- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord E

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Dictionaries, Reference, Language, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

E

Ebal, ett berg strax norr om Sikem, midt emot Gerissim, på hvilket Josua efter Ajs eröfring, enligt Guds befallning genom Mose, 5 M. 27:2 f., byggde ett altare af ohuggna stenar hvarpå offrades brännoffer och tackoffer, samt uppreste stora stenar, hvilka beströkos med kalk, och på hvilka inristades lagens ord, Jos. 8:30 f. Härifrån uttalades af sex af Israels stammar förbannelsens hotelser, medan välsignelsens löften utropades från berget Gerissim, 5 M. 11:29; 27:12 f.; Jos. 8:33 f. Berget Ebal, hvilket man har till höger, då man från Jerusalem kommer in i Sikemsdalen, heter nu Djebel Sulemije. Det höjer sig omkring 300 mr öfver dalen och erbjuder en vidsträckt utsigt.

Ebedmelek, den etiopen, en hofman hos konung Zedekia, räddade profeten Jeremia från att hungra ihjel och fick sedan af Herren sitt lif såsoms ett byte, Je. 38:6 f.; 39:15 f. Jfr Mat. l0:41.

Ebeneser, se Hjelpostenen.

Eber (d. ä. »på andra sidan» eller »bortom»), Selahs son, sonsonsson till Sem, som kallas stamfader för alla Ebers barn; födde Peleg och Joktan, 1 M. 10:21 f.; Lu. 3:35.
I 4 M. 24:24 står Eber såsom beteckning för ett folk, sannolikt stammarne på andra sidan Evfrat.

Ebreer, d. ä. »invandrare», »komne från andra sidan», var det nationalnamn, hvarunder israeliterna voro kända af andra folkslag; se t.ex. 1 M. 40:15; 1 S. 4:6 f.; Jon. 1:9. Redan Abraham kallas ebreen i 1 M. 14:13 (Sv. utlänning). Mose fick befallning af herren att frambära till Farao ett budskap från »ebreernas Gud», 2 M. 3:18; 5:3; 7:16; 9:1, 13. Jfr uttrycken 1 M. 43:32; 2 M. 21:2; Je. 34:9, 14, der benämningen ebreisk står i motsats till hedniska folk. Som undantag må märkas 1 S. 13:3, 7; 14:21.
I Ap. 6:1 betecknas med ebreer de palestinensiske judekristne som talade (ebreiska eller) arameiska. i motsats till de »hellenistiske», hvilka talade grekiska.
Det gammaltestamentliga språkbruket åter är det Paulus följer, då han 2 Kor. 11:22 och Fil. 3:5 utmärker sig sjelf som en »ebre af ebreer», d. ä. af ren israelitisk härkomst.
Uttrycket »ebreiskan» eller »ebreiska språket», såsom benämning för judarnas gamla språk, finnes emellertid icke G. T.; det gamla ebreiska språket kallas der »Kanaans språk», Es. 19:18, eller »judiska», 2 K. 18:26; Ne. 13:24. Deremot, hvarest språkbenämningen »ebreiska» förekommer i N. T., afses dermed vanligen den arameiska landsdialekten, som i de sista seklen f. K. så småningom undanträngde ebreiskan, och som vanligen kallas »syro-kaldeiska». Sådana arameiska språkformer är det som kallas ebreiska Jh. 5:2; 19:13, 17. I Up. 9:11 och 16:16 är det dock fornebreiska ordbildningar som så benämnas.

Ebreerbrefvet lemnar oss sjelf ingen upplysning om hvem dess författare var, om orten hvarifrån det skrefs, eller om hvilka de voro som det var ämnadt för. Följaktligen hafva också öfver dessa frågor de skildaste meningar gjort sig gällande. Ett är tydligt: dess syfte är att stadfästa ebreiska kristne i deras tro och varna dem för affall. För detta ändamål lägger det sig isynnerhet vinning om att visa det Kristi evangelium gifver oändligt mycket mera än den gammaltestamentliga tempeltjensten. De från judendomen till Kristus omvände ledo af förföljande judars bitterhet, frestades till affail och återgång, kände sig kanske åter dragna till judendomens rika ceremonitjenst, eller kanske tryckte dem den sorgliga tanken att all denna Zions härlighet skulle snart falla omkull och försvinna. Ebreerbrefvets författare möter dem på deras egen mark och svarar dem så: »Samme Gud som talade till fäderna, har nu talat till oss genom sonen. I Kristus hafven I allt hvad I söken, allt hvad edra fäder åstundade. I Kristus, Guds egen son, hafven I en alltillräcklig medlare, närmare Fadren än englarne, en lagstiftare, högre än Mose, en öfversteprest och en förebedjare, mera kraftig och mera medlidande än de gamle öfverstepresterna; hans sabbat väntar eder i himmelen; hans förbund är bättre än det gamla; hans försoning är den eviga verklighet, hvaraf alla offren äro en försvinnande skugga; himmelsk är den helgedom hvilken han ingått med sitt blod; himmelsk är hans stad, ej med händer gjord. Och då I hafven honom, så hållen eder vid honom fast med en tro som omfattar det osynliga, stark som de hädangångna helgonens i fordom timma, tålige under lidandet, i helig vandel och fast brödrakärlek, ty han är trofast som löftet gaf.»
Att brefvet är skrifvet i en senare tid framgår af 2:3; 13:7, hvaraf synes att de till hvilka det skrefs, tillhörde en andra generation af de kristna. Enligt 13:7 voro församlingens ursprunglige lärare och föreståndare redan hädangångne. Men att episteln dock är författad före Jerusalems förstöring, synes af de ställen, som förutsätta att tempeltjensten ännu egde bestånd. Jfr 8:4 f.; 9:6 f. Följaktligen gissar man på något af åren 65 - 70 e. K.
Såsom författare till Ebreerbrefvet har tradition och gissning nämt en mängd olika personer. Några af österlandets församlingar nämde Paulus; Tertullianus nämner Barnabas; andre åter Klemens eller Lukas. Redan Origenes säger: »Hvem som författat denna epistel, vet allena Gud,. Men att det ej kunde vara Paulus, sluter redan Calvin af det vigtiga stället i 2:3. »Detta ställe bevisar, att brefvet icke är författadt af Paulus. Ty han brukar icke tala så ödmjukt, att han bekänner sig vara en af apostlarnas lärjungar.» Flere nyare hafva omfattat Luthers mening, att det skrifvits af Apollos, hvilken just skildras af Lukas såsom en vältalig man, mägtig i skrifterna, den der kraftigt vederlade judarna, bevisande genom skrifterna att Jesus var Kristus, Ap. 18:24, 28. Och på Apollos, såsom alexandrinsk jude, passa förträffligt åtskilliga utmärkande drag i Ebreerbrefvets stil och uttryckssätt. Språket är alexandrinsk grekiska, bibelcitaten ur G. T. äro beständigt gjorda efter den grekiska Septuaginta (se pag. 58), ej efter ebreiskan, hvarjemte det typiskt-symboliska lärosättet och den med omsorg utarbetade periodiska satsbyggnaden synas vittna om en vältalig alexandrinare.
Trots allt dunkel som ännu står qvar öfver denna och hithörande frågor, måste vi dock instämma i Luthers ord om Ebreerbrefvet, att »det är en stark, mägtig och hög epistel, som far högt fram och drifver den höga trons artikel om Kristi gudom.» För att tala med en annan författare, det är i viss mening »ett storartadt requiem öfver den gamla tempeltjensten med dess altare och presterskap» och intager i uppenbarelsens utvecklingshistoria ett rum, som ej fylles af någon annan bok G. eller N. T. Till tredje Moseboken förhåller det sig som kroppen till skuggan, och offerlagens bok har i Ebreerbrefvet sin gudomliga utläggning.

Ed. Mose förefann eden ibland israeliterna såsom ett urgammalt bruk, se 1 M. 14:22 f. Och såsom han öfriga fall gaf sådana bestämmelser, som afsågo att begränsa och reglera den menskliga friheten, så gjorde han ock med eden. Han förbjuder svärja falskt vid Guds namn, 2 M. 20:7; 3 M. 19:12; påbjuder att fullgöra löfteseden, 4 M. 30:3, och bestämmer att man skulle »värja blott vid Jehovas namn, 5 M. 6:13, ej vid något skapadt ting, såsom hedningarnes sed var, Je. 5:7; Am. 8:14; 1 M. 42:15 f.; och som äfven de otrogne judarne sedermera tilläto sig, Mat. 23:16 f.; 5:36.
Edens väsende, såsom ett vädjande till Guds allvetenhet att dermed bekräfta en försäkran, är uttryckt i Eb. 6:16 f., der äfven Gud svär vid sig sjelf. Föröfrigt var enligt lagen edgång blott vissa fall påbjuden, såsomn värjemålsed och vittnesed inför domstol, 2 M. 22:11:4 M. 5:11 f., o. s. v. Svärjandet blef emellertid något äfven i dagliga lifvet ganska vanligt, och man begagnade sig dervid af åtskilliga formler, såsom: »så visst som Herren lefver», Do. 8:19; 2 S. 2:27; eller: »Herren göre mig det och det», 1 K. 2:23; 2 K. 6:31, o. s. v. Häremot uppträdde emellertid essenerne (se Partier), hvilka ogillade allt svärjande, hvarföre ock Herodes befriade dem från att gifva honom hyllningsed (Jos. Bell. Jud. 2, 8, 2. Ant. 15, 10, 4), ehuru för inträde i deras egen orden fordrades en sträng ed! (Win. I, 305).
»I skolen alls intet svärja», säger Kristus, Mat. 5:34 f.; och Jakob, 5:12, upprepar detsamma: »mina bröder, svärjen icke, hvarken vid himmelen eller vid jorden, eller någon annan ed». Som bekant, äro om tolkningen af dessa förbud olika meningar rådande.* »Det mosaiska budet Du skall icke svärja falskt, förändrar Jesus till denna sats: Du skall alls intet svärja, i det han nemligen här i edgången (liksom i äkenskapsskilnaden) endast ser en tillåtelse, som blifvit nödvändig genom synden. Den meningen, att här endast förbjudes edens missbruk, kan aldrig exegetiskt rättfärdigas» (Olshausen). Häremot invänder man, att i lögnens verld är eden nödvändig, att genom den någon säkerhet i umgänget må erhållas; vidare att Kristus ej var kommen att upplossa lagen, som ju påbjudit eden; att äfven Gud svär vid sig sjelf, Eb. 6:16; Es. 45:23; samt att så väl Kristus, Mat. 26:63, som apostlarne, Ro. 1:9; 2 Kor. 11:31, och englarne, Up. 10:6, med ed bestyrkt sanningen af sina ord. Ehuru således Kristus ej ville veta af någon ed i det fullkomnade Guds rike, bör dock ännu, så länge verlden lefver i det fördolda inom kyrkan, den kristne såsom en medlem i staten vara »för judarna en jude, för hvarje man allehanda» o. s. v., 1 Kor. 9:20, 21, och aflägga ed, när överheten så fordrar. Härtill svaras å andra sidan, dels att Kristus sjelf icke i egentlig mening svor, utan besvuren af öfverstepresten, bejakade en fråga, dels att Gud, rätteligen att tala, aldrig svor, annat än egentlig mening. Gud svär icke såsom menniskor sväria (vid en annan, som är högre); derföre kunna vi ej heller deraf hemta anledning att svärja» (Atanasius). Pauli vädjande till Gud är icke heller af samma slag som de svordomar Kristus förbjuder. Det är ej annat än en högtidlig försäkran, att man talar sanning af vördnad för Gud. Slutligen, menar man, kan edgång lika litet försvaras med dess omnämnande Eb. 6:16, som Paulus vill med orden 1 Kor. 9:24 försvara eller gilla de hedniska kämpalekarne.
Som ett vittnesbörd om huru den äldre kyrkan uppfattade saken, kan anföras hvad Evsebius berättar i sin kyrkohistoria (VI, 5, 5) om en viss Basileides. Denne som tjenade i arméen Alexandria på Origenes' tid, hade vid en kristen jungfrus, Potamiainas, afrättning visat henne mycken mildhet i motsats till hedningarnas grofva raseri. Han blef sjelf kristen och fick snart tillfälle att bekänna sin tro. Då han för någon viss orsaks skull uppfordrades af sina medsoldater att aflägga en ed, afgaf han den förklaringen, att det icke alls vore honom tillåtet att svärja, ty han vore en kristen, »och detta», säger Evsebius, »bekände han utan förbehåll». Då man såg att han menade allvarligt, kastades han i fängelse. Här besökte honom »bröderna»; de gåfvo honom inseglet i Herrens (dopet), och den följande dagen blef han halshuggen. (Jfr Hagenbacha kyrkohistoria, I, XII, p. 176).
Men det kan frågas: kanske det icke var svärjandet i och för sig» utan svärjandet vid hedniska gudar, som Basileides ej ansåg sig tillåtet?

*) Qväkarnes (Vännerna») samfund i England sedan ung. 1650 ogillar på grund af dessa ställen all edgång, hvarföre ock enligt gällande lag (sedan 1833) en högtidlig försäkran af dem tillerkännes samma bindande kraft som en ed.

Eden. eb. ljuflighet. 1. En ort »österut», der Gud planterade den trädgård, som han gaf Adam till bostad, 1 M. 2:8. Från Eden utgick en ström som vattnade trädgården och derefter delade sig i fyra floder: Pison, som flyter kring landet Havila, Gihon som flyter kring landet Kus, Hiddekel eller Tigris (Da. 10:4) och Frat eller Evfrat, 1 M. 2:10 f. I denna trädgård satte Gud Adam att den bruka och bevara v. 8, 15, och lät i densamma uppväxa allehanda träd, ljufliga till att se och goda till att äta, och lifvets träd midt i trädgården samt kunskapens träd på godt och ondt, v. 9. Men då menniskorna fallit genom att äta af den förbjudna frukten, förvisade Gud dem otur Edens trädgård och satte öster om trädgården keruberna och blixtrande svärd för att bevaka vägen till lifvets träd, 3:23 f. Om läget af denna trädgård är mycket forskadt och skrifvet; men förgäfves söker man derom komma till visshet. Af de fyra ofvannämda floderna känner man två: Tigris och Evfrat. De två öfriga, Gihon och Pison, äro svåra att bestämma. Då Gihon flyter genom Kus, och detta namn annars alltid betecknar Etiopien, så har man tänkt att Gihon skulle vara Nilen; och då landet Havila, som vattnades, af Pison, enligt andra ställen är att söka bortåt Persien eller Indien, så menade man att Pison skulle vara Ganges, och enligt dessa förmodanden har man alltså sökt Eden nere vid Persiska viken. Så Josefus och kyrkofäderne. Andre åter hafva sökt Gihon i floden Aras eller Araxes i ett annat Kus, Kosseernas land i granskapet af Kaspiska hafvet, och Pison i den flod, som af turkarna kallas Fasch, hos de gamle känd under namnet Fasis, i det gamla guldlandet Colchis (Chavila) öster om Svarta hafvet. Eden skulle då hafva legat uppe Armenien. I hvilket fall som helst antager man att floder, hvilka fordom stått i synlig förbindelse med hvarandra, sedan dess genom våldsamma förändringar af jordytan blifvit skilda åt eller alldeles försvunnit och lemnat sina namn åt nya floder i andra trakter.
Från den första skildringen af Edens trädgård eller »lustgård» äro många bilder sedermera lånade. Se t.ex. 1 M. 13:10; Es. 51:3; Joel 2:3, der Eden eller Herrens trädgård nämnes som en bild af ljuflighet och frid. Så heter det att Tyruskonungen bodde Eden, Guds lustgård, He. 28:13. Assyrien och andra stormagter kallas i He. 31:8 f. Edens träd, och i v. 16 f. ser man äfven Faran samlas till dem underjorden. Upprättelsens slutliga härlighet målas ock med färger från Edens lustgård, He. 36:35.
Som en bildmålning vilja ock många fatta äfven berättelsen om det första Eden och dess träd i 1 M. 2, »bilder af ett själiskt och andligt paradis men icke af en naturlig trädgård» (Ellis, p. 55)*.
* Ehuru jag förvisso tror att det i långt försvunna tider funnits ett verkligt Eden, tror jag dock lika visst att det Eden hvarom detta ställe talar, i likhet med skapelseveckans öfriga scener, var icke så mycket en yttre verklighet som fastmera en gudomligt förlänad syn.» (Boardman, Creat-Week, 201).

