- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord F

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

F

Fabel, enligt det vanliga språkbruket en i moraliskt syfte diktad berättelse, hvaruti djur och växter föreställas som talande och handlande, såsom historien om träden som valde sig en konung, Do. 9:8 f., och historien om törnbusken och cedern, 2 K. 14:9. Dessa framställningar eller berättelser stå dock liknelserna ganska nära. De fabler för hvilka Paulus varnar i 1 Tim. 1:4; 4:7; 2 Tim. 4:4; Tit. 1:14, jfr 2 P. 1:16; Kol. 2:18 f, torde varit åtskilliga hedniska och judiska irrläror om en oändlig mängd andeväsenden som i olika grader tänktes utgå från Gud, och hvilka skulle fylla klyftan mellan Gud och verlden och förmedla hans uppenbarelse.
I G. T. står stundom ordet fabel (i Sv. B.) i betydelse af ordspråk eller varnande exempel, såsom när Israel hotas att blifva en fabel eller visa bland alla folk, 1 K. 9:7; 2 Kr. 7:20; Je. 24:9.

Fader. Fadersmyndigheten var inom Israel mycket aktad, och en faders välsignelse värderades högt, 1 M. 27:27 f.; 49. Brott mot fader och moder straffades strängt, 2 M. 21:15 f.; 5 M. 21:18 f. Under en faders bild tecknar Gud ofta sitt förhållande till förbundsfolket, 5 M. 32:6; Es. 64:8; Os. 11:1; Ro. 8:15 f.; 2 Kor. 6:18; hvaremot mörkrets barn tillhöra »den fadren djefvulen», »lögnens fader», Jh. 8:44. Ordet fader brukades stundom om förfäder eller äldre personer, Jh. 8:56; Ro. 4:16; Ap. 22:1; om lärare, rådgifvare, öfverhetspersoner eller välgörare, Do. 17: l0; 2 K. 2:12; 1 S. 24:12; så talas ock om »fäder i Kristus», som stadgade i nåden, äro skicklige att lära och förmana andra, i 1 Kor. 4:15; Jh. 2:13. Men att i andliga ting erkänna någon för sin fader, så att man blindt följer honom, är af Kristus förbjudet i Mat. 23:9.
I 1 M. 4:20 f. synes ordet fader beteckna den som först började ett visst lefnadssätt eller en viss konst. Se Jabal, Jubal.

Fader vår, Herrens bön, den bön Jesus lärde sina lärjungar, Mat. 6:9 f. Lu. 11:2 f.

Fal, 1 Kor. l0:25, till salu.

Faleg, Falek, dens. s. Peleg. Falken, en oren fogel, 3 M. 11:13, kanske rättare hafsörnen, se Örn. Farao, se Paran.

Farao, benämning på nästan alla de i skriften förekommande egyptiska konungarne: alltså ett slags konungatitel, 1 M. 40; 41 etc. Vanligen står blott iallmänhet Farao, konungen Egypten, utan att det egentliga namnet är nämdt, t.ex. 1 K. 3:1; 2 K. 17:7; 18:21; stundom är det senare tillagdt, t. ex Farao Neko, konung i Egypten, 2 K. 23:29; Farao Hofra, Je. 44:30. Om betydelsen af ordet Farao har man ej full visshet. Josefus förklarade att det betyder konung; en betydelse som man återfinner i det koptiska ordet Pouro eller Fouro. (Jfr det eb. fir'ah, d. ä. furste). En annan förklaring härleder det af det i hieroglyferna förekommande ordet FRA eller PRA, d. ä. solen. Nyare egyptologer mena att det kommer af ordet Per-äa, d. ä. »det stora huset», en beteckning af konungamagten, som man jemför med det turkiska uttrycket »den höga porten». Mycket har man mödat sig för att i de långa egyptiska konungalängderna hos Maneto (se sid. 94) återfinna och bestämma en hvar af de Faraoner som nämnas i bibeln, men i de flesta fall är vissheten långt ifrån uppnådd. Följande Faraoner nämnas i bibeln:
1) Farao på Abrahams tid, som tog Abrahams hustru Sara till sig, 1 M. 12:15, »den siste af de gamla konungarne före Hyksosregementet, Amentema» (Mel.) eller Salatis?
2) Farao, Josefs herre, 1 M. 37:36; k. 39 - 50; Ap. 7:10, 13; »en af herdekonungarne eller Hyksos». Somlige mena att den Farao, som nämnes i 1 M. 37:36, var fader till den Farao som upphöjde Josef.
3) Den Farao, som icke kände Josef och som förtryckte israeliterna och tvang dem att träla i hårdt arbete med ler och tegel, 2 M. 1:8 f.; anses af manga vara Hyksosfördrifvaren Totmes III, från hvars tid (omkring 1740 f. K.) man påträffat den grafmålning, hvaruti somliga se en bild af israeliternas tegelarbete. Se Tegel. Sannolikare är dock möjligen den åsigt som i förtryckets Farao ser dens. s. den Farao, under hvilken Mose föddes och växte upp, 2 M. 2, och dervid tänker på den berömde Ramses II, den store, af grekerna kallad Sesostris, hvilken är känd för sina vidsträckta krigståg och sina storartade byggnader. Från hans tid förskrifva sig de talrikaste konstverk Egypten; för skolor och bibliotek drog han särskild försorg och uppförde i Deltat och i den gamla staden Tanis stora. byggnader med tillhjep af semiter som der bodde.
4) Farao, som förhärdade sitt hjerta emot Herrens varningar och plågor genom Mose och Aron, plågade hans folk med än värre slafveri, 2 M. 2:23, och envist vägrade att släppa dem fria, till dess han slutligen genom den sista plågan, då alla Egyptens förstfödde slogos af Herrens engel, tvangs att låta Israel gå men derpå jagade efter dem och sjönk med sina härar i Röda hafvet, 2 M. 5 - 14; Ps. 136:15; Ro. 9:17; anses vara den i konungalängderna omtalade Menefta eller Mernefta.
5) Farao, fader till Bitja, israeliten Mereds hustru, 1 Kr. 4:18 (17).
6) Farao på Davids tid, som gaf sin gemåls syster åt edomeen Hadad, i 1 K. 11:18 f.
7) Farao, Salomos svärfader, i 1 K. 3:1, hvilken intog kananeerstaden Geser och gaf den sin dotter, Salomoshustru, till hemgift, 9:16.
8) Sisak, Rehabeams besegrare, 1 K. 11:40; 14:25, se Sisak.
9) Serah, som anföll Asa, 2 Kr. 14:9. Se Serah 3.
10) So, med hvilken Hosea sökte förbund, 2 K. 17:4, se So.
11) Tirhaka, som hjelpte Hiskia, 2 Kon. 19:9. Se Tirhaka.
12) Farao Neko, se Neko.
13) Farao Hofra, Je. 44:30, Nekos sonson eller andre efterträdare, af grekerna kallad Apries, omkring 589 - 570 f. K., sannolikt den Farao som sökte hjelpa Zedekia mot Nebukadnezar, men kunde intet göra att hindra Jerusalems. förstöring, Je. 37:5 f.; He. 17:11 f. Han dukade slutligen under för ett uppror af egyptierna under anförande af Amasis och stryptes i Sais. Jfr Je. 44:30.

Faraos dotter. Tre egyptiska prinsessor nämnas i Bibeln:
1) Den som upptog Mose, 2 M. 2:10.
2) Bitja, israeliten Mereds hustru, 1 Kr. 4:18 (17).
3) En af Salomos hustrur, 1 K. 3:1. Afbildningen, hemtad från ett egyptiskt monument, föreställer en »Faraos dotter», sannolikt Sisaks eller Scheschenks dotter.

Fares, se Perez.

Fariseerne, det talrikaste och mest betydande partiet bland judarne, hvars namn härledes från ett ebreiskt ord, faras, som betyder »afskilja» eller »afsöndra», emedan de sade sig vilja skilja ifrån sig allt hedniskt väsende, hvarföre de ock höllo sig sjelfva heligare än andra i sin gudsdyrkan, Ap. 26:5, beskrifvas sålunda af Josefus, den judiske historieskrifvaren, hvilken omnämner dem först under öfverstepresten Jonatan omkring 145 f. K.:
»Fariseerne lefva tarfligt, förakta läckerheter och följa förnuftets bud; hvad det föreskrifver dem såsom godt, det göra de, och de tro sig böra allvarligt sträfva att iakttaga förnuftets föreskrifter. De visa också vördnad mot dem som äro framskridna i år, och djerfvas ej att motsäga dem i hvad helst de hafva påstått. På samma gång de hålla före att allting sker efter ett förut bestämdt öde, förneka de dock icke menniskans frihet att sjelf välja sitt handlingssätt, ty de hafva den uppfattningen, att Gud har funnit för godt att så ordna händelsernas gång, att hvad han vill, det sker, men att på samma gång menniskans vilja är fri att välja mellan dygd eller last. De tro också att själarne äro utrustade med en odödlig lifskraft, och att de i underjorden skola få belöningar eller straff allt efter som de lefvat dygdigt eller lastbart i detta lifvet. De senare skola qvarhållas i ett evigt fängelse, men de förre skola få kraft att vakna upp och lefva på nytt; och genom dessa sina läror lyckas de betydlig mån att få massan af folket på sin sida, till att i allt hvad som rör gudstjenst, böner och offer, rätta sig efter deras anvisningar, så att städerna gifva dem goda vitsord för deras i all måtto dygdiga förhållande, både i handhing och ord.» (Antiq. XVIII, 3).
Att fariseerne trodde både på tillvaron af andar och på de dödas uppståndelse, synes också af Ap. 23:6 f.; 24:15, der äfven Paulus, som fått sin uppfostran bland detta parti, i visst afseende framställer sig sjelf såsom en farise. Men det var dock mera än detta som utmärkte fariseerna, nemligen deras öfverdrifna betonande och iakttagande af alla lagens utvertes föreskrifter och bruk jemte en hel mängd andra som blifvit lagda dertill. De voro nitiske för upprätthållande af alla fädernas inrättningar, både kyrkliga och borgerliga, och för den judiska nationens politiska sjelfständighet. De voro de ortodoxe patrioterne, i motsats till de liberalare sadduceerna som togo allting lätt. De åtnjöto hos folket högt anseende, och ett ordspråk lydde så, att »om bara två menniskor kommo till himmelen, så måste den ene af dem vara en farise». Men Herren Jesus blottade fariseerna, visande att deras yttre helighet dolde en inre förruttnelse. Med alla sina fromma stadgar voro de bara hvitmenade grafvar. Dessa stadgar, hvilka sedermera samlats och utvecklats i Talmud, judarnas andra bibel, innehöllo delvis de befängdaste vidunderligheter.
Blott några exempel.
Att två sina händer före och efter måltiden, Mat. 15:2, det betraktade de ej blott som ett religiöst bruk, utan ansågo dess underlåtande vara ett lika groft brott som äktenskapsbrott och värdt att bestraffas med bannlysning: »den som tager mat med otvagna händer», säger en af rabbinerna, »är saker till döden». Vidare, om en son formligen bestämde till »heliga ändamål» de egodelar, hvarmed han kunnat hjelpa en fader eller moder, så betraktade de honom såsom fritagen från sin pligt att understödja sina föräldrar. Så gjorde de Guds ord om intet genom sina egna stadgar och förbisågo hvad som vigtigare var i lagen, rättvisa, kärlek och barmhertighet, och tilläto sig deremot skrymteri, girighet, egenrättfärdighet och förakt för alla andra. Mot dem rigtade Herren sin liknelse om fariseen och publikanen, Lu. 18:9 f.
Fariseerna voro frälsarens bittraste motståndare, och mindre hopp, säger han, fans om deras förbättring, än om skökors, Mat. 21:31, fastän de fastade ofta, gjorde sina böneremmar långa och breda, bådo mycket och gåfvo tionde, äfven af de obetydligaste köksväxter, såsom kummin och dill, 23:23. Man jemföre följande ställen: Mat. 9:11, 34; 15; 16; 19:23; Mar. l0; Lu. 5; 7; 11; 14; 15:2; 16; Jh. 7:32; 9:15; 11:47; 12:19. Anmärkas bör, att undantagsvis äfven från fariseernas sida någon gång en viss aktning och uppmärksamhet visades Herren Kristus. Flera gånger läsa vi att fariseer inbjödo honom till gäst, och att han gick in till dem så väl som till publikanerna. Se Lu. 7:36 f.; 11:37 f.; 14:1 f. Kanske det härvid någon gång var ett hemligt sanningsbegär som föranledde bjudningen; Johannes berättar att många af de öfversta trodde på Jesus, 12:42; kanske det ock endast var den österländska gästfriheten som tog ut sin rätt. I viss mån öppen för sanningen synes äfven fariseen Gamaliel hafva varit, hvilken i sjelfva rådet uttalade sin mening att apostlarnes verksamhet möjligen kunde vara af Gud, Ap. 5:34 f. En af fariseerna, som greps på allvar af sanningens magt, var den ädle Nikodemus; ännu märkvärdigare än han blef den stränge fariseen Saulus, som Herren gjorde till sin förnämsta apostel. Slutligen må tilläggas, att fariseernas ifriga proselytmakeri, som dref dem kring land och haf för att omvända hedningar till judar, Mat. 23:15, visserligen hade sin stora betydelse såsom en förberedelse för evangelium. Nästan öfverallt dit apostlarne gingo ut, funnos församlingar af proselyter, förtrogna med fariseernas läror om andeverlden och uppståndelsen, och vana vid synagogans gudstjenstliga former, hvilka erbjödo goda tillfällen till framläggande af nya läror eller åsigter för församlingen, Lu. 4:16; Ap. 17:2. Och sålunda, när den störste af alla missionärer, till börden en jude, genom uppfostran en farise, till språket en grek och genom födelsen romersk medborgare, gick ut att predika Kristus den uppståndne, fann han öfverallt en jordmån, beredd att taga emot det himmelska utsädet.

