I
Ibzan af Betlehem, som hade 30 söner och 30 döttrar, dömde Israel sju år efter Jeftah, Do. 12:8 f.
Iddo. 1. En siare eller profet, hvars historiska anteckningar till Rehabeams och Abias historia åberopas i 2 Kr. 12:15; 13:22; förmodligen dens. som siaren Jeddi eller Jeddo, hvilkens syner om Jerobeam Omnämnas i 2 Kr. 9:29.
2. Iddo, profeten Sakarjas farfader, Sak. 1:1, kallas hans fader i Esr. 5:1; 6:14.
Idumeen, se Edom.
Igeln, Or. 30:15, eb. aluka, blodigeln eller vampyren, bild af omåttlighet.
Igelkott, eb. kippod, Es. 14:23, äfven 34:11 och Ze. 2:14 (der Sv. har 'uf'), uppräknas bland de djur, som skola bo i Babylons, Edoms och Nineves ruiner. Jfr Uf.
I 3 M. 11:30 nämnes bland orena djur ett, hvars eb. namn är anaka, i Sv. igelkott. Det betecknar sannolikare ett slags ödla.
Ijje-Haabarim, i Sv. Ijim vid Abarim, Abarimshögarne, israeliternas första lägerplats i östra Jordanlandet, 4 M. 21:11; 33:44; de kullar som vid moabiterlandets sydöstra gräns utlöpa från Abarim.
Ijon, stad i Naftali nära Dan, plundrades af Benhadad, 1 K. 15:20; 2 Kr. 16:4; och af Tiglat-Pileser, 2 K. 15:29. Tros hafva legat på den härliga slätten Merdj-Ajûn vid Hermons fot n. v. om Dan.
Ikabod, »hvar är härligheten?»; så kallade Elis döende sonhustru, Pinehas' hustru, sin nyfödde son, emedan arken var borttagen, 1 S. 4:19 f.
Ikonium, nu Konia, hufvudstad Lykaonien, der Paulus grundade en församling, Ap. 13:51; 14:1, den han dock snart måste lemna för judarnas raseri, 14:2 f. Vid ett senare besök tillsatte han äldste för församlingen, 14:21 f.; jfr 2 Ti. 3:11.
Illyrikum, en romersk provins utefter östra kusten af Adriatiska hafvet: nämnes af Paulus som gränsen (i norr) för hans verksamhet. Ro. 15:19.
Immanu-El, eb. Med oss Gud. Då konung Ahas, svårt ansatt af den syriske konungen Rezin och Israels konung Pekah, i sin nöd tänkte söka hjelp Assyrien, sändes Esaia af Herren till honom för att erbjuda honom hjelp från Israels Gud och uppmanade konungen att äska af Herren ett tecken himmelen eller på jorden. Då Ahas med låtsad fromhet afslog detta, sägande sig ej vilja fresta Herren, gaf honom dock Gud sjelf ett tecken. »Se, jungfrun skall varda hafvande och föda en son, och hon skall kalla hans namn Immanu-El... Förr än pilten förstår att förkasta det onda och utvälja det goda, skall det land vara ödelagdt, för hvars båda konungar du grufvar dig», Es. 7:14 f. Den son som inom året skulle födas af den trolofvade jungfrun ( kanske profetens tillämnade andra hustru, Es. 8:3; 7:3 ), var genom sitt namn Immanuel en underpant på gudomlig hjelp undan fienderna. Dock skulle landet först i ett par år vara ödelagdt af fienden, så att gossen, såväl som folket iallmänhet, skulle lefva af mjölk och vild honung, 7:15. Inom tre år hade också Tiglat-Pileser kommit härjande öfver Syrien och Israel, sa att Juda vardt räddadt. Jfr 2 K. 15:30; 16:9; Es. 9:10. Att emellertid detta barnets namn betecknade något vida mera, synes redan af Es. 8:8, der Judas land kallas Immanuels land; jfr 8:10; 9:6; 11:1, och isynnerhet af det profetiska ställets anförande i Mat. 1:23. Barnet Immanuel på Esaias tid var en förebild af det gudabarnet i Betlehem, och räddningen undan Rezin och Pekah en förebild af frälsningen genom Jesus Kristus, likasom äfven den rena jungfrun Maria förebildades af den okränkta trolofvade mön i Es. 7:14 (eb. alma, samma ord, som står i 1 M. 24:43; 2 M. 2:8; »och som alltid brukas om ogift mö». Ges.)
Indien, eb. Hoddu, nämnes i Est. 1:1; 8:9, såsom östra gränsen för det persiska riket, som i vester sträckte sig till Etiopien. Man håller före att här afses landet kring Indus, det nuv. Pundjab och kanske äfven Sinde, alltså de vestligaste delarna af det nuv. Indien.