2. Eden i Telassar, en stad eller orts assyriska riket, 2 K. 19:12; Es. 37:12; dref handel med Tyrus, He. 27:23.

3. Eden eller Bet-Eden (Sv. sköna huset), Am. 1:5, en ort på Libanon; eller dets. s. Eden 2?

Eder. 1. En stad i Juda, Jos. 15:25.

2. Ett torn nära Betlehem, 1 M. 35:21, eller en ort, eb. Migdal-eder.

3. Tornet Eder eller »herdetornet» Mi. 4:8, en bildlig beteckning för Zions berg? eller ett af David uppfördt borgtorn? (Ne. 3:27).

Edom, röd, ett namn på Esau, gifvet honom med anledning af den röda rätten han begärde sig af Jakob, 1 M. 25:30; efter honom nämdes sedan hans efterkommande edomeer, och landet de bebodde, Edom, 1 M. 32:3; 4 M. 33:37, eller Idumeen, Mar. 3:8. Edoms land, förut kalladt Seirs berg, 1 M. 36:8 f., var det för sin fruktbarhet ock sina fästen berömda höglandet mellan Döda hafvet och Röda hafvets nordöstra vik, den s.k. ælanitiska viken, Je. 49:16, 21, först bebodt af urfolket horiterna, som drefvos undan af edomeerna, 1 M. 14:6; 36:19 f., 5 M. 2:12, 22. De förnämsta städerna voro Teman, Bozra och Sela (Petra) samt hamnarne Elat och Ezjon-Geber. Edomeerne styrdes af konungar, 1 M. 36:31, till dess David kufvade dem och intog deras fästen, 1 K. 11:15 f.; Ps. 60:2:2 S. 8:13 f.; jfr 1 M. 27:29. Sedermera gjorde de sig oberoende under Joram, 2 Kr. 21:8 f.; ledo väl efteråt några nederlag (2 K. 14:7; 2 Kr. 26:2), men blefvo dock fortfarande bittra fiender och fräcka bespottare under judarnes olyckor, 2 Kr. 28:17; Am. 1:11, hvarföre ock profeterne förkunna öfver dem Herrens domar och framställa dem som förebilder af Antikrist och alla Guds folks fiender, Ob. 1 f.; Joel 3:19; Es. 63:1; jfr om Doeg i Ps. 52. Vid Jerusalems eröfring af kaldeerna triumferade de i skadeglädje, Ps. 137:7; men föllo slutligen sjelfva deras våld, Je. 49:7 f. Edomeerne undanträngdes så småningom ifrån Edom af de framryckande nabateerna, en ismaelitisk stam, och utbredde sig öfver södra Palestina. De blefvo med tiden genom omskärelse och underkastelse sammansmälta med judarne, under hvilkas välde de förblefvo till Jerusalems förstöring af romarne. Vid detta tillfälle utmärkte de sig, såsom alltid, genom rof och mord. Men hvarken deras gudar (2 Kr. 25:20) eller deras bergfästen (Je. 49:16) eller deras visdom (Je. 49:7) kunde rädda dem undan deras af Gud bestämda lott, evig vrede, Mal. 1:4, med evig eld och rök, Es. 34:10, och ännu i dag äro Edoms väldiga ruiner en minnesvård, som talar högt om profetiornas sanning. Se Sela.
Äfven från Edoms land samlades folk kring Jesus, Mark. 3:8.

Edrei. 1. En af Ogs hufvudstäder Basan, intogs af Israel under Mose, 4 M. 21:33; 5 M. 1:4, och gafs åt Manasse, Jos. 13:31; finnes ännu under namnet Edrât eller Drât med betydliga ruiner omkring 4 mil ö. om Jordans utlopp ur Gennesaret.

2. En stad i Naftali, Jos. 19:37.

Efa, se Mått.

Efa, den förste af Midjans söner, 1 M. 25:4; en handelsidkande stam Arabien, Es. 60:6.

Efer, Midjans andre son, 1 M. 25:4.

Efesus, hufvudstad i det prokonsulariska Asien, en provins på Mindre Asiens vestra kust, vid floden Kayster, emellan Smyrna och Miletus; var isynnerhet ryktbar för sitt Diana-tempel, som räknades till verldens sju underverk. Folket var bekant för sina vidskepliga konster, sitt öfverflöd och sitt ohejdade lättsinne Paulus predikade här vid sin genomresa år 54, Ap. 18:19 f.; många judar bodde der, med hvilka han samtalade, och hvilka bådo honom stanna qvar. Under sin andra öfver två-åriga vistelse derstädes bildade han en församling af omvända judar och greker, 19:9 f., och de omvände brände upp sina hedniska svartkonstböcker, till ett värde af 50,000 silfverpenningar (öfver 30,000 kronor), 19:19. Guldsmeden Demetrius stälde till ett upplopp, emedan hans afgudatempel ej längre hade afsättning, 19:24 f. Församlingens äldste hade sedan ett möte med Paulus i Miletus, der han tog ett rörande afsked af dem, 20:17 f. Det tros att han ännu en gång besökt dem efter sin första fångenskap, 1 Tim. 1:3. Utom Paulus verkade hos efesierna Apollos, Aqvilas och Priskilla, Ap. 18:24 f., samt längre fram Timoteus, 1 Tim. 1:3, och Tykikus, 2 Tim. 4:52 Sedermera verkade aposteln Johannes ibland dem den senare delen af sitt lif; och efter att på Patmos hafva till dem nedskrifvit Kristi helsning, återvände han och dog ibland dem. Efesus var en tid medelpunkten för det kristliga lifvet i Mindre Asien; nu är dock varningens ord i Up. 2:5 efter stadens förstöring af goterna (år 262) gånget så bokstaflig fullbordan, att man i hela nejden omkring de vidsträckta ruinerna ej påträffar en enda kristen. I närheten ligger en eländig by Ajasaluk.

Efeserbrefvet, skrifvet af Paulus till de kristna i Efesus, anses vara författadt under hans första fångenskap Rom, Ef. 3:1; 4:1; Ap. 28:30, omkring år 62. Somlige hafva menat, att det var en cirkulärskrifvelse, som sändes företrädesvis till Efesus med Tykikus, hvilken äfven öfverförde brefven till Kolossä och Filemon. Så har man velat förklara frånvaron af alla personliga hänsyftningar, helsningar o. d., och jemfört Kol. 4:16, der med den laodiceiska episteln skulle afses detta Efeserbref. I den förra delen af episteln, k.1 - 3, prisar aposteln Guds härliga nåd Kristus och de från densamma flytande välsignelser, bedjande att de trogne måtte tillväxa och bevaras deruti; i den senare delen, k. 4 - 6, inskärper han kristligt sinnelag och kristlig vandel under särskilda lefnadsförhållanden, varnande för hedniska laster och anvisande de rätta vapnen mot fiendens anlopp. Samtidigheten af detta bref med det till kolosserna inses så väl deraf att båda brefven öfverfördes af samma person, Ef. 6:21; Kol. 4:7, som isynnerhet af deras märkbara likhet i innehåll och framställning. Man förstår dem bäst genom att läsa dem tillsamman. Trots likheten har dock hvartdera sin egendomliga pregel; särdeles utmärkande är, att medan i Kolosserbrefvet Kristus framställes som församlingens fullhet, är i Efeserbrefvet församlingen Kristi kropp, Kristi fullhet; i det förra är det blifvandet vid Kristus, i det senare församlingens inbördes enhet, som utgör grundläggningen och hufvudmotivet för de kristliga förmaningarna. Efeserbrefvet, hvilket har många uttryck, som påminna om Pauli afskedstal till de äldste i Efesus i Ap. 20, har varit för efesierna en rik ersättning för de hednaböcker som de brände upp. Det är ett härligt högtidsqväde till den gudomliga nådens och kärlekens lof.

Efraim, eb. dubbelfrukt. 1. Josefs andre son, född i Egypten, vardt jemte sin äldre broder Manasse af Jakob upptagen till arfsrätt, men fick större välsignelse än sin broder, 1 M. 41:52; 48:8 f.

2. Efraims stam, 1 M. 49:22 f.; 4 M. 2:18 f.; 5 M. 33:17, fick till sin stamlott ett stort och fruktbart område midt i landet mellan Dan och Benjamin i söder och Manasse i norr, från Jordan till hafvet, Jos. 16:5 f.; 17:10, genomskuret af »Efraims berg», 17:15; 20:7, den nordliga fortsättningen af »Judas bergsbygd», 21:11.

3. Efraim är stundom en benämning för Israels eller de tio stammarnas rike, hvars hufvudstad Samaria låg i Efraims stam, Os. 6; 7; 8; Es. 11:13; Je. 31:20; He. 37:19; jfr Sa. 9:10, 13; 10:7.

4. Efraim (Sv. Efrem), den stad dit Jesus drog sig tillbaka efter Lazari uppväckelse, Jh. 11:54; troligen dens. s. Efron i 2 Kr. 13:19, och Ofra, Jos. 18:23; 1 S. 13:17. Robinson söker dess läge i den af många grekiska kristna bebodda byn Taijibe n.o. om Betel. Möjligtvis är det denna stad som åsyftas i 2 S. 13:23, der det talas om ett Baal-Hazor nära Efraim. Baal-Hazor, der Absalom hade fårklippare, anses af somliga vara ruinorten Tel Asur, strax n. om Taijibe.

Efraims port, 2 K. 14:13; Ne. 8:16, en af Jerusalems portar, sannolikt dens. s. Benjamins port, Sa. 14:10.

Efraims skog, 2 S. 18:6 f., der Absalom blef slagen, hålles af somliga för att vara en skog ö. om Jordan, så benämd efter efraimiternas nederlag der, Do. 12; andre tänka på ett från ferisseerna och refaeerna vunnet område på norra gränsen af Efraim, Jos. 17:15.

Efrat, Efrata. 1. Kalebs andra hustru, 1 Kr. 2:19, 50.

2. Det äldre namnet på Betlehem, 1 M. 35:16, 19; Mi. 5:2; hvars invånare deraf kallades Efrateer, Rut 1:2; 1 S. 17:12; hvaremot detta namn i 1 K. 11:26 (och 1 S. 1:1?) är dets. s. efraimit.

Efron. 1. En höjdsträckning mellan Juda och Benjamin, Jos. 15:9.

2. Dets. s. Efraim 4.

3. Efron, Zohars son, af hvilken Abraham köpte sin grafplats, 1 M. 23:8f.

Eftersabbat, se Sabbat.

Egla, en af Davids hustrur, moder till Jitream, 2 S. 3:5.

Eglaim, Es. 15:8, en ort i Moab.

Eglon. 1. En moabitisk konung, som i förening med ammoniterna och amalekiterna plågade Israel i 18 år, tills han dräptes af Ehud, Do. 3:12 f.

2. En kananeisk konungastad i Judas lågland, Jos. 10:3, 23, intogs af Josua, 10:34, och gafs åt Judas stam, 15:39; nu en ruinhög Adjlân mellan Hebron och Gasa.

