem domare till profeten Samuel». Denna Pauli beräkning som ock på ett ungefär följes af Josefus, strider emellertid mot 1 K. 6:1, om att tiden mellan utgången ur Egypten och Salomos fjerde år var 480 år, ty om af dessa 480 år borttagas 450 för domaretiden, så återstå allenast 30, men hvar får man då in ökenvandringens 40 år, Samuels och Sauls regeringsår, Davids 40 regeringsår samt de 4 första af Salomos regering? Bland de många olika förslagen att lösa denna svårighet må blott nämnas ett, nemligen det antagandet, att flere af de i domareboken omnämda träldomsperioder och domare varit mer eller mindre till tiden sammanfallande, så att ehuru årtalen för dessa perioder, om de räknas efter hvarandra, gifva den
större summa som Paulus anför, de dock sjelfva verket måste uppfattas som ingående i hvarandra, men i hvad mån kan ingen säga. Enligt Do. 11:26 hade från ökenvandringens slut till Jeftas tid förflutit 300 år, och efter Jeftas tid måste man, mena somlige, enligt uppgiften i Do. 10:7, antaga att olika fiender samtidigt infallit i olika delar af landet, och att flere domare verkat samtidigt, och på detta sätt inskränka de Domarebokens händelser till en tidrymd af något öfver 300 år. Härvid anför man ock, att de bästa läsarterna i Ap. 13:19, 20 föra talet 450 ifrån v. 20 in i v. 19, så att dessa »ungefär 450 år» ej skulle afse domaretiden, utan »omfatta hela tiden för vistelsen i Egypten, ökenvandringen och Kanaans intagande». (!) Se Waldenstr., Ap. 13:19.

Domareboken, som framställer det israelitiska folkets historia under domarenas tid, från Josuas död till öfverstepresten och domaren Eli, meddelar kap. 1 - 16 domarenas verksamhet och i kap. 17 - 21 åtskilliga skildringar af tillståndet i landet. Om tiden för dess författande äro meningarne skilda. Af Do. 1:21, jfrdt med 17:6; 18:1; 21:25 drager man den slutsatsen, att den skrifvits i början af konungatiden, innan David intagit Zions borg. Af 18:30, der det talas om de nordliga daniternas bortförande i fångenskapen, synes det som om den skrifvits efter Tiglat-Pilesers infall i norra Palestina omkring 740 f. K., 2 K. 15:29. Se Melin till Do. 18:30. Judarne uppgifva Samuel såsom författaren.

Domedag, domens dag, Mat. 10:15; 2 P. 2:9; 1 Jh. 4:17, Herrens stora dag, Zef. 1:14, vredens dag, Ps. 110:5; Zef. 1:15; Ro. 2:5; Up. 6:17, då Gud efter denna tidens slut skall genom Kristus döma all verlden, Ap. 17:31, då Kristus skall blifva förklarad i sina helgon och beundrad i dem som tro, och Guds rättfärdighet skall få alla sina fordringar uppfylda, Ro. 2:5. De som hafva gjort väl skola framgå till lifvets uppståndelse, och de som hafva gjort illa, till domens uppståndelse. Se vidare Pr. 11:9; Da. 12:2; Mat. 12:36; 25:31 f.; Jh. 5:22; Ro. 14:10 f.; 2 Kor. 5: l0; 2 Tes. 1:7 f.; 2 P. 3:7 Up 20:12 f.

Domen, Mat. 5:21, se Rättvisa.

Domplatsen, se Aten.