Ingifvelse, inspiration: så kallar man den öfvernaturliga inverkan af Gud, hvarigenom han dref de heliga författarne af bibelns böcker till att skrifva, ingaf dem hvad de skulle skrifva och under skrifvandet bevarade dem från misstag. Om de gammaltestamentliga skrifternas ingifvelse anföres 2 Tim. 3:16, »All skrift, af Gud ingifven, är ock nyttig till undervisning» o. s. v.; 2 P. 1:21, » helige Guds män hafva talat, drifne af den helige anden», samt 1 P. 1:10 f., om att profeterne uti sitt ransakande och forskande vägleddes »af Kristi ande, som var i dem». Herren Kristus gaf ock apostlarna upprepade löften om en sådan andens ledning, Mat. 10:19 f.; Jh. 16:13, hvarföre ock den kristna församlingen tillerkänt N. Test:s skrifter samma gudomliga ursprung och anseende som det G. T:s. Jfr vidare 3 M. 24:12; Esr. 7:27; Ne. 2:12; Je. 20:7 f.; 1 Kor. 7:10. 40; 11:23.
Insamlingens högtid, se Löfhyddohögtiden.
Insegel eller signet omtalas från de äldsta tider som en prydnad jemte stafven, 1 M. 38:18, alldeles som Herodot berättar om de gamla babylonierna: »Hvar och en bär en signetring och en staf utskuren af menniskohand». Sigillringen bars i ett snöre kring halsen, v. 18, 25 (Sv. hufvudbonad), eller som en fingerring på högra handen, Je. 22:24; Hag. 2:24. Genom öfverlemnande af sådan ring plägade furstar bekläda sina gunstlingar med förtroendeposter, 1 M. 41:42; Est. 3:10. På sjelfva signetet, som var af sten eller metall, var en inskrift graverad, 2 M. 28:11, sannolikt egarens namn. De nu brukliga orientaliska sigillen hafva vanligen blott namnet, någon gång ett språk ur koranen dertill. Då sigillet skall tjena som underskrift, brukar man ett slags svart tusch hvarmed signetet fuktas. Vid försegling af bref, 1 K. 21:8, påsar, Job 14:17, brunnar, Hö. 4:12, begagnade man lera eller annan mjuk materia som kunde taga emot pregeln; båda delarne nämnas i Job 38:14, »då jorden byter om gestalt, såsom leret för signetringen».
Orden insegel, försegla etc. brukas stundom i bildspråket för att beteckna en bekräftelse, en hemlighet eller en väl bevarad dyrbarhet. Se Ro. 4:11; 1 Kor. 9:2; 5 M. 32:34; Up. 5:1; Hö. 8:6; 2 Ti. 2:19.
Irad eller Yrad, Hanoks son, Kains sonson, 1 M. 4:18.
Irheres, en af de fem städer i Egypten, hvilka en gång skola tala Kanaans tungomål, Es. 19:18. Somlige mena att denna profetia gick i fullbordan, då under Ptolemeerna judarne blefvo särskildt gynnade i Egypten, och G. T:s öfversättning på grekiska just der verkstäldes; vidare, då evangelium i de första seklen e. K. der förkunnades; men en rikare uppfyllelse väntar den utan tvifvel ännu. Irheres betyder antingen förstöringsstad, eller solens stad (Ir-Cheres =) Heliopolis, »som varder förstörd i sin egenskap af en afgudisk solstad för att uppstå såsom en stad, der solens och hela verldens Skapare tillbedes». Mel.
Ir-Semes, se Bet-Semes.
Isai, i Mat. 1:5; Lu. 3:32 Jesse; Obeds son, en man af Betlehem i Juda, som hade åtta söner och två döttrar, Zeruja och Abigail, och var en gammal man i Sauls tid, 1 S. 17:12. Den yngste sonen var David, som plägade vakta fadrens får. Då David flytt undan Saul till Adullams kula, kom hela hans faders hus till honom. Han förde då sin fader och sin moder till Moabs land och anförtrodde dem i moabiterkonungens beskydd, 1 S. 22. Vidare berättar oss ej skriften om Davids föräldrar; men Isais namn kommer åter. »Isais son» heter David ännu i Ps. 72:20; der visst icke så föraktligt som 1 S. 20:30; 2 S. 20:1. Från denna ringaktade »Isais stam» var det som Herrens telning i tidens fullbordan skulle skjuta fram, Es. 11:1.