Egypten, beläget i det nordöstra hörnet af Afrika, har ännu i dag samma utsträckning i norr och söder, som vi finna omnämd af Hesekiel, 29:10; 30:6, »från Migdol» (sederm. Magdolum, vid pelusiska Nil-mynningen) »till Syene» (nu Assuan), Etiopiens gräns, vid Nilens vattenfall. Landets vanliga namn G. T. är Mizraim (efter Hams son, 1 M. 10:6) eller »Mizraims land», äfven Mazor, hvaraf den nuvarande arabiska benämningen Mizr. Namnet Egypten är genom det grek. Aigyptos kommet från feniciska kolonister, hvilka kallade Delta-kustlandet ai-gabt, d. ä. det böjda kustlandet. Af sina egna inbyggare kallades landet fordom Kem, d. ä. svart. Kanske deraf också kommit benämningen Hams land, Ps. 78:51; 105:23, 27; 106:22. Egypten indelades i nedra Egypten, låglandet norrut med städerna
Pitom, Raamses, Pibeset och On (eller Heliopolis); samt öfra Egypten, söderut, äfven kalladt Patros, med städerna Syene och No. Under grekerna och romarne var öfra Egypten deladt i Te-bais och Heptanomis (det mellersta Egypten, med städerna Mof och Hanes).
Egypten är en långsträckt dal af omkring 70 à 8o mil i längd, på båda sidor begränsad af mer eller mindre aflägsna höjdsträckningar af sandsten, tillhörande den arabiska och den libyska öknens högplatåer. Midt emellan dessa framflyter genom hela landets längd den mägtiga Nilfloden, af egyptierna kallad Hapi-Mu, »vattnens genius», af ebreerna nämd Jeor (Sv. flod, elf) eller Sihor, d. ä. svart. Dalens bredd är olika, från 1 - 3 mil; på somliga ställen närma sig bergen ända intill flodstranden. Der denna dal slutar mot norr, delar sig Nilen omkring 12 mil från hafvet flera armar, af hvilka den östligaste var den Pelusiska och den vestligaste den Canopiska (nu Abukir). Då dessa Nilarmar, af hvilka de gamle räknade sju, utgå från en punkt af floden och skilja sig mer och mer mot kusten, så bilda de med denna till bas en triangel, hvadan denna del af Egypten blef kallad Delta efter sin likhet med den grekiska bokstafven D (delta = D.).
Landet omkring Syene, der Nilen framträder ur sina väldiga vattenfall bland granitklipporna, är i hög grad pittoreskt; de öfriga delarna af Egypten och särdeles Deltat äro enformiga och föga intagande. Men anblicken deraf är likväl mycket olika vid olika årstider. Från mediet af våren, när skörden är förbi, ser man ingenting annat än en grå och dammig jordmån, så full af sprickor och remnor, att man knappt kan komma fram. I Aug. börjar Nilen att stiga, och vid tiden för höstdagjenmingen företer landet blott en ofantlig yta af röd- eller gulaktigt vatten, ur hvilket uppstiga dadelpalmer städer, byar och smala fördämningar, som äfven tjena till vägar. Sedan vattnet sjunkit undan, och det behåller sällan länge denna sin högsta höjd, ser man till höstens slut endast en svart och slammig gyttja, som är lätt beredd att taga emot utsädet. Men om vintern ikläder sig naturen all sin prakt. Under denna årstid ser man en friskhet och kraft i den nya vegetationen, en omvexling och yppighet i växtlighetens alster, som öfverträffar allt hvad som Europa anses mest utmärkt; och Egypten är då från landets ena ända till den andra likt en skön trädgård, en grönskande äng, ett blomsterfält och en böljande ocean af de yppigaste sädesfält. Denna fruktbarhet beror allenast af Nilens årliga och regelmessiga öfversvämning. Ty utan denna skulle landet snart vara en ödemark, då regn ytterst sällan faller. Nilflodens vatten har man derföre af ålder medelst tramphjul och andra dylika inrättningar fört omkring kanaler att ledas ut kring fälten, 5 M. 11:10. Derföre kallades ock Egypten af Herodotos för »Nilens gåfva».
Himlen är icke mindre enformig och oförändrad än jorden; den är beständigt ett rent, oskymdt hvalf, af ett ljus och en färg mera hvit än blå. Luften har en glans, som ögat ofta knappt kan fördraga, och en glödande sol, hvars sken icke mildras af några moln, bränner hela dagen dessa vida och obeskuggade slätter. Ty ehuru ej utan träd, är det egyptiska landskapet likväl nästan alldeles utan skugga. Det enda trädet är dadelpalmen, hvilken är allmän; men med sin höga, smala stam och sin bladknippa i toppen kan detta träd ej mycket utestänga ljuset och kastar endast en matt skugga. Hettan är derföre ock stundom ganska svår, isynnerhet i öfra Egypten. Öknens brännande vind, Samum eller Chamsin, erfares ock vanligen omkring vårdagsjemningen. Ej sällan hemsökes landet af gräshoppor. De hufvudsakligaste jordbruksalstren Egypten äro hvete, majs, durra, ris, korn, bönor, gurkor, vattenmeloner, lök, rödlök. Äfven odlas lin, bomull och vinrankor. Af djur finnas, utom de vanliga slagen af husdjur, bufflar i mängd, åsnor och kameler, vilda hundar och ikneumon. Krokodilen och flodhästen hafva dragit sig mer uppåt landet nu än förr.
Egypten bebos nu af en brokig blandad befolkning. Kopterne anses vara afkomlingar af de gamle egyptierna. Fellaherne eller åkerbrukarne äro en klass för sig. Turkar bekläda en mängd af landets embeten. Utom de bofasta araberna (fellaher) finnas der kringströfvande ökenbeduiner; vidare syner, greker, nubier o. s. v. Kopterne, till namnet kristne, äro skrifvare och räkenskapsförare. Fellaherne lida svårt betryck så väl af de prejande styresmännen som af beduinerna.
Egypten är af alla länder det som har att uppvisa de äldsta minnesmärken af odling och konst. Märkvärdigast af dessa monument äro de så kallade pyra- miderna (af det egypt. Pehram = helig?), som ännu efter årtusendens. förlopp stå qvar, till verldens undran och beundran. Intet menniskoverk som nu finnes, är så gammalt eller så vidsträckt som dessa hemlighetsfulla byggnader. Den största af dem betäcker en omkrets i fyrkant af mer än en half million i qv.-fot och är öfver 460 fot hög. Någre fornforskare hafva förmodat dem vara uppresta af israeliterna under deras fångenskap i Egypten. Men såväl gamla historien iallmänhet, som utgången af nyare forskningar motsäger denna förmodan. De tre stora pyramiderna har man funnit vara grafmonument öfver konungarna Chufu (Cheops), Chafre (Chephren) och Menkura (Mycerinus). Den sistnämdes lik hvilar nu i Britiska museet i London. Pyramidernas ålder torde uppgå till 4 à 5000 år.
Men utom dessa oföränderliga minnen af länge sedan glömda konungar, öfverflödar Egypten af andra byggnader, knappt mindre underbara. Man finner sådana på de sköna öarne ofvanför vattenfallen nära Syene och på andra ställen i öfra Egypten; och särdeles i Nildalen nära Tebe, såsom i Karnak, Luxor m.fl. De tempel, bildstoder, obelisker och sfinxer, som här ännu betäcka jorden, fylla åskådaren med förvåning och häpnad genom sin kolossala höjd, sin tunga storhet och sin vidsträckthet; medan de dödas boningar, klippgrafvar, uppfylda af tusentals mumier, sträcka sig långt in i de närgränsande bergen. Dessa tempels ofantliga pelare, deras vidsträckta murar och många af dessa grafvar äro betäckta med bildhuggerier och målningar, hvilka äro utomordentligt dyrbara såsom upp- lysande minnesmärken af de gamla egyptiernas offentliga och enskilda lif. Dessa taflor och bilder äro ock försedda med hieroglyfiska inskrifter, hvilka för den nyare vetenskapens forskningar hafva börjat upplåta sin länge dolda betydelse. Somliga af dessa hieroglyfer äro intet annat än tecken eller symboler, jemförelsevis lätta att förstå. Men en stor del af dem har upptäckts vara skrifna med ett slags bilder-alfabet, hvilket hvarje symbol betecknar det ljud, hvarmed dess eget namn begynner. Så skulle Osir, namnet på den egyptiska guden Osiris, framställas genom ett rör, ett barn och en mun: emedan begynnelseljuden af de egyptiska orden för dessa trenne föremål, nemligen Oke, Si och Ro, utgöra namnet Osir. Likväl råder ännu mycken osäkerhet vid tydningen af dessa bildskrifter; och i många fall äro orden, när de tyckas vara uttydda, ändå obegripliga. Hieroglyfskrifterna hafva emellertid, för så vidt de blifvit tolkade, lemnat en mängd bevis för att hvad bibeln meddelar oss om de gamla egyptiernas historia, seder och bruk, icke är en dikt utan en teckning af verkliga fakta och förhållanden.
Egyptens äldsta historia är höljd tjockt dunkel. Men alla underrättelser och frukten af nyare undersökningar tyckas öfverensstämma uti att visa, det bildning och hyfsning blifvit införda och spridda i Egypten ifrån söder, särdeles ifrån Meroë, och att landet i äldsta tider tillhört olika samtida konungar eller stater, hvilka slutligen blifvit förenade uti ett stort konungarike.
Den egyptiske presten Maneto i 3 seklet f. K. skref på grekiska en »Egyptens historia», hvaruti han upptog 30 dynastier eller konungaslägter, som skulle hafva regerat under flera tusen år. Det är emellertid afgjordt att flere af dem regerade samtidigt i olika delar af landet; kronologien är derföre högst osäker. Man räknar till 1) den äldsta monarkien de 14 första dynastierna, från Menes, Egyptens första konung som byggde Memfis. Till den fjerde dynastien hörde pyramidbyggarne; den stora pyramidens uppbyggare heter hos Maneto Suphis, hos Herodotus Cheops, i en inskrift på pyramiden Chufu. Från den tolfte dynastien förskrifver sig sjön Moeris och labyrinten. Nu reste sig äfven Tebe med sina jettelika tempel och monument, och hela Nildalen fyldes med storartade kanaler och vattenledningar. Till 2) den mellersta monarkien räknas dynastierna 15 - 17, perioden för Hyksos' *) d. ä. herdekonungarnas herravälde öfver Egypten. 3) Den nya monarkien börjar med Amesis, som fördref Hyksos och började den 18:de dynastien. Till den 19:de hörde Sethi I och Ramses den store, båda två motsvarande grekernas Sesostris, omkr. 1311 f. K.?, och till den 22:dra dynastien den bibeln nämde Sisak eller Scheschenk.
Egypten intogs af Kambyses år 525 och blef en provins i persiska riket, tills det togs af Alexander 332, efter hvars död det styrdes af Ptolemeerna. Slaget vid Actium 31 f. K. gjorde det till en romersk provins. År 640 e. K. eröfrades det af araberna. År 1517 kom det i turkarnes våld. (Om de bibeln nämda konungarna i Egypten, se under Farao).
*) Enligt Maneto af Hyk, konung, och Sos, herde; enligt nyare förklaring Haq Schas', röfvarehöfdingar. De voro inkräktare af semitisk stam, som några hundra år regerade i norra Egypten.

De gamla egyptierne dyrkade himlakropparna och naturkrafterna; presterne studerade astronomi och astrologi, och till dem höra troligen de vise män, trollkarlar och spåmän som omtalas i 2 M. 7:11, 22. Det var troligen denna visdom, som äfven Mose hade lärt, Ap. 7:22. Men den egyptiska religionen såg också i en mängd lefvande djur sinnebilder af de väsenden som dyrkades. Icke blott att egyptierne ansågo många slags djur för heliga, de der vid dödsstraff icke fingo dödas, utan vissa djur underhöllos tillochmed i templen och dyrkades med offer, såsom gudar. Med allt detta lärdes dock hos dem vissa vigtiga sanningar, såsom själens odödlighet, menniskans ansvarighet samt tillkommande belöningar och straff.
Guds folks förbindelser med Egypten började redan med Abraham, som under en hungersnöd bodde i Egypten, 1 M. 12:10 f. Sedan såldes Josef till Egypten, hvilket föranledde hela familjens flyttning dit ned och den nu följande egyptiska träldomen. Den gamla profetian till Abraham hade förutsagt att hans säd skulle vara trälar i ett främmande land i 400 år, 1 M. 15; 13, och enligt 2 M. 12; 40 f. hade Israels barn bott i Egypten i 430 år,* då de drogo ut derifrån, tagande med sig mycket af dess rikedom och dess konstfärdighet. 2 M. 3:21 f.; 12; 32 f. Det ingick så i Guds frälsningsplan, att förbundsfolket skulle från början lära känna den högsta form af mensklig odling som då fans. För de vidskepelser de togo med sig derifrån, blefvo de under en 40-årig ökenvandring grundligt tuktade. Efter uttåget ur Egypten höres ej om någon förbindelse mellan ebreer och egyptier ända till Salomos tid, då den var af en vänlig art, 1 K. 3:1; 10:28 f. Efter Salomos död visa sig egyptier och etiopier som Israels förtryckare, 1 K. 14:25; 2 Kr. 14:9. Då Israel och Juda började förfalla, sökte konungarne hjelp hos den egyptiska rörstafven mot de österlänska verldsmonarkierna, 2 K. 17:4; He. 17; Es. 30:1 f.; 31:1 f.; Os. 12:1. Efter fångenskapen slogo sig en mängd judar ned i Egypten, der de slutligen också under Ptolemeus VII (181 - 146 f. K.) byggde sig ett eget tempel, efter det salomoniska templets mönster, i staden Leontopolis; ett steg som man försvarade med Es. 19:19, om ett Herrens altare i Egypten.
* Man har också funnit en sådan tidslängd härvidlag vara af nöden för att folket skulle hinna växa till i sådan grad, att det kunde räkna 600,000 stridbara män, 12:37, hvilket angifver en totalsumma af bortåt 2 millioner för hela folket. men å andra sidan står Pauli ord om att lagen utgafs 430 år efter löftet till Abraham, Ga. 3:17, der Paulus alltså följer den judiska tideräkningen som också finnes i Septuaginta och i den samaritanska pentatevken (se Samariter): dessa texter läsa nemligen 2 M. 12:40 så, att tiden under hvilken Israels barn bodde i Egypten och i Kanaans land var 430 år. de orden »och i fråga är huruvida det ej är ett tillägg som är berättigadt. denna beräknning som delar de 430 åren på Kanaan och Egypten och alltså gör träldomen i Egypten betydligt kortare, anser man också hafva ett stöd i uppgiften om slägtlederna mellan Levi och Mose i 2 M. 6:16 f. Levi födde Kehat, Kehat födde Amram, Amram födde Mose dessa tre led skulle fylla 400 år? de som antaga en 400-årig träldom måste betrakta denna genealogi såsom sammandragen, så att en del leder äro utelemnade, hvilket dock svårligen kan förenas med textens tydliga uttryckssätt.

Egytens bäck, se Sihor 2.

Egyptens böld, se Sjukdomar.

Ehud, Geras son, en benjaminit den andre domaren i Israel, frälste folket från moabiterna, hvilkas konung Eglon han dräpte, Do. 3:15 f.

Ek. 1. De så i Sv. öfversatta orden allah (Jos. 24:26), allon (1 M. 35:8; Es. 2:13, etc., äfven i Es 6:13, der Sv. har 'lind'), och elon, (Do. 4:11; 9:37; 1 S. 10:3; äfvenså i 1 M. 12:6 (Sv. 'lund'); 13:18, eg. 'Mamres ekar'; 5 M. 11:30, eg. ekar), anses beteckna åtskilliga slag af ekar, såsom Baloniaeken, med små blad och ätliga ollon af ett äpples storlek, och som var särdeles ymnig på Basans berg (Es. 2:13; He. 27:6); vidare den ätbara eken, ett litet träd, hvars frukter smaka kastanje; samt steneken, med ständigt gröna blad och ollon af hasselnötens smak, sannolikt det i Es. 44:14 jemte bok nämda trädet, hvaraf gjordes beläten. Somliga ekar voro väldiga, jettelika träd, som skänkte rik skugga; under sådana höll man stundom folksamlingar, Do. 9:6, och begrof de döda, 1 M. 35:8. Nära Hebron ser man en vördnadsbjudande ek, som mäter öfver 20 for kring stammen, och som med sitt rika löfverk skuggar en rymd af 90 fot i diameter. Folket kallar en »Abrahams ek».

2. Ek står på några ställen i Sv. för orden elah (1 M. 35:4; Es. 1:30; 2 S. 18:10, etc.; i Os. 4:13 står dock för samma ord bok) och el (Es. 1:29; i 61:3, träd); och betecknar då sannolikt terebinten, det äkta terpentinträdet (Pistacia Terebinthus) ett högstammigt och lummigt träd, med ständigt gröna blad och drufformiga, ätbara frukter; det kan blifva tusen år gammalt och derutöfver och hör jemte eken till de förnämsta skogsträden i Palestina.

Ekbatana, se Ahmeta.

Ekdalen, 1 S. 17:2; 21:9, eg. terebintdalen, der David slog Goliat, låg s.v. om Jerusalem, mellan Soko och Aseka. Här fann Robinson det största af alla terebintträd, han såg i Palestina.

Ekron, den nordligaste af de fem felisteer-städerna, Jos. 13:3, tilldelades först Juda, Jos. 15:45, och sedan Dan, 19:43; intogs af Juda, Do. 1:18, men kom sedan åter i felisteernas händer, 1 S. 5:10; 17:52. Här dyrkades afguden Baal-Sebub, 2 K. 1:2. Straffdomar öfver Ekron förkunnas i Je. 25:20; Am. 1:8; Ze. 2:4. Men äfven ett nådelöfte finnes för ekroniterna Sa. 9:5 f., der det heter att afgudatjenstens styggelser skola tagas ifrån felisteerna, så att de skola varda en återstod åt vår Gud och blifva såsom Judas furstar, och att Ekron skall blifva såsom jebuseerne, d. ä. införlifvade med Israel. Ekrons läge utmärkes ännu af den lilla byn Akir ¾ mil s. om Ramle.

Ela. 1. Basas son och efterträdare på Israels tron, 930 f. K., mördades efter 2 år under ett dryckeslag af Simri som intog tronen, 1 K. 16:6 f.

2. Konung Hoseas fader, 2 K. 15:30.

Elam. 1. Den äldste af Sems söner, 1 M. 10:22.

2. Det af hans efterkommande befolkade området Elam, 1 M. 14:1, öster om Sinear och norr om Persiska viken, af greker och romare kändt under namnet Elymais, och kanske motsvarande den persiska provinsen Susiana eller Chusistan. Elams tappra folk, Es. 22:6; Je. 49:35, måste böja sig för assyrier, Esr. 4:9, och babylonier, Je. 25:25, tilldess de sjelfve jemte mederna krossade Babels magt, Es. 21:2; Da. 5:28. 'Susan i landskapet Elam', Da. 8:2, nämnes som en residensstad för de persiska konungarne. Elamiter omnämnas i Es. 11:11; Ap. 2:9. Utrotelsens dom öfver Elam, Je. 49:34 f. följes af ett löfte om upprättelse, v.39.

Elat eller Elot, en hamnstad Edom vid östra viken af Röda hafvet, 5 M. 2:8; 1 K. 9:26; 2 Kr. 8:17; såsom en betydande ort ofta föremål för stridande magters blickar, 2 K. 14:22; 16:6. Dess ruiner med namnet Ajla äro först på de senare åren återfunna en timmes väg norr om fästet Akaba vid Mekka-vägen.

El-Betel, eb. Betels Gud, det namn Jakob gaf rummet der han byggde ett altare vid Betel, 1 M. 35:7, der han redan förut hade rest en vård till minne af Guds uppenbarelse, 28:18 f. Så gaf han ock det altare han byggde i Sikem det namnet: Gud, Israels Gud, 1 M. 33:20, eb.