Fartyg, se Skepp. I Ap. 23:24 (Sv.) betyder ordet dets. s. dragare eller lastdjur.

Fasta. Lagstadgad var endast fastan på den stora försoningsdagen, 3 M. 16:29; 23:27; 4 M. 29:7, som derföre företrädesvis kallas »fastan», vid tiden för höststormarne, Ap. 27:9. Men dessutom nämnes fasta ofta såsom ett uttryck af sorg öfver egen eller andras olycka, såsom dödsfall o. d., 1 S. 31:13; 2 S. 1:12; Ps. 109:24; 35:13. I tider af allmän nöd, eller då man redde sig till något vigtigare företag, utropades allmänna fastedagar, då folket i säck och aska afhöll sig från föda och anropade Gud om nåd och hjelp, Do. 20:26; 1 S. 7:6; 2 S. 12:16; Ne. 9:1, Je. 36:9; Joel 2:15; 1 S. 14:24; 1 K. 21:9, 12; Esr. 8:21 f. Så beredde sig ock Mose och Kristus genom 40 dagars fasta för sina värf, 5 M. 9:9; Mat. 4:2; jfr om Elia, 1 K. 19:8. Under fångenskapen iakttogos fyra särskilda fastedagar, Sa. 7:1 f.; 8:19; i fjerde månaden, med anledning af Jerusalems eröfring, Je. 52:6 f.; i den femte, för templets brand, 52:12 f.; i den sjunde, för mordet på Gedalja, 41:1 f., och i den tionde, för början af Jerusalems belägring, 52:4. Ofta hade profeterna anledning att påminna folket det en blott yttre fasta utan sann bot och bättring inför Gud gagnade till intet, Es. 58:3 f.; Je. 14:12; Sa. 7:5 f. De skenhelige fastade mycket i menniskors åsyn, Mat. 9:14; 6:16; Lu. 18:12, likasom muhammedanerne, hvilka under sin årliga fastemånad, Ramadân, ingenting förtära under dagens lopp men taga igen skadan om nätterna. I N. T. fins intet lagbud om fasta; ehuruväl Kristus och apostlarne genom exempel och ord hafva visat en frivillig fastas vigt och betydelse för ett heligt lif, Lu. 5:34 f.; 2 Kor. 6:5; 11:27; Mat. 4:2; 6:16 f.; 17:21; Ap. 13:2 f.

Fatebur, 2 K. 20:13; Mat. 13:52, skattkammare eller förrådshus.

Fattig. För de fattiga var i lagen med särdeles mildhet sörjdt och förordnadt. Dess allmänna ande i detta hänseende synes af sådana ställen som 5 M. 15:7 f. Särskilda stadgar voro 1) om de fattigas rätt att göra efterskörd, 3 M. 19:9 f.; 5 M. 24:19 f.; Rut 2:2; 2) om sabbatens skörd, såsom för alla gemensam, 3 M. 25:6; 3) om egendoms återgång till sin egare i jubelåret, 3 M. 25:10 f.; 4) förbudet mot ständig träldom, 5 M. 15:12 f.; 3 M. 25:39 f.; 5) förbudet mot ocker och behållning af pant, 3 M. 25:35 f.; 2 M. 22:25 f.; 6) påbudet om fattigtionden, 5 M. 14:28; 26:12 f., och de fattigas tillgodoseende vid festmåltider, 5 M. 16:11 f.; Ne. 8: l0; 7) om lönens dagliga utbetalning åt arbetaren, 3 M. 19:13. Evangelii ande, föreskrifter och föredömen äro af samma art, Lu. 3:11; 14:13; 19:8; Ap. 6:1; 11:29 f.; Ga. 2:10; Ja. 2:5, 15 f.; 2 Kor. 8:9.

Febe, en kristlig qvinna, i tjenst i församlingen i Kenkreä, hvilken hade varit många och äfven Paulus till mycken hjelp; aposteln heder de kristna i Rom att taga väl emot henne. Man tror att hon var den som förde med sig Romarebrefvet från Korint till Rom, Ro. 16:1 f.

Felistea, Es. 14:29, 31; Ps. 60:10, felisteernas land, 1 M. 21:32; 1 S. 29:11, den sydliga kuststräckan af Kanaan, från Ekron ned emot Egypten, Jos. 13:3, fordom ett blomstrande land med sädesfält, vin- och oljo- planteringar, Do. 15:5, samt talrika städer, af hvilka de fem förnämsta voro Gasa, Askalon, Asdod, Gat och Ekron; men nu till största delen öde, Zef. 2:4 f.

Felisteerne, (eb. Felischtim) utgingo enligt 1 M. 10:14 från Kasluhim i Egypten, och detta vill man så fatta, att de voro ett från Arabien invandradt semitiskt folk, som en tid bott ibland folket Kasluhim i Egypten. Man anför dels, att felisteerne ofta kallas oomskurne (hvaremot egyptierne hade omskärelsen), dels att israeliterne, hvilka alltid behöfde tolk vid samtal med egyptierna, vid sina underhandlingar med felisteerna aldrig begagnade sig derutaf. Några mena att felisteerne gåfvo namn åt staden Pelusium och den Pelusiska Nilarmen. Från Egypten skulle de hafva inflyttat,* redan före Abrahams tid, till det sydliga Kanaan, 1 M. 21:32 f., under det en annan beslägtad stam, Kaftorim, gått öfver till Kreta, hvarifrån den i senare tid flyttat öfver till Palestinas kust norr om Gasa, Am. 9:7; Je. 47:4. Båda grenarne hade sedan fått det gemensamma namnet Felisteer, ehuru den davidiska lifvaktens benämning, Kreti och Pleti, kanske påminner om de två inflyttningarna; likasom äfven felisteer och kreteer (Kreti) ofta nämnas tillsamman. Jfr 1 S. 30:14; He. 25:16; Ze. 2:5.

* Hvarifrån kanske namnet Felischtim, d. ä. invandrare (jfr Etiop. Falascha vandra), i LXX alltid återgifvet med allofvloi (utländingar).
Felisteerne hade redan på Abrahams tid konungar och ansenliga städer, 1 M. 20:2; 21:32; och vid uttåget ur Egypten förde Gud icke Israel genom deras land, att de ej måtte rygga tillbaka af fruktan för krig, 2 M. 13:17. Deras område anvisades åt Judas stam, Jos. 15:45 f., men ingenting togs deraf under Josuas tid, Jos. 13:2, och äfven derefter höllo sig felisteerne oftast oberoende, ett ständigt törne i Israels sida. Långliga tider, under domaretiden, under Eli, Samuel och Saul, förtryckte de Herrens folk. Såsom segrare öfver dem nämnas Samgar, Do. 3:31, Simson, Do. 14 f., Samuel, 1 S. 7, och Saul, 1 S. 14:47, ehuru de ej kunde helt och hållet betvinga dem. På Sauls tid hade de så härjat Israel, att ingen smed fans qvar, utan folket måste draga ned till Felisteen för att få sina jernredskap i ordning, 1 S. 13:19 f. De bibehöllo sitt oberoende till dess de kufvades af David, 2 S. 5:17 f.; 8:1; 21:15 f.; 23:9 f., som af dem tog sig en lifvakt, hvilken förblef honom trogen i olyckan, 2 S. 15:18 f. Efter denna tid tyckas de hafva varit stilla ända ned till Jorams regering, då de åter reste sig, 2 Kr. 21:16. Sedan måste Ussia åter bekriga dem, 2 Kr. 26:6 f. Under Alias anstälde de stor förödelse i Juda, 2 Kr. 28:18, men Hiskia tuktade dem på nytt, 2 K. 18:8. Under krigen mellan Assyrien och Egypten sleto felisteerne ej litet ondt, och jemte de öfriga folken i Syrien, Fenicien och Palestina måste de böja sig under Nebukadnezars svärd. Sedermera kommo de under perserna, derefter under Alexander den store, som förstörde Gasa, den enda af felisteernas städer som gjorde honom motstånd. Romarne införlifvade Felisteen i den romerska provinsen Syrien; sedan dess är felisteernas folk försvunnet, hvaremot namnet på deras lilla område, Feleschet eller Felisteen, har i den ändrade formen Palestina lefvat qvar, gällande om hela landet mellan Egypten och Libanon. Felisteerne framstå för oss som ett synnerligen krigiskt folk, men på samma gång alls icke främmande för åkerbruk och handaslöjder, 1 M. 26:1; Do. 15:5; 1 S. 13:20; 17:5 f. Deras gudar voro Dagon och Baal-Sebub; prester och spåmän hade de godt om, 1 S. 6:2; 2 K. 1:2; Es. 2:6. Sina belåten förde de med sig i striden; en gång måste de lemna dem i sticket, 2 S. 5:21. Att mellan deras språk och ebreiskan fans någon dialekt-olikhet, synes af berättelsen om de af blandade äktenskap födda barnen som talade halft asdodiska och halft judiska, Ne. 13:24.
Domsprofetior emot felisteerna finnas i Je. 47; He. 25:15 f.; Am. 1:6 f., etc.

Felix, kejsar Klaudii frigifne slaf, romersk ståthållare i Judeen omkr. 52 - 60 e. K. var en man af låga och nedriga tänkesätt och en grym herskare, just motsatsen till hvad den smickrande Tertullus lät förstå, Ap. 24:3. Paulus, som af Lysias sändes till honom i Cesarea, hörde han och blef öfvertygad om hans oskuld; han träffades i sitt samvete af sanningens udd, men skjöt den ifrån sig och qvarhöll aposteln i fängelset i hopp att få en dryg lösesumma, hvarföre han ock ofta kallade honom till sig och talade med honom, Ap. 23:26; 24. Efter två år återkallades han till Rom och kunde blott genom sin broder Pallas' bemedling hos Nero undgå dödsstraffet för sin dåliga förvaltning. Sin plats och sin fånge lemnade han åt sin efterträdare Festus.

Fenicien, Ap. 11:19; 15:3. I vidsträcktaste bemärkelse förstods dermed en smal landsträcka utefter nästan hela längden af Medelhafvets östra kust från Antiokia ned emot Egyptens gränser. Men det egentliga Fenicien var ett inskränktare område och utgjordes förnämligast af de till städerna Tyrus och Zidon hörande kustlanden. Befolkningen var af kananeisk stam, så att t.ex. den qvinna som af Markus kallas syrofeniciska, Mar. 7:26, kallas af Matteus, 15:22, en kananeiska. Fenicien utgjorde en del af det Kanaans land som ebreerna fingo till arf, men de stammar som skulle intaga dessa bygder, neml. Dan, Aser och Naftali, drefvo ej ut fenicierna, utan dessa blefvo qvarboende ibland och vid sidan af israeliterna och bibehöllo sitt oberoende under Josua, och äfven under David, Salomo och de efterföljande konungarne. De blefvo dock till slut kufvade af Assyriens och Elaldeens konungar. Sedermera kommo de efter hand under perserna, grekerna och romarne.
Fenicierne voro länge berömde såsom ett rikt, bildadt och mägtigt folk. De utgjorde ett förbund af flera handelsstäder, såsom Zidon, Tyrus, Berut, Dor m.fl., af hvilka hvar och en jemte tillhörande marker hade sin egen styresman. Deras område låg emellan hafskusten och Libanon» toppar, var väl vattnadt och fruktbart och kunde på sina olika höjder frambringa en rik mångfald af jordbrukets alster. Feniciernas flottor voro de första som lemnade hemlandskusten ur sigte och gingo ut på djupet, foro öfver hela Medelhafvet och öfverflyttade sin handel och sina kolonier till Europas och Afrikas aflägsna stränder. På deras marknad utbyttes varor och produkter från alla kända länder, He. 27. Kartago, Roms medtäflarinna redan tidigt, var en fenicisk koloni; likaså Cadiz och Tarsis Spanien, He. 38:13 (hafvet, grt. Tarsis». Deras språk egde mycken likhet med ebreernas och kan ännu spåras namnet på åtskilliga spanska städer. Salomo tog fenicier till hjelp vid templets byggnad och vid utrustandet af sina handelsfartyg. Fenicierna äro märkvärdiga för sina många uppfinningar och upptäckter. De gjorde glas, slogo mynt och väfde purpurtyger. Det bästa man har dem att tacka för är emellertid bokstafsskriften, som ifrån dem kom till judarne, grekerna, romarne och våra förfäder (runorna). Men feniciernas redlighet var i vanrykte; »punica fides», fenicisk ärlighet, aktades af romarne ej mycket. Och än i dag är det slägte, som bor på feniciernas kustland, ett djerft och tilltagset slägte, men mycket svårt att lita på.

Fenix, Ap. 27:12, en hamnstad på ön Kretas södra kust (nu kallad Lutro), dit Paulus och de med honom väderdrifne förgäfves sökte komma in för att öfvervintra.

Ferez, se Perez.

Ferisseer hörde till landet Kanaans inbyggare i den för-israehitiska tiden. Emedan de icke upptagas i folktaflan bland de elfva kananeerstammarna (1 M. 10:15 f.), så förmoda somlige att namnet afser deras lefnadssätt såsom åkerbrukande och boskapsskötsel drifvande »landtboar», i motsats till de handlande stadsboarna i låglandet, som mera särskildt hette kananeer. De bodde i landet tillsamman med Abraham och Lot, 1 M. 13:7; 34:30; Jos 11:3. Josua besegrade dem, Jos. 12:8; dock funnos lemningar af dem längre i norr Jos. 17:15; Do. 3:5, ännu på salomos tid, 1 K. 9:20.

Festus (Porcius Festus), romersk ståthållare i Judeen, 60 - 62 e. K., sökte förgäfves godtgöra hvad Felix brutit. En liten tid efter sitt tillträde förhörde han Paulus, som qvarlemnats fången af Felix, i närvaro af Herodes Agrippa II och hans syster Bernice. Festus ämnade låta hans dom bero på det judiska rådets utslag, men Paulus vädjade till kejsaren och undkom så judarnas ondska, Ap. 24:27; 25:11 f.; 26.

