- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord G

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

G

Gaal, Ebeds son, anförde sikemiterna i ett uppror mot Abimelek men led fullkomligt nederlag, Do. 9:26 f.

Gaas, ett berg i Efraim, vid hvars norra fot låg Josuas stad, Timnat-Serah, Jos. 24:30. Bäckar eller floddalar dess närhet omtalas i 2 S. 23:30; 1 Kr. 11:32. Jfr Timnat-Serah.

Gaba, se Geba.

Gabbata eller upphöjning, det arameiska namnet på den plats som på grekiska hette Litostroton eller stenläggning, sannolikt en med mosaikgolf belagd öppen plats framför romerske ståthållarens palats i Jerusalem. Det var här Pilatus satte sig på domstolen att döma öfver Jesus, Jh. 19:13.

Gabis, Job 28:18, kristall?

Gabriel, eb. Guds kraft 1. man, en engel som sändes till Daniel, Da. 8:16; 9:21, till Sakaria, Lu. 1:11, 19, och till jungfru Maria, v. 26 f.

Gad (d. ä. lycka eller trupp). 1. Jakobs sjunde son, den förste af Silpa, 1 M. 30:10 f.; 49:19; fader till sju söner, 46:16.

2. Gads stam, 2 M. 1:4; Up. 7:5, var isynnerhet rik på boskap och betingade sig redan tidigt jemte Ruben det öster om Jordan liggande området, hvilket Mose ock medgaf dem mot vilkor att de bistodo sina bröder i landets eröfring v. om Jordan, 4 M. 32; jfr 5 Mos. 33:20 f. Gads område låg emellan Manasses i norr och Rubens i söder, omfattande således södra delen af Gilead; dess östra gräns berörde ammoniternas land, Jos. 83:24 f. Det var ett bördigt land, men utsatt för fiendtliga anfall, 1 Kr. 5:18 f.; 1 M. 49:19. Gaditerne skildras såsom »tappre, krigiske män, rustade med sköld och spjut, till uppsyn som lejon och snabbe som rådjur på bergen», 1 Kr. 12:8. Gads stam bortfördes slutligen i fångenskap af Tiglat-Pileser, 1 Kr. 5:26.

3. Davids trogne siare eller profet, som ledsagade honom på hans flykt för Saul och ofta sändes till honom med budskap från Herren, 1 S. 22:5.; 2 S. 24:11; 1 Kr. 21:9. Han efterlemnade historiska anteckningar om David, 1 Kr. 29:29, samt anvisningar rörande tempelmusiken, 2 Kr. 29:25.

4. En hednisk gudomlighet, lyckans gud, enligt några lyckans stjerna Jupiter, som dyrkades af de afgudiska judarne i förbindelse med Meni, kanske ödets gudinna, eller Venus. Es. 65:11.

Gadarenernas land, Mar. 5:1; Lu. 8:26, eller gergesenernas land, Mat. 8:28, det område öster om Gennesarets sjö, der Herren Jesus utdref onda andar ur de besatta och lät dem fara in i en svinhjord som kastade sig utför en brant ned i sjön och drunknade. Mat. 8:30 f.; Mar. 5:11 f.; Lu. 8:32 f. Sannolikt är att området vid sydöstra ändan af Gennesaret kallades gadarenskt efter staden Gadara, en af de »tio städer», hvilken af Josefus kallas »Pereens hufvudstad», och hvars lemningar man trott sig återfinna under namnet Um Keîs söder om floden Jarmuk, omkring en mil från Gennesarets sydligaste spets. Gergesenernas land skulle någon del af detta område hetat efter någon mindre ort inom detsamma. När det nu i berättelsen heter att svinaherdarne talade om händelsen i staden, och att hela staden gick ut till Jesus och bad honom lemna den, och att detta »gadarenernas land» låg midt emot Galileen, Lu. 8:26, så är det svårt att fatta det med »staden» här skulle förstås Gadara, som låg långt från sjön och bortom den mellan branta klyftor frambrusande Jarmuk; utan sannolikare är då den af Thomson framstälda mening, att staden, den ort der Jesus steg i land och der de besatte strax mötte honom, Mar. 5:2, är att söka i den nuvarande lilla orten Kersa midt på östra stranden af Gennesaret, hvilket namn skulle alltså vara intet annat än det gamla Gergesa. Icke blott vid Um Keîs, utan äfven vid Kersa, finnas grafhålor i bergen, och der fins äfven hvad som ej fins vid Um Keîs, en bergbrant, från hvilken svinen kunde rusa direkt i sjön; hvarjemte detta Kersa bokstafligen ligger »midt emot Galileen».

Gajus. 1. En macedonier, som åtföljde Paulus på hans resor, och hvars lif var i fara i Efesus, Ap. 19:29.

2. En af Paulus döpt korintier, 1 Kor. 1:14, som Paulus kallar: »min och hela församlingens värd», Ro. 16:23, sannolikt emedan sammankomsterna höllos i hans hus.

3. Gajus från Derbe, följde Paulus från Korint på hans sista resa till Jerusalem, Ap. 20:4.

4. »Den älsklige Gajus», till hvilken Johannes' tredje epistel är stäld. Möjligt är, att på några af dessa ställen afses en och samma person.

Galatien, ett landskap i Mindre Asien, gränsande i n. till Paflagonien och Bitynien, i ö. till Pontus och Kappadocien, i s. till Kappadocien och Frygien, i v. till Frygien och Bitynien. Det hade sitt namn af gallerna, en keltisk folkstam, dens. som under Brennus 389 f. K. brände. Rom och hundra år senare från sina bostäder vid venstra Rhenstranden trängde utefter Donau ned åt Tracien och Grekland och förfärligt härjade dessa länder. Omkring 280 kommo de öfver till Mindre Asien, der deras stammar (Trokmer och Tolistobojer jemte den germaniska stammen Tektosager) blandade sig med de förra invånarne och fingo ett gemensamt namn Galater eller Gallogreker. De bibehöllo en viss sjelfständighet till år 26 e. K., då Galatien blef en romersk provins. Dess förnämsta städer voro Ancyra, Tavium och Pessinus. Sitt gamla keltiska språk lära de hafva bibehållit ännu på Hieronymi tid, ehuru likväl äfven grekiska språket allmänt förstods och begagnades ibland dem. Till sitt skaplynne beskrifvas de som tappra, häftiga och ombytliga (jfr Ga. 4:15; 5:7); efter eröfringen hängåfvo de sig dock mer och mer åt fredliga yrken och gjorde sitt land till ett af de mest blomstrande, såsom det också redan af natturen var särdeles gynnadt. Kristendomen predikades ibland dem af Paulus omkr. 58 - 52 e. K., strax före hans första öfverresa till Europa, Ap. 16:6. han besökte dem åter, Ap. 18:23, och sände i en senare tid Krescens till dem, 2 Tim. 4:10. Jfr 1 Kor. 16:1; 1 P. 1:1.

Galaterbrefvet. Paulus hade på sin andra missionsresa under svårt kroppslidande grundat församlingarne i Galatien, Ap. 16:6; 1 Kor. 16:1; Ga. 4:83 f., och på den tredje resan aflagt sitt andra besök hos dem, Ap. 18:23. Det var icke långt efter detta besök som Paulus skref detta bref, jfr Ga. 1:6; kanske under den tidigare hälften af sin längre vistelse i Efesus, 54 - 57, eller i Korint, Ap. 20:2 f., omkr. år 57? Anledningen synes hafva varit judaiserande lärares konstgrepp, de der försökte att förleda de trogna i Galatien till omfattande af omskärelsen och derjemte nedsatte Pauli apostoliska anseende. Epistelus ändamål och innehåll är 1) apologetiskt (kap. 1, 2) och polemiskt (3, 4), samt 2) praktiskt förmanande (5, 6). Aposteln framställer med omsorg grunderna för sitt apostoliska anseende; försvarar ifrigt den af honom predikade lärans gudomlighet; utvecklar med omständlighet de trognas frihet från lagen; beklagar med ömhet galaternas dåraktiga affall och ställer till dem brinnande ord af varning och förmaning.

Galban, en af beståndsdelarna i det heliga rökverket, 2 M. 30:34, var ett gulhvitt harts eller gummi af bitter och vidrig lukt, så att det af de gamle begagnades till att förjaga odjur, jaga bin ur kupan att svärma o. s. v. Det erhålles af flera olika buskar och växter, såsom Bubon galbanum i Afrika, Bubon officinale i Syrien, Galbanum officinale i Syrien m.fl.

Galed, vittnesbördets kulle, det eb. namn Jakob gaf den minnesvård som restes till bekräftelse af förbundet mellan honom och Laban; denne kallade den på syriska Jegar-Sahaduta, hvilket betyder dets. Den vardt äfven kallad Mizpa, ö. ä. vakt. 1 M. 38:45 f.

Galileen, af eb. galîl, d. ä. ring, krets, område. Detta namn synes ursprungligen hafva varit inskränkt till ett mindre område omkring Kedes i Naftali, Jos. 20:7, inom hvilket lågo de tio städer Salomo gaf Hiram af Tyrus, 1 K. 9:11. Emedan många hedningar bodde i denna nordliga landsända, kallas landet af Esaia »hedningarnes Galilea» (9:1). Dels hade nemligen Asers stam lemnat hafskusten oeröfrad, öppen för fenicierna; dels gingo här fram de stora handelsvägarne, »vägen vid hafvet», Mat. 4:15; dels satte sig hedningar ned i de af Tiglat-Pileser bortförda israeliternas ställe, 2 K. 15:29. Främlingarne utbredde sig småningom mer och mer och gåfvo åt de nya landssträckorna det gamla namnet, tills slutligen Galileen blef en af Palestinas största provinser, omfattande det område, som förut tillhört de 4 stammarna Isaskar, Sebulon, Naftali och Aser. Gränsen i söder gick efter Karmels berg och Samarias kullar till Gilboas berg och derifrån öfver Jisreels slätt ned till Jordan. Öfre och nedre Jordan samt Gennesaret utgjorde gränsen i öster, och feniciernas område i vester. För öfrigt var landet deladt i »öfre» och »nedre» Galileen. Det förra var det nordliga, mindre bebodda berglandet; det senare omfattade Jisreels slätt och var ett af Palestinas rikaste och skönaste områden. Enligt Josefus fans i Galileen ej mindre än 404 städer och byar. Här lågo bland många andra, äfven städerna Nazaret, Kana och Kapernaum. I Galileen tillbragte Herren Kristus större delen af sitt enskilda lif; här utförde han de flesta af sina underverk. Sina yngre år framlefde han i Nazaret; då han uppträdde som lärare, flyttade han till Kapernaum, Mat. 4:13; 9:1. De tre första evangelierna sysselsätta sig förnämligast med vår frälsares verksamhet Galileen, medan Johannes företrädesvis tecknar hans verksamhet i Judeen. Om detta lands natur yttrar sig en nyare resande sålunda: »Galileen, af ålder Syriens trädgård, skulle kunna blifva verldens. Här växer allting, från den kaspiska valnöten till den egyptiska palmen. Då Judas höjder äro nakna och kala, Sarons slätter torra och uppbrända, så äro åter dessa Galileens dalar nästan öfver allt klädda med leende örter och blomster. Skogar af ek pryda sidorna på Karmel. Cedrar gömma sig i Hermons klyftor. Myrtnarne blifva träd, och myriader af orangeblommor uppfylla luften med sitt doft. Hvarje kulle är en vingård, hvarje slätt ett sädesfält. Nilens delta är icke mera solbelyst; Granadas omgifning icke mera pittoresk; Damaski ängsmatta icke mera grön och fager. Ty här komma på en gång en glödande sol och ett uppfriskande regn, och vatten flyter genom Galileen, icke i dammar och kärr, utan framhvälfdt mot hafvet i ståtliga strömmar.» (Dixon).
Den galileiska befolkningen föraktades af de öfriga judarna såsom misstänkt för blandad härkomst och blandad religion, Jh. 7:52; Ap. 2:7, och äfven för sin mindre rena landsdialekt, Mat. 26:73; Mar. 14:70. Benämningen »Galileiske män», som i fiendernas mun var nära nog en skymf, Ap. 2:7; jfr Mat. 26:69, var deremot i englarnas mun en den ljufligaste helsning, en påminnelse om att apostlarne tillhörde honom, som i hedningarnas Galilea först lät ljuset gry, Ap. 1:11.