Dop, Döpelse. Flerestädes i G. T. omnämnes tvagning i vatten* såsom en ceremoni som medföljde eller betecknade själens rening från synden och hängifvenhet åt Gud. Se 1 M. 35:2; 2 M. 19:10; 3 M. 8:6; 16:4; 17:16; Mar. 7:4; Eb. 9:10; (jfr om vattenösningen i 1 S. 7:6); samt löftena Es. 4:4; He. 36:25; Sak. 13:1. En sådan yttre reningssymnbol var också Johannes-dopet, Lu. 3:3 f., »sinnesändringens döpelse till syndernas förlåtelse». »Och till honom» utgick hela judiska landet och alle Jerusalems invånare och döptes af honom i floden Jordan, bekännande sina synder», Mar. 1:5; Mat. 3:5; Lu. 3:3; Jh 1:33. Så kom äfven Herren Jesus och vardt döpt i Jordan, och vid det han bad, öppnades himmelen, och anden kom ned öfver honom i dufvogestalt, Lu. 3:21 f. Nu började Jesus att göra flera lärjungar och döpa flera genom lärjungarne än Johannes, Jh. 4:1 f. Och slutligen gaf han efter uppståndelsen på ett berg i Galileen de elfva sitt stora missionsuppdrag: » Gån ut och gören alla folk till lärjungar och döpen dem till fadrens, sonens och den helige andens namn», Mat. 28:19. Om huru apostlarne följde dopbefallningen och huru de betraktade dopet, jemföre man sådana ställen som Ap. 2:38; 9:17 f.; 10:44 f.; 22:16; Ro. 6:3 f.; Kol. 2:12; 1 P. 3:21. Om familjers dop se Ap. 16:15 (Lydia), 33 (fångvaktaren) och 1 Kor. 1:16 (Stefanas).
»Att dopet i begynnelsen», säger Hagenbach, »förrättades i det fria, i floder eller dammar och genom neddoppning, är bekant af N. T:s historia. Längre fram inrättades stora dopfuntar och dopkapell (baptisterier). I det den som döptes, nedsteg i flera trappsteg i vattenbehållaren och derefter med hela kroppen doppades under vattnet, trädde bilden af »begrafningen till Kristi död» och »återuppståndelsen ur grafven» med all magt för själen, något som vid den senare införda bestänkningen allt för mycket trädde tillbaka.» (Kyrkohist. I, XIX, p. 289).

* Genom badning, begjutning, bestänkning o. s. v., hvilket allt kalls baptismos (döpelse) i Eb. 9:10; jfr Mar. 7 4.

Så ock Neander, Kurtz m. fl: Andre mena, att neddoppning väl svårligen kunde medhinnas med de 3000 i Ap. 2:41, och att dopet äfven torde kunnat ske genom endast partiel badning, t. ex af hufvudet, genom bestänkning eller begjutning, såsom presternas tvagning i tvättekaret (2 Kr. 4:6) var en tvagning af händer och fötter, jfr 2 M. 40:31, 32, och såsom tvagning genom bestänkning omtalas i 4 M. 19 etc.*
Dop för de döda, 1 Kor 15:29, betecknar kanske ett ställföreträdande dop, hvilket någon öfvertog iställetför en troende vän, som dött innan han hunnit komma till dop, men hvilken man trodde skulle genom detta honom tillräknade dop blifva försäkrad om delaktighet de rättfärdigas uppståndelse. (Så Melin, Meyer m.fl.). Andre annorlunda.
Dop i helig ande och i eld, Mat. 3:11; Lu. 3:16, anses syfta på andens utgjutelse på pingstdagen med andegåfvor och eldtungor, Ap. 2 eller på evangelii dömande och renande kraft, till salighet för dem som tro och till hämd öfver dem som stå emot, 1 P. 4:12; 2 Tes. 1:8; Mal. 3:2 f.; 1 Kor. 3:13 f.
* Man anför ock att den tvagning judarne förrättade då de kommo från torget, Mar. 7:4, son i den vanliga texten uttryckes med baptizo (doppa) i de två bästa läsarterna, Sin, och Vat., uttryckes med rantizo (bestänka). Jfr äfven 14:20, grek.

Dor, enligt Josefus den sydligaste af feniciernas kolonier, nämnes i Jos. 11:2 som en kananeisk konungastad som anvisades åt Manasses stam, 12:23; 17:11. De gjorde staden först endast skattskyldig, Do. 1:27 f., men intogo den sedermera, 1 Kr. 7:29. Salomo hade här stationerat en af sina befallningsmän, 1 K. 4:11. Dor, hvaraf nu endast finnas ruiner qvar nära den lilla byn Tantura vid Medelhafvet mellan Cesarea och Karmel, med lemningar af torn, talrika stenbrott och en mängd grafkamrar, var fordom högeligen prisadt som rik fyndort för purpursnäckor och var under romaretiden biskopssäte. Sannolikt är det kustlandet kring Dor, som på några ställen kallas Nafat-Dor eller Nafot-Dor, d. ä. Dors höjd 1. höjder, Jos. 11:2:12:23; 1 K. 4:11.