Fetalier, 1 M. 14:11, lifsmedel.

Fett. De egentliga fettstyckena af offerdjuren, såsom fetthinnan kring inelfvorna, fettet på dess, njurarne och fettet vid dem, lefverlapparne samt fettsvansen, skulle äfven i de fall då icke hela djuret brändes upp, vara Herrens tillhörighet såsom det bästa af djuren och ovilkorligen uppbrännas. 3 M. 3:3, 16, 17; 4:8. Denna förordning, såväl som förbudet att äta rent fett eller blod, 7:23 f., var ock enlig med den naturliga känslan och helsans fordringar. deremot var ej förbjudet att äta sådant fett, som fans på köttet; man plägade också göda kreatur till slagt; Ne. 8:10; 1 K. 4:23; Lu. 15:23.

Fibeset, He. 30:17, en stad e Egypten, hvars ruiner under namnet Tel Basta ännu finnas qvar ej långt norr om Kairo. Namnet Fibeset eller Bubastis, som grekerna kallade den, motsvarar det egyptiska namnet Pa-Bast: »Basts ställe». Så hette staden emedan den var ett hufvudsäte för den med katt- eller lejonhufvud försedda kärleksgudinnan Basts eller Paschts dyrkan, som firades af hundratusentals män och qvinnor med musik, dans och drickande i ett på en ö uppfördt tempel, hvars prakt prisas af Herodotus. Vidsträckta gräfningar hafva nyligen företagits bland Bubastis' ruiner, och massor af balsamerade kattor hafva påträffats i den urgamla kattkyrkogården.

Fikbölder, 5 M. 28:27, blodsvulster eller hemorroidalknölar; detsamma torde betecknas med de ardzar, 1 S. 6:4, som drabbade felisteerna och tvungo dem att lemna arken tillbaka. Somliga hedningar plägade som tackoffer åt sina gudar för vunnen helsa frambära afbildningar i vax eller metall af de plågade kroppsdelarna eller de plågande föremålen, likasom man än i dag en del katolska kyrkor ser väggarna fullsatta med allehanda kroppslemmar i vax. Derföre yrkade nu felisteernas prester att man jemte arken skulle sända fem gyllene böldknölar och fem gyllene möss.

Fikol, felisteerkonungen Abimeleks fältöfverste, 1 M. 21:22; 26:26.

Fikon. Fikonträdet fans i Palestina ganska ymnigt, 5 M. 8:8. Dess vidt utbredda grenar med sina stora blad och sina sköna näringsrika frukter gjorde det till en sinnebild af frid och välstånd, 1 K. 4:25; Mi. 4:4; Sa. 3:10; Jh. 1:48 f.; hvaremot fikonskördens uteblifvande var en fruktad olycka, Je. 8:13; Joel 1:7, 12; Hab. 3:17 f.; jfr Je. 5:17. Fikonträdets mogningstid börjar vid pingsten, och sedan bär det frukt nästan hela året. Högsta värdet sattes på de tidiga fikonen, Es. 28:4; Je. 24:2; Na. 3:12. Emedan trädets blad komma senare än frukten, äro de ett säkert tecken till sommarens inbrott, Mat. 24:32; jfr Hö. 2:13; derföre var det fikonträd, som lät all sin kraft gå upp i blad, utan något tecken till frukt, moget för domen, Mat. 21:19; Mar. 11:13 f. Fikonen sammanpressades till kakor och förvarades; sådana fikonkakor äro att förstå i 1 S. 25:18; 2 K. 20:7; 1 Kr. 12:40. Att fikon äfven begagnades som läkemedel, synes af 2 K. 20:7; Es. 38:21.

Filadelfia, gr. brödrakärlek, stad i Lydien vid foten af berget Tmolus, 4 à 5 mil s. o. om Sardes; benämnd efter sin grundläggare Attalos Filadelfos, konung i Pergamus, död 138 f. K. Staden led fordom betydligt af täta jordbäfningar och var derföre liten och obetydlig; af så mycket större betydenhet var den derstädes planterade kristna församling, Up. 1:11, som särskildt lofordas för sin trohet, 3:7 f. Staden fins ännu qvar under namnet Alaschahr (Guds stad), med 10 à 15,000 inv., hvaraf 3,000 grek. kristne.

Filemon, en man i Kolossä, som omfattat tron på Kristus och genom upplåtande af sitt hus till de kristnas sammankomster samt kärleksbevisningar mot behöfvande bevisade äktheten af sin tro. En från honom förrymd slaf, Onesimus, som förirrat sig till Rom, blef der omvänd genom Pauli verksamhet och återsändes af aposteln till sin herre vid samma tillfälle då Paulus sände Tykikus till Efesus och Kolossä, Filem. 2, 5, 10; Kol. 4:7 f.; jfr Ef. 6:21.
Brefvet till Filemon, den kortaste af Pauli epistlar, blott ett kapitel. är ett skönt bevis på Kristi andes magt och ett ädelt exempel på kristlig brefskrifning. Den fångne aposteln gifver den forne slafven som fri tjenare åt sin herre tillbaka. Han uppmanar Filemon att åter taga emot Onesimus, ej blott som en slaf utan som en broder. Ehuru Paulus i fängelset kunnat behöfva hans hjelp, ville han dock ej af eget beråd hålla honom qvar, utan gaf honom nu igen åt sin herre, dertill bedjande för honom och lofvande att ersätta hvad Onesimus möjligen kunde hafva gjort Filemon skada, eller hvad han kunde vara honom skyldig. Brefvet är skrifvet från Rom omkring år 62 e. K.

Filetus, se Hymeneus.

Filippi, en stad i Macedonien, nära traciska gränsen, benämd efter Alexanders fader Filippus, som utvidgade och befäste den; ortens gamla namn var Krenides, d. ä. källsprång. Staden var ryktbar för guldgrufvorna i granskapet och för den slagtning här egde rum 42 f. K., då romerska republikens sista kämpar Brutus och Kassius föllo. Då Paulus på sin andra missionsresa kom till Troas, såg han i en syn en macedonisk man som ropade om hjelp, och begaf sig strax hitöfver tillsamman med Silas och började här sitt missionsarbete på Europas jord, som sedan vattnats af det här börjande källsprånget. Nära den lilla floden Gangas eller Gangites, nu Burnabaki, vid hvars stränder Filippis ruiner ännu finnas qvar under namnet Filiba, plågade de frommne samlas till bön, Ap. 16:13. Här förkunnades evangelium allraförst för några qvinnor, och Herren öppnade Lydias hjerta. Då derefter en spåqvinna genom Paulus kom till sina sinnen, väcktes förföljelse mot apostlarne, och de kastades i fängelse. En jordbäfning öppnade fängelseportarna, och fångvaktaren ämnade dräpa sig sjelf i förskräckelse öfver att fångarne skulle fly. Då han fick veta att de voro alla qvar, föll han i bekymmer ned för apostlarnas fötter, lyssnade till evangelium med allt sitt hus, tvådde fångarnas sår och lät sig strax döpa med allt sitt folk. Så grundades församlingen i Filippi, Ap. 16:12 f., som sedermera besöktes af Paulus, 20:1 f., och sedan blef ett klart ljus i den mörka verlden, Fil. 2:15, hedningaapostelns »fröjd och krona», 4:1.
Lukas' uppgift om Filippi såsom en fristad eller nybygge (Ap. 16:12), bekräftas af romerska historien, som lär oss att Augustus till minne af sin seger öfver Brutus och Kassius gjorde Filippi till en romersk koloni eller anlade der en romersk koloni. En romersk fristad eller koloni betraktades i sjelfva verket som en del af Rom sjelf, öfverflyttad till provinserna, och invånarne betraktades som medborgare i Rom, inskrifne den ena eller andra af dess tribus eller qvarter, och berättigade att deltaga i omröstning i Rom. I sådana fristäder eller kolonier följdes den romerska lagen mera strängt än annorstädes, latinska språket begagnades på deras mynt och inskriptioner, och de styrdes af egen senat och egna embetsmän, ej af provinsens guvernör. Genom den italiska rätten, en särskild lag, hade somliga af dessa kolonier den förmånen, att hela deras område var befriadt från skattegärder. Denna förman hade också Filippi. Då under tidernas lopp befolkningen i sådana kolonier blef allt för mycket blandad, men endast afkomlingarne af de ursprungliga kolonisterna voro romerske medborgare, så behöfde befolkningen tid efter annan förstärkas med nya sändningar af romerska kolonister.

Filipperbrefvet. De kristne i Filippi voro med stor tillgifvenhet fästa vid Paulus och betygade sin välvilja genom att sända honom understöd, äfven då han arbetade för andra församlingar, Fil. 4:15 f.; (2 Kor. 11:9;) och då de hörde om hans fångenskap Rom, sände de Epafroditus, en af sina lärare, att betjena honom med hvad han behöfde, Fil. 2:25; 4:10 f. Det är då Epafroditus återvänder, som Paulus uti detta bref, skrifvet emot slutet af sin första fångenskap i Rom, omkr. år 62, betygar sin erkänsla för deras vänlighet. Ingen af Pauli epistlar är så öfverflödande på uttryck af tillgifvenhet som denna. Åter och åter möta vi de orden bröder och älskade. Grundtonen är denna: »Mina älskade och efterlängtade bröder, min fröjd och min krona» (4:1), »fröjden eder i Herren alltid, och åter säger jag, fröjden eder», 4:4. Femton gånger i detta lilla brefvets fyra kapitel läsa vi orden fröjd eller glädje och fröjda sig. Jag gläder mig och gläder mig, med eder alla; sammaledes glädjens ock I och glädjens med mig», 2:17 f. Det är den heliga fröjdens epistel, skrifven ur fängelsets mörker i den verldsöfvervinnande trons kraft, som förmår allt genom Kristus, 4:13, för hvilken »att lefva är Kristus, och att dö en vinning», 1:21, och som sätter aposteln i stånd att se med glädje det Kristus varder predikad, vore det ock af biafsigter, 1:18. Till stadigt förblifvande vid evangelium, tillväxt i kärlek, ödmjukhet och allt hvad dygd heter, förmanar nu aposteln sina kära filipper, särskildt framhållande föredömet af honom, som ehuru lik Gud, utblottade sig sjelf och ödmjukade sig allt intill korsets död (2:5 f.). Mellan uppmuntringarna till fröjd inskjutes en varning för judiska irrlärare, 3:2, fiender till Kristi kors, 3:18; tanken på dessa pressade fram tårar från den gamle Paulus. Denna epistel innehåller bland annat uppmuntrande underrättelser om evangelii framgång inom den hedniska kasernen, 1:13, och meddelar helsningar från helgon af sjelfva kejsarens hus, 4:22.

Filippus. 1. Herodes den stores son med Mariamnne. Se Herodes 2.

2. Herodes den stores son med Kleopatra, se Herodes 5.

3. Aposteln Filippus, en galileer från Betsaida, Mat. 10:3; Mar. 3:18; Lu. 6:14; Ap. 1:13; omtalade för Natanael den upptäckt han gjort uti »Jesus, Josefs son af Nazaret», och gaf honom på hans tvekande fråga om Nazaret det korta svaret: Kom och se, Jh. 1:43 f. Uti Jh. 6:5 f. rådfrågar Jesus honom på försök om bröd för folkskarorna. Vid ett senare tillfälle, 12:21, visar han några greker vägen till Jesus. 1 Jh. 14:8 f. vill han »se fadren» och får lära af Jesus: »Jag är så lång tid hos eder, och du känner mig icke, Filippus; den mig ser, han ser fadren, och huru säger du då: Låt oss se fadren? Tror du icke att jag är fadren, och fadren i mig?» Traditionen säger, att han predikade evangelium i Frygien och dog vid hög ålder i Hierapolis.

4. En af de sju almoseutdelarne, evangelisten Filippus, Ap 6:5; 21:8. Genom förföljelsen efter Stefani död fördrifven från Jerusalem, predikade han i Samarien med stor välsignelse och under mägtiga tecken, Ap. 8:5 f., hvar efter han kallades af en engel nedåt Gasa och sammanträffade med den etiopiske hofmannen, som satt i sin vagn och läste Esaias 53; utlade för honom skriften, predikade om Kristus och döpte honom Och när de gått upp utur vattnet, tog Herrens ande Filippus bort, och hofmannen såg honom icke mera, ty han for sin väg och var glad. Sedan predikade Filippus i Asdod och andra städer, tilldess han kom till Cesarea, Ap. 8:26 f. Sedermera läsa vi om att han hade fyra döttrar, jungfrur, som profeterade. Uti hans hus Cesarea gästade Paulus med sitt sällskap i flere dagar, Ap. 21:8 f.

Filologus, en kristen i Rom, till hvilken Paulus helsar i Ro. 16:15.