Galileiska hafvet, se Gennesaret.

Galla. Det så öfversatta ordet mereráh eller meroráh betecknar antingen det under namn af »gallen» kända organet i menniskokroppen, Job 16:13; 20:25; eller ock giftet hos ormar, hvilket de gamle trodde låg i deras galle, Job 20:14. Likaså är ordet rôsch öfversatt, hvilket betyder 1) en giftig, bittert smakande ört, 5 M. 29:18, som Växer på åkrar, Os. 10:4 (Sv. ogräs), med bärlika frukter; kanske vallmo, 5 M. 32:32; 2) hvarjehanda giftiga örter af döfvande verkan, Ps. 69:22; Mat. 27:34, och 3) slutligen gift, Job 20:16, och iallmänhet allt som är skadligt, förderfligt eller bittert, Am. 6:12; Ap. 8:23; Je. 8:14 (grt); 9:15 etc.

Gallion, landshöfding eller prokonsul öfver Akaja, Ap. 18:12 f.; vägrade att lyssna till judarnes klagomål mot Paulus, ty »i sådana spörsmål ville han ingen domare vara». Han beskrifves af sin broder, filosofen Seneka, och äfven af andra, som en mild och älskvärd personlighet, ehuru svag nog att smikra kejsar Nero, hvilket dock ej hindrade att han slutligen föll i kejsarens onåd och miste lifvet. Gallion var den förste domare som i religionsmål uttalade samvetsfrihetens grundsats Europa.

Gam, Glada, Fiskagjus, olika slag af as-ätande, orena roffoglar, 3 M. 11:14; 5 M. 14:13. Gamen har ett naket eller blott fjäderbeklädt hufvud, bar hals samt långa vingar och är på allt sätt motbjudande, äfven för lukten. Han är begåfvad med en otroligt skarp syn. Knappt faller en utmattad kamel ner på öknens sandiga väg och blåser ut sin sista suck, förrän hopar af dessa orena galgfoglar skynda till stället och begynna sitt verk, Job 28:7. Gamar torde ock böra förstås, der det heter att örnarne samla sig kring aset, Mat. 24:28; Lu. 17:37.

Gamaliel, en fariseisk laglärd af högt anseende i Jerusalem, enligt tiaditionen sonson till den berömde Rabbi Hillel; inlade såsom medlem i stora rådet sin röst emot förföljandet af de kristna och räddade så apostlarne, Ap. 5:34 f. Enligt Ap. 22:3 hade Paulus varit hans lärjunge.

Gamliel, Pedazurs son, höfvidsman för Manasses stam, 4 M. 1:10; 10:23.


Gareb. 1. En af Davids hjeltar, 2 S. 23:38.

2. En höjd vid Jerusalem, i Je. 31:39 nämd jemte Goat, båda obekanta.

Garisim, se Gerissim.

Gasa, den sydligaste och förnämsta af felisteernas fem konungastäder, förut tillhörig avviterna, 5 M. 2:23; såsom en Palestinas gränsstad, af betydenhet sedan urgamla tider, 1 M. 10:19. Ehuru den var anvisad åt Judas stam, kom denna dock aldrig i orubbad besittning deraf, Jos. 10:41; 11:22; 15:47; Do. 1:18; 3:3; 16:1. Här hölls Simson fängslad af felisteerna; här störtade han omkull Dagons tempel, i hvars ruiner han beredde sig och sina fiender en gemensam graf, Do. 16. Gasa nämnes flera gånger som gränsen för judakonungarnas segrar öfver felisteerna, 1 K. 4:24; 2 K. 18:8. Sedermera innehades den af kaldeerna, perserna och egyptierna, Je. 47:1; jfr Am. 1:6; Sa. 9:5, och kom slutligen under romarne. Den är nu en turkisk stad utan murar, kallad Gazza, med omkring 15,000 inv., ung. en half mil från hafvet, i en skön omgifning af trädgårdar, palmer och oliver och är af betydelse såsom en station för karavanerna mellan Syrien och Egypten. Af de vägar, som ledde från Jerusalem till Gasa, gick den sydligaste genom en öde och obebodd landssträcka, hvarpå torde syftas i Ap. 8:26.

Gaser eller Geser, kananeisk konungastad, Jos. 10:33; 12:12, vid Efraims gräns emellan Bet-Horon och Medelhafvet, 16:3. Ehuru anvisad åt leviterna, Jos. 21:21; 1 Kr. 6:67, beboddes den dock fortfarande af kananeerna, tills den af Farao förstördes och gafs åt hans dotter, Salomos hustru, till hemgift, 1 K. 9:16, hvarpå den befästes af Salomo, 15 - 17.

Gasmu, se Gesem.

Gastar nämnas i Es. 13:21; 34:14 bland styggelserna i Babels och Edoms ruiner. Det eb. ordet (saîr), som betyder »hårig» och ofta användes om bockar, synes här syfta på något slags spöklika bockgestalter. Det var dylika som man i Egypten egnade en otuktig afgudadyrkan (»bocktjenst»), som äfven Jerobeam uppmuntrade, 2 Kr. 11:15, ehuru i lagen förbjuden, 3 M. 17:7; 5 M. 32:17 (Sv. »djeflar»).

Gat, en af de fem felisteer-städerna, Jos. 13:3; 1 S. 6:17, och jetten Goliats födelseort, 1 S. 17:4; om jetteslägten derstädes jfr Jos. 11:22; 2 S. 21:19 f.; dess läge kan ej med visshet uppgifvas. Här sökte David räddning undan Saul, 1 S. 21:10, hos konung Akis, 27:2 f.; Ps. 56. Staden kom sedermera under hans välde, 1 Kr. 18:1; han hade derifrån en trogen skara af 600 man under Ittai, 2 S. 15:18 f. Sedermera måste dess besittning likväl flera gånger på nytt betryggas mot felisteerna af Rehabeam och Ussia, 2 Kr. 11:8; 26:6, och mot syrierna af Joas, 2 K. 12:17; 13:25.

Gat-Hefer, stad i Sebulon, Jos. 19:13, profeten Jonas födelseort, 2 K. 14:25; anses vara byn El Meschhad, ½ mil no. om Nazaret. Det fans alltså en profet från Galileen, trots det högmodiga påståendet i Jh. 7:52.

Gator. Gatorna i österlandets städer voro, såsom än i dag, trånga, mörka och krokiga, illa eller alls intet stenlagda. Till skydd mot solhettan spännas stundom mattor öfver dem från tak till tak. Ibland hade de namn efter de yrken eller skrån som vid dem slagit sig ned, så att ordet gata stundom kan betyda en hel räcka af bodar eller basarer. Så fans i Jerusalem en »Bagaregata» (eller bagarebod), Je. 37:21. Jfr noten till Damaskus, sid. 71. Raka gator var det ondt om; en sådan fans i Damaskus, se sid. 72. Stundom betecknar ordet gata friare platser eller torg, der barnen kunde leka, och de gamle sitta ned och hvila, Sa. 8:4 f., och der man kunde samlas till att rådslå och höra föreläsningar, Ne. 8:1, 3, 16.

Gat-Rimmon. 1. Levitstad i Dans stam, Jos. 19:45; 21:24; 1 Kr. 6:69.

2. Levitstad inom Manasses stam, Jos. 21:25, kallas äfven Jibleam, 17:11; Do. 1:27; 2 K. 9:27, och Bileam, 1 Kr. 6:70; kanske orten Bel'ameh, strax s. om En-Gannim 1. Djenin.

Gatustaden, eb. Kirjat-Huzot, stad i Moab der Balak och Bileam offrade, 4 M. 22:39.

Geba, levitstad i Benjamin, Jos. 18:24; 21:17; nära Rama, Ne. 7:30; Es. 10:29, och ej långt från Judarikets nordliga gräns, 2 K. 23:8. I granskapet slog David felisteerna, 2 S. 5:25. Asa befäste staden med Ramas ruiner, 1 K. 15:22. I öfverensstämmelse med beskrifningen i 1 S. 14:5 finner man ännu i dag en by Djeba 1 mil n.n.o. om Jerusalem, på sydliga kanten af det pass eller den dal (Vadi Suveinit), på hvars norra sida ligger det ännu till namnet oförändrade Mikmas. I 1 S. 13:3 har Sv. Gibea för Geba.

Gebal. 1. Stad i Fenicien, He. 27:9, ett par mil n. om Berut, af grekerna kallad Byblus, der Tyrus hemtade sina bästa skeppstimmermän, de af Josua okufvade gibliter, Jos. 13:5, som äfven lånade Salomo sin hjelp som timmermän och stenhuggare, 1 K. 5:18. I Gebals ruiner ser man qvaderblock af omkr. 20 fots längd, liknande dem man ser i Jerusalem.

2. En stam som krigade mot Israel, Ps. 83:8, sannolikt det sedermera sa kallade Gebalene (nu Djebal), nordliga bergstrakten af Idumeen.

Gedalja. 1. Ahikams son, och sonson till konung Josias sekreterare Safan, tillsattes af Nebukadnezar att styra Judeen efter Jerusalems förstöring. Liksom sin fader, var han vänligt stämd mot Jeremia, som sällade sig till honom; hans qvarter i Mizpa blef en tillflyktsort för judar från olika håll, Je. 40. Efter 2 månader blef han mördad af Ismael, Je. 41; 2 K. 25:22 f.