Eld. Om huru de gamle ebreerne framkallade eld, om genom stenars slagning mot hvarandra eller mot stål, eller genom gnidning af trästycken, derom veta vi intet. Ett uttryck i 2 Mack. 10:3, att man »glödgade stenar», är ej nog upplysande. Enligt lagen fick ingen eld tändas i husen på sabbaten, 2 M. 35:3; jfr 16:23. Den som genom ovarsamhet med eld vållat att annans säd, hägnad eller mark förstördes, måste ersätta skadan, 2 M. 22:6. Genom eld från himmelen betygade Gud sitt välbehag till offren, 1 M. 15:17; 1 K. 18:38. Så äfven vid tabernaklets och templets invigning, 3 M. 9:24; 2 Kr. 7:1. Altarelden måste af presterna noga vårdas, 3 M. 6:12. Med eld från himmelen straffade Gud sina fiender, 4 M. 11:1; 16:35; Os. 8:14. Men att i nya förbundet nedkalla eld är emot Kristi ande, Lu. 9:54. Hos hedningarna dyrkades elden, och barnen brändes till afgudars ära, 2 Kon. 17:17; 5 M. 12:31; Je. 7:31. Eld står ofta i bildspråket för att beteckna brännande nit såsom kärleken, Hö. 8:6, brännande dom, vare sig till rening, He. 24:11; 1 Kor. 3:12 f.; jfr 4 M. 31:23, eller till förstöring, Es. 66:24; 2 P. 3:10 f. Så liknas vid en eld Herrens ord, Je. 23:29, ja Herren sjelf, 5 M. 4:24; Eb. 12:29.
Osläcklig eld är en ofta återkommande profetisk bild för säker förstöring eller ohjelplig undergång, Es. 1:31; 34:10; 66:24; Je. 4:4; 7:20; 17:27; 21:12; He. 20:47 f.; Am. 5:6.

Eldad och Medad, två af de 70 äldste, qvarblefvo vid ett visst tillfälle lägret iställetför att samlas med de öfriga vid tabernaklet, men blefvo dock delaktige af andens gåfva, så att de profeterade i lägret. Då Mose af Josua manades att förbjuda dem detta, vägrade han och sade: Gifve Gud, att allt Herrens folk vore profeten, och Herren läte sin ande komma öfver dem, 4 M. 11:24 f.; jfr Joel 2:28; Fil. 1:15 f.

Eldstod, se Pelare.

Eleale, en stad strax norr om Hesbon i östra Jordanlandet, togs från amoreerna och gafs åt Rubens stam, 4 M. 32:3, 37; men tillhörde sedermera moabiterna, Es. 15:4; 16:9; Je. 48:34. Dess ruiner el-Al finnas ännu qvar.

Eleasar. 1. Dens. s. Elieser 1.

2. Eleasar, Arons tredje son och hans efterträdare, 2 M. 6:23; 4 M. 20:25 f., hade förut varit öfverste för leviterna, 4 M. 3:32, och haft särskild vård om lysoljan, specerierna, spisoffret och smörjelseoljan, 4:16. Sedermera deltog han i den andra folkräkningen, 4 M. 26, och i fördelningen af Kanaans land, Jos. 14:1. Öfversteprestembetet förblef inom hans slägt till Elis tid, då det. öfvergick på Itamars linie. Jfr Itamar, Zadok.

3. Abinadabs son i Kirjat-Jearim, vigdes af folket att vårda arken, medan den var i hans faders hus, 1 S. 7:1.

4. En af Davids tre förnämste hjeltar, 2 S. 23:9; 1 Kr. 11:12.

5. En af Jesu förfäder, Mat. 1:15.

Elfenben. Tidigare än elefanten sjelf, hvars hemland är Afrika och Indien, var elfenbenet bekant hos judarne. Det nämnes bland de handelsvaror som hemfördes på Salomos skepp, 1 K. 10:22, och af Dedans. karavaner, He. 27:15. Salomo lät göra sig en tron af elfenben, öfverdragen med guld, 1 K. 10:18. Elfenbenspalats omnämnas i 1 K. 22:39; Ps. 45:9; Am. 3:15. Förmodligen voro salarne och mera framstående delar af husen rikt prydda med elfenbenet, så att de deraf fingo sitt namn. Så beskrifver äfven Homerus Menelai palats såsom smyckadt med elfenben och andra dyrbara saker (Odyss. IV. 73). Äfven husgeråd, såsom soffor o. d., prydde man med elfenben, Am. 6:4; jfr He. 27:6; Up. 18:12.
Elfven. Dermed betecknas på några ställen Nilfloden, såsom 2 M. 2:3; 7:15; på andra ställen Evfrat, såsom Es. 11:15; 1 M. 31:21; Esr. 4:10. »Från hafvet allt intill elfven», hade Gud lofvat, skulle ebreernas välde utsträcka sig, d. ä. från Medelhafvet vester till Evfrat i öster, ett löfte som gick i fullbordan under David och Salomo. 1 M. 15:18; 2 M. 23:31; Ps. 80:12; 2 S. 8; 1 K.4:21; 2 Kr. 9:26. Jfr Ps. 72:8 f.

Elfvor. Det i Es. 34:14 så öfversatta ordet lilit betecknar enligt rabbinerna ett qvinligt, tjusande nattspöke. som traktade efter barnens lif?

Elg, 5 M. 14:5, eb. zemer (»dansaren»), betecknar troligen en art gazell.

Elhanan. 1. En af Davids hjeltar som slog Lahmi, en broder till Goliat af Gat, 1 Kr. 20:5; 2 Sam. 21:19.

2. Dodos son, en annan (?) af Davids hjeltar, 2 S.23:24; 1 Kr. 11: .26.

Eli. 1. Öfversteprest i Israel vid domaretidens slut, 1 S. 1:9, af Itamars linie, jfr 1 Kr. 24:3, och tillika domare fyrtio år, 1 S. 4:18, ådrog sig Guds vrede genom sin slapphet mot sina gudlösa söner, 2:29; 3:13. Skriften tyckes äfven vittna om, att han saknade såväl bönens ande som profetians gåfva, 1 S. 1:13; 3:1. De i 2:27 f. uttalade straffdomarne nådde sin uppfyllelse, 4:16, och underrättelsen om arkens fångenskap gjorde ett slut på Elis 98-åriga lif, 4:15, 18.

2. En Eli nämnes i Lu. 3:23 såsom fader till Jesu fosterfader Josef. Man håller allmänt före, att Lukas på detta ställe meddelar Jesu stamtafla å hans moders sida, och att då qvinnonamn ej plägade upptagas i de rätt upp- och nedstigande registren Josef här insättes iställetför sin hustru, så att alltså Eli var i sjelfva verket fader till Maria och morfader till Jesus. Äfven i Talmud omtalas Maria, Jesu moder, såsom dotter till Eli. »Hvarifrån hafva de judiske lärde hemtat denna uppgift? Om det är från texten hos Lukas, så bevisar detta, att de ha förstått den som vi; hafva de åter fått den från tradition, så bestyrker den sanningen af det genealogiska dokument som Lukas begagnat.» (Godet.)

Eli, Eli, lama sabaktani, eb. min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergivit mig? Jesu rop på korset, Mat. 27:46; Mar. 15:34; jfr Ps. 22:2.

Elia, den tisbiten af Gilead», en utmärkt Herrens profet i Israel, 1 K. 17:1. Intet vidare är oss kändt om hans slägt och tidigare historia. Förut obekant står han helt plötsligt upp inför Ahab och Isebel, bestraffande synden och förkunnande straffdomarna från Israels Gud. Efter Herrens ord fördolde han sig vid bäcken Kerit, der korpar sändes att tjena hans nödtorft. Derefter gick han till Zarpat i Fenicien, der ett underverk gaf honom uppehälle, ett annat gaf hans värdinnas son lifvet. Åter trädde han inför Ahab, och inför den stora skaran på Karmel utbad han sig svar af Gud i förtärande eld; Herrens namn fick ära, och Baals profeter förgjordes. På profetens bön kom ett ymnigt regn, som gjorde slut på den långvariga torkan. I förtvivlan öfver den ringa verkan alla dessa Herrens uppenbarelser hade på folket och dess styresmän, och ett mål för förföljelser flydde han i öknen, der Herrens engel styrkte honom, och han kom till Guds berg Horeb, der han hugsvalades med en Herrens magts och nåds uppenbarelse. Af Gud sänd, går han nu till Damaskus, smörjer Hasael till konung Synen, Jehu till konung i Israel och kallar Elisa till profetembetet. Efter någon tid uppträder han åter med bestraffningar mot Ahab och Isebel för deras förfarande med Nabot; han förkunnar Ahasjas död och nedkallar eld från himmelen öfver två höfvidsmän med deras hvar sina femtio, som gått ut att gripa honom. Underrättad om sin förestående bortgång, aflägger han Elisas sällskap sitt afskedsbesök i profetskolorna, delar Jordans flod, går deröfver och upptages nu i en brinnande vagn till himmelen, lemnande sin mantel, sitt embete och sin välsignelse åt Elisa. 1 K. 17 - 19; 21; 2 K. 1; 2. Kanske hade han dessförinnan skrifvit och åt någon af sina lärjungar öfverlemnat den skrifvelse, hvaruti några år senare Judas konung Joram bestraffas och underrättas om sin förestående död, 2 Kr. 21:12 f. Möjligt är dock, att han då ännu lefde på jorden, 2 K. 1:17. Ett utomordentligt Guds sändebud, framstår Elia för oss såsom jemte Mose representant af Guds dubbla uppenbarelse i lagen och profeterna, Mal. 4, och med honom bevärdigades han att blifva vittne till Kristi förklaring och tala med honom om hans bortgång. Mat. 17. Och dock, kraftig som han var i sin bön, benådad af sin Gud, underbart ledd af den bevarande försynen och förklarad i sin bortgång, var han en menniska som vi, Jak. 5:1 7.
Före Messias' ankomst, förkunnas det i Mal. 4:5, skall profeten Elia komma och bereda väg, Lu. 1:17. I Johannes Döparen, förklarar Kristus, är denna profetia gången i fullbordan, Mat. 11:14; 17:12; Mar. 9:13, ty han kom i Elias ande och kraft.

Eliab. 1. Datans fader, 4 M. 16:1.

2. Davids äldste broder, en skön, men stolt man, 1 S. 16:6 f. 17:13, 28. Hans dotter Abihail nämnes som (moder till?) Rehabeams gemål, 2 Kr. 11:18, eb.

Eliam, Ahitofels son, en af Davids. hjeltar, 2 S. 23:34 månne dens. s. Eliam, Batsebas fader, 2 S. 11:3?

Elieser. 1. Abrahams tjenare, hvilken Abraham var rädd skulle blifva hans arfvinge, 1 M. 15:2 (Sv. Eleasar), troligen dens. s. sedermera sändes att skaffa Isak en brud, k. 24.

2. Moses andre son, 2 M. 18:4; 1 Kr. 26:25.

3. Dodavas son, en Profet från Maresa, profeterade mot Josafats förbindelse med Ahasja, 2 Kr. 20:37.

4. En af Jesu förfäder, Lu. 3:29.

Elifas. 1. Esaus och Adas son, fader till Teman, 1 M. 36:4; 1 Kr. 1:35, 36.

2. Elifas från Teman, den förste af Jobs tre vänner, Job 2:11; 4:1; 5; 15; 22; 42:7.

Elihu, Barakeels son, af slägten. Ram inom stammen Bus, Job 32:2, den fjerde af Jobs vänner, som, ehuru ung» liflig och skarpsinnig, lyssnade med tålamod på samtalet emellan Job och hans tre vänner, men då deras dårskap syntes honom gå för långt, uppträdde tillrättavisande åt båda sidor med ett längre tal, k. 32 - 37.

Elim. 1. Israeliternas andra station efter gången genom Röda hafvet, 2 M. 15:27; 4 M. 33:9; »der voro tolf källor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig vid vattnet.» Återfinnes i Vadi Gurundel, en djup, af regn och källor vattnad dal, 1 mil nedanför Mara, full med palmer, akacior och mannabärande tamarisker.

2. Brunnen Elim, Es. 15:8, se Beer 1.

Elimelek, en man af Betlehem Juda, som för hungersnöd flyttade med sin hustru Noomi och sina söner Mahlon och Kiljon till Moabs land, der både han och hans söner dogo utan att lemna några barn efter sig, Rut 1:1 f.

Elisa. 1. Den förste af Javans barn, 1 M. 10:4; hans namn anses representera den helleniska stammen, och »öarne Elisa» eller »Elisas kuster», som sände purpur till Tyrus, He. 27:7, anse somliga beteckna Peloponnesens kuster eller de grekiska öarna.

2. Elias lärjunge och efterträdare, en profet i Israel under Jorams, Jehus, Joahas' och Joas' regeringar, 2 K. 2 - 9, Vi läsa först om honom såsom »Elisa, Safats son, der han plöjde med tolf par oxar» i Abel-Mehola, då Elia kallade honom; »han stod upp, följde Elia och tjenade honom», 1 K. 19:19 f. Några ur senare bevittnade han Elias himmelsfärd, mottog hans ande i dubbelt mått, delade Jordan med hans mantel, satte sig i spetsen för profetskolorna och tog ej obetydlig del i de allmänna ärendena i Israel. Många underverk skedde på hans ord. Så helade han det bittra vattnet vid Jeriko, 2 K. 2:19 f., skaffade Judas, Israels och Edoms förenade härar vatten, 2 K. 3; fylde enkans kärl med olja; utlofvade den gästfria sunamitiskan modersglädje och gaf henne hennes son genom sin bön ur döden åter; helade Naamans spetelska; upptäckte och bestraffade Gehasis svek, 4; 5; missledde syrierna, 6:19, förutsade i nöden under Samarias belägring en ymnig tillgång på lifsmedel, 6:25 f.; 7:1, 16, och kallade Jehu till regeringen, 9:1 f. I 2 K. 13:14 f. omtalas hans sjukdom och död. Konung Joas kom ned och gret öfver honom; det var då han lofvade konungen »en salighetspil af Herren emot syrierna». Uti hans graf fick året derpå en död sitt lif, då han kom vid profetens ben, 13:21. Elisa omnämnes af Jesus under namnet Eliseus, Lu. 4:27.

Elisabet, presten Sakarjas hustru och moder till Johannes Döparen. Hon var äfven sjelf af Arons slägt och en slägting till Jesu moder, Lu. 1.

Eliseba, Arons hustru, var Amminadabs dotter och syster till Nahasson, 2 M. 6:23; 4 M. 2:3.

Eliseus, se Elisa 2.

Eliud, en af Jesu stamfäder, Mat. 1:15.

Eljada, se Beeljada.

Eljakim. 1. Hiskias hofmästare, som jemte andra sändes att underhandla med Sanherib, 2 K. 18:18 f.; 19:2; Es. 22:20; 36:3 f.; 37:2.

2. Judakonungen Josias son och efterträdare, hvars namn ändrades till Jojakim, 2 K. 23:34. Se Jojakim.

3. En prest som var med vid stadsmurens invigning, Ne. 12:41.

4. Två personer som nämnas bland Jesu stamfäder, Mat. 1:13; Lu. 3:30.

Elkana. 1. En sonson af Korah, 1 Kr. 6:23; 2 M. 6:24.

2. Elkana Zofai, Samuels stamfader, 1 Kr. 6:26, äfven kallad Zuf, v.35; 1 S. 1:1.

3. Den förres sonsons sonson, Samuels fader, 1 Kr. 6:27; 1 S. 1.

Elkos, profeten Nahums födelseort, Na. 1:1, förmodligen en ringa ort Galileen, der Hieronymus såg dess ruiner; en senare tradition tänker på Alkosch i Assyrien, öster om Tigris, der man visar profetens graf.

Ellasar, 1 M. 14:1, konung Arioks område.

Elmodam, en af Jesu förfäder, Lu. 3:28.

Elnatan, Akbors son, sändes af Jojakim till Egypten att gripa Uria, en Herrens profet, Je. 26:22. Han nämnes såsom en af de furstar hvilka varnade konungen att ej uppbränna Jeremias profetia, 36:12, 25. Han är kanske dens. s. i 2 K. 24:8 nämnes som konungens svärfader.

Elon. 1. Den heteen, hvars dotter var en af Esaus hustrur, 1 M. 26:34.