Filosof, d. ä. en som älska, vishet, och filosofi, d. ä. kärleken till vishet, dessa voro de namn som greken Pytagoras berättas hafva upptagit till bruk iställetför de förut vanliga orden vis och vishet, för att dermed beteckna forskningen efter tingens väsende, ursprung och ändamål, och dem som der med sysselsatte sig. Pytagoras menade det vore förmätet att någon kallade sig sofos, vis, och valde derföre det blygsammare namnet filosofos vishetsvän eller vishetsälskande; och iställetför det anspråksfullare ordet sofia, vishet, före drog han filosofa, vishetskärlek.
En sådan forskning efter tingens ursprung och mål rörde sig under alla de förgångna tidehvarfven i de särskilda hednafolkens inre och gaf sig uttryck i allehanda verldsförklaringar och religionssystem. Den filosofi som i N. T. isynnerhet åsyftas, är den som bedrefs af de vishetssökande grekerna, 1 Kor. 1:22, allt ifrån Tales af Miletus omkring 600 f. K., hvilken menade att alltings ursprung vore vattnet. Så följde system på system, den ene sökte grundprincipen i elden, den andre i luften, den tredje i tingens tal, ordning och proportion, o. s. v. Omkring 450 uppträdde de s.k. sofisterne, d. ä. vishetslärarne, de der lärde att den subjektiva föreställningen vore det allena måttgifvande och bestämmande; någon objektiv, allmängiltig sanning funnes det ej, utan sådan saken synes för mig, sådan är den. De lade derföre stor vigt på färdigheten att tala, att uppställa skäl för och emot, och till slut bragte de med sitt ideliga diskuterande saken derhän, att gränserna mellan godt och ondt rätt och orätt alldeles flöto samman och försvunno. Häremot uppträdde atenaren Sokrates, född 469 f. K., hvilken sökte vända uppmärksamheten på den gudomliga röst af sedligt allvar som talar i menniskans inre. Sjelfkännedom och dygd, grundad på en klar uppfattning om tingens verkliga väsende, vore menniskans högsta uppgift. Hans motståndare anklagade honom för att han förnekade statens gudar, införde nya gudomligheten och förderfvade ungdomen. Han dömdes till döden och tömde giftbägaren 71 år gammal år 399 f. K., omgifven af sörjande lärjungar, för hvilka han försäkrade att nu först skulle han få lif och helsa. De berömdaste bland hans lärjungar voro Plato och Aristoteles, af hvilka den förre hvilken rörde sig med sina forskningar i de öfversinliga rymderna, har lemnat efter sig den bekanta utsagan, att det är svårt att finna det högsta väsendet och omöjligt att göra det kändt för mängden; medan åter Aristoteles lade sig på en noggrann beskrifning af de i naturen, i historien och menniskosjälen gifna företeelserna. Plato sökte att ur ideerna förklara verlden; Aristoteles sökte att i verldens mångfald återfinna och uppvisa ideen. Jemte dessa filosofiska system, hvilka alla voro för den stora mängden främmande och svårbegripliga, var det isynnerhet tvenne som på Kristi tid hade vunnit anhängare bland vidsträcktare kretsar, nemligen epikureernas skola, efter Epikurus, omkring 300 f. K., och stoikernas, hvilka följde Zeno, omkring 300. Ap. 17:18. de förre sökte det högsta goda i lusten eller själens ro, de senare i dygd och sjelftillräcklig likgiltighet för allt yttre. Då evangelium gick ut i verlden, hade det att möta ett brokigt virrvarr af de hvarandra mest motsägande meningar och system, hvilka af sina stolta försvarare med de fräckaste anspråk fördes till torgs, men hvilka alla lemnade den efter ljus och lif törstande anden i ovisshetens qval. Den lärde romaren Cicero tillstår att öfver sjelfva den frågan om gudarnas väsende hade de lärdaste män så mångfaldiga och så motsägande åsigter, att man deraf med skäl kunde sluta, att filosofiens orsak och grund vore okunnighet. (Nat. Deor. I, 1). Och i sin afhandling om dödsförakt visar han oss ett samtal mellan A. och M., huru all filosofien ej mägtade gifva ett tryggande svar på frågan om själens odödlighet. Sedan M. anfört några filosofers meningar om själen, att den vore luft, eld o. d., och visat huru dessa åsigter ej gåfve oss hopp om lif efter döden, tillägger han: De öfriga filosofernas meningar gifva oss anledning att hoppas, om kanske detta fröjdar dig, att själen, då den lemnat kroppen, torde kunna komma till himmelen såsom till sitt hemvist. »Ja, svarar A., sådant fröjdar mig visserligen, och helst skulle jag vilja att det så vore, men äfven om så icke är, skulle jag dock vilja öfvertygas om att så är.» Hvad behöfver du då vår hjelp? frågar M. Månne vi äro vältaligare än Plato? Läs flitigt hans bok »Om själen»; mer skall du ej åstunda. »Det har jag visst gjort, svarar A., och tillochmed rätt ofta; men jag vet ej huru det kommer sig, medan jag läser, så bifaller jag, men då jag lagt ifrån mig boken ock börjar att tänka inom mig sjelf öfver själens odödlighet, så ramlar hela det der bifallet omkull». (Tuscul. I, 11, 24). Den hedniska vishetens sista ord var antingen förtviflan eller hån. hvad är sanning? sporde Pilatus, och hvad vill denne sqvallraren säga? sporde filosoferne om Paulus, Ap. 17:18. Tviflet och vidskepelsen gjorde att man kastade sig i armarna på en mängd bedragare, såsom Simon, Ap. 8:9; Elymas, 13:8; Skevas' söner, 19:14. Äfven uppväxte genom sammansmältning af hedniska och judiska åskådningar nya system af filosofi och religion, med spekulationer öfver andeverlden, englarna och deras slägtförhållanden och med hvarjehanda yttre iakttagelser af späkning och återhållsamhet. Allt sådant utöfvade på somliga af de första kristna en viss dragningskraft. Isynnerhet i Kolosserbrefvet har Paulus att bekämpa sådana villfarelser. Han varnar der i 2:8 för filosofien och det fåfängliga bedrägeriet efter menniskors lära, och i v. 18 för falsk ödmjukhet och förveten engladyrkan. Jfr hans ord om »falskeligen berömd konst» i Tim. 6:20.
Hvad filosoferne söka, det hafva de kristne funnit i Kristus. Han som är »vägen, sanningen och lifvet», har uppenbarat dem fadren, upplyst andeverldens mörker, gifvit dem ett ideal på samma gång så högt och så nära, och är sjelf deras ljus och kraft. Och honom, deras vishet, 1 Kor. 1:30, som gömmer i sig alla visdomens och uppenbarelsens skatter, Kol. 2:3, har äfven den ödmjuka forskningen fått de allrahögsta uppgifter, Ef. 3:18, och det allrahögsta mål, Ef. 4:13.

Fisk, Fiskare. Fisk var ett vanligt födoämne bland judarne, Mat. 7: l0. Fiskar funnos i mängd i Nilen, 2 M. 7:18 f.; 4 M. 11:5; så äfven i Tiberias' sjö, och detta ännu i dag, Lu. 5:6; Jh. 21:6 f. Fisk infördes till Jerusalem äfven från Medelhafvet Ne. 13:16. En af Jerusalems portar hette Fiskporten, Ne. 3:3. Enligt lagen voro alla fiskar »rena» utom de, som saknade fenor (»spol») och fjäll, 3 M. 11:9 f. De fångades med krokar, Am. 4:2 (Sv. »fiskaketlar»), harpuner, Job 40:26 (Sv. »fiskaryssjas), eller nät, Pr. 9:12 jfr Es. 19:8. Fiskare omtalas ofta i bibeln, och flere af apostlarne hade detta yrke, tilldess Kristus gjorde dem till »menniskofiskare», Mat. 4:18 f.
Den »stora fisk», som slukade Jona, var ej en hvalfisk, hvars svalg är alldeles för litet att sluka en hel menniska; ordet ketos i Mat. 12:40, som Sv. uttyder med hvalfisk, betyder blott iallmänhet ett hafsodjur. Men i Medelhafvet finnas andra stora fiskar, som bättre passa för beskrifningen, såsom jettehajen eller den ännu större pottfisken, som kan sluka hela hajar. I det inre på en sådan fann man en gång två döda soldater. Ordet hvalfisk i Ps. 74:14; 104:26; Job 7:12 betecknar också iallmänhet stora hafsdjur, 1 M. 1:21.
Hos vissa af forntidens folk ansågos vissa fiskar, såsom fruktbarhetens sinnebilder, särskildt heliga, och fisklika beläten egnades gudomlig dyrkan. Jfr Dagon, Askalon. Fiskdyrkan förbjudes i 5 M. 4:18.

Fiskagjus, se Gam.

Flaskor, 1 M. 21:14, eller Läglar voro vanligen gjorda af djurskinn, som dertill särskildt bereddes och lämpades för ändamålet så, att djurets hals blef öppningen på flaskan, och det öfriga syddes tillsamman. De kunde sålunda beqvämt bäras med sitt innehåll på skuldran. Jos. 9:4, 13. En sådan flaska var naturligtvis ömtålig för värme, som torkade ihop den, Ps. 119:83, och för häftig jäsning, som kunde spränga ett gammalt och dåligt skinn. Mat. 9:17; Lu. 5:38; Job 32:19. Dylika läglar af större eller mindre djurhudar begagnas ännu i österlandet, och det är mycket vanligt att möta en man med ett fyldt skinn på ryggen, hvarur han tömmer lemonad eller någon annan dryck åt de törstiga kunder, som han lyckats draga till sig med sina högljudda rop. De gamle kände dock äfven konsten att göra flaskor eller småkärl af sten, ler, porslin och alabaster. Se Alabaster, Glas.

Flegon, Ro. 16:14, en kristen Rom, till hvilken Paulus helsar.

Flitter, Es. 3:20, hufvudbindlar.

Floden*, »Noahs flod», Es. 54:9, den öfversvämning som i Noahs dagar sändes af Gud öfver den syndiga jorden och fördränkte ett förhärdadt slägte med undantag af 8 personer, som räddades i arken. Gud tillstängde dörren på arken, hvarefter, i Noahs 600:de år, på sjuttonde dagen i andra månaden, »alla det stora djupets källor utbrusto, och himmelens fönster öppnade sig, och ett regn kom på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter», 1 M. 7:11, 12. Under 5 månader fortfor vattnet att stiga, så att det nådde 15 alnar öfver bergen. Nu började det aftaga, och på sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på bergen i Ararat. Efter ytterligare tre månader började bergen att synas. Efter fyrtio dagar sökte Noah utröna tillståndet på jordytan genom att utsända en korp, och derefter genom att tre gånger, med en veckas mellantid, utsända en dufva. I Noahs 601:sta år, på sjelfva nyårsdagen var vattnet afrunnet; den 27 i andra månaden var jorden torr: då gick Noah med de sina ut ur arken, offrade tackoffer och fick regnbågens förbundstecken, 1 M. 6 - 8. Bekräftande vittnesbörd om och praktiska tillämpningar af denna tilldragelse, se Mat. 24:37 f.; Lu. 17:27; 1 P. 3:20 f.; 2 P. 3:6.
* Benämningen syndaflod, som ej finnes i bibeln, är enligt någras åsigt kommen af det tyska Sint-flut, d. ä. en stor flod.

Flogel, se Koraller.

Flugor, Pr. 10:1; Es. 7:18, sannolikt allmän benämning på insekter. Dessa voro enligt lagen orena, 3 M. 11:42, och äro i österlandet särdeles plågsamma och besvärliga. Den af Es. nämda »flugan (zebub) från Egyptens floder» har man jemfört med den etiopiska art, som är känd under namnet zimb, något större och gröfre än ett bi. Den är en rigtig landsplåga, då den i surrande skaror rycker fram öfver fälten och skrämmer boskapen från betet, så att de yra och vilda springa omkring tills de dö af hunger och utmattning. Slik ohyra, bromsar e. d., var den fjerde af de egyptiska plågorna, 2 M. 8:20 f.; Ps. 78:45; 105:31.

Flåkot, Or. 14:18, enfaldig.

Flädermöss och mullvadar stå i Es:2:20 för att utmärka jordkulor och mörka gömmor, dit afgudarne som annat skräp skola bortkastas. Den i 3 M. 11:18; 5 M. 14:16, bland orena foglar nämda flädermusen, (ebr. tinscgemet) är snarare någon vattenfogel, svanen? eller ibisfogeln?

Foglar. Äfven foglar voro enligt lagen delade i rena och orena, 3 M. 11:13 f.; 5 M. 14:11 f.; af förteckningen på de orena synes det att isynnerhet sådana räknades dit, hvilka genom sin näring (kött eller as) eller sitt tillhåll i kärr och dylikt voro motbjudande och naturvidriga. Rena foglar begagnades till vissa offer, jfr 3 M. 14:4 f.; särskildt dufvor, 5:7; Lu. 2:24. Det var i lagen förbjudet att borttaga modren med ungarne. 5 M. 22:6, 7. Sångfoglar omtalas ej ofta, Ps. 104:12; lockfoglar omtalas i Jer. 5:27; snaror Ps. 124:7; Or. 7:23; Pr. 9:12. Roffoglar äro en bild af förhärjande fiender, Es. 46:11; He. 32:4; Je. 12:9; Up. 19:17 f. Herren skall beskärma sitt folk likt foglarne som sväfva öfver sitt bo, Es. 31:5; jfr 5 M. 32:11; Mat. 23:37.

Fortunatus, se Akaikus.

Fot. De branta och klippiga vägarne i Kanaans land göra lätt att »foten slinter», en ofta återkommande bild af olycka och fall, 5 M. 32:35 Ps. 66:9; 121:3; Je. 13:16; jfr Es. 8:14; Lu. 2:34. Att sätta sin fot på någons nacke betecknade fullkomlig seger, Jos. 10:24; derutaf talesättet att lägga något under ens fötter, Ps. 8:7; 1 Kor. 15:25. Då den lätta fotbeklädnaden blottstälde foten för vägens dam, var fotatvagning den första tjenst man bevisade en ankommande främling, 1 M. 18:4; 24:32; 43:24; deraf Abigails ödmjuka svar till David, 1 S. 25:41. Fotatvagning, såsom mästaren sjelf hade lärt och visat, Jh. 13, räknades derföre ock till en kristlig enkas kärleksverk, 1 Tim. 5:10.

Fotapall, Guds, namn på Nådastolen, se under Försoning.

Frat. se Evfrat.