2. Pashurs son, en af de ogudaktiga furstar vid konung Zedekias hof, hvilka förklarade Jeremias verksamhet för statsvidrig och med konungens bifall läto kasta Jeremia i den dygrop, ur hvilken Ebedmelek räddade honom, Je. 38:1 f.

Geder, en kananeisk konungastad som intogs af Josua, Jos. 12:13.

Gedera, Gederot, Gederotaim, städer i Judas lågland, Jos. 15:36, 41; 2 Kr. 28:18.

Gedor. 1. Stad i Judas berg, Jos. 15:58.

2. Stad i Benjamin, 1 Kr. 12:7, dets. s. Geder?

3. En ort mellan Juda och Seirs berg, 1 Kr. 4:39 f.? Här vilja somlige läsa Gerar efter LXX. Jfr Simeon 2.

Gehasi, Elisas tjenare, sändes som profetens budbärare till den fromma sunamitiskan, 2 K. 4:12, 29, skaffade sig genom bedrägeri skänker af Naaman och straffades med obotlig spetelska, 2 K. 5:20 f. Vid ett annat tillfälle vittnar han inför Joram om Elisas gerningar och hjelper så sunaenitiskan åter till hennes egendom, 2 K. 8.

Gemarja. 1. Safans son, en af Judas furstar, hade en kammare invid Herrens hus, der Baruk läste ur Jeremias profetior för allt folket, Je. 36.

2. Hilkias son, med hvilken Jeremia sände sitt bref till de fångna i Babel, Je. 29:3.

Gement folk. Då israeliterna bröto upp ur Egypten, »drog mycket gement folk med dem», eg. blandningsfolk, sannolikt af de lägre kasterna i Egypten, hvilka ville undgå de högres förtryck, 2 M.12:38; jfr 4 M. 11:4; de blefvo vedhuggare och vattendragare, 5 M. 29:11.

Genhöfta, Job 11:3, d. ä. utskämma, beslå.

Gennesaret, Lu. 5:1, den af den evangeliska historien så välbekanta sjön uppe i Galileen, hette i de gamla tiderna Kinneret, 4 M. 34:11. Under mackabeernas tid fick den namnet sjön Gennesar eller Gennesaret efter den vid dess nordvestra kust liggande slätten med samma namn. Sjön Gennesaret, som i N. T. äfven kallas Tiberias' haf, Jh. 21:1, eller Galileiska hafvet, Mat. 4:18, är visst icke i egentlig mening ett »haf», utan blott en liten insjö af helt ringa mått. Längden är endast omkring 2 mil, och största bredden 1 mil. I geologiskt afseende är sjön märkvärdig såsom liggande i en sänkning af jordytan öfver 225 meter under hafvets yta; största djupet är bortåt 50 m. Stränderna äro om våren prydda med en ljuflig grönska; blomsterprakten ät då något hänförande; en vandring längs den ljufliga stranden mellan malvor, altheor och oleandrar, höga som träd, fulla med doftande blomster, är något som man ej glömmer så lätt. Den hastigt tilltagande värmen torkar emellertid snart bort den yppiga fägringen. Bergen kring sjön äro icke särdeles höga, hvilket gör att landskapet har en mera fridfull karakter än t.ex. Döda hafvet med sina vilda, brant stupande stränder. Det djupa och instängda läget hindrar dock icke att sjön stundom hemsökes af plötsliga väderilar från de trånga bergsklyftorna. Midt igenom sjön märker man Jordanflodens strömfåra, rullande ned ifrån Hermon till Döda hafvet. Basaltklipporna och varmvattenskällorna kring stränderna samt de ofta förekommande jordbäfningarne vittna om ovanlig vulkanisk verksamhet i det inre. Vattnet är klart och fiskrikt som i apostlarnas dagar, men de folkrika städerna vid sjöns stränder hafva försvunnit, och fiskarbåtar, som fordom funnos i mängd, Mar. 4:36; J h. 6:23, ser man nu nästan inga. Vattnet är drickbart, ehuru något saltaktigt; för att afkyla det, häller man det på porösa krukor och låter det stå öfver natten.
Till slut några ord ur min dagbok för 1880. »Så redo vi hem (till Tiberias) öfver Gennesarets land och Magdala. Här och der kastar en enslig fiskare sitt nät i sjön. En hjord af hornboskap står i vattnet och svansar. En hjord får och getter möter oss. Gossen lyfter upp och visar oss en nyfödd killing. Då vi komma nära Tiberias, sitter en jude med en liten gosse en backsluttning och läser i sin ebreiska bibel i aftonsvalkan. Senare på qvällen hyrde vi en båt med roddare och hade en ¾ timmes angenäm färd på den minnesrika vågen. Hvad som alltid förekom mig oväntadt, var att se Hermon blicka ned med sitt silfverklara majestät öfver den fredliga sjön. Så måste ock Han hafva sett detta landskap mången gång, Han som vid denna strand hade »sin egen stad», Han som här stillade stormen och fylde näten, Han som här kallade fiskare till sina vittnen och efter sin uppståndelse tedde sig för dem lefvande och de sågo hans härlighet, såsom enfödde sonens härlighet af fadren, full med nåd och sanning». Jfr Mat. 14:22 f.; Lu. 8:22 f.; Jh. 6:18 f.

Gennesarets land, slättbygden vid sjön Gennesarets nordvestra strand, Mat. 14:34; Mar. 6:53, nu kallad el-Ghuvair, en fruktbar och rikt vattnad slätt, men öfvergifven och obrukad.

Genubat, se Tahpenes.

Gera, se Mynt.

Gerar, en urgammal stad, redan 1 M. 10:19 nämd såsom en kananeernas gränsstad; säte för felisteerkonungen Abimelek, 20:1; 26:1, 6, 17; jfr 2 Kr. 14:13. Ruiner med namnet Um Djerar finnas söder om Gasa, i en bred, Sjön Gennesaret från nordvest, med Magdala till höger och Tiberias bakgrunden djup dal, vadi Scheria, kanske just den i 1 M. 26:17 nämda Gerars dal.

Gergesenernas land, se p. 139.

Gerissim (Sv. Garisim), ett berg Efraim strax söder om Sikem, hvarifrån välsignelserna uttalades på Josuas tid, medan förbannelserna lästes från berget Ebal midt emot, 5 M. l1:29; 27:12 f.; Jos. 8:33 f. Från detta berg var det Jotam talade sin liknelse om träden, Do. 9:7 f. Här byggdes efter fångenskapen det samaritanska templet, jfr Jh. 4:20. Se Samariter. Berget Gerissim, nu kalladt Djebel el Tor, uppnår en höjd af omkr. 880 mr öfver hafvet och höjer sig omkring 250 mr öfver Sikemsdalen. Ebal är något högre.

Gersom, »en främling der», Moses förstfödde son med Zippora, 2 M. 2:22; 18:3; 1 Kr. 23:15.

Gerson (eller Gersom, 1 Kr. 6:16, 62, 71), Levis äldste son, 1 M. 46:11; 2 M. 6:16, stamfader för gersoniterna, som vid Sinai räknade 7,500 män, 4 M. 3:22. De hade sig uppdraget att forsla stiftshyddans samtliga väfnader och öfverdrag, och fingo dertill 2 vagnar och 4 oxar, 4 M. 4:24 f.; 7:7. De fingo sig tilldelade 13 städer i det nordliga Kanaan, Jos. 21:6; 1 Kr. 6:62, 71.

Gesem eller Gasmu, en arab på Nehemias tid, som med hån och list sökte hindra Herrens verk, Ne. 2:19; 6:1 f.

Geser, se Gaser.

Gesur, ett litet syriskt landskap inom östra Manasses område, ehuru ej af Israel taget i besittning; förmodligen någonstädes i Hermons granskap. Jos. 12:5; 13:13; 1 Kr. 2:23. Absaloms moder Maaka var en konungadotter derifrån, hvarföre äfven Absalom här uppehöll sig i tre år efter mordet på Amnon, 2 S. 3:3 13:37; 15:8.

Gesuriter. 1. Folket i det nyss nämda Gesur, 5 M. 3:14; Jos. 13:11.

2. En folkstam i öknen söder om Felisteen, Jos. 13:2 1 S. 27:8.

Get, se Bock.

Geter, Arams son, 1 M. 10:23.

Gethår nämnes bland materialen till tabernaklets täckelser eller tapeter, 2 M. 25:4; 26:7; 35:6.

Getingar omnämnas såsom ett medel Gud begagnade att utjaga kananeerna för Israel, 2 M. 23:28; 5 M. 7:20; Jos. 24:12. Några taga detta bokstafligt; andra förstå dermed iallmänhet landsplågor, såsom grundordet (zir'eah) efter arabisk analogi kan betyda, eller se i uttrycket en »liflig bild af den förskräckelse, hvarmed Jehova fylde israeliternas fiender, såsom det förklaras 5 M. 2:25; Jos. 2:11.» (Smith.)

Getsemane, d. ä. oljopress, ett litet landställe med en trädgård vid vestra foten af Oljoberget, dit vår frälsare ofta drog sig undan, och der han genomkämpade sitt outsägliga själslidande den natten då han förråddes, Mat. 26:36; Mar. 14:32, på andra sidan om bäcken Kidron, Jh. 18:1, der man ännu visar en liten med murar inhägnad oljogård, kallad Djesmanije. Det är en oregelmessig qvadrat af omkring 70 steg i fyrkant. Man klappar på en liten port, och en franciskanermunk öppnar och för den besökande omkring. Här stå ungefär sju gamla oljoträd, brustna af ålder och sammanhållna af stenar. Traditionen säger att dessa träd äro från Jesu tid. Detta är dock tvifvelaktigt; först i 16 seklet berättas om gamla oljoträd på denna plats. Titus och Hadrianus läto nedhugga alla träd kring Jerusalem, så att korsfararne vidt deromkring ej funno något träd; dock är det möjligt att de gamla oliver vi nu se äro afkomlingar af dem som stodo här på Jesu tid. Kring oljoträden hafva munkarne planterat blomsterrabatter med rosor, narcisser etc. Oljan af Getsemaneträden säljes till högt pris, och af olivkärnorna göras rosenkransar. Längs insidorna af muren hafva munkarne upphängt bilder ur Jesu lidandes historia, föreställande de olika »stationerna» på Jesu vandring från Getsemane till Golgata. Ett litet stycke härifrån hafva de grekiske kristne ett annat »Getsemane», som de påstå är det äkta. Det ser dock ej så ålderdomligt ut.
Så mycket är dock visst, att det var någonstädes här i närheten, som den »örtagård» låg, i hvilken »menniskosonen» kämpade sin blodskamp och lemnade sig i syndares händer.

Gibbeton, en felisteisk stad inom Dans stamlott och anvisad åt leviterna, Jos. 19:44; 21:23. Urinvånarne förblefvo dock orubbade i dess besittning, 1 K. 15:27; 16:15.

Gibea 1. Gibeat, d. ä. höjd. 1. En stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:57.