2. Den andre af Sebulons tre söner, af hvilken kom eloniternas slägt, 1 M. 46:14; 4 M. 26:26.

3. Elon, den sebuloniten, som dömde Israel i 10 år och begrofs i Ajalon Sebulons land, Do. 12:11, 12.

4. En gränsstad i Dans stam, Jos. 19:43.

Elot, se Elat.

Elul, September, se Månader.

Elymas, d. ä. »vis man», ett annat namn för den judiske trollkarlen Bar-jesus på Cypern, som sökte vända Sergius Paulus från tron, men bestraffades af Paulus och vardt slagen med blindhet. Ap. 13:6 f.

Elzafan, 3 M. 10:4, se Misael 1.

Embetssköld (egentligen domssmycke) kallades öfversteprestens bröstsköld, 2 M. 28:15 f.; 39:8 f., emedan den tjenade till att gifva det afgörande utslaget i vigtiga rättsfrågor. Den var af konstväfvares arbete, likasom axelbeklädnaden, af guld, mörkblått, purpurblått, purpurrödt, rosenrödt och tvinnadt hvitt garn, en spann i fyrkant, och så sammanvikt, att den bildade en fyrkantig ficka eller påse af lika längd och bredd. På yttre sidan voro i guld infattade 12 ädelstenar i 4 rader, på hvilka de 12 stammarnes namn voro tecknade.*) Vid skuldrorna var den fäst medelst 2 gyllene ringar och kedjor, och nedtill var den med blåa snören, som gingo från 2 andra gyllene ringar, fastknuten, så att skölden betäckte ungefär hela framsidan af axelbeklädnaden (lifkjorteln). Uti skölden (i vecket eller fickan) voro inlagda Urim och Tummim (ljus och fullkomlighet), »att de skola ligga på Arons hjerta, då han ingår för Herren; och Aron skall bära Israels barns dom på sitt hjerta inför Herren alltid.»
*) Om namnens ordning jfr under Ädelstenar.
Emeerne (Emim, d. ä. förskräcklige), de jettelike urinvånarne i Moabslandet, 5 M. 2:10 f., blefvo redan på Abrahams tid slagna vid Kirjataim af Kedor-Laomer, 1 M. 14:5, och undanträngdes sedan af moabiterna.

Emek, dal, Jos. 17:16 Sv., afser Jisreels dal eller slätt.

Emmaus, den by, der den uppståndne på uppståndelsedagen bröt brödet med de två lärjungarne som han hade sökt upp, der de gingo på vägen bedröfvade, Lu. 24:13 f., låg enligt textens uppgift 60 stadier (1 mil) ifrån Jerusalem och är sannolikt att söka den af traditionen utpekade byn Kubêbe, belägen just 60 stadier n.v. från Jerusalem, med många ruiner från forntiden och en kyrka som säges vara byggd på den plats der Herren bröt brödet. En annan gammal åsigt är att Emmaus skulle vara staden Emmaus, sedan kallad Nikopolis, nu Amvas, omkr. 3 mil n.v. från Jerusalem. Eget är ock att den sinaitiska texten af N. T. i Lu. 24:13 har 160 stadier i st. f. 60! Enligt andra finnas ock skäl som tala för en tredje ort, byn Kalônie, sista hållet på vägen från Joppe till Jerusalem.

En, af det eb. ajn eller ain, källa, ett ord som ingår i många ebreiska ortnamn, likasom ännu i dag det arabiska ajn, hvilket har samma betydelse. Se t.ex. En-Gedi; jfr Ain.

Enaim, se Enam.

Enakiter (Enakim, d. ä. långbalsade), en jetteslägt i Kanaan, som härstammade fl-ån en Enak, son till Arba Hebron, Jos. 15:13, och bodde isynnerhet i Judas bergsbygd, 4 M. 13:29, 34; Jos. 14:15; 5 M. 1:28. De besegrades och fördrefvos af Josua och Kaleb, Jos. 11:21; 14:12, ehuru en liten qvarlefva af dem bibehöll sig de felisteiska städerna Gasa, Gat och Asdod, 11:22.

Enam, dubbelkälla, stad i Judas lågland, Jos. 15:34, samma ort som Enaim, 1 M. 38:14, 21, vid vägen mellan Adullam och Timna, nu Beit Enan n. v. om Jerusalem.

Enbärsträd, se Ginsterbusken.

Endig, Or. 22:29, rask eller driftig.

Endor, en stad inom Isaskar, men tilldelad Manasse, Jos. 17:11, söder om Tabor och ej långt från Nain; sedermera ryktbar för Jabins och Siseras nederlag i granskapet, Ps. 83:10 f. Här bodde en spåqvinna, som Saul rådfrågade, 1 S. 28:7 f. Jfr Saul. Endor är nu en liten smutsig by, kallad Endûr.

En-Eglaim, He. 47:10, en källa eller ort vid Döda hafvets vestra kust.

En-Gannim, d. ä. trädgårdskälla.

1. En stad i Judas lågland, Jos. 15:34.

2. En levitstad i Isaskar, Jos. 19:21; 21:29; i 1 Kr. 6:73 kallad Anem; sannolikt det nuvarande Djenîn vid södra gränsen af Jisreels slätt.

En-Gedi (bock-källa), förut kallad Hazezon-Tamar (palmhuggning), 2 Kr. 20:2, en af Kedor-Laomer vunnen amoreerstad, 1 M. 14:7, i den del af Judas öken, som derefter kallas »En-Gedis öken», 1 S. 24:2; gafs sedan åt Judas stam, Jos. 15:62. Dess läge var nära midten af Döda hafvets vestra kust, i en på klippor och hålor rik trakt, He. 47:10; 1 S. 24:1 f. (der i v. 1 »borgen» bör vara »bergshöjderna»). En-Gedis höjder nå ända till en höjd af 1500 fot öfver Döda hafvet. 400 fot från hafsytan rinner ännu en ymnig källa med samma namn Ajn Djiddi nedåt hafvet, flytande fram genom en härlig dal mellan åldriga ruiner. Josefus prisar En-Gedis balsam, Plinius dess palmer, och Höga Visan dess vingårdar, Hö. 1:14.

Engel. Grundtextens ord (eb. maleak, gr. angelos) betyder egentligen budbärare eller sändebud och förekommer ofta i bibeln om vanliga budbärare eller budskap, Mat. 11:10; Lu. 7:24; 9:52; Job 1:14; 1 S. 11:3, på hvilka ställen Sv. dels har engel, dels något motsvarande svenskt uttryck såsom bud, budskap eller sändebud, o. s. v.; om profeter, Hag. 1:13 (»Haggai, Herrens engel»); om prester, Mal. 2:7; om hela Israels folk, Es. 42:19, (»Hvem är så döf som mitt budskap», eg. engel), och äfven om liflösa föremål, Ps. 104:4 (»han gör vindar till sina sändebud»); kanske äfven i Ps. 78:49 och i 2 Kor. 12:7 (»en satans engel»). I den allmänna bemärkelsen af budbärare användes ordet engel äfven om »förbundets engel», Mal. 3:1, samt om de kristna församlingarnes föreståndare, »församlingarnas englar», Up. 1:20; 2:1, 8 etc. Om Pauli uttryck 1 Kor. 1:10, se Dok, p. 79.
Men vanligen betecknas i bibeln med detta ord ett särskilt slag af förnuftiga väsenden, englarne i egentlig bemärkelse, varelser af annan ordning än menniskan, de der omgifva det gudomliga majestätet, och hvilka Gud använder som sina sändebud eller redskap verldsstyrelsen såväl som i befrämjandet af enskildas och hela folks välfärd, Mat. 1:20; Da. 10:13. Vare sig att de äro rena andar (Eb. 1:14), eller att de hafva en finare andlig lekamen, (man jemföre Lu. 20:36 med Fil. 3:21), så hafva de dock icke en sådan skapnad som menniskor, och ej heller gifves det ibland dem olika kön, Mat. 22:30. De voro utan tvifvel skapade långt före denna jordens daning: i Job 38:7 läsa vi om huru morgonstjernorna och »alla Guds barn» fröjdade sig Guds lof, innan jorden var grundad. Bibeln framställer dem såsom öfvermåttan talrika, 1 K. 22:19; 2 K. 6:16, 17; Ps. 68:18; Mat. 26:53; Lu. 2:13; Eb. 12:22 f.; Da. 7:10, »Tusen sinom tusen tjenade honom, och tiotusen sinom tiotusen stodo inför honom.» De äro utmärkte i styrka och kallas starke hjeltar, Ps. 103:20; jfr 2 P. 2:11; Up. 5:2; 18:21; 19:17. Om deras utomordentliga verksamhet läses uti Do. 13:20; Es. 6:2 f.; Da. 9:21 f.; Ap. 27:23; Up. 8:13. De äro nådens tjenare här i tiden, såsom de skola blifva domens tjenare och verkställare härefter, Mat. 13:39 f.; 16:27; 24:31:25:31; 1 Tes. 4:16. Vi läsa äfven om olika grader eller rangordningar ibland dem, om furstar och öfverenglar, jfr Kol. 1:16, der det skiljes emellan troner, herradömen, furstendömen och väldigheter, samt Ef. 3:10, om furstendömen och väldigheter himmelen; Såsom särskildt upphöjda englaväsenden framstå keruberna och seraferna, Gabriel och Mikael, jfr 1 S. 4:4; Es. 6:2 f.; He. 10:1; Da. 8:16; 9:21; 12:1; Up. 12:7. Bibeln är rik på berättelser om sådana tilldragelser, uti hvilka englarne på ett framstående och synbart sätt tagit del.*) Det är isynnerhet i de stora och hufvudsakliga momenten af den gudomliga uppenbarelsen som de mest varit verksamma: så vid lagens utgifvande på Sinai (Ga. 3:19; Ap. 7:38, 53), vid Kristi födelse samt vid de vigtigaste vändpunkterna i bana lif, såsom förklaringen, blodskampen, uppståndelsen och himmelsfärden. Men uti allt detta såväl som uti deras vård om Jesu klena hjord, Lu. 16:22 (der de bära den fattige Lazarus till Abrahams sköte); Ps. 34:8; Mat. 18:10 (der det talas om de små barnens englar i himmelen), framstå de blott såsom Guds redskap och verkställare af hans befallningar, Ps. 103:20; 91:11; Eb. 1:14. Vi böra derföre icke tillbedja dem eller bedja deras namn, Up. 19:10; 22:8, 9.
* På flera ställen lyda skriftens uttryck så, att Gud säges hafva gjort det, som han gjorde genom englar eller englars medverkan. Jfr » Mos 19:3; Ap. G. 7:53; Gal. 3:19». Fjellst. till Jud. 9.
På samma gång skriften lärer, att alla trogna äro föremål för deras välvilliga uppvaktning och beskydd, såsom de ock hysa det innerligaste deltagande för syndares frälsning, Lu. 2:10 f.; 15:7, 10; 1 P. 1:12; jfr Eb. 12:22, finnas äfven ställen som tala om särskilda skyddsenglar. Jesu ord i Mat. 18:10 lära oss att de små barnen hafva sina särskilda englar, hvilka ehuru de alltid skåda den himmelske fadrens ansigte, dock icke förakta eller försumma de små på jorden; jfr Eb. 1:14 om huru englarne såsom tjenande andar utsändas till tjenst åt dem som ärfva saligheten. Då Petrus klappade på porten der de kristne voro församlade, och Rode kände igen rösten och talade om att det var Petrus, så sade somlige af dem att det måtte vara hans engel, Ap. 12:15. Skyddsenglar för särskilda folk, eller englar, som vaka öfver de särskilda nationerna såsom Guds ombud och redskap, nämnas på flera ställen hos Daniel. Så läsa vi om vakande englar i Nebukadnezars syn, Da. 4: l0, 20, och i Da. 10:13, 20, 21 läsa vi om sådana englafurstar för Persien, Grekland och Israel. Jfr Mikael, Öfverengel. Någre uttolkare, såsom Alford m.fl., uppfatta äfven församlingsenglarne Up. 1:20; 2:3 såsom sådana representerande andar.
I sedligt och intellektuelt hänseende skildras englarne å ena sidan såsom »heliga», snabba att lyda Guds vilja och fulla af hans lof samt såsom bisittare hans rådsförsamling, Da. 4:10, 14; Mat. 25:31; men å andra sidan målas de såsom ändliga, i utveckling stående väsenden, inför Gud långt ifrån fullkomliga. Job4:18; Mat. 24:36; (jfr 1 P. 1:12). Så förklarar man möjligheten af fall i englaverlden. »De englar som icke behöllo sitt furstendöme, utan öfvergåfvo sitt hemvist, dem har Herren i eviga bojor i djupt mörker förvarat till den stora dagens dom.» Ju. 6; Mat 25:41 (»djefulen och hans englar»); Up. 12:9; 2 P. 2:4, »Gud skonade icke de englar som syndade utan störtade dem till afgrunden, bundna med mörkrets kedjor, för att förvaras till dom.»
Herrens engel, maleak-Jehova, hvilken på flera ställen i G. T. framträder såsom talande i Jehovas namn och mottagande gudomlig hyllning, är ingen annan än den »oskapade engeln», som Esaia kallar »Guds ansigtes engel», Es. 63:9, om hvilken Jehova säger: »mitt ansigte», 2 M. 33:14, och »mitt namn är i honom», 23:21, och om hvilken den siste af G. T:s profeter förkunnar: »Med hast skall komma till sitt tempel Herren den I söken, och förbundets engel, den I begären», Mal. 3:1. Det är alltså Guds-uppenbararen, det eviga Ordet, som i denna gestalt före sitt menniskoblifvande trädde fram bland förbundsfolket redan i fordom timma. På de flesta af hit hörande ställen kallas han Jehovas engel, maleak-Jehova, men på ett par äfven Guds engel, maleak-Elohim, 1 M. 21:17; 31:11. Så uppenbarade sig denne förbundets engel för Hagar, 1 M. 16:7 f., och »hon åkallade Herrens namn som hade talat med henne, och sade: Du är en seendets Gud»; och åter i 21:17 f., der »Gud hörde gossens röst, och Guds engel ropade: jag skall göra honom till ett stort folks. Samme engel framträdde 1 M. 22:11 f. (Isaks offring) »och ropade från himmelen och sade: Jag hafver svurit vid mig sjelf, säger Herren», etc. Och likaså för Jakob 31:11 f., der »Guds engel sade: Jag är Gud i Betel»; och för Mose i 2 M. 3:2, 6, »Herrens engel syntes honom i en eldslåga midt utur törnbusken och sade: Jag är din faders Gud, och Mose skylde sitt ansigte, ty han fruktade att se uppå Gud.» Jfr Ap. 7:30 f. om engeln som talade med Mose på Sinais berg. Vidare jemföre man Jos. 5:13 f., om »fursten öfver Herrens här», Do. 2: f. och 13:3 f.
Dessa ställens tydliga vittnesbörd kan ej rubbas af andra ställen, der »Herrens engel» användes om skapade väsenden, såsom om profeter, Hag. 1:13, prester Mal. 2:7, eller tjenande englar, Lu. 1:11, sådana som lägra sig kring dem honom frukta, Ps. 34:8, och som slå ned hans fiender, 2 K. 19:35; Es. 37:36.

Enhörning. 1. I 5 M. 14:5 (eb. dischon) betecknas dermed en antilopart.

2. På andra ställen står enhörning för det eb. reém, en (tvåhornad) buffel. Detta djur omnämnes för sin vildhet, Es. 34:7; Job 39:12 f.; sitt mod, 4 M. 23:22; 24:8; sin liflighet, Ps. 29:6, och sina framstående horn, Ps. 92:11; 5 M. 33:17. Det sista stället, der Josef liknas vid en »reém» med sina två horn, Efraim och Manasse, är till fullo afgörande, att här ej kan vara fråga om en enhörning.