Fresta, försöka. Då det säges om Gud, att han frestar till det onda, så är detta ett allmännare, mindre noggrant uttryck, som närmare bestämdt innebär det, att pröfningen är af Gud, men försökelsen från synden, Jak. 1:13. Så var mannats regnande å ena sidan en nådegåfva, å den andra en försökelse, det att till den samma var fogadt ett förbud att icke samla om sabbaten, 2 M. 16:4. Jfr 2 M. 20:19, 20; 5 M. 8:2, 16; 13:3; Do. 2:22. Så ock, då Gud bjöd Abraham att offra honom sin son, blef detta för den i hedniska offerbegrepp ännu fastsittande Abraham en frestelse att slagta sonen. Gud ville, att han skulle under frambärande af ett djuroffer andligen gifva honom sin son, men han måste, först genomgå en kamp med den försökande magten, tills han kom till den punkt, att han kunde mottaga den inre meningen af Guds fordran. Derför var den första uppenbarelsen dunklare än de andra. (Lange, Gen. p. 271.) Jfr de olika uppgifterna om huru David eggades till att räkna folket enl. 1 Kr. 21:1 af Satan men enl. 2 S. 24:1 af Guds vrede!

Fribock, se Försoning.

Fridens Herre, eller: Herren (är) frid, eb. Jehova-Schalom; så kallade Gideon det altare han byggde i Ofra efter uppenbarelsen af Herrens engel, Do. 6:24.

Fridsfursten, se Hjelten.

Frilla eller bihustru, 1 M. 22:24; se Äktenskap.

Fristäder, sex städer i olika delar af Kanaan, hvilka af Mose och Josua efter Herrens ord afskildes till att för den som begått vådadråp vara en tillflykt, der han skulle vara skyddad för blodhämnaren allt intill öfversteprestens död, då han blef fri sitt ansvar, 4 M. 35:6, 11 f.; 5 M. 19: f. Af dessa städer voro tre vester om Jordan: Kedes i Naftali, Sikem och Hebron, och tre i östra landet: Golan, Ramot Gilead och Bezer, Jos 20; jfr 5 M. 4:41 f. Dessa städer voro tydligen valda med hänsyn till sitt läge såsom från långt håll synliga; också skulle vägarne till dem hållas i godtstånd, 5 M. 19:3 (eb.) Bland de flesta gamla folk voro templen och isynnerhet altarena inom dem betraktade som fridlysta orter, dit man flydde för sin räddning. Äfven bland ebreerna finna vi spår af det bruket att den brottslige skyndade till Herrens altare, 2 M. 21:13. Detta fick dock icke fritaga den verkligt skyldige från ett välförtjent straff, 2 M. 21:14; 1 K. 2:28.
Om de romerska fristäderna eller kolonierna, se under Filippi.

Friviljeoffer, se Tackoffer.

Friår, se Helgår, Klangår, Trälar.

Frygien, ett högländt landskap det inre af Mindre Asien mellan Bitynien i norr och Pisidien i söder, rikt på säd och vin och berömdt för sin vackra boskap. Af Frygiens städer omtalas i bibeln Laodicea, Hierapolis och Kolossä. Äfven från Frygien funnos judar vid första pingsten i Jerusalem, Ap. 2:10. Paulus reste härigenom ett par gånger, Ap. 16:6; 18:23.

From, eb. jaschâr, d. ä. rak, upprigtig, rättrådig, 5 M. 32:4, Job 1:1.

Den frommes bok, Jos. 10:13; dets. s. den redliges bok, 2 Sa. 1:18, se p. 56.

Frälsare eller räddare, en som hjelper ur nöden; så kallas några af domarena, Do. 3:9, 15; Israels konung Jerobeam 11, 2 K. 13:5; jfr Ne. 9:27. David kallar Herren sin frälsare, 2 S. 22:2, och Herren sjelf kallar sig Israels frälsare, Es. 43:3. Alla de frälsare Gud gaf sitt folk tid efter annan, Ne. 9:27, voro endast redskap i hans hand, som var den ende egentlige frälsaren, och förebilder till den store frälsare, som Gud en gång i sin egen son skulle sända. »Jag, jag är Jehova, och utom mig är ingen frälsare», Es. 43:11; Os. 13:4. Denne utlofvade frälsare, som skulle uppkomma på Zions berg, jfr Ps. 50:2 Es 2:3; Ob. 21, var Jesus Kristus som kom i verlden att frälsa syndare, Mat. 1:21. I N. T. talas derföre stundom om Gud vår frälsare, Tit. 2:10; 1 Tim. 2:3, alla menniskors frälsare, isynnerhet de troendes, 4:10, och stundom om Jesus Kristus vår frälsare, Ap. 5:31 ; 2 Tim. 1:10.

Främling. Dermed förstår lagen en naturaliserad eller i landet bosatt utländing, d. ä. en sådan som icke är af israelitisk härkomst. Sådana fans det många i Israels land, dels af den i 2 M. 12:38 nämda »blandade hopen» som följde med från Egypten, dels qvarlefvor af kananeerna, dels krigsfångar, flyktingar m.m. Lagen inskärper kärlek till främlingar i högtidliga ordalag: sött skall älska honom såsom dig sjelf, ty du var ock en främling i Egyptens land»,. 3 M. 19:33 f.; 5 M. 10:18 f.; 24:17; 27:19. De voro underkastade lagens föreskrifter, 2 M. 20:10; 3 M. 16:29, och egde tillträde till många af egendomsfolkets förmåner, 4 M. 9:14; 15:14; tillochmed till påskalammets ätande, om de läto sig omskäras, 2 M. 12:44, 48. Med undantag af moabiter och ammoniter, 5 M. 23:3, kunde alla folk under vissa vilkor få medborgarerätt. Den stränga lagen medgaf dock undantag, såsom synes af Rut» exempel. Främlingar tog David till hjelp vid tempelbyggningen, 1 Kr. 22:2; jfr 1 K. 9:20 f. Gästfrihet mot främlingar och vägfarande är en helig pligt, Job 31:32; Eb. 13:2.

Frätaren, se Gräshoppor.

Ful, se Pul 1.

Furuträd. Tre särskilda ord äro Sv. så översatta, neml.:1) Gofer, hvaraf Noah byggde arken, 1 M. 6:14; antingen ett slägtnamn för kådiga barrträd eller enahanda med 2) Berosch 1. Berot, d. ä. cypress; i Sv. gran, furuträd och cypress, hvilket se; 3) Schittah 1. Schittim, 2 M. 25:5; 5 M. 10:3; Es. 41:19, det träd som användes till tabernaklet och dess inredning, utan tvifvel akacie-trädet, Acacia Seyal, som växer i Egypten och på Sinaihalfön och ger ett hårdt, lätt och varaktigt virke.

Fut, se Libyen.

Fygellus och Hermogenes, två asiater som under Pauli sista fångenskap öfvergåfvo honom, 2 Tim. 1:15.

Fylla. Att fylla någons händer var stående uttryck för att viga någon till prest, 2 M. 28:41; Do. 17:5, 12. Att »fylla altarets händer» var dets. s. att viga det, He. 43:26. Att fylla sina händer åt Herren var att offra åt honom med fulla händer, 2 M. 32:29; 2 Kr. 29:31.
Fyllelsens vädur, Fylle-offer, 2 M. 29:22 f.; 3 M. 8:22 f.; så kallades »invigningsväduren», den ena af de två vädurar som offrades vid presternas vigning till sitt embete, emedan det feta af djuret jemte behöriga spisoffer lades dem i händerna, som dermed fyldes, hvarefter det på öfligt sätt lades på altaret.
Om »fylla» eller »fyllelse» af press och loge, se Tårar.

Fållar, tofsar, se Tänkeskrifter.

Fångar, som togos i krig, betraktades fordom som rättvist hemfallna till döden och följaktligen till alla plågor, som voro mindre att frukta än döden. Man trampade på deras halsar, Jos. 10:24; detta förklarar sådana bilder som i Ps. 110:1. Man sålde dem till slafvar såsom Josef. De stympades såsom Simson och Adonibesek; eller afkläddes de nakna och fingo så pryda segerherrens triumftåg. Besynnerliga förfaringssätt omtalas på några ställen. Om David berättas att han »slog moabiterna och mätte dem med snöre, lade ned dem på jorden och mätte två snören (två längder) till att döda och en längd af snöret till att låta lefva», 2 S. 8:2, eb. Dödssätten voro barbariska; tiotusen edomeer störtades lefvande utför en klippbrant, 2 Kr. 25:12; ammoniterne dödades med sågar, tröskvagnar. tegelugnar o. s. v. 2 S. 12:31; 1 Kr. 20:3.

Fångenskap. I judarnes historia skiljer man mellan tre stora nationela bortflyttningar eller fångenskaper, den assyriska, den babyloniska och den romerska.
1. Den assyriska fångenskapen var den som drabbade de tio stammarnes rike. Såsom längre aflägset från Jehovas helgedom, mera blottstäldt för verldsmagternas hedendom och våld och regeradt af en. kedja nästan idel gudlösa regenter, mognade Israels rike först för straffets dom. Sedan assyriern Pul (omkr. 770 f. K.) utkräft en dryg gärd, 2 K. 15:19 f., kom Tiglat-Pileser omkr. 740 och bortförde till Assyrien folket i Naftali, Galileen och Gilead, 2 K. 15:29; 1 Kr. 5:26; Es. 8:4. Slutligen kom Salmaneser, intog Samaria 721 och bortförde det öfriga af de tio stammarna till Assyrien och Medien, 2 K. 17:6.
2. Den babyloniska fångenskapen. Efter den fromme Hiskias tid och Sanheribs misslyckade rustning mot honom började Judas rike att gå utföre med raska steg. Afguderi, sedeförderf och falsk politik gjorde folket moget för straffet. Då konung Josia inlät sig kampen mellan verldsmagterna, representerade af Farao Neko och Nebukadnezar, och stupade vid Megiddo, så kom landet under egyptiskt välde till slaget vid Karkemis omkr. 606 f. K., der Nebukadnezar blef segrare. Med detta slag började nu judarnas sjuttioåriga babyloniska fångenskap, Je. 25:12, som räckte till 536. Nu följde den ena bortflyttningen till Babel efter den andra: den första, i Jojakims tredje år, 2 K. 24:1; Dan. 1:1 f.; den andra, i hans elfte år, 2 Kr. 36:6; den tredje, i Jojakins regering, 2 K. 24:10 f., då Jojakin sjelf jemte 10,000 ädlingar och tusentals soldater och handtverkare bortfördes, jfr Je. 52:28; den fjerde, som följde på Jerusalems fall 588, 2 K. 25:11; 2 Kr. 36:20; Je. 52:29, samt den femte, fem år senare, Je. 52:30. Allt folk som till något dugde, fördes bort; allenast af de ringaste lemnades ett litet antal qvar till att sköta vingårdarna och fälten, 2 K. 25:12.
Om judarnas tillstånd under fångenskapen veta vi ej mycket. Att de iallmänhet ej behandlades som fångar utan som nybyggare, synes af Jeremias bref till dem, Je. 29:4 f., hvari han uppmanar dem att bygga hus, plantera, ingå äktenskap och söka det landets bästa, dit de kommit o. s. v. Flere af dem, såsom Daniel, kommo tillochmed att bekläda höga embeten. Fri religionsöfning var dem medgifven; den bestod naturligtvis blott i bön och föreläsning, då offranrdet ej kunde ske annat än i Jerusalem. Att tanken på Zion stundom fuktade blicken der borta vid Babels elfvar, se vi af Ps. 137. Tröst och uppmuntran fattades icke de landsflyktiga; Hesekiel och Jeremia verkade ibland dem. Dock hängåfvo sig många af dem till laster och lättsinne, Hes. 33:31, och lyssnade till falska profeter, Je. 29:21.
Den babyloniska fångenskapen slutade två år efter Babels fall 538, då Cyrus 536 utgaf sitt påbud, Esr. 1:2 f.; folket återvände nu i spridda skaror tid efter annan. Den första stora karavanen som strax tågade hem under Serubbabels ledning var en skara af 42,360 personer utom flera tusen tjenare och tjenarinnor, Esr. 2:2, 64 f.; en andra skara tågade sedan hem under ledning af Esra, Esr. 8.
Frågan om huruvida de tio Israels stammar någonsin återvände ur fångenskapen besvaras olika. Af uppgifterna Esr. 2 sluta somliga att bland dem af Judas och Benjamins stammar, som återvände med Serubbabel, var ett betydligt antal äfven af de öfriga stammarna. »Hela Israel bosatta sig i sina städer», v. 70. Och då Esra firade påsk efter återkomsten, slagtades tolf bockar för hela Israels hus, efter stammarnas antal, Esr. 6:17; 8:35. Att spridda delar af de tio stammarna funnos qvar in i N. T:s tider, synes t.ex. af den uppgiften att profetissan Hanna var af Asers stam, Lu. 2. De judar som voro med vid pingstfesten, voro af allehanda folk under himmelen, Ap. 2. Och aposteln Jakob skrifver sitt bref till de tolf stammarna, Jak. 1:1.
Andra bestrida, att de tio stammarna någonsin såsom ett helt återkommo. De judar som återkommo under Serubbabel och Esra, kommo åter från Babel, Esr. 2:1; Ne. 7:6, och att bland dessa funnos israeliter af de norra stammarna, berör ej frågan om huruvida de till Assyrien bortförda kommo åter, ty då Judarikets folk bortfördes till Babel, funnos bland dem sannolikt enskilda medlemmar af de norra stammarna, såsom af 1 Kr. 9:3; 2 Kr. 34:9 synes alt i Jerusalem bodde israeliter af Benjamin, Efraim och Manasse efter den assyriska fångenskapens början. Sådana följde med till Babel, och sådana kommo åter derifrån men de tio stammarna som kommit till Assyrien och Medien? Somlige harva sökt deras spår bland Nord-Amerikas indianer; andra bland nestorianerna i Persien. En nyare åsigt, förfäktad af de s.k. anglo-israeliterna, är den att engelsmännen äro afkomlingar af de tio stammarna och arfvingar till löftet!
Sannolikt är att många af de fångna judarna som blefvo qvar i fångenskapens land, efter band smälte samman med den hedniska befolkningen; hvaremot andra behöllo sina nationela egendomligheter utan att återvända hem. Det var de som sedan voro kända under namnet »förskingringen» eller »diaspora», Jh. 7:35; 1 P. 1:1; Jak. 1:1, gr., och som blefvo de första kärnorna till de kristna församlingarna olika länder.
3. Judarnas sista fångenskap, år 70 e. K., sedan de förkastat Kristus och skjutit ifrån sig evangelium, var förskräckligast af alla. Enligt Josefus omkommo 1,000,000 vid Jerusalems belägring af Titus, och nära 100,000 kringspredos i det romerska riket för att gjuta sitt blod vid gladiators-spelen eller försmäkta i offentligt slafveri eller
enskild träldom. Allt sedan dess är judafolket utan land, utan konung, utan altare, utan offer, Os. 3:4. Träsnittet visar den medalj kejsar Vespasianus slog år 71 till minne af Jerusalems fall. Den bär inskriften: Judea Capta, d. ä. det fångna Judeen, som föreställes sitta gråtande under ett palmträd, bevakad af sin romerske segerherre. Ännu i dag äro judarne kringspridda i hela verlden, likväl bibehållande sig såsom ett särskildt folk, lidande under förbannelsen af sin och sina fäders otro, men väntande den tid, då Messias »skall bortskaffa ogudaktigheten frän Jakob», Ro. 11:25 f.
En gripande bild af judafolkets förnedring under denna dess tusenåriga fångenskap och en lefvande predikan om bibelns sanning har man tillfälle att se vid den s.k. »gråtoplatsen» (se Jerusalem), der judarne sägas af de romerska soldaterna hafva köpt sig tillåtelse att få gråta åtminstone vid det yttre af den mur som omslöt den för dem så kära men obevekligt tillslutna tempelgrunden. Et ut ruinam suæ eis flere liceat civitatis, pretio redimunt. Ut qui quondam emerunt sanguinem Christi emant lachrymas suas. »Och de köpte sig för betalning tillåtelse att få gråta öfver sin stads ruin. Så att de som fordom köpte Kristi blod, få nu köpa sina tårar.» Hieronymus.
Profetior om både Israels och Judas förlossning ur fångenskapens land se Es. 11:12 f.; 27:12 f.; Je. 3:18; 16:15; 31:7 f.; 49:2; He. 37:16 f.; Os. 1:10 f.; Am. 9:14; Ob. 19 f.; Mi. 2:12; Sa. 9:13; 10:6, 10.