2. En ort i Efraims bergstrakt som var gifven åt Pinehas, och der hans fader Eleasar, Arons son, fick sin graf, Jos. 24:33.

3. En stad i Benjamin, Do. 19:14, kallad Benjamins Gibea, 1 S. 13:2, och Sauls Gibea, 1 S. l1:4, såsom Sauls hemort, Es. l0:29, sorgligt ryktbar för den illgerning som sånär hade ledt till hela Benjanmins stams undergång, Do. 19; 20; Os. 9:9. Detta Gibea anses vara den nuvarande kullen Tulail el Ful, d. ä. »lilla bönkullen», n. om Jerusalem. Torde vara samma ort som omnämnes i Jos. 18:28. Jfr Gibeon

4. En höjd i staden Kirjat-Jearim, der arken blef i Abinadaba hus, 1 S. 7:1; 2 S. 6:3.

5. Gibeat-Elokim, »Guds höjd», 1 S. 10:5 (Sv. Guds hög), kanske höjden i Benjamins Gibea, der felisteerna hade en besättning, och der det fans en af Samuel stiftad profetskola. Se Mel.

Gibeon, en stor kananeisk konungastad, Jos. 10:2, en af hivveernas fyra hufvudorter, 9:1 7, hvars invånare vid ryktet om Josuas segrar genom en besynnerlig list lyckades tillförsäkra sig löfte om förskoning. De sände nemligen en beskickning i trasiga kläder och slitna skor o. s. v., föregifvande att deras land var så långt borta, att deras kläder hunnit nötas ut under den långa färden, och bedjande om förbund. Då man om tre dagar kom till deras städer, såg man deras list men höll det löfte de fått. Gibeoniterna skonades till lifvet men anstäldes som vedhuggare ock vattendragare, Jos. 9:3 f. Fem kananeiske konungar anföllo dem då men slogos af Israel i en afgörande drabbning, hvarefter hagelstenar från himmelen föllo öfver dem i sådan mängd, att flere dogo af hagel än af Israels svärd, 10:1 f. Det var vid detta tillfälle solen på Josuas ord stod stilla i Gibeon, och månen i Ajalons dal. »Och solen stod stilla, och månen stannade, till dess folket hade hämnats på sina fiender, såsom skrifvet är i den frommes bok: Och solen stannade midt på himmelen och hastade icke att gå ned nästan en hel dag», v. 13. Gibeon gafs sedermera åt Benjamins stam och vardt en af levitstäderna, 18:25; 21:17. här kämpades en blodig kamp mellan Davids och Isbosets härar, 2 S. 2:12 f. I Gibeon stod stiftshyddan en längre tid, 1 Kr. 16:39; 21:29. Här var under Salomos första tid det förnämsta offerstället, »den stora höjden», och här var det Gud uppenbarade sig för den unge konungen, 1 K. 3:4 f.
Af 2 S. 21:2 f. synes att Saul sin nitälskan dräpt några af gibeoniterna och tänkt på att alldeles utrota dem. Till straff härför kom en hungersnöd i 3 år, och då David af Herren fått veta orsaken, 21:1, och af några gibeoniter fått höra derom samt frågat dem hvad de önskade till försoning för denna Sauls blodskuld, så begärde de sju män af Sauls slägt att upphänga i Sauls Gibea. David gaf dem då Rizpas två söner och Mikals fem söner, och de upphängdes på höjden i Gibea. Det var här Rizpa så troget höll väkt vid liken under hela sommaren, tilldess benen jemte Sauls och Jonatans begrofvos i Kis' graf. Sedan hörde Gud landets bön, 2 S. 21:1 f. Af Gibeon finnas ruiner i den lilla byn Djib ¾ mil n.n.v. om Jerusalem, der man ännu ser en stor vattenreservoar, den gamla Gibeonsdammen, 2 S. 2:13.

Gibliter, se Gebal 1.

Gideon, Joas' son af Abisers slägt staden Ofra inom Manasses stam, Do. 6:11; Jos. 1 7:2, kallades af Herrens engel just då han tröskade hvete i sin faders vinpress, att frälsa folket ur midjaniternas förtryck och blef den femte af Israels domare, omnämd med beröm 1 S. 12:11; Eb. 11:32. Förvissad om sin kallelse genom flera tecken, särskildt det med daggen och ullskinnet, Do. 6:36 f., drog han ut, sedan han slagit ned Baals altare i Ofra, 6:25 f., och deraf fått namnet Jerub-Baal, d. ä. »Baal hämne sig sjelf», v. 32, med en liten kärntrupp af 300 man, sådane som blott läppjat på vattnet, 7:6, och slog midjaniternas skaror, dräpte deras konungar Sebah och Zalmunna, och skänkte landet frid för fyrtio år, 7; 8:21, 28. Då några erbjödo honom konungavärdigheten, afslog han denna begäran, ty endast Gud skulle vara deras herre, 8:23; deremot förgick han sig med att af midjanitiska byten göra ett beläte, som han uppsatte i Ofra och som förledde till afguderi, 8:27. Gideon dog i hög ålder och begrofs Ofra; efter hans död lefde Baaladyrkan upp igen, och folket gjorde ingen barmhertighet med Gideons hus, 32 f. Istf. hans namn Jerub-Baal står i 2 S. 11:25 namnet Jerub-Beset (»skammen hämne sig»). Gideon hade många hustrur och 70 söner, utom Abimelek, hans son med en frilla, 8:30, 31.

Giga, se Musik.

Gihon. 1. En af Edens fyra floder, 1 M. 2:13. Se Eden.

2. Den ort dit Salomo fördes ned och smordes till konung, 1 K. 1:33, 38; var enligt mångas mening den vester om Jerusalem belägna dalsänkning som längre ned öfvergår i den djupare Hinnomsdalen söder om staden. Samma åsigt menar vidare att det vatten som från höjderna här flöt tillsamman, upptogs och förvarades i de två stora, uråldriga dammar eller reservoarer, hvilka ännu finnas qvar, den »öfre Gihon», 2 Kr. 32:30, eller den »öfre dammen» (nu kallad Birket el Mamilla, ett stycke utanför Jaffaporten), dit Esaia skulle gå ut för att möta Ahas, Es. 7:3; jfr 36:2 och den »nedre dammen» (nu Birket el Sultan, längre ned vid stadens sydvestra hörn nedanför Zion), Es. 22:9. Hiskia anlade en särskild vattenledning från den öfre dammen till en inom staden belägen reservoar, kanske den nuvarande »Hiskia-dammen» (Birket el Hammam, nära Grafkyrkan», Es. 22:11; 2 Kr. 32:3, 30; 2 K. 20:20.
En annan mening är att Gihon skulle vara ett annat namn för källan Siloa.

Gilboa, en bergsträckning i sydöstra hörnet af Jisreels slätt, bekant för felisteernas seger öfver Saul, som der stupade med sina tre söner, bland dem Jonatan, 1 S. 31:1, 8; 2 S. 1:6, 21. Berget heter nu Djebel Fakua; der ligger ännu en by med namnet Djelbon.

Gilead. 1. Makirs son, Manasses sonson, stamfader för gileaditerna, 4 M. 26:29 f., hvilka synas hafva legat gammal fejd med efraimiterna, som kallade dem öfverlöpare, Do. 12:4 f.

2. Jeftas fader, Do. 11:1 f.

3. Gilead, rättare Galed, se Galed.

4. Gilead, Gileads berg eller »landet Gilead» är en ofta förekommande benämning för höglandet öster om Jordan, från Gennesaret i norr till Salthafvet i söder, 1 M. 31:21; 4M. 32:1; Ps. 60:9, gränsande i norr till Basan och i söder till Arnon. I Jos. 12:2, 5 skiljes mellan halfva Gilead söder om Jabbok och halfva Gilead norr om Jabbok. Detta bjergland, som kanske fått sitt namn efter en särskild bergshöjd, berget Gilead, ännu i dag kallad Djebel Djel´âd strax söder om Jabbok, var fordom prisadt för sina härliga beten, 4 M. 32:1, och sin helande balsam, 1 M. 37:35, »salfvan i Gilead», Je. 8:22; 46:11, och skildras ännu af resande såsom ett utmärkt land, isynnerhet norra delen deraf mellan Jarmuk och Jabbok, den trakt som nu kallas Djebel Adjlûn, berget Adjlûn. Präktiga skogar af ständigt grönskande ekar, pistacier och pinier täcka dess höjder; på afsatserna växa vinrankor, och i dalarna oliver, oranger och en mängd andra fruktträd; marken är klädd med ymniga gräsmattor och vilda blommor i rikaste mångfald. Från de ansenliga höjderna har man vidsträckta utsigter öfver en stor del af Palestina åt ena sidan och Havrâns slättbygder åt den andra. Bergluften är klar, ren och upplifvande. Öfverallt träffar man på ruiner, som vittna om flydda tidehvarfs odling och flit. Jfr Hö. 4:1; 6:4. Efter östra Jordanlandets eröfring gaf Mose den sydligare delen deraf, ned till Arnon, åt Rubens och Gads stammar, hvaremot norra delen jemte Argob och Basan gafs åt halfva Manasse, Jos. 13; så att sedan dess vardt »Gilead och Manasse», Ps. 60:9, eller »Gilead och Basan», 2 K. 10:33, Mi. 7:14, gemensamt namn för hela östra Jordanlandet.

5. I en sådan vidtomfattande bemärkelse förekommer nu också sjelfva namnet Gilead på några ställen, så att derunder inbegripes äfven Basan och hela östra landet ända upp till Hermon. Så t.ex. i 5 M. 34:1, Herren visade Mose från Pisga »hela landet Gilead allt intill Dan». Jfr Jos. 22:9; Do. 20:1 och 2 K. 10:33, hvilket ställe först nämner »hela Gilead, gaditernas, rubeniternas och manassiternas land», och sedan särskildt nämner Gilead och Basan.
Gileads land drabbades af den förödelse som genom de syriska och assyriska eröfrarne Hasael och Tiglat-Pileser gjorde slut på Israels rike, 2 K. 10:33; 15:29. Äfven för Gileads land finnas löften om återupprättelse, Oh. 19; Mi. 7:14.

6. En stad vid namn Gilead nämnes i Os. 6:8 såsom en ogudaktig stad, full af blodspår; kanske samma stad som åsyftas i Do. 12:7, der det heter att Jefta vardt begrafven i en af Gileads städer, möjligen Mizpa. På berget Djel'âd söder om Jabbok har man emellertid funnit ruiner med namnet Djal´ûd, som kanske fordom varit »staden Gilead».

7. Ett berg Gilead, alldeles skildt från det förra, omnämnes i Do. 7:3, der Gideon till de i Jisreels dal församlade krigarne får befallning säga, att de som voro rädda skulle vända om och »skynda sig från berget Gilead»; hvaraf vill synas att der fans ett Gileads berg äfven vester om Jordan; kanske någon punkt på Gilboas berg. Somlige mena att Gilead här står istf. Gilboa. En annan förklaring är denna: Stridens ändamål var att drifva midjaniterna tillbaka till Gilead ö. om Jordan hvarifrån de hade infallit i landet; den som nu icke ville taga del i striden, han drog sig tillbaka från operationsmålet, hvilket var Gilead (!) (Win.). »De som voro rädda, fingo vända om ifrån krigståget till Gileads berg.» Bättre att antaga ett Gilead v. om Jordan än att förebringa sådana konstiga förklaringar.