Isak, (d. ä. »han ler», eller: »man ler») föddes efter Guds löfte, 1 M. 17:19, af Sara åt Abraham i hans hundrade år i Gerar, 1 M. 21. I sin barndom var han föremål för Ismaels ovilja, 21:9; Ga. 4:29*, och kommen till den uppväxte gossens ålder, fick han följa sin fader den tre dagar långa vandringen till Morias berg och bära veden till den eld hvari fadren trodde sig böra offra just honom. Men i det ögonblick Abraham skulle lyfta knifven emot sin son, der han låg bunden på altaret, hejdades han af Herrens engel, som förklarade, att han bestått profvet. En gumse som fastnat i snåret bredvid, blef nu offret iställetför Isak, som sålunda blef förebild af både död och uppståndelse. 1 M. 22; Eb. 11:19. Vid 40 års ålder äktade han sin kusin Betuels dotter Rebecka, 1 M. 24, med hvilken han födde Esau och Jakob, k. 25. Från södra Kanaan drefs han af dyr tid till Gerar; men Herren syntes honom, bjöd honom ej fortsätta resan till Egypten och förnyade till honom löftena till Abraham. Nu gjorde han sig liksom Abraham fordom skyldig till förebråelse af den felisteiske konungen Abimelek för falskhet rörande sin hustru, 1 M. 20:2; 26. Han förvärfvade sig stor rikedom med sina hjordar, men led också betydligt intrång af felisteerna. I Beer-Seba syntes honom Jehova om natten; der byggde han ett altare, mottog besök af Abimelek och ingick med honom förbund, k. 26. Efter Jakobs list, k. 27, sände han honom till Mesopotamien att söka sig hustru, k. 28, och allt vi veta om honom derefter är att han fick se denne son återkomma med en rik familj till sig i Hebron, förrän han dog der vid 180 års ålder. Han begrofs af sina två söner i Makpelas kula, 35:27 f.; 49:31. Han som »samlades till sitt folk», »lefver dock för Gud» enligt Jesu vittnesbörd, Lu. 20:37 f., en gäst i himmelriket, Mat. 8:11, en förebild till Kristus och ett föredöme af tro, Eb. 11:19 f.
* Jfr noten till Ismael.
Isaks fruktan, d. ä. han som tillbads af Isak.; så kallas Gud i 1 M. 31:42, 53.
Isaks hus, Am. 7:16, Isaks höjder, v. 9, Israels folk och dess afgudiska helgedomar.
Isaskar. 1. Jakobs nionde son, den femte af Lea, 1 M. 30:18.
2. Isaskars stam, 4 M. 1:8; Up. 7:7, var en af de folkrikaste stammarna, vid intåget i Kanaan den tredje till folknummern, 4 M. 26:25. Dess område, som låg norr om Manasses och Efraims och söder om Sebulons, mellan Karmel och Jordan, omfattade större delen af den bördiga Jisreelsslätten, Jos. 19:17 f. Den döende Jakob skildrar stammen som en stark åsna som lägrar sig mellan spiltorna, förnöjd med sitt land, sina herdestall och sina hyddor, 1 M. 49:14 f.; jfr 5 M. 33:18. Dess furstar voro tappre i krig, Do. 5:15, och bland dem som upphöjde David till konung, nämnes särskildt en skara af Isaskars barn, »män som förstodo tidernas tecken och insågo hvad Israel borde göra», 1 Kr. 12:32.
Isboset, Sauls fjerde och yngste son, blef genom Abners bedrifvande efter Sauls död utnämd till motkonung mot David och erkändes af hela Israel, men icke af Juda. Han var då 40 år gammal och regerade blott i 2 år, 2 S. 2:8 f., omkr. 1055 - 1053 f. K., hvarefter han förde ett olyckligt krig mot David. Med Abner föll hans sista stöd, och slutligen mördades han af Baana och Rekab, och hans hufvud fördes som byte till David. Men denne straffade förrädarne till lifvet, och Isbosets hufvud nedlades i Abners graf i Hebron, 2 S. 2:3; 4.
Isboset kallas i 1 Kr. 8:33 Esbaal. Detta namn betyder »Baals man»; Isboset deremot »skammens man». Man antager att hans namn varit ursprungligen Esbaal, men att man sedermera velat visa sin afsky för afgudanamnet Baal och derföre förvandlat det till Boset, skam. Jfr Mefiboset.
Isebel, den zidoniske konungen Etbaals dotter och Ahabs gemål, 1 K. 16:31, införde i Samaria Baals och Astartes dyrkan och dräpte Herrens profeter; hundratals afgudaprester åto vid hennes bord, 1 K. 18:4, 13, 19; 19:2; horeri och trolldom bedref hon utan skam, 2 K. 9:22, 30. Hon uppeggade sin man till att göra det ondt var för Herren, 1 K. 21:25; särdeles nedriga voro de medel, hvarigenom hon förskaffade honom Nabots vingård, 21:1 f. Efter Ahabs död lefde hon ännu 14 år. På Jehus befallning störtades hon ut genom fönstret i palatset vid stadsporten; hon utandades sitt lif under hästarnas hofvar, och hundar åto hennes döda kropp, 2 K. 9, enligt Elias profetia, 1 K. 21:23.