Får omtalas redan i 1 M. 4:2. Detta djur hörde till österländingarnes förnämsta egendom; af patriarkernas boskap nämnes alltid fåret främst, 1 M. 12:16; 30:43. Skriften nämner många exempel på stor fårrikedom. Nabal hade 3,000 får och 1,000 getter, 1 S. 25:2; Job egde till slut. 14,000 får, Job 42:12. Bland det midjanitiska bytet, 4 M. 31:32, funnos 675,000 får; Salomo offrade vid tempelvigningen 120,000, 1 K. 8:63. Konung Mesa skattade till Israels konung ull af 100,000 lam, 2 K. 3:4. De många bergsbetena i Kanaan voro högst gynsamma för fårafveln. Ebreerna hade särskilda namn för får af olika kön och ålder. Att sköta fåren och se efter dem var en aktningsvärd syssla, som ingen skämdes för. Se 2 M. 3:1; 1 S. 16:11. Det i 3 M. 3:9 för offren anbefalda fåret var sannolikt af den ännu i dag i Syrien förekommande tjocksvansade rasen, som utmärker sig för en stor, ända till 30 skålpund tung fettsvans, hvilken betraktas som en rigtig läckerhet, hvarföre äfven lagen bjöd att den skulle helt uppbrännas på altaret. Fårhuset eller fårfållan var vanligen en. med ett mur inhägnad plats, der fåren tillbragte natten under bar himmel. Flere hjordar kunde så vårdas tillsamman under natten af en gemensam väktare, som om morgonen då herdarne kommo, öppnade för dem. Jfr Jh. 10. Stundom byggde man torn eller fästen på betesmarkerna till hjordarnes skydd mot vilddjur och röfvare, 2 Kr. 26:10. Fårklippningen firades med glädje och gästabud, 1 S. 25:2, 8, 36; 2 S. 13:23. På några. ställen står det utan herden hjelplösa fåret som en bild af den i synden villfarande själen, Ps 119:176; Es. 53:6; Mat. 9:36. Såsom sinnebild af maktmod, tålamod och undergifvenhet nämnes det åter å andra ställen, t.ex. Es. 53:7; Ap. 8:32, och likaså lammet, Jh. 1:29; 1 P. 1:19. Jfr Herde.

Fårhuset, Jh. 5:2, rättare: Fårporten, en af Jerusalems Portar, Ne. 3:1.

Fäneka, Es. 33:23, skeppsflagga.

Fänga, 4 M. 11:1, bränna.

Fängelse. Mosaiska lagen känner, icke till egentliga fängelsestraif; det enda slag af inspärrning der omnämnes är det som föregick ransakningen, 3 M. 24:12. I Egypten funnos dock sådana straff, 1 M. 39:20; 42:19; och äfven Israel finna vi att i en senare tid Herrens profeter straffades med fängelse, Je. 32:2; 2 Kr. 16:10; 18:26. Efter fångenskapen och i N. T:s tid var detta straff ganska vanligt, särskildt för skuldsättning, Mat. 18:30, och för religionsbrott, Mat. 11:2; Ap. 5:18; 8:3. Till fängelse begagnades bland annat tomma cisterner, brunnar eller »gropar», 1 M. 37:20, stundom besvärliga genom djup dy, Je. 38:6. Statsfängelser funnos i munrarna vid stadsportarne, Je. 20:2, eller under jorden, Je. 37:16, eller vid konungapalatsen, Je. 32:2, o. s. v. Fångarne bundos med kedjor, Do. 16:21; Je. 40:1; under romaretiden med en eller båda händerna vid de bevakande soldaterna, Ap. 12:4; 21:33. Ett särskildt medel att förvara och plåga fångarne var stocken, ett redskap som bestod af två bjelkar e. d. med utskurna hål, i hvilka man fastsatte deras fötter, händer och stundom äfven halsen. Så behandlades Jeremia, Je. 20:2; 29:26, och sammalunda Paulus och Silas, Ap. 16:24, och med sådana bilder målar Job sin sjukdom, Job 13:27; 33:11. Att besöka fångar i fängelset gick i forntiden lättare för sig än i våra dagar, Je. 32:8; Mat. 25:36. Jfr berättelsen hos Evsebius, anförd sid. 87.
Att vända någons fängelse är ett eb. talesätt för att återföra fångar ur fångenskapen eller återställa den olycklige till hans förra välstånd. Se t.ex. Job 42:10; Je. 29:14; Ps. 126:1 etc.

Förbund, en på ömsesidiga vilkor och förpligtelser grundad öfverenskommelse om frid och vänskap mellan menniskor, såsom Abrahams förbund med Mamre och hans bröder, Israels enad gibeoniterna, Davids med Jonatan. Ett sådant förbund stadfäste man med åkallande af Herren Gud till vittne, 1 M. 31:50, med heliga eder, 1 M. 26:28; 2 K. 11:4; med förbundsmåltid, 2 S. 3:12, 13, 20, och med minnesvårdar, 1 M. 31:44 f. Äfven bekräftades förbundet med ett offer, hvarvid offerdjuret delades i två delar, mellan hvilka båda parterna gingo, dermed antydande, att de så borde sönderdelas, om de blefve förbundsbrytare, 1 M. 15:9 f.; Je. 34:18. Stundom bekräftade man förbundet med att äta salt tillsamman, deraf uttrycket Saltförbund. Se Salt. I mera vidsträckt bemärkelse heter det, att Gud gör förbund med menniskor, såsom med Noah, 1 M. 9; med Abraham, 1 M. 17; med »förbundsfolket» Israel o. s. v., ty här är egentligen fråga blott om nådelöften. Löftet till Noah om att ingen flod mera skulle komma, kallas sålunda ett förbund med honom och med hans säd och djuren, 1 M. 9:9, 10, 12, ehuru å menniskornas och djurens sida inga förpligtelser kommo fråga. Hela frälsningens råd kallas alltså ett förbund, det Herren har svurit, 5 M. 4:31; Ps. 89:4; Je. 31:33 f. Och om man än i viss mening kan skilja mellan dess två utvecklingsgrader, gerningsförbundet och nådesförbundet, så är det dock i sjelfva verket blott ett förbund, »det eviga förbundet», Eb. 13:20. Emedan, såsom ofvan anmärktes, förbundets afslutande förmedlades genom blodsutgjutelse, Eb. 9:18, så knöt sig lätt härtill begreppet om ett testamente, ett genom offerdjurets död ledigvordet och förvärfvadt arf, såsom också det grekiska diatéké (eg. stiftelse) betyder både förbund och testamente. Det vill synas som båda betydelserna ginge öfver hvarandra i Eb. 9:16 f. Jfr Ga. 3:15 f.

Förbundets ark; se sid. 28.

Förbundets bok, se Bibeln, sid. 54.

Förebilder, se under Liknelse.

Föresjunga, se under Musik.

Förförelseberget, se Oljeberget.

Förhud, se Omskärelse.

Förklaring, Kristi, Mat. 17:1 f.; Mar. 9:2 f.; Lu. 9:28 f.; 2 P. 1:16 f., egde sannolikt rum, ej såsom traditionen vill, på Tabor, utan, såsom textsammanhanget gifver vid handen, på någon af Hermons toppar eller utsprång trakten af Cesarea Filippi. Upp på ett högt berg tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes. Och vid han bad, förvandlades hela hans gestalt, glänsande som solen, hvit som snö. Mose och Elia synas i härlighet, samtalande med honom om hans bortgång. Lag och profetia böja sig för Kristus. En röst höres från himmelen: Denne är min käre son: honom hören. Lärjungarne som först ville bygga tre hyddor, föllo sedan i vanmagt, och då de vaknade, voro de allena med Jesus.

Förlossare, Återlösare, eb. Goel. Genom lagen i 3 M. 25:25 f., 47 f. var det stadgadt, att om någon för fattigdom måst sälja sin egendom, så egde hans »närmaste skyldman» rätt att inlösa den från köparen. Enligt denna lag hade Boas rätt att äkta Rut och inlösa hennes förra makes Mahlons egendom, Rut 2:20. På samma sätt inlöste Jeremia sin kusin Hanameels åker, Je. 32:7 f. Men enligt den mosaiska lagen skulle den närmaste skyldmannen äfven såsom blodhämnare (eb. goel hadam) slå ned den som förgripit sig på hans frändes lif, 4 M. 35:12, 19; jfr Blodhämnare; och sålunda hade en goel en dubbel förpligtelse. Sammalunda har ock Guds son, »eftersom barnen hade kött och blod», sjelf blifvit deraf delaktig för att, såsom deras God, genom sin död nederlägga deras själars mördare, djefvulen, och igenlösa åt dem det förlorade himlaarfvet, Eb. 2:14; 9:12. Derföre blickar ock redan Job ur sitt eländes djup med förtröstan upp till sin förlossare, eg. god, sin rättsförsvarare, som skall stå på hans sida, då allt annat faller, Job 19:25.

Förlåten, det förhänge som skilde det Heliga och det Allraheligaste, en tjock gardin af mörkblått, mörkrödt, rosenrödt och tvinnadt hvitt garn, med inväfda keruber, 2 M. 36:35; jfr 2 Kr. 3:14; hvilken öppnades blott en gång om året, på den stora försoningsdagen. Denna förlåt remnade, då Jesus dog, Mat. 27:51, en bild af hans i döden brustna lif, hvarigenom oss öppnas väg in i Guds helgedom, Eb. 10:19 f.

Församling. Det gr. ordet ekklesia (egentl. utkallelse, de som äro utkallade) användes dels iallmänhet om folkförsamlingar, vare sig lagliga, Ap. 19:39, eller oordentliga, v. 32, 40, och alltså äfven om israeliternas sammankomster, såsom till gudstjenst, Ap. 7:38; Eb. 2:12; dels om Guds folks samfund och sammankomster. Så kallas redan i G. T. Guds folk »Herrens församling», t.ex. 5 M. 23:1 f.; jfr Ps. 107:32. Isynnerhet brukas dock ordet i N. T. om de kristnas samfund och sammankomster. Här vid lag har man att åtskilja tre särskilda bemärkelser af ordet.
1) Om alla Herrens trogna, hvar helst de vistas, tänkta såsom ett helt, en enda sammansluten enhet, en kropp, hvars hufvud är Kristus, en byggnad, hvars grundval och herre han sjelf är, »den lefvande Gudens församling», 1 Tim. 3:15, »Guds församling, som han förvärfvat med sitt eget blod», Ap. 20:28, om hvilken Kristus säger: »Jag skall bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke varda henne öfvermäntiga», Mat. 16:18. I denna mening förekommer ordet isynnerhet Efeserbrefvet. Gud hafver satt Kristus still ett hufvud öfver allting åt församlingen, som är hans kropp», Ef. 1:22 f. Han är »församlingens hufvud », 5:23; Kristus »älskade församlingen och utgaf sig sjelf för henne», 5:25; jfr Kol. 1:18, 24. I denna mening heter det ock att Gud har gifvit församlingen apostlar, profeter, o. s. v., 1 Kor. 12:28.
Det är i denna bemärkelse Paulus begagnar ordet, då han säger att han förföljt Guds församling, 1 Kor. 15:9; Gal. 1:13; Fil. 3:6. Jfr Ap. 9:31!
2) Om en särskildt sammansluten krets af kristna, en lokalförsamling, som man säger, i ett visst hus eller i en viss stad, t.ex. »församlingen i Priskillas och Aqvilas' hus», Ro. 16:5; jfr 1 Kor. 16:19; Kol. 4:15; »församlingen Jerusalem», Ap. 8:1; Guds församling i Korint, 1 Kor. 1:2; i Efesus, i Smyrna, i Pergamus o. s. v., Up. 2:1, 8, 12. I denna bemärkelse är det ordet oftast förekommer, och icke sällan i flertal, t.ex. »församlingarne stadfästes i tron och växte i antal hvarje dag», Ap. 16:5; »alla Kristi församlingar helsa eder», Ro. 16:16; jfr 2 Kor. 8:1; 11:8, etc.
3) Om de kristnas sammankomst till gudstjenst, t.ex. »när I kommen till samman i församling», »en ekklesia», d. ä. »såsom församling», 1 Kor. 11:18; jfr uttrycket »tala i församling», 1 Kor. 14:19, 35.
Om »de förstföddas församling», se Förstfödd.