Dorkas, se Tabita.

Dotan, der Josef såldes af sina bröder, 1 M. 37:17, och der Herren på Elisas bön slog syrierna med blindhet 2 K. 6:13, låg vid stora karavanvägen från Syrien till Egypten ett par mil n. om Nablus. Just der fann Robinson en grön kulle med ruiner, benämd Dotân.

Dotter. Detta ord begagnas i skriften äfven om qvinliga afkomlingar iallmänhet, 1 M. 36:2; t.ex. en »Abrahams dotter», Lu. 13:16; vidare om den qvinliga befolkningen i ett land eller en stad, 2 S. 1:20; t.ex. »Jerusalems döttrar», Lu. 23:28; om städer iallmänhet, och isynnerhet om mindre städer eller byar, i deras underordnade ställning till »moderstaden». Så läsa vi t.ex. om Zions dotter, dottren Babel o. s. v., Es. 10:32; 23:12; Ps. 137:8; vidare om »Hebron och dess döttrar», d. ä. de till Hebron hörande småstäder eller köpingar, 4 M. 21:25, hvaremot t.ex. den stora staden Abel kallas en »moder i Israel» i 2 S. 20:19. Slutligen må anmärkas, att ordet dotter, likasom son, begagnas i allmännare bemärkelse af tillhörighet, likhet eller dylikt; så t.ex. kallas i 1 M. 49:22 grenen för trädets son, och qvistarna dess. döttrar (eb.). Så läsa vi om »sångens. döttrar», Pre. 12:4, d. ä. tonerna eller melodierna e. d.; och i Ps. 17:8 kallas ögonstenen i eb. »den lilla menniskan, ögats dotter». En dålig qvinna kallas en »Belials dotter», 1 S. 1:16, o. s. v.

Drake. Det eb. tan, något vildt djur som bor i öknen; man har gissat på schakalen, hvars hemska tjut synes. vara åsyftadt i Mi. 1:8. Jfr Job 30:29; Kl. 4:3; Je. 9:11 m.fl. Ordet tannîn, som också är återgifvet med drake, synes beteckna stora hafsvidunder, gräsliga ormar eller något dylikt, 5 M. 32:33; Je. 51:34; Ps. 91:13; Es. 27:1. På några ställen torde krokodilen åsyftas, Es. 51:9; He. 29:3. Äfven i 1 M. 1:21 står för hvalar i grundt. tannîn. »Den store draken»: så kallas djefvulen i Up. 12:9.

Draf, hvarmed den förlorade sonen önskade att få stilla sin hunger, Lu. 15:16, fruktskidorna af ett i Syrien och Mindre Asien växande resligt träd af ärtväxternas familj, Ceratonia siliqua, med mörkgröna blad, röda blomklasar och ärtskidor af 6 - 10 tums längd och 1 tums bredd, hvilka åtos af kreatur och af fattigt folk. De ätas ännu rätt mycket i Palestina. Smaken är sötaktig men något träaktig och kärf. Folktron sade att Johannes Döparen brukade äta dessa skidor, hvarföre ock trädet blef kalladt Johannesbrödträdet.

Drakekällan, vid Jerusalems vestra mur, kanske något källdrag kring Gihonsdammarne; se Gihon, 2.

Drickoffer, 1 M. 35:14, ett efter spisoffrets storlek afpassadt mått af vin, som vid brännoffren utgöts på brännofferaltaret, 2 M. 29:40; 3 M. 23:18; 4 M. 15:5, 7, l0; Joel 5:9, 13. Drickoffrets betydelse torde varit dens. s. spisoffrets, att afbilda de helighetens frukter som Gud äskar. Afgudadyrkarne offrade äfven drickoffer, stundom af blod, det de sedan sjelfva drucko, Ps. 16:4; Sa. 9:7; jfr Es. 57:6; 65:11; Je. 7:18; He. 20:28.

Drufvor, se Vinträd.

Drusilla, yngsta dottren af Herodes Agrippa I och syster till den yngre Agrippa och Berenice, en skön men lättsinnig qvinna; var först förlofvad med Epifanes, son till konung Antiokus af Commagene, men då han vägrade att låta omskära sig, öfvergaf hon honom och gifte sig med konung Azizus af Emesa. Sedermera lät hon sig af Simon Magern förledas att öfvergifva sin make och gifva sig åt Felix. Det var inför detta par som Paulus höll sitt bestraffande tal, Ap. 24:24. Drusilla omkom jemte sin späde son Agrippa vid Vesuvii utbrott år 79 e. K.