Enka. Enligt en urgammal. sedermera af lagen bekräftad sed (1 M. 38:8; 5 M. 25:5 f.) tillhörde det en efterlefvande broder eller näste skyldeman att gifta sig med en afliden mans barnlösa enka, Mat. 22:23 f.; Rut 3:12; 4:1 f. Föröfrigt anvisades i lagen fattiga enkor för sitt understöd till treårs-tionden, 5 M. 14:28 f., till efterskörden, 24:19 f. och till festmåltiderna, 16:11 f. Den särskilda omsorg och vård enkor såväl som faderlöse hafva att påräkna af Gud, framhålles ofta i skriften, 2 M. 22:22 f.; Ps. 68:6; Mat. 23:14; och förmaningar samma syfte återkomma ofta, Es. 1:17; Je. 22:3. Att äkta en enka var öfverstepresten förbjudet, 3 M. 21:14. I den apostoliska församlingen åtnjöto de fattiga enkorna allmänt underhåll, Ap. 6: f. hvarom särskilda förordningar gifvas af Paulus, Tim. 5:3 f. Af v. 9, »ingen må upptagas (i förteckningen) som enka, som är yngre än sextio år» etc., vill det synas, att redan då förefans början till hvad som sedan i de första seklen till Konstantins tid var en ordnad institution, nemligen afskiljandet af äldre väl vitsordade qvinnor till att öfver de yngre af sitt kön öfva särskild tillsyn, likasom presbytererne eller de äldste öfver männen. Enligt Tertullianus sutto de med obetäckt hufvud på presbyterernas bänk under gudstjensten. (Man jemföre de skilda åldersklasserna af olika kön inom Brödraförsamlingen!) Jfr Tit. 2:3 f.

Enok (Henok) eller Hanok, 1 M. 5:18 f., Jereds son och Metusalahs fader, Lu. 3:37, »vandrade med Gud», 1 M. 5:22, 24 eb., och blef derföre borttagen, »så att han icke skulle se döden, och fans icke mer (på jorden, jfr 2 K. 2:17), derföre att Gud borttog honom; ty förr än han blef borttagen, hade han fått vittnesbörd, att han täcktes Gud», Eb. 11:5. Han hade vid sin hädanfärd uppnått en ålder af 365 år. Hans bestraffning af samtidens synder och profetia om Herrens ankomst till dom åberopas af Herrens broder Judas, som i sitt bref (Ju. 14, 15) nämner honom »den sjunde från Adam». Om Enok voro hos de gamla judarna och araberna, hvilka kallade honom den lärde, hvarjehanda sägner i omlopp, såsom att han uppfunnit bokstafsskrift, räknekonst och stjernkunskap m.m. d. Kyrkofäderne i de tre första seklen e. K. kände till en s.k. Henoks bok, hvilken somlige af dem väl icke erkände för kanonisk, men dock ansågo i viss man nyttig att läsa. Denna bok, som slutet af förra seklet återfans i Abyssinien, innehåller hvarjehanda betraktelser öfver Guds verldsstyrelse, Messias person och verk, den slutliga domen o. s. v., hvilket allt framställes såsom uttaladt af Henok och Noah. I densamma finnes ock nästan ordagrant den nyss anförda profetian hos Judas. Om åldern af »Henoks bok» äro meningarne delade, från andra seklet f. K. till andra e. K.

Enon (källor), en vatturik ort nära Salim, der Johannes döpte, Job. 3:23, (vester om Jordan, v. 22, 26), och der han afgaf sitt sista och märkligaste vittnesbörd om Jesus, 3:27 f.

Enos, Adams sonson, Sets son, födde Kenan i sitt 90:de år och blef 905 år gammal, 1 M. 4:26; 5:6 f.; Lu. 3:38.

Enrimmon, se Ain 3.

Ensemes, »Solkällan», en källa på gränsen mellan Juda och Benjamin, Jos. 15:7; 18:17, sannolikt den nuv. Ain el Hod, en källa strax öster om Betania vid vägen till Jeriko, af traditionen kallad »Apostlabrunnen».

Epafras, en Pauli »älsklige medtjenare» och »en trogen Kristi tjenare» för kolosserna, Kol. 1:7, var i Pauli sällskap, då denne låg fången i Rom, Kol. 4:12 f.; Filem. 23.

Epafroditus, en Pauli medhjelpare som af församlingen i Filippi sändes till honom i Rom med ett understöd och genom sitt nit ådrog sig en farlig sjukdom, hvarifrån han genom Pauli bön blef återstäld. Paulus sände honom sedan tillbaka till hans församling som öfverbringare af Filipperbrefvet, Fil. 2:25 f.; 4:18.

Epenetus, en kristen i Rom, till hvilken Paulus helsar såsom sin älsklige och förstlingen af Asien för Kristus, Ro. 16:5.

Epikureer, Ap. 17:18, anhängare af den grekiske filosofen Epikurus, som lefde och lärde i Aten, 342 - 270 f. K. Epikurus dref den läran, att lusten är det högsta goda, och att för vinnande af denna lust, som han satte i själens inre ro och hvila, dygden är det bästa medel; hans anhängare i Rom, Aten och annorstädes föredrogo naturligtvis den sinliga lusten. Horatius har spetsiga antydningar om de skinande och välfödda svinen i Epikuri svinahjord. Gudarne äro enligt Epikurus saliga väsenden som lefva i ostörd ro, lika obekymrade om verlden, hvilken uppstått genom en tillfällig sammanstötning af oändligt små fina kroppar (atomer), hvilka sväfvade omkring i rymden, som om menniskorna, hvilka äro stadda ständig vexling tillika med verlden och med döden försvinna. Intet under att Pauli lära om skapelsen och uppståndelsen föreföll sådana filosofer löjlig.

Epistlar, gr. bref, kallas företrädesvis de af apostlarna skrifna bref, som N. T. äro oss förvarade, Kol. 4:16; 2 P. 3:1. Guds vishet ansåg nödigt att icke blott låta oss i evangelium få kunskap om den genom Jesus förvärfvade frälsningen, utan äfven låta oss epistlarne se huru under olika förhållanden i lifvet och erfarenheten denna frälsning vill bevisa sig som den allt genomträngande, genomsyrande och öfvervinnande magten. Af N. T:s 21 epistlar äro 13 af Paulus, utom Ebreerbrefvet (af Apollos?), 1 af Jakob, 2 af Petrus, 3 af Johannes och 1 af Judas. De flesta af dem börja med författarens namn samt deras till hvilka han skrifver; derpå fridshelsningen. Sedan följer sjelfva brefvet, som vanligen består af två delar, en lärande och en förmanande; hvarefter komma ömsesidiga helsningar och enskilda uppdrag. Oftast skrefvos brefven af en amanuens (Ro 16:22) efter apostelns diktering; vid slutet bifogade denne sin egen namnteckning, Kor. 16:21; Kol. 4:18; någon gång synes han hafva skrifvit hela brefvet sjelf, Gal. 6:11? Om brefvens forntida utseende se sid. 63.

Er. 1. Judas son, se Onan.

2. En af Jesu stamfäder, Lu. 3:28.

Erastus. 1. »Räntmästare» eller stadskamrer i Korint, helsar till bröderna i Rom, Ro. 16:23.

2. En af Pauli medhjelpare och reseombud, Ap. 19:22; 2 Tim. 4:20.

Erek, en af Nimrods städer uti Sinears land, 1 M. 10:10; namnet återfinnes i Orkoe, s.o. om Babylon, nu ruiner med namnet Varka eller Irka. Erek nämnes också i Esr. 4:9 (Sv. Arak) såsom hemort för några af de till Samaria förflyttade stammarna.

Esaia, Amoz' son, bodde i Jerusalem, var gift och hade två söner, 7:3; 8:3, 18; verkade som profet från sista året af konung Ussias regering, under konungarna Jotam, Ahas och Hiskia, alltså under tiderymden 759 - 698, Es. 1:1; 6:1. Att han verkat äfven som historieskrifvare synes af 2 Kr. 26:22, om hans anteckningar om konung Ussia, af 32:32, om hans syn om Hiskia, införd i ett större historiskt verk, samt af Es. 36 - 39. En tradition säger att han blef ihjelsågad under Manasses regering, jfr Eb. 11:37.
Hans namn (eb. jescha-jahu, Jehovas salighet) är betecknande med afseende på det framstående rum, som såväl hans person som hans skrifter intaga. Uppträdande i en tidpunkt som infaller midt emellan Mose och Kristus, vittnar han med majestätiskt allvar mot det affälliga folkets skenhelighet och gudlöshet. Från den »helige i Israel» hvilkens ära han häfdar med glödande nit, förkunnar han domen öfver all jordisk höghet och prakt, manar de fräcke syndarne till bättring och bot och utlofvar för den ur domens luttring till Jehova återvändande qvarlefvan en slutlig frälsning och härlighet genom den »Herrens tjenare», som, först af Kores eller Cyrus i skuggbild förebådad, slutligen i Kristus, det lidande och segrande Guds lam, i verklighet trädde fram. Och »så klart», säger Hieronymus, »har han utvecklat alla Kristi och församlingens hemligheter, att man skulle nästan tro, att han meddelar berättelser om hvad som skett, iställetför profetior om hvad som skall komma». Han har derföre också blifvit kallad G. T:s evangelist.

Esaias profetia sönderfaller i 2 hufvudafdelningar, kap. 1 - 35 och 40 - 66, hvilka äro skilda genom några historiska anteckningar, k. 36 - 39. Efter en allmän inledning i k. 1 - 5, skildrande det närvarande och förflutna tillståndet i Israel, och sedan profeten k. 6 omtalat sin syn af Herrens härlighet samt Guds kallelse till honom, följa k. 7 - 35 åtskilliga förutsägelser såväl emot Juda och Israel som emot olika hedniska folkslag, babylonier, assyrier, felisteer m.fl., hvarjemte berättas om anledningarna till dessa profetior och meddelas tröstande tillsägelser till Herrens folk och försäkringar om dess slutliga frälsning. Det historiska stycket k. 36 - 39 omtalar Sanheribs infall och nederlag, Hiskias sjukdom, hans underbara tillfrisknande och hans lifs förlängning. Den senare hufvudafdelningen, k. 40 - 66, talar om förlossningen från Babel och den derigenom förebildade högre förlossning, som Guds stridande och , lidande församling på jorden har att vänta. Med särdeles klarhet talar han här om Jesu förelöpare, 'den ropande rösten i öknen'; om afguderiets dårskap; om »Herrens tjenare, hvilken hans själ har behag»; om Guds lam, på hvilket alla våra synder äro kastade; om den fria nåden i Kristus och om den »hvila som står Guds folk åter», k. 40; 44; 45; 49; 53; 55; 62 - 65. Och att äfven i den förra hufvudafdelningen evangelii stora ämne ej är för profetens åskådning främmande, derom behöfva vi knappt påminna, hänvisande till hvad han talar om barnet Immanuel, om »folket som ser ett stort ljus», om telningen af Isais rot, på hvilken Herrens ande skall hvila, om rättfärdighetens frukt och om den blomstrande öknens gudaförlänta behag, k. 7; 9; 11; 32;35.
Att Esaias mägtiga profetior verkat kraftigt på samtid och efterverld synes bland annat äfven af de många återljud af dem som möta oss hos senare profeter. Att Jeremia kände till Esaia, framgår af många ställen i hans bok Man jemföre följande ställen:

Jerem. 5: 25 Es. 59: 1, 2
» 13: 16 » 59: 9 - 11
» 25: 31, 33 » 66: 16
» 48: 18 » 47: 1
» 51: 48 » 44: 23.

Äfven Hesekiel har läst Esaia; jfr Hes. 23:40 f. med Es. 57:7 f.; likaså Zefanja, som i 2:15 har nästan ordagrant anfört Es. 47:8; och Habakuk, som i 2:18 f. påminner om Es. 44:9 f
Huru Kristi ande har talat i denne profet om Kristi lidande och härlighet, 1 P. 1:11, och huru N. T:s författare hafva druckit djupt ur denna källa, det skönjes väl om man gifver akt på Esaias 53 kapitel och lägger märke till huru nästan hvar enda vers af detsamma är citerad i N. T., ofta på flera ställen Man jemföre följande verser:

Es. 53: 1 ----- Jh. 12: 38
        Ro. 10: 16
  » 3 ----- Mar. 9: 12
  » 4 ----- Mat. 8: 17
  » 5 ----- Ro. 4: 25
  » 1 P. 2: 24
  » 6 ----- 1 P. 2: 25
  » Mat. 9: 36
  » 7 ----- Jh. 1: 29
  » Ap. 8: 32
  » 8 -----

Ap.

8: 33
  » 9 ----- 1 P. 2: 22
  » 12 -----

Mar.

15: 28
        Lu. 22: 37

I afseende på språket och framställningssättet är Esaia bland alla det G. T:s författare den erkände mästaren Ingen särskild stilart är hos honom den förherskande; allt efter ämnenas skiftande art gifver han stilen den färg som kräfves, vare sig lyrisk, elegisk eller oratorisk; men i allt med det värdiga jemnmått, som skänker hans framställning ett så majestätiskt behag.

Esarhaddon, se Asarhaddon.

Esan, eb. luden?, 1 M. 25:25, jfr 27:16, 23, Isaks son, Jakobs äldre tvillingbroder, sålde till Jakob sin förstfödslorätt för en röd maträtt och fick deraf namnet Edom 1. den röde, 25:30; Eb. 12:16. Esau vardt en väldig jägare, 25:27, tog sig flera kananeiska hustrur, 26:34; 36, miste genom Jakobs list fadrens bästa välsignelse, k. 27, och förföljde sedan sin broder med bitterhet tills de slutligen möttes och förliktes, k. 32; 33. Esau hade en talrik afkomma i Seirs bergsbygd eller Edom, k. 36.
Esau är stundom en benämning för Edoms land och folk, t.ex. Je. 49:10; Ob. 6; likaså Esaus berg, Esaus hus, Ob. 8, 18.
Om förhållandet mellan Jakob och Esau jfr 1 M. 25:23; Mal. 1:2; Ro. 9:10 f.

Esbaal, se Isboset.

Esek, se Sitna.

Eskol, amoreern Mamres broder, en af dem som hjelpte Abraham att förfölja de fyra konungar som plundrat Sodom och bortfört Lot, 1 M. 14:13, 24.

Eskols bäck eller Eskolsdalen, en bäckdal, från hvilken de ebreiske spejarne hemtade den hörda af vindrufvor, granatäpplen och fikon som de visade för Mose och folket, 4 M. 13:24 f.; 32:9. Robinson trodde sig återfinna Eskol i en dal strax norr om Hebrons, vattnad af en källa med namnet Ajn Eschkali (drufvokällan), och der han fann de skönaste vindrufvor hela landet.

Esli, en af Jesu förfäder, Lu. 3:25. Esra, Serajas son, Esr. 7:1, en ansedd prest af Arons slägt och »en skicklig skriftlärd i Moses lag», Esr. 7:6, 11; 10:10, som bodde i Babel under Artaxerxes Longimanus' regering, en man af djup ödmjukhet och ett brinnande nit för Guds ära; angelägen att vinna sina medmenniskor för hans tjenst och ej sparande några medel att bringa de ogudaktiga till bättring. Esr. 7:10; 8:21; 9:10 f.; 10:10; Ne. 8:2; utverkade sig tillåtelse att resa hem till sina fäders land, som han sannolikt aldrig hade sett. Konungen gaf honom bref, penningar och all erforderlig hjelp, och så drog han ut med en stor skara återvändande flyktingar till Jerusalem, 458 f. K., der han på allt sätt renade gudstjensten och sederna. Lik en annan reformator framdrog han åter i ljuset det undangömda gudomliga ordet, och särskildt anmärkes det, att han stod på en hög trästol (talarestol), öppnade boken för allt folkets ögon och lofvade Gud, Ne. 8:4. Sedermera föreläste man ur Guds lagbok hvarje dag, v. 18. Hans folk kallade honom sedan den andre Mose och tillskref honom stora förtjenster om de heliga skrifternas samlande och afslutande till ett helt.