Försoning. Det eb. ordet kafar 1. kipper som återgifves med försona, betyder egentligen betäcka eller skyla, och den tanke som ligger till grund för de olika användningarna af detta ord och dess härledningar synes vara den, att skyla eller rena den brottslige (eller hans synd) inför den mot hvilken han förbrutit sig, så att han kommer i godt förhållande till denne. På ett ställe brukas ordet så, att det är den förolämpade hvilken framställes såsom den der försonas, neml. i 1 M. 32; 20, der Jakob sänder en gåfva till sin broder Esau, ty han tänkte: Jag vill betäcka hans ansigte med gåfvan törhända tager han väl emot mig» (ebr.). Ordet försona står här i betydelsen af blidka, med den förolämpade till objekt. I denna mening torde ordet icke vidare förekomma, om icke möjligtvis i 2 S. 21:3, der David frågar gibeoniterna: »Hvarmed skall jag försona (eder)?» samt i Or. 16:14.
Hvad ordet försona betyder i den levitiska offertjensten, synes af 3 M. 16, om den stora försoningsdagen. Enligt v. 18, 19 är försona dets. s. rena eller helga, och enligt v. 30 skedde på den dagen Israels försoning så att de blefvo renade från alla sina synder. Försoningsoffret var alltså det medel hvarigenom syndaren renades från sin synd, så att han åter kunde träda förening med Gud. Och att den försonande härvidlag i sjelfva verket var Gud sjelf, å hvars vägnar och i hvars namn presten försonade folket, synes af många ställen, t.ex. 5 M. 21:8, »försona ditt folk, Herre, så att skulden varder dem försonad»; 32:43, »han skall försona sitt land, sitt folk»; 2 Kr. 30:18, 19, »Herren, den gode, försone hvar och en som söker Herren Gud» (eb.). Så ock Ps. 65:4; 78:38; 79:9, om att Herren försonar synderna och tager bort sin vrede. Jfr Je. 18:23; He. 16:63. På flera af dessa ställen står i Sv. förlåta istf. försona.
Till vidare belysning af ordets betydelse tjenar en blick på sådana ställen som 4 M. 25:11 f. Här berättas, att Herrens vrede straffade israeliterna för deras otuktssynd med en pest, som tog bort 24,000, och att då en af folket med offentligt trots tog en hednisk qvinna in i sitt tält, så uppträdde Pinehas i helig nitälskan, tog ett spjut och stack dem båda genom lifvet. Då upphörde hemsökelsen, och Herren säger derom: »Pinehas har afvändt min vrede från Israels barn, derigenom att han nitälskat ibland dem med min nitälskan, på det jag icke skulle utrota Israels barn i min nitälskan. Säg derföre, se jag gifver honom mitt fridsförbund, ett förbund om ett evigt prestadöme, derföre att han har nitälskat för sin Gud och försonat Israels barn», 4 M. 25:11 f. Att Pinehas genom sin nitälskan försonade Israels barn innebar alltså, att han afvände från dem Guds vrede. Likaså tillsades Aron att försona folket, 4 M. 16:46, och huru det skedde synes af v. 47, 48: »Han pålade rökelsen och försonade folket. Och han stod mellan de döda och de lefvande, då plågan afstannade.»
Att rena syndaren från synden och derigenom äfven från vreden var också ändamålet med den försoning Gud ville gifva och som genom offren betecknades. Såsom Guds representanter och å hans vägnar skulle det levitiska presterskapet försona eller rena både sig sjelfva, folket och helgedomen, 3 M. 9:7; 16:16 - 19, 24; 4 M. 8:12, 19. »Kroppens lif är i blodet, och jag har gifvit eder det på altaret till att försona för edra lif (själar), ty blodet försonar för lifvet (själen)» (eller: genom lifvet), 3 M. 17:11 (eb.). Denna försoning betecknas nu vanligen så, att ordet kipper, skyla, sammanställes med den brottslige såsom objekt (föremål) förmedelst bindeordet öfver (eb. al), så att »försona någon» egentl. efter eb. är »skyla öfver honom»; det hvarför han skall försonas är stundom särskildt uttryckt, t.ex. med orden: »för (öfver) hans synd», eller »från hans synd», e. d. Se t.ex. 3 M. 19:22, »Presten skall försona (skyla, rena) honom medelst skuldoffrets vädur inför Herrens ansigte för den synd hvarmed han har försyndat sig; och så skall den synd, hvarmed han har försyndat sig, varda honom förlåten.» Och 3 M. 4:26, »Presten skall försona (skyla, rena) honom från hans synd, och det varder honom förlåtets. Jfr vidare 3 M. 4:20, 31, 35; 5:6, 10, 13, 18; 10:17; 12:7; 14:20, 29.
Stundom är det icke syndaren sjelf, hvilken framställes som försoningens objekt eller föremål, utan hans synd. T. ex. i 2 M. 32:30, der Mose säger till folket: »I hafven begått en stor synd. Och nu vill jag uppstiga till Herren. Törhända kan jag försona för eder synd»; jfr 1 S. 3:14, Elis slägts missgerning skall icke kunna försonas. Så talas i Da. 9:24 om att öfverträdelsen skall varda borttagen, synden betäckt (eg. beseglad eller gömd), och skulden försonad.
Genom alla dessa användningar af ordet löper dock den ena och samma grundtanken om ett reningsmedel, ett frälsningsmedel, hvarigenom den helige Guden renade menniskan, så att hon kunde träda i förening med honom igen. det af Gud bestämda offerdjurets blod vardt så en försoning (kofer) för själen, eller en lösen, som ordet ock kan betyda, hvaraf synes huru begreppen försoning och återlösning sammanfalla. Så brukas detta ord försoning eller lösepenning i 2 M. 21:30 om den mansbot som måste erläggas af den hvilken låtit en stångvan oxe gå lös, så att denne stångat ihjel en menniska. Och enligt 2 M. 30:12 måste en hvar af folket vid folkräkningen »gifva åt Herren lösen (kofer, betäckning eller försoning) för sin själ, på det ingen plåga matte drabba dem under räkningen». Betäckning eller försoning hette också det gyllene locket på förbundsarken, eller hvad i Sv. är återgifvet med Nådastolen, eb. kapporet, 2 M. 25:17; 37:6, på hvilket öfverstepresten stänkte försoningsblodet på den stora försoningsdagen, 3 M. 16:14, 15. Detta lock som i Eb. 9:5 kallas med det gr. namnet hilasterion, d. ä. försoningsmedel, och som var öfverskuggadt af härlighetens Kerubim, kallas i G. T. Guds fotapall, 1 Kr. 28:2; jfr Ps. 99:5; 132:7; Kl. 2:1; detta var den plats, der han, förbundets Gud, möttes med Israel, förbundsfolket och talade med dem, 2 M. 25:22; 3 M. 16:2; Ps. 80:2. »När Mose gick in i församlingstältet för att tala med honom, hörde han rösten som talade till honom från nådastolen, som stod ofvanpå vittnesbördets ark, mellan de två keruberna, och han talade till honom». 4 M. 7:89. Det Allraheligaste i templet kallas ock nådastolens hus», 1 Kr. 28:11.
Den syndernas betäckning och syndarenas benådning som i G. T. betecknas med kipper, kofer etc., betecknas i N. T. (efter språkbruket i LXX) med det gr. ordet hilaskestai (blidka) och dess härledningar hilasmos och hilasterion. De gammaltestamentliga förebildernas strålar samlas som i en brännpunkt Jesu Kristi person, hvilken är sjelf på en gång öfversteprest, offerlam och nådastol. Han är den trogne öfverstepresten till att »försona folkets synder», Eb. 2:17, och samma namn som i Eb. 9:5 gifves nådastolen, gifver Paulus Ro. 3:25 åt Kristus, då han säger att »Gud har framstält honom till ett försoningsmedel (eller försoningsoffer, hilasterion) medelst tron, genom hans blod, för att visa sin rättfärdighet, derföre att han hade öfversett med de synder, som förut blifvit begångna under Guds tålamod». Af detta ställe, så väl som af Eb. 9:15 om att Kristi död skedde till återlösning från öfverträdelserna under det förra förbundet, synes tydligen att hvad alla offren endast svagt betecknade, det blef gifvet i Kristus i full verklighet. De levitiska offrens blod kunde ej borttaga synder, Eb. 10:4, ej rena samvetet, 9:9, utan endast helga till yttre renhet, 9:13, t.ex. »försona ett hus» från spetelska, 3 M. 14:53, och endast för synder af förseelse gifva förlåtelse, 3 M. 4; 4 M. 15:22 - 29, hvaremot synder med fräckt mod ej kunde försonas, v. 30, 31. Kristi blod åter renar samvetet, Eb. 9:14, renar från all synd, 1 Jh. 1:7. Han som af ingen synd visste, blef gjord till synd för oss, 2 Kor. 5:21, och dog för våra synder, rättfärdig för orättfärdiga, 1 P. 3:18, utgaf sitt lif till lösen för alla, 1 Tim. 2:6; Mat. 20:28, och ingick »icke genom bockars och kalfvars blod, utan genom sitt eget blod, in i det Allraheligaste, hafvande funnit en evig förlossning», Eb. 9:12. Vid hans död brast förlåten. offereldarne slocknade snart, och templet blef grus. Han är nu »försoningen» (hilasmos) för våra och hela verldens synder, 1 Jh. 2:2; 4:10, och för den som är i honom, fins ingen fördömelse, Ro. 8:1, utan han skall »frälsa» undan vreden», Ro. 5:9; 1 Tes. 1:10, hvaremot den som förkastar sonen, »skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom», Jh. 3:36.
De nu anförda ställena ådagalägga, att så väl det eb. som det gr. språkbruket alltid framställer syndaren (eller synden och de af synden besmittade tingen) såsom försoningens föremål. Den hedniska betydelsen af t.ex. ordet hilaskestai är i bibeln sorgfälligt undviken. Grekerna begagnade ofta detta ord med gudarna till objekt, de talade om att blidka Jupiter o. s. v.; men uttrycket »blidka (försona) Gud» fins icke i bibelns grundspråk. Der är det »alltsamman af Gud», 2 Kor. 5:18. Gud är den som gaf oss i Kristus en frälsare till försoning eller rening från all synd, och om försoningsoffrets nödvändighet, ej till att blidka Gud utan till att rena våra samveten, genom tro på den i lidandet fullkomnade och från de döda uppväckte frälsningsfursten, predika båda testamentena. Till offret på Golgata pekade hela offertjensten framåt; kring honom som offrade sig på Golgata och uppväcktes från de döda, rör sig apostlarnas predikan. Jfr Ap. 4:10; 17:31; Ro. 4:25; 1 Kor. 2:2; 15:12; Ga. 3:1; 1 P. 1:21; Eb. 13:20; Up. 1:18; 13:8.*
* »Kristi blod' är blott ett annat uttryck för personen sjelf, såsom den, hvilken gått döden för oss och låtit sitt blod rinna för att tillvägabringa denna rening i sin person, om hvilken det är skrifven, icke att han är död utan att han var död ock är lefvande(gjord ock lefver) ifrån evighet till evighet (Up. 1:18), och som just i egenskap af den lefvande är den lefvande grunden för vår rättfärdiggörelse och frälsning.» (Myrberg, till Ro. 3:25). Jfr Luthers ord till Ro. 4:25, »I sitt lidande lärer han oss känna vår synd, och på det sättet dödar han henne; men genom sin uppståndelse gör han oss rättfärdiga och fria från alla våra synder, om vi allenast tro det». (Pred. på Långfred.).