Gilgal, d. ä. afvältring. 1. Israels första lägerställe efter gången genom. Jordan, Jos. 4:19, der de uppreste de 12 stenar som de tagit i Jordan, v. 20 - 24, och der de allesamman omskuros, och alltså Egyptens skam afvältrades ifrån dem, hvarefter de här firade den första påsken i Kanaans land, 5:9 f.; sannolikt att söka vid den lilla runda kullen Tel Djeldjul mellan Jeriko och Jordan. I Gilgal dömde Samuel vissa tider om året; här offrade Samuel och Saul; och här kröntes Saul, 1 S. 7:16; 10:8; 11:15; 13:7 f. Sedermera var der en profetskola, 2 K. 4:38, och ännu senare ett hufvudsäte för afguderiet, Os. 4:15; 9:15; 12:11; Am. 4:4,* hvartill en början märktes redan domaretiden, Do. 3:19.

* Kanske också att Os. och Am. afse annan ort, Gilgal 2.

2. Det Gilgal, hvarifrån Elia före sin himmelsfärd gick ned till Betel, 2 K. 2:1, och som kanske åsyftas i 5 M. 11:30. Också finnes mellan Jerusalem och Sikem en ruinort med namnet Djildjilie, något mer än 1 mil n. om Betel och högre beläget än detta.

3. En konungastad som intogs af Josua, Jos. 12:23, torde vara det nuvarande Djildjilie 1½ mil no. om Joppe.

4. En gränsort i Juda, Jos. 15:7, dets. s. Gilgal 1?

Gilo, Ahitofels födelseort, 2 S. 15:12, i Judas bergsbygd, Jos. 15:51, nu Bet-Djala, en by nära Betlehem.

Gimso, stad i Juda, togs af felisteerna från Ahas, 2 Kr. 28:18, nu Djimzu, en by emellan Lydda och BetHoron.

Ginsterbusken (eb. Rotem), en Palestinas och Arabiens öknar förekommande buskartad växt med gula fjärillika blommor och skidartade frukter med små hårda frön. Flera arter finnas af denna buske, och de bära ännu hos araberna namnet ratam. De täta grenarne bilda tjocka snår, bakom hvilka beduinerna ännu i dag söka skydd för vinden, såsom Elia i forntiden var glad åt dess torftiga skugga, 1 K. 19:4. Af rötterna beredes brännkol, likasom fordom; se Ps. 120:4, der ginsterkol, som hålla elden länge qvar, äro en bild af den falska tungans envisa ondska eller af det straff hvarmed hon hotas. I Job 30:4 omnämnes den hårda roten som en mager föda; somlige förmoda att här afses någon parasitväxt af slägtet Orobanche, som stundom lär skjuta fram på ginsterbuskarnas rötter, och hvars köttiga stjelk enligt en uppgift redan hos Plinius (H. N. 22, 25) plägade ätas både kokad och rå. (På alla de nu anförda ställen har Sv. Enbärsträd eller Enerötter.)

Girgaseer, ett af de kananeiska folken, 1 M. 10:16; Jos. 24:11.

Girsiter, ett af David kufvadt folk södra Palestina, 1 S. 27:8.

Gissel gjorde man antingen af hopflätade läderremmar eller af tågändar, stundom af risqvistar. Lagen tillät ej att gifva mer än 40 slag, 5 M. 25:1 f., hvadan judarne, för att förekomma detta, endast räknade till 39, eller 13 slag med ett tredubbelt gissel; jfr 2 Kor. 11:24. Den brottslige blef antingen med kroppen blottad till midjan, bunden vid en låg pelare, för att sålunda framlutad lida sitt straff, eller ock måste han ligga framstupa på marken, 5 M. 25:2. Den romerska gisslingen eller hudflängningen var, såsom ej inskränkt till ett visst antal slag, vida grymmare och användes mot Jesus och apostlarne, Jh. 19:1; Ap. 16:22 men fick, såsom ett särdeles skymfligt straff, ej tillämpas på romerska medborgare, 22:24 f. Rehabeams skorpioner, 1 K. 12:11, tros hafva varit ett slags med knutar och taggar försedda piskor, eller käppar med jerntaggar.

Gitta-Hefer, dets. s. Gat-Hefer.

Gittaim, en stad i Benjamin, 2 S. 4:3; Ne. 11:33.

Gittit betyder kanske ett slags strängaspel från Gat eller en gatitisk tonart, Ps. 8; 81; 84. Enligt betydelsen af ordet Gat (eb. vinpress) anse några att dermed betecknas en melodi eller ett instrument för vinskördens högtidligheter.

Gittiter, män från Gat; 600 af dem tjenstgjorde hos David, 2 S. 15:18.

Glada, se Gam.

Glas var tvifvelsutan kändt bland judarne såsom grannar till fenicierna, dess »uppfinnare». Af de egyptiska monumenten har man sett att glasberedning var känd i Egypten så långt tillbaka som vid Josefs tid. Äfven bland Nineves ruiner bar man hittat glas. Det Job. 28:17 med diamant öfversatta ordet zekukit är rättare glas. Hänsyftningar derpå finna vi Up. 4:6; 15:2; 21:18, 21. 1 Or. 23:31 står glas för bägare. Jfr Alabaster

Gnidus, dets. s. Knidos.

Goat, se Gareb.

Gob, en ort der husatiten Sibbekai och Elhanan från Betlehem slogo felisteiska jettar, 2 S. 21:18 f. Kallas i 1 Kr. 20:4 Geser.

Goel, se Förlossare.

Gog och Magog. I 1 M. 10:2 nämnes Magog bland Jafets efterkommande. I He. 38; 39 skildras, huru Gog såsom en furste öfver landet Magog, tillika herskande öfver åtskilliga andra barbariska stammar, såsom Ros, Mesek och Tubal, 38:2, med ofantlig härsmagt kommer mot det heliga landet men lider grundligt nederlag ifrån Herren. Magog anses beteckna Scythien, de norr och nordost om Kaukasus och Kaspiska hafvet belägna vidsträckta steppländer, hvarifrån mer än en gång vilda horder hafva öfversvämmat jorden. Här synes emellertid, såväl som i Up. 20:8, Gog och Magog beteckna den hedniska verldens magter, som trots sina yttersta ansträngningar mot Herrens rike ej skola blifva det öfvermägtiga.

Gojim (Sv. Hedningar). 1. Konung Tideals folk eller stad, deltog i striden mot Sodom etc. på Abrahams tid, 1 M. 14:1.

2. En af Josua besegrad stam eller ort, Jos. 12:23, nära Gilgal, n. o. om Joppe? Jfr Gilgal 3.

Golan, levitstad i Manasse öster om Gennesaret, en af de tre fristäderna öster om Jordan, 5 M. 4:43; Jos. 20:8; 21:27; var en betydande stad och gaf namn åt landskapet Gaulonitis, som enligt Josefus låg ö. om Galileen och efter Herodes den stores död hörde till Filippi tetrarki. Landet öster om Gennesarets sjö och uppe mot Hermon heter än i dag Djolân.

Golgata, det ställe der herren Jesus korsfästes, låg nära intill Jerusalem, Jh. 19:20, utanför stadsmuren, Mat. 27:33; Mar. 15:22; Jh. 19:17; Eb. 13:12. Derinvid var en trädgård med en ny graf, i hvilken Jesus hvilade till uppståndelsen, Jh. 19:41. Namnet Golgata, d. ä. hufvudskål, af det aram gulgulta, eb. gulgolet, hänsyftar kanske på platsens utseende såsom en afrundad kulle, men kan ej rimligtvis anses beteckna en afrättningsplats med kringkastade hufvudskallar, hvilket judarne svårligen hade fördragit; lika litet som någon enskild skulle tyckt om att hafva en trädgård med egen graf i ett så obehagligt granskap.
Golgatas verkliga läge är föremål för tvist. Traditionen förlägger det inom ett af sidokapellen i den s.k. »Heliga grafvens kyrka», en stor byggnad i Jerusalem norr om Zion och inom den nyare staden, byggd på den plats som under kejsarinnan Helena, 335 e. K., af tradition och föregifna under dertill utvisades. Största svårigheten härvid är att förstå, huru denna nu så långt inuti staden belägna ort skulle kunnat ligga utom stadsmuren på Kristi tid. Betänker man derjemte, att man här inom en enda byggnad bjudes på en mängd sådana märkvärdigheter, som klippan hvilken remnade vid Kristi död; stenpelaren, vid hvilken han gisslades; stenblocket, hvarpå han satt då han törnekröntes; stenen, hvarpå han balsamerades; grafven, hvari han hvilade; och härvid tillika ihågkommer att på det ställe der denna byggnad först restes af Helena, stod förut ett hedniskt tempel, som måste rödjas ur vägen för kyrkan; så faller öfver det hela en betänklig skugga af tvifvel och ovisshet, och man känner mer än någonsin, just här, under det döfvande larmet af den vidskepliga och marknadsmessiga gudstjensten kring alla möjliga reliker, sanningen af de ord som stå skrifna på grekiska i marmorn just öfver ingången till »den heliga grafven» : »Hvi söken I den lefvande bland de döda; han är icke här, han är uppstånden.»

Goliat. 1. En felisteisk jette från Gat, hvilken utmanade Israels härar och blef slagen med en slungosten af den unge David, som nu blef folkets älskling, 1 S. 17. Goliats svärd förvarades sedan vid helgedomen och lemnades åt David, 21:9; 22:10.

2. I 2 S. 21:19 omtalas en annan Goliat från Gat, som dräptes af betlehemiten Elhanan.


Gomer. 1. Jafets förste son, 1 M. 10:2 f., stamfader för kimmerierna (Askenas, Rifat och Togarma), hvilka bodde norr om Svarta hafvet och gåfvo namn åt halfön Krim? Jfr He. 38:6.

2. Gomer, Diblaims dotter, en sköka, som äktades af Osea, Os. 1:3. Jfr Osea.

Gomer, se Mått.

Gomorra, en af de kananeiska städer i dalen Siddim, hvilka förstördes genom eld af himmelen, 1 M. 10:19; 18:20; 19:24; Mat. 10:15; 2 P. 2:6; Jud. 7. Israel kallas ett »Gomorrafolk» i Es. 1:10; jfr Je. 23:14.

Gosan, nu Kauschan (hos Ptolemeus: Gauzanitis), ett landskap i norra Mesopotamien, öfver hvars besegrande Sanherib skryter, 2 K. 19:12; Es. 37:12; vattnades af floden Habor, 2 K. 17:6, till hvars strand israeliterne bortfördes, 1 Kr. 5:26. Jfr Kebar.