Esras bok innehåller berättelsen om huru Herren efter den sjuttioåriga fångenskapen i Babel uppfylde sina löften och förde sitt folk åter in i deras fäders land. Enligt judarnas utsago sa väl som inre vittnesbörd är den författad af presten Esra. I förra afdelningen, kap. 1 - 6, berättar han om den före hans tid under Serubbabels ledning skedda utflyttningen från Babel till Kanaan, år 536 f. K., samt om templets återuppbyggande och invigning; i den senare, kap. 7 - 10, berättar han om det andra nära 80 år senare under hans egen ledning återvändande tåget samt om de mått och steg han vidtog till gudstjenstens och sedernas upprätthållande. En del af Esras bok är skrifven på kaldeiska eller arameiska; från kap. 4:8 till 6:18 samt 7:12 - 26.

Esrom, se Hezron.

Estaol, en stad i Judas lågland, sedermera anvisad åt Dan, Jos. 15:33; 19:41. I granskapet tillbragte Simson sin ungdom, Do. 13:25; och hit fördes hans döda kropp, 16:31.

Estemo, Estemoa, en preststad Juda, Jos. 15:50; 21:14; 1 S. 30:28; byn Semúa 15 km s. om Hebron.

Ester, pers. stjerna, Abihails dotter af Benjamins stam, äfven kallad Hadassa, eb. myrten, Est. 2:7, 15, som sannolikt var född i fångenskapen, och såsom fader- och moderlös uppfostrades af sin farbroder Mordekai, blef jemte andra jungfrur, uppsökta i hela Persien, förestäld för konung Ahasveros, som bland dem ville välja en i sin förskjutna drottning Vastis ställe. Hennes behag vann hans hjerta, och han äktade henne med kunglig ståt. Hon lyckades genom sitt inflytande hos sin gemål göra om intet den afundsjuke Hamans mordiska anslag emot hela det judiska folket, som i stället fick nedslagta sina fiender, öfver 75,000, och göra sig glada dagar, 9:5 f. Minnet af denna befrielse firas ännu af judarne vid den då stiftade purimfesten, Est. 9.

Esters bok berättar 10 kapitel om Esters upphöjelse, om Mordekais upptäckt af sammansvärjningen mot Ahasveros lif, om Hamans befordran och mordiska planer och huru de blefvo om intet, samt om purimufestens instiftande. Författaren är okänd; kanske Mordekai, som somlige anse, sannolikt till följd af den noggranna kännedom af fakta och seder, som boken förråder, hvartill äfven kommer att den grundar sig på officiella urkunder, hvaraf man söker förklara, att detta är den enda bok i bibeln, der Guds namn ej nämnes. Språket hänvisar på Esras och Krönikoböckernas tid, oafsedt några persiska uttryck.

Etam. 1. En stad i Juda, befäst af Rehabeam, 2 Kr. 11:6; nu Urtas, en usel by ej långt från Betlehem. Här gömde sig Simson i en bergsklyfta undan felisteerna, Do. 15:8 f.

2. En stad i Simeon, se Eter.

3. En af israeliternas första lägerplatser efter utgången ur Egypten, vid änden af öknen, 2 M. 13:20, d. ä. vid ingången till arabiska öknen från den egyptiska, jfr 15:22 med 4 M. 33:8, enligt hvilka ställen Etams öken är dens. s. öknen vid Sur, hv. se.

Etan. 1. Etan den esrahiten, en af Mahols för vishet berömda söner, 1 K. 4:31; förf. till Ps. 89.

2. Etan den korahiten af Levis stam, en af Davids sångmästare, 1 Kr. 6:44; 15:17; kallas äfven Jedutun, jfr 1 Kr. 15:17 f. med 1 Kr. 16:41 f.; 2 Kr. 35:15. Psalmerna 39 och 62 af David samt 77 af Asaf bära Jedutuns namn, såsom ämnade att sjungas af hans sångkör?

Etanim, Oktober, se Månader.

Etbaal, konung i Zidon, fader till drottning Isebel, 1 K. 16:31; kallas Itobal af Josefus, hvilken skildrar honom såsom Astarteprest, konungamördare och tronröfvare, konung i Tyrus och det Tyrus underlydande Zidon.

Eter, en simeonitisk stad i Judas lågland, Jos. 15:42; 19:7; i 1 Kr. 4:32 Etam.

Etiopien. Det land som af greker och romare kallades Aethiopia och af ebreerna Kus 1. Kusch, låg söder om Egypten och omfattade i sin största utsträckning de nuvarande länderna Nubien, Sennaar, Kordofan och norra Abyssinien, men i inskränktare mening Sennaar eller Meroë (det i 1 M. 10; 7 nämda Seba?), belägen på en ö af samma namn mellan Nilen och Astaboras, nu Tacazzé, nära det nyare Shendi. Etiopien nämnes i bibeln som ett rikt land; det handlade med elfenben, guld, kryddor och ädla stenar. Dess historia är nära förbunden med Egyptens, och de två länderna nämnas ofta tillsamman i bibeln, Es. 20:3 f.; 43:3; He. 30:4 f.; Da. 11:43. De voro ofta förenade under samma herskare. Folket skildras som starkt och storväxt både af Herodotus och af bibeln, Es. 18:2 (ev.); 45:14. Kort före Kristi födelse regerade i Etiopien en inhemsk dynasti af drottningar med den gemensamma titeln Kandace; en af dem nämnes i Ap. 8:27. Äfven Etiopien skall utsträcka sina händer till gud, Ps. 68:32. Jfr om den etiopiske hofmannen, Ap. 8, se Filippus 4.
Om »Etiopien» o 1 M. 2:13, se Eden, Kus.

Etterflöd, oren flytning eller slemafsöndring, 4 M. 5:2; 2 S. 3:29; 3 M. 15.

Etterhvit, en hvit fläck eller svullnad, tecken till spetelska, 3 M. 13:2.

Eva eller Heva, eb. lifgifverska, 1 M. 3:20, så kallade Adam sin hustru, den första qvinnan, 2:22, och menniskoslägtets stammoder, jfr. Adam 1. »Ormen besvek Eva med sin illfundighet», 2 Kor. 11:3, och så kom synd och sorg in i verlden. »Qvinnan vardt bedragen och föll i öfverträdelse», 1 tim. 2:14. Qvinnans säd skall söndertrampa ormens hufvud. 1 M. 3:15.

Evangelist betyder en budbärare af glada budskap, således särskildt en sådan som förkunnar det glada budskapet om Kristus. Emellertid är i Ef. 4:11, mellan apostlar och profeter å ena sidan och herdar och lärare å den andra, en särskild klass af dem Gud gifvit åt församlingen, omnämd under namnet evangelister; sannolikt sådane som i egenskap af missionärer hade att färdas från ort till ort och predika Guds evangelium och bereda väg för herdars och
lärares mera omfattande undervisning, Så kallas med detta namn äfven diakonen Filippus, Ap. 21:8. Timoteus uppmuntras äfven till sådan verksam het, 2 Tim. 4:5. Med »de fyra evangelisterna» förstås särskildt Matteus, Markus, Lukas och Johannes, hvilka nämnas som författare till de »fyra evangelierna.»

Evangelium, gr. glädjebudskap. Så kallas företrädesvis det glada budskapet om Jesu konungarike: det kallas»Guds evangelium», Ro. 1:1; »evangelium om riket», Mat. 4:23; »evangelium om Guds nåd», Ap. 20:24; »Jesu Kristi evangelium», Mar. 1:1; det »eviga» evangelium, Up. 14:6. Seder mera gafs detta namn åt de fyra skriftliga berättelserna om Jesus, nämda efter Matteus, Markus, Lukas och Johannes, hvilka sannolikt under åren 60 - 100 e. K. trädde fram och vunno spridning bland de vidsträckt utbredda församlingarna. Om Sokrates' storhet hvarken af en Plato eller en Xenofon kunnat helt uppfattas, utan bådaderas fram ställningar äro nödvändiga för att framkalla en fullständig bild af honom; så är det mycket mindre att undra på, att Jesu personlighet ej kunde fullt framställas af en enda. Hvart och ett af de fyra evangelierna är beräknadt för särskilda behof hos de läsande, och ömsesidigt komplettera de hvarandra och förete i allt väsentligt en skön harmoni, som dock är vida skild från en liflös enformighet.
De fyra evangeliernas äkthet och trovärdighet är äfven genom yttre vittnesbörd i högsta måtto betryggad. Om vi börja med slutet af andra seklet, så finna vi från den tiden vittnesbörd om de fyra evangelierna hos Ireneus i Frankrike, Tertullianus i norra Afrika och Klemens af Alexandria i Egypten.
Ireneus, biskop i Lyon och Vienne, var född omkring 140 och led martyrdöden år 202 e. K. Han hade i sin ungdom varit lärjunge till Polykarpus, hvilken åter hade lärt af aposteln Johannes. I ett bref till en Florinus, fövaradt af Evsebius, meddelar han i glödande språk sina erinringar af Polykarpus, hans person och hans undervisning och huru han berättade om sitt umgänge med aposteln Johannes och andra som hade sett Herren, »huru han upprepade deras ord och hvad han af dem hade hört om Herren och om hans underverk och hans lära.» Och allt detta som Polykarpus mottagit af ögonvittnen, det berättade han, säger Ireneus, »allt samman i öfverensstämmelse med skrifterna», d. ä. de evangeliska berättelserna. Denne Ireneus nämner tydligt de fyra evangelierna och angifver äfven vissa för honom personligen giltiga skäl hvarföre de just skulle vara fyra. »Är det väl tänkbart», frågar Tischendorf, »att Ireneus aldrig skulle hafva hört ett ord af Polykarpus om Johannes' evangelium, och att han ändå skulle hafva skänkt det ett obetingadt förtroende?»
Tertullianus, presbyter i Kartago, död omymkr. 230, försvarade kraftigt Lukas' evangelium mot ett falskt sådant som en viss Marcion sökte insmuggla i församlingen, och hänvisade till de apostoliska församlingarnas afgörande omdöme i saken, att »det Lukas' evangelium som vi hålla fast vid, har allt ifrån sitt första framträdande varit omfattadt som äkta», och, tillägger han, »samma de apostoliska församlingarnas myndighet skall också försvara de öfriga evangelierna som vi likaledes genom dem hafva fått».
Klemens af Alexandria, föreståndare för kateketskolan derstädes, död omkr. 220, afgifver också lika bestämda vittnesbörd om de fyra evangeliernas enhälliga erkännande bland församlingarna. Dessutom hafva vi ett märkvärdigt vittnesbörd i ett bref från de kristna församlingarna i Lyon och Vienne till »församlingarna i Asien och Frygien», hvari de berätta om en svår förföljelse som öfvergick dem omkring 177 e. K. I detta bref förekomma tydliga citat ur både Lukas' och Johannes' evangelier, vittnande om att dessa voro kända och erkända redan då. Och biskop i de nämda församlingarna i Frankrike vid denna tid var den gamle Potinus, hvilken ock led martyrdöden i samma förföljelse. denne Potinus var 90 år gammal, så att hans kännedom om evangelierna måste hafva gått tillbaka ända till första fjerdedelen af det andra seklet, då månge af dem som hade känt apostlarna, ännu voro vid lif.
Men vi hafva direkta vittnesbörd från en äldre tid. Justinus Martyr, som var född i början af andra seklet, har efterlemnat två apologier (försvarsskrifter) för kristendomen samt en »dialog (eller samtal) med juden Trypho», och dessa skrifter har han anfört en mängd citat ur Matteus och Lukas, och några få ur Markus och Johannes, dock tillräckligt många för att visa att han kände till deras skrifter. Dessa hänvisar han till med följande ord: »De memoarer (eller minnesteckningar) hvilka jag försäkrar äro författade af hans (d. ä. Herrens) apostlar och deras efterföljare», »hvilka», säger han på ett annat ställe, »kallas evangelier» eller med gemensamt namn, »evangeliet». Och de citat han gör ur evangelierna vittna om att han måste sjelf hafva begagnat dem; många af dem öfverensstämma ord för ord med just de evangelier vi hafva. Och att han äfven kände till Johannes' evangelium synes af följande citat: »Ty Kristus sade: Utan att I varden födde på nytt, skolen I ingalunda inkomma himmelriket. Men att det är omöjligt att de som en gång blifvit födda, skulle åter gå in i sina mödrars lif, är uppenbart för hvar och en» (Apol. 1. 61), hvilket tydligen är hemtadt från Job. 3:3 f. flera andra citat eller hänsyftningar att förtiga. I brefvet till Diognetus, en apologetisk skrift från samma tid som Justinus, finnas uttryck som tydligen äro lånade från Matteus och Johannes. Så komma vi, slutligen tillbaka till de s.k. apostoliska fäderna, apostlarnas närmaste lärjungar, hvilka skrefvo under tiden näst efter dem. En af de äldste bland dem är Klemens af Rom som dog omkring 100 e. K. I hans första bref till korintierna, som allmänt erkännes för att vara äkta, finnas utsagor som röja bekantskap med de tre första evangelierna, t.ex. denna: »Ty han sade: 'Ve den menniskan; henne vore bättre att hon icke vore född, än att hon skulle förarga en af mina utkorade'.»
Polykarpus, biskop i Smyrna, en lärjunge till Johannes, död såsom martyr omkr. 156 - 166, har lemnat efter sig ett kort bref till filipperna, i hvilket vi finna många återljud af Pauli epistlar, flera citat ur Mattei evangelium, samt hvad som för frågan om Johannesevangeliet är särdeles betydelsefullt, ett tydligt citat ur Johannes' första bref, »Ty hvar och en som icke bekänner, att Jesus Kristus har kommit i köttet, är antikrist», (1 Jh. 4:3). Att Johannes' evangelium och Johannes' första epistel äro af samme författare, är ju medgifvet af alla.
I de bref vi hafva i behåll efter Ignatius, biskop i Antiokia, död omkring 107 eller 115, finnas tydliga citat ur Matteus och kanske äfven hänsyftningar på Johannesevangeliet.
Ett annat yttre vittnesbörd af betydenhet är den omständigheten att alla fyra evangelierna finnas upptagna i de två äldsta öfversättningarna af N. T., nemligen den gamla Syriska, kallad Peschito, och den gamla Latinska, hvilka båda äro från midten af andra seklet eller strax efter; samt slutligen det förhållandet, att i den s.k. Muratoriska kánon, ett latinskt fragment från midten af andra seklet, upptäckt af italienaren Muratori i Milano (död 1750), finnas hänsyftningar på det tredje evangeliet enligt Lukas», med dertill bifogade underrättelser om honom såsom att han var en läkare som Paulus hade tagit med sig, att han icke sjelf hade sett Herren etc., hvarefter det vidare heter: » det fjerde evangeliet af Johannes, en af lärjungarnas krets».
Om de inre bevisen för evangeliernas sanning och särskildt tiden för deras författande må vi tillägga ett par anmärkningar. De tre första evangelierna meddela bland annat Herrens förutsägelser om Jerusalems förstöring. Af stil och uttryckssätt skönjes klart, att de nedskrefvos före de förutsagda händelsernas inträffande. De handla nästan uteslutande om tecknen som skulle föregå denna gräsliga tilldragelse jemte varningar till lärjungarna att vara redo. Matteus t.ex. egnar 50 verser åt profetian och åt varningarna i sammanhang dermed, och af dessa är det blott 4 (Mat. 24:19 f.) som lemna en skildring af gräsligheterna vid det åsyftade tillfället, och det i allmänna ordalag. Allt detta är helt naturligt, om evangelisten skref före Jerusalems förstöring. Vore hans evangelium deremot skrifvet efteråt, så
skulle visst färgläggningen hafva blifvit en annan; tecknen hade måst gifva rum för verklighetens öfverväldigande intryck. Vidare ser man af de svar Herren gaf på lärjungarnas frågor om tiden för templets förstöring och verldens ände, och af det sätt hvarpå dessa svar af Matteus meddelas, att lärjungarne fingo det intryck, att Jerusalems förstöring och verldens ände skulle följa strax på hvarandra, se Mat. 24:3, 29. Hade nu evangelisten skrifvit efter Jerusalems förstöring, så hade säkert någon förklaring inskjutits för att förebygga den nämda missuppfattningen. Hvad åter angår Johannes-evangeliet, så möta oss i detsamma åtskilliga drag som bestyrka den gamla traditionen att det författades i Efesus i en senare tid. Att det skrefs i ett hedniskt land, utom Palestina, synes deraf att författaren med omsorg förklarar judiska uttryckssätt och plägseder, t.ex. påsk, en judarnes högtid», o. s. v. Det hade varit orimligt att skrifva så i Judeen eller Galileen. Att inga hänsyftningar göras på det judiska templets och samhällets förstöring, förklaras lätt af den omständigheten att åtskilliga år sedan dess förflutit, så att de judiska inrättningarnas afskaffande redan länge var en allbekant sak.
Jemföra vi med hvarandra de fyra evangelierna, så finna vi mellan dem en underbar öfverensstämmelse vid sidan af en mängd ganska öfverraskande skiljaktigheter. Alla äro de öfver ens i att skildra Herren Jesus, Guds son och menniskans son, såsom den helige och rene, den milde och kärleksfulle, den i ord och gerning väldige, den till verldens frälsning i korsets qvalfulla död af fadren utgifne och från de döda uppväckte Messias. Men väsentliga skiljaktigheter framställningssättet förefinnas också. Först är der en betydande olikhet mellan Johannes och de tre öfriga. Dessa tre, Matteus, Markus och Lukas, hvilka mer eller mindre öfverensstämma i anläggningen, har man gifvit det gemensamma namnet synoptikerna och deras skrifter de synoptiska evangelierna, emedan de lättast lämpa sig för en synopsis, d. ä. en jemförande åskådlig öfverblick af händelserna i Jesu lif. Synoptikerne berätta isynnerhet om Herrens verksamhet i Galileen och omtala endast hans sista resa till Jerusalem och hvad dermed står i sammanhang. Johannes deremot omtalar hans besök i Jerusalem år efter år och uppehåller sig isynnerhet vid hans verksamhet i Judeen. Alltså finna vi hos honom en hel del andra händelser än hos synoptikerna, och äfven der han berättar samma tilldragelser som de, t.ex. underverket med bröden eller nattvardens instiftelse, så bifogar han långa tal, som saknas hos de förra. I fråga om tidsföljden finnas också vissa differenser, som man har svårt att lösa. Man har också sökt känneteckna skilnaden mellan synoptikerna och Johannes så, att de förre mera framhålla Jesu underbara gerningar, den senare deremot mera hans underbara person; de förre visa oss hvad han gjorde, Johannes åter hvem han är. Men äfven de tre synoptikerne erbjuda vissa märkvärdiga skiljaktigheter, som man har svårt att förklara. Vid sidan af en öfverensstämmelse i uttryck i vissa fall, som nästan ser ut som afskrifning efter hvarandra, möta vi egendomliga afvikelser. Den ene berättar en sak utförligare, den andre knappare; biomständigheter som förtigas af två, skjutas in af den tredje; åtskilliga af Herrens utsagor förknippas med olika tilldragelser. Längre tal som den ene meddelar ett sammanhang, anföras af en annan styckevis fördelade på olika ställen, jfr t.ex. Bergspredikan, Mat. 5 - 7, med Lu. 6:20 f.; 11:1 f.; 12:21 f. etc.
Om man låter summan af innehållet hvarje evangelium representeras af talet 100, och med siffror utmärker antalet af de stycken som en evangelist har gemensamma med andra och de stycken som äro för honom egendomliga, så erhålles följande tabell:

  Egendom-ligheter. Öfverens-stämmelser.
Markus 7 93
Matteus 42 58
Lukas 59 41
Johannes 92 8

hvaraf synes att Markus är den som har minst af sjelfständiga för honom egendomliga stycken, Johannes deremot den som har mest derutaf.
Frågan om hur man skall förklara dessa skiljaktigheter, särskildt dem som
förefinnas mellan synoptikerna, har besvarats på många olika sätt. En teori har varit den, att ett af de tre evangelierna varit det ursprungliga, och att de två andra begagnat det som källskrift och skrifvit utaf. men huru då förklara de helt plötsliga afvikelser som här och der afbryta öfverensstämmelsen? Andre hafva tänkt på ett gemensamt original, ur hvilket alla tre skulle hafva hemtat. Men äfven i så fall står samma svårighet obesvarad qvar. Mycket mera tillfredsställande är den förklaringen, som söker de tre evangeliernas källor dels i vissa små skrifna anteckningar eller hvad man kunde kalla »anekdotsamlingar» (Godet), liknande dem Lukas omnämner (Lu. 1:1), dels i de ännu oskrifna traditioner som voro gängse i församlingarna, eller hvad Lukas kallar »apostlarnas lära», Ap. 2:42, som tvifvelsutan till stor del bestod af berättelser om Herrens gerningar, död och uppståndelse, dels i personliga förfrågningar hos ögonvittnen och hos apostlarna sjelfva. Allt efter som nu de nämda traditionerna och berättelserna skiftade i form och uppställning, och allt efter som den enes syfte vid författandet var skildt från de öfrigas, och isynnerhet, allt efter som anden inverkade på och ledde de skrifvande, så kommo också evangelierna att blifva olika. Matteus skildrar Israels konung och visar profetiornas uppfyllelse i honom; Markus visar oss den lydige tjenaren, den på Guds tron såsom menniska upphöjde; Lukas målar Kristus såsom hela verldens frälsare, hvaremot Johannes visar oss den evige sonen nedstigen i menskligheten för att helga verlden. Att föra sina läsare till visshet om att Jesus var Kristus, och att de honom måtte hafva lifvet, det nämner han sjelf som sitt syftemål. Jh. 20:31.
Johannes skref, kan man säga, sitt evangelium för att fylla en brist som de tre öfriga hade lemnat qvar. Derföre meddelar han till större delen sådant som af dem utelemnats, isynnerhet de upprepade besök Jesus gjorde vid de stora högtiderna i Jerusalem och de härliga innehållsrika tal i hvilka han der undervisade om sin person och sin sändning. Att han kände till de tre synoptikerna är väl sannolikt, och att han hos sina läsare förutsätter bekantskapen med dem eller åtminstone deras hufvudinnehåll, är alldeles tydligt. I 1:40 nämnes Petrus som bekant för läsarne. I 6:71 nämnas »de tolf», ehuru om deras kallelse intet förut är berättadt. I 11:1 kallas Betania »Marias och Martas by», så att man ser han förutsätter att de voro kända personer. I 6:62 förekommer en tydlig hänsyftning på himmelsfärden, ehuru Johannes intet derom berättar. Och på flera ställen låter evangelisten förstå att han berättar hvad han sjelf hade hört och sett, 1:14; 13:23; 19:26, 35; 20:2 m.fl.
Att slutligen ej heller hos synoptikerna fattas spår af den högre uppfattning af Jesu person som Johannes håller fram, den djupare blicken in i hans eviga gudomliga natur och sändning, det synes t.ex. af Mat. 11:25 - 30, der Johannes tyckes hafva flyttat in i Matteus.

Evbulus, en kristen i Rom, som helsar till Timoteus, 2 Tim. 4:21.

Evfrat, *) Up. 9:14, i G. T. Frat, Jer. 13:4, enligt 1 M. 2:14 en af de fyra paradisfloderna, har sin upprinnelse bland Armeniens snötäckta berg, der den bildas genom föreningen af de två. källfloderna Karasu och Murad; flyter med stark ström och många vattenfall längs Syriska öknens östra rand och vattnar med sina flöden Assyriens och Babyloniens låglända nejder. Nästan parallellt med Evfrat flyter den också från Armenien kommande Tigris; mellan dem båda låg Mesopotamien. Vid Bagdad, Selevkia och Hilla (det forna Babel) komma floderna hvarandra ganska nära och voro här fordom förenade genom en mängd kanaler, af hvilka en del ännu finnas qvar. Floderna skilja sig åter, men längre ned vid Kurna förena de sig till en enda mägtig flod, kallad Shat-el-arab (d. ä. arabernas ström), som nu flyter fram genom ett med palmlundar beväxt och af en mängd kanaler genomskuret deltaland och slutligen, delande sig i flere utloppsgrenar, faller ut i Persiska viken. Då de armeniska bergens snö smälter om våren, sväller Evfrats vatten till en betydlig höjd och når i juni sitt högsta stånd, flödande ut kring fälten som Nilen. Så är den svallande Evfrat en bild af Assyriens svällande öfvermod, Es. 8:7. Deltalandet kring flodernas nedra lopp förvandlas genom dessa öfversvämningar för halfva året till sjöar och träsk, hvaremot man i forntiden genom dammar och kanaler använde böljorna till välsignelse för landet. Denna flod af bortåt 300 mils längd är till större delen segelbar för lättare farkoster; större skepp kunde fordom segla ända upp till Babel, se Es. 43:14. Evfrat, som en gång flöt genom länder och städer med den högsta kultur, rinner nu till största delen fram genom idel ödemarker.
Evfrat, som ofta förekommer i bibeln under namnet elfven eller den stora elfven, 2 M. 23:31; Es. 7:20; Je. 2:18, nämnes som yttersta gränsen för det land Gud lofvade ebreerna, 2 M. 23:31; 5 M. 1:7; hvilket gick fullbordan under David och Salomo.

* Kanske af det persiska Ufrâtu, »den breda» eller »den lätt öfvervadade»; af assyrierna kallad Buratav.

Evig, Evighet, Evinnerlig. Dessa ord användas i högsta bemärkelse om det som hvarken har början eller slut, utan är helt och hållet höjdt öfver tidens betingelser; sålunda om Gud sjelf, t.ex. redan i 1 M. 21:33, der det heter att Abraham i Beer-Seba »åkallade Jehovas, den evige Gudens namn» (eb. El-´ohâm); och Ro. 16:25 (26), der Paulus säger att evangelii hemlighet nu ur kungjord bland alla hedningar »på den evige Gudens befallning» (gr. tu aioniu tefû). Jfr vidare Ps. 90:2; 104:31; Es. 41:4; 57:15; 1 Tim. 1:17; 6:16.
Vidare användas de om sådant som väl har början i tiden, men intet slut. Så har man väl att fatta hvad Pr. 3:11 talar om den evighet (det evighetslif) som Gud har inlagt i menniskornas hjertan (så efter eb.), och så talas Pr. 12:5 om att menniskan, då hon dör, »går till det hus der hon skall bo för evigt», eb. »sitt evighets hus». Så om den eviga härlighet som genom bedröfvelsen verkas åt de trogna, 2 Kor. 4:17, och iallmänhet om det eviga lifvet, som gifves genom Kristus, Jh. 3:16; Mat. 25:46. Så läsa vi om evigt rike, evigt arf, evig förlossning, 2 P. 1:11; Eb. 9:12, 15; och å andra sidan äfven om evig eld och pina, Mat. 25:41, 46, evig dom, Eb. 6:2, och evigt förderf, 2 Tes. 1:9.
Härvid bör märkas att dessa ord stundom förekomma än i vidsträcktare, än i inskränktare mening, hvarvid sammanhanget måste blifva det bestämmande, såsom t.ex. der vi läsa om Guds eviga förbund med både menniskor och djur, 1 M. 9:12, eller t.ex. om att jorden icke skall vackla till evig tid, Ps. 104:5; jfr också Lu. 1:33 med 1 Kor. 15:24. Så väl det eb. olâm som det gr. aiôn betecknar nemligen ej sällan en både till sin början och till sitt slut begränsad »evighet», så att man alltså stundom läser om »evigheter», d. ä. tiderymder eller verldsåldrar flertal, t.ex. i 1 Tim. 1:17, gr. »evigheternas konung»; Eb, 1:2, gr. »eonerna» eller »evigheterna»; och i Mat. 12:32 talas om denna evighet eller verldsålder i motsats till den tillkommande o. s. v. Ordet evig betyder sålunda stundom ej annat än långvarig, såsom t.ex. när det heter att Bozras städer skulle varda till ett evigt öde, Je. 49:13; eller att Josua gjorde Aj till en evig ruin, Jos. 8:28, ehuru Aj sedermera uppbyggdes, Esr. 2:28; Es. 10:28; eller att Akis hoppades få David till sin tjenare till evig tid, 1 S. 27:12. Enligt 5 M. 15:17 skulle den träl som i friåret ej ville lemna sin herres tjenst, få sitt öra genomborradt med en syl och blifva sin herres träl »till evig tid», d. v. s. hela sin lifstid eller ock till jubelåret, om han det upplefde, 3 M. 25:40. I »Carl XII:es Bibel» läses till 5 M. 15:17 följande anmärkning:
»Här ser man, att det ebreiska ordet olam icke alltid märker oändlig tid; utan stundom en lång tid, såsom ens lifsdagar, eller en viss tid, såsom till klangåret, eller så länge det regementet varar: derföre följer icke, att när Gud befaller hålla de levitiska stadgar leolam, eller till evig tid, att de aldrig skulle återvända: ty leolam märker der: så länge det Judaiska regementet varade, eller till dess Messias komme».
Jemför om aion orden i Jh. 8:35, och om olam, Jer. 17:4 (Melin); He. 16:60 f.
Ordet olam begagnas icke blott om en obestämd framtid (såsom i de anförda exemplen och om jordens och månens bestånd, Pred. 1:4; Ps. 78:69; 89:38), utan äfven någon gång om en aflägsen forntid Or. 8:23; Es. 61:4, grt. »ruinerna från olam»; Je. 5:15, grt. »ett mägtigt folk, ett folk från olam», det är »från urminnes tid» o. s. v. Likaså det gr. aion, t.ex. Lu. 1:70; Jh. 9:32; Ap. 3:21, etc.
»Evigheternas konung» kallas Gud i 1 Tim. 1:17, såsom den der beherskar alla de på hvarandra följande verldsperioderna med allt hvad inom dem händer och sker. »Hela evigheternas eller de stora tiderymdernas kedja från början till slut har Gud för Kristi skull på förhand anordnat och uti skapelsen afpassat litet och stort till motsvarighet med Kristi kropp, d. ä. församlingen. Evigheternas ändamål är att det gudomliga lifvets djup må genom dem varda uppenbarade och kända.» Oetinger.

Evil-Merodak, Nebukadnezars son och efterträdare i Babel omkring 560 f. K., befriade konung Jojakin ur fängelset, 2 K. 25:27; Je. 52:31. Han blef efter två år mördad af Neriglissar. På babyloniska lyder hans namn Avîl-Marduk, d. ä. Merodaks man. Det har helt nyligen återfunnits på en babylonisk lertafla, innehållande ett kontrakt, dateradt »den 1 Tammuz (juli) i Evil-Merodaks 1:a år».

Evnike, Timotei moder, af judisk börd men gift med en hedning, Ap. 16:1, undervisade sin son från barndomen i de heliga skrifterna, 2 Tim. 1:5; 3:15. Jfr Lois.

Evodia och Syntyke, två kristna qvinnor i Filippi, som kämpat tillika med Paulus för evangelium, men sedermera behöfde, en förmaning till endrägt. Fil. 4:2 f.

Evrakylon, Evroklydon, se Vindar.

Evtykus, en yngling i Troas, som insomnat i ett fönster under Pauli predikan och föll ned från tredje våningen och blef upptagen död. Paulus lade sig öfver honom, och han vaknade till lif. Ap. 20:9 f.

Ezekia, se Hiskia.

Ezjon-Geber, stad vid norra änden af Röda l»hafvets östra vik, nära Elat, en af israeliternas sista stationer under ökenvandringen, 4 M. 33:35; 5 M. 2:8. Här utrustades Salomos Ofirsfarare, 1 K. 9:26. Josafats misslyckade utrustning af samma slag omtalas i 1 K. 22:49; 2 Kr. 20:36 f.

The above contents can be inspected in scanned images: 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_e.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free