Denna försoning i Kristus beskrifves N. T. med ännu några andra ord af helt annan stam än de hittills anförda, nemligen orden katallassein och katallage. Katallassein betyder »flytta om», »byta ut», »försätta i en annan ställning», och katallage betecknar sjelfva förvandlingen eller det genom henne införda tillståndet. Dessa ord hvilka Sv. äro öfversatta dels med försona och försoning, dels med förlika och förlikning, borde kanske öfverallt återgifvas med de senare orden, såsom i Fosterl. Stift. öfvers. af N. T., eller med något annat ord som skilde dem från de förut omnämda. Hilasmos betecknar försoningen isynnerhet såsom syndens borttagande genom menniskans renande från synd; katallage betecknar försoningen isynnerhet såsom det genom syndens borttagande införda fridsförhållandet. Kanske på några ställen båda sidorna äro uttryckta genom ordet katallassein. De ställen der detta ord förekommer äro följande: Ro. 5:10, »Vi försonades (förliktes) med Gud genom hans sons död»; (1 Kor. 7:11, om att hustrun bör förlika sig med sin man); vidare 2 Kor. 5:18, »Gud förlikte oss med sig sjelf genom Kristus», v. 19, »Gud var i Kristus, förlikande verlden med sig sjelf», och v. 20, »låten förlika eder med Gud». Ordet katallage förekommer i Ro. 5:11; 11:15; samt 2 Kor. 5:18 f. om försoningens (förlikningens) tjenst och förlikningens ord. En sammansättning af katallassein förekommer dessutom i Ef. 2:16, om att Kristus skulle förlika med Gud både hedningar och judar genom korset, och Kol. 1:20 f., om att Gud genom Kristus ville förlika med sig allt, både på jorden och i himmelen.
På alla dessa ställen se vi också klart, huru det är från Gud förlikningen utgår, huru det är menniskorna som behöfva förlikas med Gud, och huru det är genom Kristus förlikningen förmedlas. Den som i Kristus emottager den hilasmos, försoning eller rening, som Gud erbjuder, vinner i och med detsamma katallage eller förlikning med Gud. Genom lidande och lydnad under Guds nitälskan, jfr 4 M. 25:13; Jh. 2:17, i det han i sitt lif, sin död och sin uppståndelse öfvervann synden, döden och djefvulen, Ro. 8:3; Jh. 12:31, vardt Kristus fullkomnad till en frälsningshöfding, Eb. 2:10; 5:8, som kan rena från synd, 1 Jh. 1:7, och evinnerligen frälsa dem som genom honom komma till Gud, Eb. 5:9; Ro. 5:9 f.; och just derföre kan i hans namn predikas försoning och förlikning, och derföre sänder nu Gud evangelium ut till sina fiender med uppmaning att de skola lägga ned vapnen, hylla den från de döda uppståndne sonen, Ps. 2:12, och vända om till Gud genom honom; detta är den försoning eller förlikning som det nu gäller för en hvar att gå in på och taga emot. Kristus sjelf, för alla utgifven och för alla uppväckt,. är hela verldens hilasmos eller försoning; Kristus sjelf, i tron anammad och i hjertat lefvande, är hela verldens katallage, benådning eller förlikning.*

* Den satsen att verlden är försonad, frälst o. s. v., skulle enligt den här gifna utvecklingen endast kunna försvaras såsom ett mindre egentligt uttryck för den sanningen, att verlden har fått en frälsare, som är redo att gifva frälsning, försoning o. s. v. åt hvar och en som tror; likasom det heter att allt är sonen underlagdt, all magt honom gifven, Eb. 2:8, såsom det en gång skall blifva, 1 Kor. 15:24 f.; Up. 12:10.

Den stora försoningsdagen, 3 M. 16: Den tionde dagen i sjunde månaden skulle firas som en sabbats- och hvilodag med helig sammankomst, på hvilken intet arbete fick förrättas, och allt folket skulle späka sig, d. ä. iakttaga fullkomlig fasta, vid äfventyr af att eljest utrotas. Det var den enda lagstadgade fastedagen hos ebreerna, och sin förnämsta betydelse hade den som en allmän försoningsdag för hela folket.. »På den dagen sker eder försoning (eb. skall han presten försona eder), så att I blifven renade. Ifrån alla edra synder blifven I renade inför Herrens ansigte», 16:30.
Sedan öfverstepresten badat sin kropp och iklädt sig de för denna högtidsdag särskildt föreskrifna kläderna, lifrock, benkläder, gördel och hufvudbindel, allt af hvitt linne, frambar han för sig och för sitt hus en stut till syndoffer och en vädur till brännoffer. Derjemte skulle han af folket mottaga två getabockar till syndoffer och en vädur till brännoffer. Öfver de båda bockarna kastades lott, den ene »för Jehova», den andre »för Asasel»; den senare kallas i Sv. »fribocken». Den som tillföll Herren, bestämdes till att slagtas som syndoffer; den andre som tillföll Asasel, stäldes lefvande inför Herren för att efter helgedomens försoning släppas lös ut öknen »till Asasel».
Nu slagtade öfverstepresten först syndofferstuten för sig och sitt hus, tog derpå fyrfatet med glödande kol från brännofferaltaret, fylde händerna med finstött välluktande rökverk och gick dermed innanför förlåten. Här lade han rökverket på glöden, så att molnet deraf skylde nådastolen eller locket på arken, så att han ej måtte dö. Derpå stänkte han af syndofferstutens blod en gång framtill på sjelfva nådastolen och sju gånger framför den. Derefter slagtade han syndofferbocken för folket och stänkte af dess blod inne i det Allraheligaste, likasom han hade gjort med syndofferstutens blod. Och sedan han sålunda hade försonat det Allraheligaste, så försonade han ock på samma sätt sjelfva stiftshyddan eller det Heliga. Derpå gick han ut ur tabernaklet och strök både af stutens och af bockens blod på brännofferaltarets horn samt stänkte deraf på altaret sju gånger »och renade och helgade det från Israels barns orenheter».
Efter att sålunda hafva försonat och renat det Allraheligaste, det Heliga och förgårdens altare, stälde öfverstepresten fram den lefvande bocken (»fribocken» eller bocken »för Asasel»), lade sina händer på hans hufvud, bekände öfver honom alla Israels barns synder och sände honom derpå genom någon tillhands stående man ut i öknen. »Och bocken skall på sig bära alla deras missgerningar ut i vildmarken, och man skall släppa ut honom i öknen.» Presten gick nu åter in i stiftshyddan, af klädde sig de hvita, heliga kläderna, badade sig i tvättekaret, iklädde sig de vanliga embetskläderna, offrade sitt och folkets brännoffer, de båda vädurarna, och uppbrände syndoffrets fett på altaret. De båda syndofferdjuren fördes utanför lägret och förbrändes med hud, kött och allt. Den som fört fribocken ut i öknen och den som uppbränt syndofferdjuren, måste grundligt bada sig och två sina kläder, innan de återinträdde i lägret.
Efter dessa i 3 M. 16 beskrifna försoningshandlingar offrades vidare på denna dag några i 4 M. 29:7 f. föreskrifna festoffer, en oxkalf, en vädur och sju lam till brännoffer och en getabock till syndoffer jemte motsvarande spis- och drickoffer.
Om den verkliga betydelsen af ordet Asasel äro många meningar. Några öfversätta det: still bortskaffning»; andra vilja fatta det som en pluralform, »ödsligheter»; andra åter söka förklara det som en sammansättning af orden as (ez), get, och asal, gå bort, alltså ungefär: den lössläppta geten (bocken). Flere nyare tolkare och äfven några af de äldre fatta Asasel som ett namn för
den onde sjelf, den satan som står emot Jehova, och hvilken enligt några ställen håller till i de vilda ödemarkerna, Mat. 12:43; Lu. 11:24. Och såsom Gesenius anmärker, just den motsats i hvilken Asasel ställes till Jehova den ena bocken för Jehova, den andra för Asasel gör det sannolikt att med Asasel betecknas ett väsende, som står motsats till Jehova.
Hvad som var utmärkande för denna försoningsdag framför alla andra högtidsdagar och för dess offer framför alla andra offer, var att på denna allena gick öfverstepresten in i det Allraheligaste, och att försoningsblodet ej blott fördes till altarena i förgården och det Heliga, utan äfven till sjelfva förbundsarken. Denna dag var den enda på hela året (Eb. 9:7) då presten gick in det Allraheligaste. Sannolikt gick han der in upprepade gånger denna dag, först med rökelsen, derpå med stutens blod, sedan med bockens blod, och slutligen för att åter hemta ut fyrpannan, hvarpå rökelsen brunnit. Att blodet denna dag stänktes på sjelfva Guds tron utmärkte den högsta graden af försoning, hvarigenom ock antyddes ett fullkomnande af hvad som fattades i alla öfriga offer. Sedan öfverstepresten för sig sjelf och sitt hus framburit försoningens blod, försonade han med syndofferbockens blod allt hvad till helgedomen hörde, alla kärlen och allt folket, så att prester och folk, helgedom och altaren nu på en gång fullkomligt försonades, renades från syndens besmittelse och insattes i full gemenskap med den heliga Jehova.
Men det var icke nog med den försoning som genom den slagtade bockens blod åvägabragtes; presten bekände sedan alla folkets synder öfver den lefvande bocken, som nu har dem alla ut öknen till Asasel. Denna ceremoni förklarar man vanligen så, att de båda bockarna utgjorde tillsamman blott ett enda offer, ämnadt att åskådliggöra både syndernas försonande och deras borttagande, och derföre behöfdes dertill tvenne offerdjur, det ena till att dö för synderna, det andra till att bära bort dem. Syndaskulden utplånades genom den slagtade bockens blod, men på syndernas förlåtelse måste ock följa deras aflåtelse. Fribocken bar ut synderna till Asasel, alla synders upphofsman, till vittnesbörd för honom derom att han ej mera hade några anspråk på Guds folk, och för folket derom att för synden fick nu ej mera bland dem finnas något rum, och att den som ville behålla synden, hemföll åt mörkrets furste. Den ena bocken predikade: Så fins nu ingen fördömelse etc., Ro. 8:1; den andra predikade: om I lefven efter köttet, skolen I dö, Ro. 8:13. Den ena vittnade om offrets betydelse såsom hembärande åt Jehova af ett skuldlöst lif för de skyldiga. Den andra vittnade om den renande kraft detta offer utöfvar på dem som detsamma i tron taga emot.

Förstfödd. Allt förstfödt mankön tillerkännes i forntiden ett stort företräde; det är »kraftens förstling», 1 M. 49:3. Det skulle derföre ibland Guds folk
1) helgas åt Herren, vara »det öfversta i offret», 2 M. 22:29 f. En särskild grund blef äfven den att Herren skonade Israels förstfödda i Egypten, 2 M. 13:10. f.; derföre skulle den förstfödde sonen särskildt afskiljas åt Herren. Levis stam insattes väl sedan till att tjena i de förstföddas ställe, 4 M. 3:12, men då de förstfödda israeliternas antal vid första räkningen öfversteg leviternas antal med 273 personer, 4 M. 3:39, 43, så bestämdes att dessa 273 skulle lösas med 5 siklar hvar, hvilket ock blef gällande för de förstfödda i kommande slägtleder, 3:44 f. Denna lösepenning tillföll helgedomen, 4 M. 8:11 f.; 18:15 f.; jfr Lu. 2:22. Äfven af djur skulle allt förstfödt manligt, om det var af ett rent djur, offras åt Herren, om af ett orent, lösas med 5 siklar, 4 M. 18:15 f. Men vidare skulle den förstfödde sonen
2) hafva första magten i familjen, jfr 1 M. 49:3. Härunder innefattades det som utgjorde förstfödslorätten, nemligen a) rättighet att ärfva dubbelt mot de andra, och detta, i fall af tvegifte, äfven om den förstfödde var född af den hustru som var mindre älskad, 5 M. 21:15 f.; b) största anseendet och myndigheten öfver slägten, hvarföre han äfven inträdde i sin faders embetsvärdighet: så t.ex. i fråga om konungadömet, 2 Kr. 21:3. De stundom omtalade »furstarne» bland folket hade sannolikt förstfödslorättens företräde, 4 M. 7:2; 25:14. Denna rätt kunde förverkas, 1 Kr. 5:1; att sälja den lände Esau till evärdlig vanära, 1 M. 25:33; Eb. 12:16.
Sålunda kom benämningen förstfödd efter hand att utmärka värdighet och företräde: och deraf komma några bildliga talesätt. Så kallas 1) Israel Guds förstfödde son, såsom det af honom utvalda förbundsfolket, 2 M. 4:22; jfr Ro. 3:1 f.
2) Kristus kallas den förstfödde bland många bröder, Ro. 8:29, förstfödd för hela skapelsen, Kol. 1:15, från de döda, 1:18; Up. 1:5, ty han har uti allt företrädet, i prestadömet, konungadömet, i offret, i riket; jfr Mat. 28:18; Ps. 8:7; Eb. 1:2. Redan den profetiska psalmen heter det: »Jag vill ock göra honom till den förstfödde, till den högste öfver konungarna på jorden», Ps. 89:28.
3) De förstföddas församling, som i himmelen äro uppskrifna, Eb. 12:23, är enligt någras mening Kristi första lärjungaskara, som likt en förstling gått hem före den öfriga slägten af troende; enligt andra betecknas dermed den troende församlingen iallmänhet, hvilkens medlemmar allasamman i viss mening äro »förstfödde», en förstling af jorden, Jak. 1:18; Up. 14:4, och, ehuru ännu här, hafva sina namn skrifna i himmelen, Lu. 10:20.
4) »Dödens förstfödde», Job 18:13, torde beteckna någon härjande farsot.

Förstlingen eller första frukten af jordens alster skulle höra Herren till, 2 M. 23:19; 34:26. Särskildt var förordnadt, att 1) hela folket skulle vid påsken frambära en förstlingskärfve af kornet jemte ett lam till brännoffer och dertill motsvarande spis- och drick-offer, 3 M. 23:10 f. samt vid pingsten två syrade förstlingsbrörd af finaste hvetemjöl; dessa gåfvor skulle jemte öfriga offergärder (se Veckohögtiden) af presten veftas inför altaret, 23:15 f. Vidare skulle 2) hvarje enskild israelit frambära af hvarjehanda jordens frukter, efter eget godtfinnande, det första och bästa, 5 M. 26:2 f. Till de enskilda förstlingsoffren hörde äfven den kaka, som vid bakning skulle först tagas af degen för Herrens räkning, 4 M. 15:19 f. Dessa offer voro anslagna till presternas underhåll, 4 M. 18:11; 5 M. 18:4. Nehemia vinnlade sig särdeles om att upplifva folket till båda dessa slag af förstlingsoffer, Ne. 10:35 f.; 12:44. De trogne i Israels rike buro sin förstling till Herrens profeter, 2 K. 4:42. Kristus kallas »förstlingen af dem som sofva», ty likasom på förstlingskärfven följde hela skörden, lika visst skall på Kristi uppståndelse följa deras som tro på honom, 1 Kor. 85:20; jfr Jh. 20:17; 14:19. »Är förstlingen helig, så är ock hela degen helig», Ro. 11:16. »Andens förstling» kallas de andliga gåfvor som detta lifvet komma de trogna till del, såsom en underpant på och en försmak af den fullhet, som de i evigheten skola få ut, Ro. 8:23.

Förstlingens dag, se Veckohögtiden.

The above contents can be inspected in scanned images: 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_f.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free