Gosen. 1. Den del af Egypten, der Israels barn bodde; efter skriftens antydningar, landets nordöstra del, mellan den pelusiska Nil-armen och Arabiska öknen, ungefär motsvarande den nuvarande provinsen el-Scherkije (d. ä. »östra landet»), hvilken alltid har varit och ännu är Egyptens bördigaste provins, 1 M. 45:10; 47:1. Här förökades och förkofrades Israels folk betydligt, 47:27; här blefvo de äfven svårt förtryckta men dock ej af Gud öfvergifna, 2 M. 8:22; 9:26.

2. Ett område i Judas bergsbygd, Jos. 10:41; 11:16.

3. Stad i Judas bergsbygd, Jos. 15 :51.

Graf. Om den omsorg med hvilken ebreerne iakttogo allt hvad till sorgebetygelse och likbegängelse hörde, se Begrafning.
Grafvarne voro antingen enkla hålor eller fördjupningar, utgräfda i jorden, 1 M. 35:8; 1 S. 31:13 eller ock naturliga kulor eller grottor, hvilka det fins så godt om i Palestinas af lösa stenarter bestående berg, 1 M. 23:17; stundom voro de med mera omsorg uthuggna i klipporna, rymliga gemak, försedda med särskilda kamrar och sidogångar; man tyckte gerna om att anlägga sådana grafvar under skuggiga träd och i trädgårdar utanför städerna, Lu. 7:12; Jh. 11:30f. Blott konungar och profeter begrofvos inom städerna, 1 K. 2:10; 16:6; 1 S. 25:1; 28:3; Ap. 2:29. De förmögnare hade vanligen i arf gående familjegrafvar, 1 M. 23:20; Do. 8:32; 2 S. 2:32. Af Petras grafruiner kan man se huru rikt folk, som Sebna, Es. 22:16, tyckte om att hugga sig grafvar högt uppe i klipporna. Att icke komma till hvila sina fäders graf ansågs som en olycka, 1 K. 13:22; 2 Kr. 28:27. Allmänna begrafningsplatser nämnas i 2 K. 23:6; Je. 26:23 (eb. »folkets barns grafvar»). Klippgrafvarna tillslötos med stora stenhällar, Mat. 27:60; 28:2 Jh. 11:38. Äfven reste man minnesvårdar öfver grafvarna, byggda af stenar eller huggna ur klippan, 1 M. 35:20; (Job 21:32 ?). En sådan minnesvård byggde Absalom åt sig redan under sin lifstid, 2 S. 18:18, ehuru han sedermera blott begrofs i en grop under en stenhög. Namnet »Absaloms vård» har traditionen fäst vid ett monument Kidrondalen, en dels ur berget uthuggen, dels af stenblock uppmurad fyrkant med spetsig kägla, det hela af omkr. 45 fots höjd. Rundt omkring i dalen är marken full af gamla grafstenar och minnesmärken. Sluttningen af Moriakullen utanför östra tempelmuren är alldeles öfvertäckt med grafstenar med ebreiska och arabiska inskrifter, och här och hvar i det heliga landet träffar den resande på urgamla grafgrottor, hvilka stundom tjenstgöra som tillflyktsorter för fårahjordarna eller beduinerna, likasom redan i forntiden berättas att de fattige bodde i grifter, Lu. 8:27, och att de vidskeplige afgudadyrkarne i dem öfvade sina hemliga konster, Es. 65:4.
Följande exempel på judiska grafskrifter meddelas efter Buxtorf: »Denna sten har jag upprest till ett monument öfver den vördade aflidne B. Eljakim. Gud förläne honom hvila Edens trädgård med de öfriga heliga af jorden. Amen, Amen, Sela.» En flickas grafskrift har denna lydelse: »Denna minnesvård har jag upprest öfver den allraheligaste, renaste och dygdigaste Rebecka, den helige rabbinen, leviten Samuels dotter, hvilken lefde med godt rykte och afled den 8 december år 135; hvile hennes själ Edens trädgård.»
Att bevara och pryda profeternas grafvar blef ofta ett skrymteriets verk; och Herren Jesus liknar fariseerna vid hvitmenade grafvar, utvertes fagra, men invertes fulla med dödas ben, Mat. 23:27 f. Man strök nemligen grifterna hvita med kalk efter vinterregnet och för att varna förbigående för besmittelse, 4 M. 19:16. Jfr Lu. 11:44, der fariseerna för sitt hyckleris skull, som bedrog menniskorna, förliknas vid »grifter som icke synas». Den vidskepliga och skenheliga dyrkan af grafvar och ben, som Jesus straffande förebrår sina samtida, ställande dem som byggde profeternas grafvar i jembredd med deras fäder som dräpt dem, är ännu i dag att skåda i all sin vederstygglighet. De förmenta skådeplatserna för Jesu död och begrafning tillbedjas och äras af tusenden, som under allt detta »förakta Herrens lag», och ännu i dag vaktar man Davids graf på berget Zion och Abrahams graf i Hebron med yttersta stränghet, medan man ostraffadt kränker nästan alla både menskliga och gudomliga lagar.
Konungarnes grafvar kallas den präktiga grafbyggnaden strax norr om Jerusalem, der en stor fyrkantig fördjupning är huggen i hårda berget, från hvilken åt alla håll utgå en mängd höga och rikt utsirade grafhvalf sannolikt ett verk af drottning Helena af Adiabene, som vid Jesu tid jemte sin son Izates öfvergick till judendomen, slutade sitt lif i Jerusalem och hade uppbyggt åt sig en äfven af hedniska skriftställare berömd grafvård.
Kristi graf visar man inom ett litet marmorkapell, som står i hufvudpartiet af den af åtskilliga kyrkor och kapell sammansatta »Heliga grafvens kyrka» Jerusalem. Inom detsamma visar man den verkliga klippan med grafgrottan, samt dessutom den af engeln afvältrade stenen en. en. Se vidare under Golgata.

Granatträdet, eb. rimmon, som är hemma i Syrien, Arabien, Persien, Indien m.fl. st., förekommer i det vilda tillståndet sona en buske, men uppnår odladt ett litet träds höjd af omkr. 15 fot, med en rak stam och många sidoskott, rödaktig bark, lansettlika glänsande blad, stora stjernlika men luktlösa blommor af skarlakansröd färg och runda, utvändigt röda, invändigt hvitgula frukter, de berömda granatäpplena, till storlek och form nära liknande en apelsin, fulla med purpurröda kärnor, men också med ett välsmakande kött och en ovanligt ymnig saft. Granatäpplet, som mognar i augusti, nämnes bland det heliga landets ädlaste frukter, 5 M. 8:8, och då spejarne förde med sig den beprisade drufklasen från Eskol, togo de äfven med sig granatäpplen och fikon, 4 M. 13:24. Ett ituklufvet granatäpple är fagert att skåda med de många små röda glänsande kärnorna, gömda under de hvitgula, genomskinliga hinnorna; hvarifrån den sköna bilden af ungdomligt behag är lånad i Hö. 4:3; 6:6, »Såsom ena hälften (eller: »genomskärningen», Sv. skörd) af granatäpplet är din kind bakom din slöja.» Fruktens saft är så ymnig, att man kan af ett enda granatäpple få ett vanligt glas fyldt med den behagligaste läskedryck af ljusröd färg. Med tillsats af litet socker blifver det en skön »lemonad». Derföre prisas ock »granatäpplets must» i Hö. 8:2. Granatträdet var ett af de mest omtyckta trädgårdsträden, Hö. 4:13; 6:10, och bland landsplågor nämnes äfven granatträdens förtorkande, Joel 1:12. På afbildningen äro blommor och blad i nära ½ nat. storlek, frukterna deremot i 1/3 eller ¼ nat. st. Kulor liknande granatäpplen prydde nedre fållen af öfversteprestens mantel. 2 M. 28:33, och flätverket på tempelpelarnes kapiteler (knappar), 1 K. 7:18.

Greker, Grekland, Ap.20:2. Grekland var kändt för ebreerna under namnet Javan, hv. se. Genom Alexanders eröfringar blefvo grekerne herrar öfver Egypten, Syrien och länderna bortom Evfrat, så att namnet grek blef mera obestämdt och användes af judarne om hedningar under grekiskt välde, hvadan ordet blef nästan liktydigt med hedning, Mar. 7:26, så att alla icke-judar voro greker, Ap. 20:21; 1 Kor. 1:22, 24. Med grekiskt inflytande följde ock att grekiska språket blef allmänt utbredt de omgifvande länderna; hvarföre äfven N. T:s författare skrefvo på detta språk, såsom varande verldsspråket. I Palestina fick det ett eget skaplynne, föranledt, dels af det ebr. tänke- och uttryckssättet, dels af Septuagintabibelns bruk (se sid. 58). Då greker nämnas af Paulus i motsats till barbarer, Ro. 1:14, förklarar han det strax med orden visa och ovisa. På ett par ställen N. T., neml. Ap. 6:1 och 9:29, der Sv. har greker, står i gr. ordet hellenister, d. ä. sådana judar som talade grekiska, grekiska judar, i motsats till ebreer eller ebreiska judar som talade arameiska. Den första striden inom den äldsta församlingen i Jerusalem kom just af motsatsen mellan dessa två klasser af kristna, Ap. 6:1.

Grodor, se Paddor.

Gråtoeken, den ek, under hvilken Debora blef begrafven, 1 M. 35:8.

Gräs, boskapens vanliga föda, Es. 15:6; Ps. 104:14, gifver genom sin hastiga och späda växt och sitt snara förvissnande de heliga författarne många passande bilder, Ps. 90:5 f.; 92:8; 103:15 f.; Es. 40:6 f.; 51:12; Jak. 1:10 f.; 1 P. 1:24. Ännu i dag ser man i Syrien gräs och buskar, iställetför ved, läggas på eldstaden, Mat. 6:28 f. Och om gräset på taken gäller ännu, att det för den regulösa sommarens hetta snart förtorkar, Ps. 129:6 f.; Es. 37:27.