Drycker, starka, se Vin.

Dråp, se Mord.

Drägg, den tjocka bottensatsen, som samlar sig på botten af vinkärl. Vin utan drägg, Es. 25:6, efter eb. »siladt dräggvin », sådant som länge stått på dräggen och vunnit i styrka och derefter silats rent. Å andra sidan användes uttrycket: »att ligga på sin drägg» om dem som lefva i köttslig säkerhet, Je. 48:11; Zef. 1:12. Guds vredeskalk skola de ogudaktige dricka allt intill dräggen, Ps. 75:9; Es. 51:17.

Drängaskändare eller sodomiter, 1 M. 19:5, voro af lagen dömde, 3 M. 18:22; 20:13; men funnos dock sjelfva Jerusalem, 1 K. 14:24 (roffare); 2 K. 23:7; så väl som i grannländerna, Job 36:14. Jfr Ro. 1:27; 1 Kor. 6:9, 10; 1 Tim. 1:10.

Drätsel, 2 K. 18:15, de för allmänna behof sammanskjutna medel, såsom tempelbyggnadskassan, Esr. 2:69.

Drömmar lade österländingarne och särskildt judarne stor vigt på. Man ser det af Faraos (1 M. 41) och Nebukadnezars historia; Jobs bok betraktar dem som ett synnerligt Guds uppenbarelsesätt, Job 4:13; 7:14. »Ty på ett sätt talar Gud, på tvenne; men man aktar icke derpå. I drömmen och nattlig syn, när sömnen faller tung på menniskan, när hon har insomnat på sitt läger, då öppnar han menniskans öra och sätter inseglet på sin varning till dem för att afvända menniskan ifrån hennes dåd och borttaga ifrån mannen hans högmod», 33:14 - 17. Så uppenbarade sig Gud för personer utom Israel, såsom Abimelek,. 1 M. 20:3 f., och sammalunda ej sällan för personer inom förbundsfolket, 1 M. 28:12 f.; 1 S. 28:6; Mat. 1:20 Att tyda drömmar nämnes som en särskild Guds gåfva, Da. 1:17. Men allt drömtyderi, som ledde ifrån Jehova till afgudar, var ett brott, som straffades med döden, 5 M. 13:1 f. Men ej blott uti rent drömmande tillstånd, utan äfven uti det halfslumrande tillstånd som kallas dvala eller syn, med inre klarsynthet och yttre vanmagt, blefvo vissa menniskor delaktiga af öfvernaturliga uppenbarelser, 1 M. 15:12 f.; Ap. 10:10; 22:17:2 Kor. 12:1 f.; jfr äfven 1 M. 2:21 f.; Da. 7:2; 8:2; 10:8, 16; äfven Bileam, 4 M. 24:4, 16. Jfr Herrens ord 4 M. 12:6, »Om någon är ibland eder en profet, för honom vill jag, Herren, uppenbara mig i en syn, eller i en dröm vill jag tala med honom.» Man har anmärkt att denna formen af Guds uppenbarelse för sina utvalda tjenare hör till deras första, ofullkomligare utvecklingsperioder, Joel 2:28. Jfr Ap. 27:23.

Dubbelkula, 1 M. 23:9, eb. Makpela, den grotta och åker, som Abraham för 400 silfversiklar köpte af Efron, Zohars son, till familjegraf. Här begrofs först Sara, 1 M. 23, sedan Abraham, Isak och Rebecka, Lea och Jakob, 25:9 f.; 49:31; 50:13.

Dudaim, se Alrunor.

Dufvan, ett rent djur efter lagen, användes till offer, isynnerhet af fattigt folk, 1 M. 15:9; 3 M. 5:7; 12:6 f.; Lu. 2:24. Dufvan, oskuldens och renhetens sinnebild, 4 M. 6:10; Hö. 5:2, 12; Mat. 10:16 (jfr smeknamnet »min dufva», Hö. 2:14), någon gång en bild af fåkunnighet, Os. 7:11, var fridsbudbäraren från Gud efter floden, 1 M. 8:11, och i hennes gestalt nedsväfvade anden öfver Jesus efter dopet Jordan, Mat. 3:16; Lu. 3:22. Hedningarne skola en gång skynda sig till Gud som dufvorna flyga till sina galler eller bon, Es. 60:8. »Den stumma dufvan i fjerran land», namnet på en sång eller melodi, Ps. 56:1.