Gräshoppor äro ännu såväl som fordom en af de svåraste landsplågor
österlandet. Ebreiska bibeln har en hel mängd särskilda benämningar för insekter af detta slägte; några af dem torde Blott utmärka olika former eller utvecklingsgrader af samma art. I 3 M. 11:22 nämnas fyra särskilda ätbara arter: Arbe, Soleam, Hargol och Hagab, hvilka namn af Melin återgifvas med Mångflygaren, Frätaren, Hoppdansaren och Höljaren. Deras otaliga svärmar framställas såsom i sin flygt och vandring styrda af Gud och af honom begagnade till folkens plågoris, 5 M. 28:38, 42; 1 K. 8:37; 2 Kr. 6:28. En gräshoppsvärm var en af de egyptiska plågorna; de betäckte hela landet och förtärde allt grönt på jorden och alla frukter som haglet lemnat oskadade på träden, 2 M. 10:14 f. Den lifligaste skildring af denna insekt och dess förstörande framfart hafva vi i Joel 2:3 f. Det är en af de mest anslående teckningar i de profetiska skrifterna, och den dubbla förstöring som skulle åstadkommas genom gräshopporna och de fiender, hvilka de tjenade till föregångare, målas med kraft och bestämdhet. Då vi läsa den, se vi den förhärjande skaran draga fram för våra ögon och sprida förödelse rundt omkring. Nämnas bör ock, att de fyra insekter, som i Joel 1:4 uppräknas under namnen gräsmask, gräshoppa, flugmask och lus (eb. gasám, arbe, jelek, chasil, Mel. afskäraren, gräshoppan, slickaren, gnagaren) egentligen äro blott olika slag af gräshoppor, några kanske utan vingar. I följande utdrag efter d:r Shaw och h:r Morier, hvilka blifvit bestyrkta af Niebuhr, Burckhardt m.fl. resande, kan läsaren finna den bästa belysning öfver hithörande bibelställen.
D:r Shaw berättar: »Det slag som jag såg, var mycket större än våra vanliga gräshoppor; de hade brunfläckiga vingar, men benen och kropparne voro af ljusgul färg. De visade sig först mot slutet af mars, efter några dagars sydlig vind. I medlet af april växte deras antal så betydligt, att de midt på dagen bildade stora, talrika svämmar, flögo luften som täta moln och såsom profeten Joel säger, förmörkade sjelfva solen. Då det blåste något upp, så att dessa svämmar upphunnos och trängdes af andra, fingo vi ett klart begrepp om sångarens liknelse, der han säger sig vara »förjagad såsom gräshoppan». (Ps. 109:23). 1 maj månad drogo sig dessa svärmar småningom undan till Metijiah och andra närgränsande slätter, der de lade sina ägg. Dessa voro knappt kläckta juni, förrän hvarje kull samlade sig täta fyrkanter, vandrade i rak linie mot hafvet och lemnade intet i vägen; de åto upp allt grönt och saftigt, icke blott mindre grönsaker, utan äfven » granatträd, palm, äppelträd och alla träd på marken», Joel 1:12. Härvid framtågade de som krigsmän, klättrade öfver allt hvad som var dem i vägen, murar eller träd, ja ingingo såsom tjufvar husen och sängkamrarne. För att hejda deras framfart gräfde folket gropar och diken, i hvilka de ledde vatten; eller fylde de dem med ljung, ris och annat bränsle, hvari de satte eld då insekterna nalkades. Men förgäfves; dikena voro snart fylda och eldarne släckta af myriader, som följde varandra tätt i spåren. En eller två dagar sedan dessa kullar dragit ut, voro andra redan kläckta att i sin ordning afbeta hvad de öfriga möjligen gått förbi, såsom bark och afgnagna qvistar. Med rätta jemförde dem den gamle profeten vid en krigshär, och tillägger han, framför dem är landet en lustgård, bakom dem en ödemark.»
H:r Morier säger: »Den 11:te juni fingo vi, der vi sutto i våra tält, höra ett besynnerligt ljud, likt dånet af en aflägsen stormvind. Då vi sågo upp var der ett ofantligt moln, till en del alldeles svart, som utbredde sig öfver hela himmelen och i vissa ögonblick
skymde bort solen. Det var gräshoppor, hvaraf stora svärmar nedföllo rundt omkring oss. De voro röda till färgen, och jag förmodar att de voro af samma slag som gräshopporna i Egypten på Moses tid. De tycktes vara drifna af en gemensam vilja och rörde sig framåt såsom en sluten trupp, under anförarens ledning, Joel 2:7 f.»
Den största gräshoppsvärm som man iakttagit, hade i sin flygt en vidd af 120 geogr. mil och förmörkade solen likasom vid solförmörkelse (Vogt, 192).
Gräshoppan hörde till de rena djuren, 3 M. 11:25 f., och begagnades som föda, mest af det fattiga folket, Mat. 3:4. Ännu i dag ätas de i österlandet, af några tillochmed som en läckerhet. »Gräshoppor säljas på snören på alla stadstorg i Arabien», säger Niebuhr, »från Babelmandel till Bassora. På berget Sumara såg jag en arab som hade samlat en hel säck full. De beredas på olika sätt. En arab i Egypten, som vi uppmanade att genast äta gräshoppor var närvaro, kastade dem på kolen och tog dem sedan i benen och hufvudet och uppåt på en gång den öfriga delen. Då araberne hafva dem i mängd, steka eller torka de dem i en ugn, eller ock koka de dem och äta dem med salt. Araberne i Marokko koka dem och torka dem sedan på hustaken. Man ser fulla korgar deraf på torgen.» Burckhardt berättar ungefär detsamma.
I bildspråket förekommer gräshoppan såsom beteckning för något obetydligt; »vi voro för våra ögon som gräshoppor», 4 M. 13:34; jordens inbyggare äro för Gud som gräshoppor, Es. 40:22, o. s. v. 1 Pr. 12:5 nämnes som ett tecken till ålderdomssvaghet, att till och med blotta »gräshoppan besvärar», d. ä. en så ringa börda kännes tung; eller ock afses dermed att den mot marken böjda menniskogestalten släpar sig tungt fram, »utböjd och förtjockad i likhet med en gräshoppa», Mel. (?)

Gud. Allt igenom de ebreiska skrifterna finna vi två hufvudsakliga namn för det gudomliga väsendet Elohim och Jehova. Elohim är pluralis af Eloah (arab. Allah), en senare, poetisk form (Ne. 9:17; 2 K. 32:15, eb.). Äfven förekommer Eloi, min Gud, samt den kortare formen El, såsom i El-Schaddai, Gud allsmägtig, det namn, hvarunder Gud företrädesvis var känd af patriarkerna, 1 M. 17:1; 28:3; märk isynnerhet 2 M. 6:3, »Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom El-Schaddai, men under mitt namn Jehova gjorde jag mig icke känd af dem». Grundbetydelsen i orden El, Eloah och Elohim är antingen den kraftige (af en rot ´ûl, vara stark) eller ock den vördnadsvärde eller dyrkade, af en rot alah (arab. aliha), frukta, vörda; hvaremot namnet Jehova, d. ä. den varande, den evigt densamme, utmärker honom såsom den i nådens gerningar framträdande förbundsguden.*
* Det eb. ordet Jehovah anses vara en futurform af verbet havah, att vara, antingen fut. Kal, jehveh» d. ä. »han är» så kallar sig Gud i 2 M. 3:14, »Jag är den jagär» eller blott och bart »Jag är», eller ock fut. Hifil, »jahveh», d. ä. »han gifver tillvaro», alltså: den lifgifvande. Vi veta ej, om judarne fattade ordet som jehveh eller som jahveh, ty de ansågo detta Guds namn så heligt, att de aldrig uttalade det. Öfver allt i ebreiska bibeln der det hemlighetsfulla ordet JHVH förekommer, läsa judarne Adonai (Herre). Men om i eb. står Adonai Jhvh, läsa de Adonai Elohim, Herren Gud, t.ex. i Es. 50:4 f. Namnet Jhvh kallas i de rabbinska skrifterna företrädesvis »namnet» eller »det fyrbokstafviga namnet», eller »det särskilda namnet», o. s. v. Denna vördnad för detta namn berodde på ett missförstånd af 3 M. 24:16, enligt hvilket man trodde att blotta uttalandet af detta Guds namn var ett brott som förtjenade döden.
Orden El och Elohim (den kraftige eller den vördnadsvärde) äro alltså, såsom allmänna beteckningar för gudomligt väsende, af en vidsträcktare användning än ordet Jehova, den speciella beteckningen för förbundsguden. Namnet Jehova tillägges aldrig någon annan än Gud sjelf, hvaremot El och Elohim begagnas äfven om andeväsenden, om falska gudar och om personer, som äro beklädda med något slags gudomlig eller af Gud gifven myndighet. »Jag ser en ande uppstiga af jorden», sade spåqvinnan i Endor, 1 S. 28:13. I eb. står här elohim. Ordet englar i Ps. 8:6 är i eb. elohim. Jfr Ps. 82:1, der det efter eb. heter: »Elohim (Gud) står upp i Els församling, midt ibland elohim håller han dom», och v. 6, »elohim ären I, och den högstes söner ären I alle». Och i Ps. 97:7 heter det till afgudarna: »Tillbedjen honom, alle I elohim!» I 2 M. 4:16 heter det, att Mose skulle vara gud för Aron, och i 7:1, att Herren »satt Mose till en gud för Farao». I 2 M. 21:6; 22:8 brukas ordet gudar om domarena eller myndigheterna. I He. 31:11 kallas Nebukadnezar för hedningarnas gud eller hjelte (eb. El), o. s. v.
Slutligen må anmärkas det ebreiska talesätt, der ordet Gud brukas i sammansättningar eller sammanfogningar med hvarjehanda ting för att utmärka dem såsom något i sitt slag storartadt eller ovanligt eller, som man plägar uttrycka det, »gudomligt». Så kallas en svår förskräckelse i 1 S. 14:15 en »gudsförskräckelse». I Ps. 36:7 läsa vi om »Guds berg», »de högsta bergen», tillägger Melin, »Guds berg kallade, såsom de väldigaste minnesmärken af Guds storhet i den jordiska skapelsen». Likaså i Ps. 80:11, Guds cedra, »de resliga cedrarne». I Jon. 3:3 heter det, att Nineve var »en stor stad inför Gud», Mel.: »Gudi stor, d. ä. utomordentligt stor». Nimrod kallas en väldig jägare inför Jehova, 1 M. 10:9
Äfven i N. T. spåras detta uttryckssätt t.ex. i Ap. 7:20 om Mose: han var skön inför Gud, d. ä. han var ett öfvermåttan skönt barn». M.
Huru ordet elohim begagnas om hedniska både gudar och gudinnor, kan ses t.ex. af 1 K. 11:33; endast om den sanne Guden begagnas ordet med bestämd artikel, ha-elohim, och vanligen med verbet i ental, så att medan pluralformen anses utmärka väsendets fullhet eller krafternas mångfald, så betecknas deremot med verbets singularform väsendets enhet. Så heter det t.ex. i 1 M. 1:1, att Elohim (plur.) skapade (i sing.) o. s. v. Det är undantag att Elohim (om Gud) har verbet i flertal. t.ex. i 2 S. 7:23.

Guds barn, son, se under Son.

Guds berg, se Sinai.

Guds bröd, se Offer.

Guds engel, se Engel.

Guds hög, se Gibea 5.

Guds man, se Profeter.

Guds ord, Messias, se Ordet.

Guds rike, se Himmelriket.

Guldet, en sinnebild af renhet, Job 23:10, gedigenhet, 1 Kor. 3:12; 1 P. 1:7, och adel, Kl. 4:1, nämnes redan i 1 M. 2:11. Pregladt mynt kände man icke förr än jemförelsevis senare; på de egyptiska monumenten ser man metallen afvägas i ringar i och för handel (jfr 1 M. 43:21). Ofantliga voro de qvantiteter af guld och andra dyrbarheter som användes till det salomoniska templet. David lemnade enligt 1 Kr. 22:14 till Herrens hus ej mindre än 100,000 centner guld och i million centner silfver; jfr 1 Kr. 29:4; 2 Kr. 1:15, »Salomo gjorde att silfver och guld fans i Jerusalem så mycket som stenar». Huru guld användes till en mängd olika prydnader och kärl, synes af 1 K. 6:22; 10:16, 21; Hö. 3:9 f.; Est. 5:6; Je. 10:9; Nah. 2:9; Dan. 3:1. Såsom guld-land nämnas Havila, 1 M. 2:11; Saba, Ps. 72:15; Ofir, Job 28:16; Parvaim, 2 Kr. 3:6; jfr He. 27:22. Hänsyftningar på guldsmedens yrke finnas i Or. 17:3; 27:21; Es. 40:19; 41:7; 46:6 etc. Jfr Smed.

Gult silke, se Purpur.

Gummar, 2 M. 12:5, gammalsvenska för hanne (jfr brudgum).

Gur-Baal, en ort der araber bodde, som kufvades af Ussia, 2 Kr. 26:7; månne dets. s. Gedor, 1 Kr. 4:39?

Gurkor nämnas bland de läckerheter i Egypten, till hvilka israeliterne
längtade tillbaka, 4 M. 11:5. De egyptiska gurkorna skildras som längre, mjukare, sötare och lättsmältare än våra. Att gurkor äfven odlades i Palestina synes af Es. 1:8, der det talas om en vakthydda på gurkfältet (Sv. stubbålderns).
Vildgurkor, bittra och afförande, torde åsyftas i 2 K. 4:39, Sv. vildkurbits. Gurklika sirater torde åsyftas i 1 K. 6:18; 7:24.

Gyllen, se Penningar.

Gyllene altaret, rökelsealtaret i Salomos tempel, se sid. 16.

Gyllene klenodium, se Psalmerna.

Gyllene rosen, gyllene rosenspann se Psalmerna.

Gymmer, 3 M. 3:6, d. ä. hona.

Gåfvor voro från äldsta tider tecken af tillgifvenhet och vördnad. Konungar och förnäma män kunde man ej nalkas utan gåfvor, 1 M. 43:11; 1 S. 9:7; 10:27; 1 K. 14:3. Konungar och furstar gåfvo skänker af kläder och andra dyrbarheter åt dem de ville hedra, 1 M. 45:22; 1 S. 18:4 2K. 16:8; 2 Kr. 9:9, 12. Profeterne mottogo eller undanbådo sig gåfvor allt efter pligtens bud, 2 K. 5:15 f.; 8:9; Da. 2:48; 5:17. Ordet betecknar stundom mutor, 1 S. 8:3; Ps. 15:5; Es. 5:23. Gåfvor kallas de i lagen anbefalda offren, 5 M. 16:17; Mat. 5:23 f.; så äfven evangelii välsignelser, såväl för detta som det tillkommande lifvet, Ap. 8:20; Ef. 4:8; 1 Kor. 12 - 14.

Gästabud tillstälde man dels för att ära sina vänner, 2 S. 12:4; Lu. 5:29, dels vid vigtigare familjetilldragelser, t.ex. vid barnens afvänjande, 1 M. 21:8, vid bröllop, 1 M. 29:22, eller andra högtidliga tillfällen, såsom födelsedagar, Mat. 14:6, fårklippning, 2 S. 13:23, vinskörd, Do. 9:27, likbegängelser, Je. 16:7, o. s. v. Och bildspråket läsa vi ofta om gästabud, Or. 9:2 f., Es. 25:6; Mat. 22:4. Att dryckesvarorna intogo ett betydande rum, såsom helt naturligt är i ett hett klimat, der man ofta ej kan annat än dricka, synes redan af det vanliga eb. namnet för gästabud, mischteh, egentl. drickning. Gästerna inbjödos genom utskickade tjenare, Or. 9:3; Mat. 22:3, helsades vid sin ankomst med en kyss, Lu. 7:45; man tvådde deras fötter, Lu. 7:44, smorde deras hår och skägg med välluktande salfvor, Ps. 23:5 Am. 6:6, och anvisade dem plats efter rang, 1 S. 9:22; Lu. 14:8; Mar. 12:39. Hedersgäster gaf värden gerna de bästa bitarna, 1 S. 9:24, stundom dubbelt, 1 S. 1:5*, eller femdubbelt mer än de andra, 1 M. 43:34. I enskilda gästabud deltogo äfven qvinnor och barn, 1 S. 1:4; Jh. 12:3, och till offermåltiderna skulle man inbjuda äfven tjenare och tjenarinnor, leviter, främlingar, enkor och faderlösa, 5 M. 16:11, 14. Sammalunda bjuder Kristus de sina att kalla till gästabud, ej sådana som kunna bjuda igen, utan de fattiga och elända, Lu. 14:12 f. Högtidligheterna förhöjdes med musik, sång och dans, Do. 16:25; Ps. 69:13, Lu. 15:25, hvarjemte man roade sig med att framställa gåtor o. s. v., Do. 14:12 f. Att det ibland gick allt för lifligt till, synes af profeternas bestraffningar, Es. 5:12; Am. 6:4 f., o. s. v. Hedniska offermåltider var judarna förbjudet att bevista, 2 M. 34:15, och sammalunda förbjudes det de kristna att taga del i de gästabud och dryckeslag, som förde med sig fråsseri och dyckenskap, berusning och våld, Ro. 13:13; Ga. 5:21; 1 P. 4:3.
* Der i Sv. står »sörjande»; efter eb. »ett stycke för två personer».
Hvad de yttre anordningarna för gästabudet angår, så lemnade man dem senare tider åt en särskild person, vanligtvis en vän till familjen, hvilken sörjde för anskaffande af mat och dryck, hade uppsigt öfver de betjenande slafvarna o. s. v. Äfven vid bröllopet Kana fans en sådan, Jh. 2:8, köksmästaren eller värden. Det grek. ordet på detta ställe, architriklinos, som kan ordagrant återgifvas med trebädds-mästaren, är bildadt af orden archo, förestå, och triklinion, tre-bädd. Detta namn erinrar om det grekiska och romerska bruket att vid gästabuden anordna bäddar eller soffor, hvardera för 3 eller flera personer, kallade triklinier. I de äldre tiderna intogo neml. ebreerne sina måltider i sittande ställning, 1 M. 43:33?; 1 S. 9:22; 20:25; Ps. 128:3?, men i senare tider följde de persers, kaldeers och romares bruk att ligga till bords, en sed som redan på Amos' tid hade börjat inrita sig bland vällustingarna i Samaria, Am. 6:4, der vi läsa om elfenbensbäddar, soffor inlagda med elfenben, betäckta med dyrbara tapeter d. ä. mattor eller täcken. Sådana måltidssoffor voro också triklinierna eller trebäddarne. Dessa voro stundom stälda flera tillsamman, så att de bildade så att säga en enda bädd eller måltidssoffa omkring ett enda bord, och äfven en sådan sammanställning af flera bäddar fick namnet triklinion. Afbildningen visar ett sådant romerskt triklinium. På ett sådant ordnande af måltidsbäddar torde ock syfta det ord som i Mar. 14:15 är öfversatt med »beredd», egentl. »bäddad», så att salen, om hvilken det säges, var tillredd med bord, soffor och madrasser; jfr Lu. 22:12. På dessa lågo gästerna sålunda, att de med venstra armen stödde sig mot dynorna och hade fötterna utsträckta på soffan utåt golfvet. Den, som hade sin plats till höger, kom alltså att med hufvudet ligga intill sin venstra granne» bröst eller sköte. Såsom förnämsta platsen i ett sådant triklinium betraktades den mellersta platsen på mellersta soffan. Platsen närmast värden var hedersplatsen och tillkom isynnerhet den förtroligaste vännen, hvadan det heter om Johannes, att han låg intill Jesu bröst, Jh. 13:23; 21:20. Af berättelsen oro dess qvinnan, som smorde frälsarens fötter i Simons hus, ser man också att han icke satt utan låg till bords; eljest hade hon icke kunnat stå baktill vid hans fötter och begjuta dem med tårar och smörjelse, Lu. 7:37.
Gästgifvare skall en församlingsföreståndare vara, d. ä. efter grek. »främlingsvänlig» eller villig att taga emot främlingar, gästfri, 1 Tim. 3:2; Tit. 1:8. Gästfrihet betraktades af de flesta forntida folk som en af de förnämsta dygder och inskärptes äfven hos ebreerna genom sådana lagar som lagarne om främlingar, 3 M. 19:33 f., och fattiga, 3 M. 25; 5 M. 15, samt om inlösning, 3 M. 25. Och många sköna exempel på gästfrihet möta oss både i N. och G. T. Se berättelserna om Abraham och Lot, 1 M. 18:1 f.; 19:1 f.; jfr vidare 2 M. 2:20; Do. 13:15; 19:17 f.; sunamitiskan 2 K. 4:10; lärjungarne i Emmaus, Lu. 24:29; barbarerna på Malta, och Publius, Ap. 28:2, 7. Den barmhertige samariten, Lu. 10, är för alla tider ett mönster af kristlig gästvänlighet, och försummandet derutaf är ett brott mot Kristus sjelf, Mat. 25:43; likasom redan i G. T. ogästvänlighet stämplas med djupt förakt, Do. 19:15; Job 31:32. Apostlarne förmanade de kristna att »herbergera gernas. Ro. 12:13; 1 Tim. 5:10, och utan knot, 1 P. 4:9; ihågkommande Abrahams exempel, som ovetande fick englar till gäster, Eb. 13:2.
En liflig bild af österländsk gästfrihet erbjuder oss Abrahams historia. »Den berättelse», säger Lane, »som bibeln meddelar om Abrahams gästvänlighet mot de tre englarne, är en trogen bild af det sätt hvarpå en beduin-scheik i våra dagar mottager främlingar som inträffa i hans läger. Strax tillsäger han hustrun eller qvinnorna att baka bröd, slagtar ett får eller något dylikt, tillreder det i hast och bär så fram mjölk och andra förfriskningar som finnas tillhands, jemte brödet och det tillagade köttet, och sätter fram det för gästerna. Om dessa äro förnäma, står han bredvid dem medan de äta, såsom Abraham fordom. En beduin lider heldre hvad som helst för sig och för sin familj, än att en främling under hans tak skulle fara illa». Jfr Saltförbund under Salt.

Gök, en oren fogel, 3 M. 11:16. Det eb. ordet scháchaf är ovisst till sin betydelse; man gissar på fiskmåsen eller någon större stormfogel.

Gördel, se Bälte.

The above contents can be inspected in scanned images: 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_g.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free