Dufvoträck var under Samarias belägring af syrierna ett födoämne, som betalades dyrt, ända till 5 silfversiklar för 1/4 kab (eller ung. ½ liter), 2 K. 6:25. Somlige mena att dermed skulle förstås något tarfligt födoämne ur växtriket, som fått detta namn. Under en hungersnöd i England år 1316 åt man enligt en gammal krönika sådana saker som hundar, möss och dufvoträck.

Duma. 1. En son till Ismael, 1 M. 25:14; 1 Kr. 1:30; namnet erinrar om orten »Dumat el-djandel» (Duma det klippiga), äfven kalladt »det syriska Duma», i östra Havran på gränsen mellan Arabien och Syriska öknen.

2. Stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:52; ruiner vid Daume s. om Hebron.

3. I Es. 21:11 afses kanske en ort i Edom, eller dets. s. Duma 1?

Dunder och blixt, uppenbarelser af Guds magt, 2 M. 19:16; 1 S. 2:10; Ps. 18:13 f., inträffade sällan under de heta månaderna, Maj September, hvarföre sådant i 1 S. 12:17 var ett bevis på Guds vrede. Jfr Job 37,:1 f; 40:4; Jer. 10:13.

Dyngporten eller Dyporten, en af Jerusalems portar, Ne. 2:13; 3:13; 12:31, kanske dens. s. Tegelporten eller Lerskärfsporten, Je. 19:2.

Dö, Död. Dessa ord förekomma i flera olika bemärkelser:1) om den lekamliga döden, kroppens skilsmessa från själen och återgång till stoftet, Jh. 11:14:1 M. 3:19; Pre. 12:7; 1 Kor. 15:21; vidare 2) den andliga döden, i öfverträdelser och synder, Ef. 2:1; 1 Jh. 3:14; 2 Kor. 7:10; Jh. 5:24; för det tredje 3) den slutliga bortkastelsen från Guds ansigte den tillkommande verlden, Ro. 1:32; 8:13; Jh. 6:50; 11:26; kallas också den »andra döden», Up. 2:11; 20:6. På några ställen tyckas dessa betydelser öfvergå i hvarandra, ss. i Ro. 5:12; 6:16; 7:24; 8:2 etc.; 4) Stundom beteckna orden en svår lifsfara, 2 Kor. 1:10; 4:11, eller svåra lidanden, 2 Kor. 4:12, jfr 1 Kor. 15:31, »jag dör hvar dag», och 2 Kor. 6:9; 5) i öfverförd bemärkelse om fullkomlig andlig vannmagt, t.ex. jag vardt död», Ro. 7:10; jfr Up. 3:2; eller 6) om afbrytande af all förbindelse med någon eller något, tex. dö ifrån lagen», Ga. 2:19; Ro. 7:6; från synden», Ro. 6:2; »från verldens grundläror», Kol. 2:20; jfr Ro. 6:8. Sålunda heter det om de kristne en mening, att de »voro döde», Ef. 2:1, och i en annan mening att de »äro döde», Kol 3:3. Det förra efter mom. 2), det senare efter mom. 6). Jfr Ro. 6:11.
Om saker användes ordet död i betydelsen af kraftlös eller overksam; sålunda talas om en död tro, Ja. 2:17 etc., och så säges synden vara död, innan budordet kommer, Ro. 7:8; om »döda gerningar», se Eb. 6:1:9:14.
Döden står på några ställen liktydigt med dödsriket, 1 Kor. 15:55; Up. 1:18; 20:13.

Döda hafvet, se Salthafvet.

Dödsriket, se Helvete.

Döpelse, se Dop.

Dörrvaktare. Såsom sådana tjenstgjorde en del af leviterna i templet och hade vakthållningen om natten. David bestämde deras antal till 4000, 1 Kr. 23:5. Några tro att det är de som åsyftas i Ps. 134. Jfr 2 Kr. 23:4.

The above contents can be inspected in scanned images: 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_cd.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free