Iskariot, se Judas 2.
Ismael, eb. Gud hör. 1. Abrahams son med Hagar, född i hans 86:e år, 1 M. 16:15 f. Då Hagar, vorden hafvande, flydde undan sin fru, bjöd henne Herrens engel att vända om, lofvade henne en stark och talrik afkomma och befalde henne att gifva sin son namnet Ismael, ty Herren hade hört hennes förödmjukelse, 1 M. 16:6 f.
I sitt 13 år blef han omskuren, 1 M. 17:25, sedan Gud vid omskärelsens instiftande förnyat sitt löfte om honom. Tolf furstar skulle han föda och blifva ett stort folk, v. 20. Då sedermera efter Isaks födelse Sara en gång fick se Ismael, då öfver 14 år gammal, leka eller gäckas *, förtröt henne detta så att hon förmådde Abraham att drifva bort både Hagar och hennes son. Hon flyktade ut i öknen med sin son, och under vägen var gossen nära att dö af törst, då Gud hörde hans suckan och visade modren en vattubrunn. Han växte sedan upp i öknen som en jägare, och hans moder gaf honom en egyptiska till hustru, hvilken födde honom tolf söner, 1 M. 21:9 f.; 25:12 f. Ismael var tillsamman med Isak vid Abrahams begrafning, 25:9. 48 år derefter dog Ismael 137 år gammal, 25:17. Hans efterkommande bodde »från Havila ända till Sur, öster om Egypten, fram emot Assyrien», v. 18, befolkade alltså ungefär norra och vestra delen af Arabiska halfön, sträckte sig genom öknen bort emot Persiska viken och bildade kärnan af den arabiska nationen. På de norra arabstammarna träffar också in den teckning af Ismaels karakter som finnes i 1 M. 16:12, »Han skall blifva lik en vildåsna. Hans hand skall vara emot alla, och allas hand emot honom». De hafva städse varit emot sina bröder; de hafva med oemotståndlig magt utbredt sig åt öster och vester, och under det de sjelfve förblifvit okufvade, och blott enstaka delar af deras eget land för kort tid varit under främmande välde, så hafva araberne utom sitt land bestigit öfver 100 troner (Ritter). Forntida berömnda nationer äro längesedan försvunna från jorden, men Ismaels och Israels gamla folk stå ännu qvar som kraftiga minnesmärken från urminnes tid. Ismaeliterne omtalas i 1 M. 37:25 f. såsom kringströfvande köpmän; i Ps. 83:6 nämnas de bland Israels fiender; i Do. 8:24 synes namnet stå liktydigt med midjaniter.
* Det eb. ordet, 21:9, kan betyda leka såsom i 2 M. 32:6, skämta, såsom i 1 M. 26:8, och gäckas eller skämma ut, såsom i 1 M. 39:14, 27. Den judiska tolkningen fattade Ismaels uppförande såsom ett gäckeri, och i Gal. 4:29 stämplas det som förföljelse.
2. Netanjas son, en judisk ädling som reste sig mot den kaldeiske ståthållaren Gedalja och mördade honom med alla hans män och sedan flydde till ammoniterna, 2 K. 25:25; Je. 40; 41.
Isop, en växt som begagnades vid de judiska reningsceremonierna. Med ett knippe af isop ströks blodet på dörrposterna vid första påsken i Egypten, 2 M. 12:22; vid de spetelskas rening bands isop jemte rödt garn på ett cederskaft för att tjena till blodbestänkning, 3 M. 14:4 f., och enligt Eb. 9:19 f. renade Mose efter lagbudens uppläsande både lagboken och folket och helgedomen medelst bestänkning med blod, vatten, purpurull och isop. Äfven begagnades isop vid den röda kons offer, 4 M. 19:6. Derföre beder ock David: Skära mig med isop, Ps. 51:9. Af 1 K. 4:33 tyckes framgå, att isopen var en obetydlig planta: »Salomo talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen som växer fram utur muren»; och i Jh. 19:29 läsa vi att soldaterne satte på en isopstam den svamp med ättika som de räckte Jesus på korset Att bestämma hvilken växt det vari som i bibeln kallas isop är hardt nära omöjligt. Den lärde Celsius uppräknar 18 olika plantor, på hvilka man gissat, såsom timjan, rosmarin, lavendel o. s. v., och nämner tillslut den i botaniken bekanta isopen (Hyssopus officinalis), en låg kryddaktig växt beslägtad med lavendel och salvia, såsom kanske den rätta. Gamla traditioner hänvisa till den välbekanta köksväxten mejram. En nyare förslagsmening tänker på kaprisbusken (Capparis spinosa), en liten klargrön slingrande buskväxt med hvitröda blommor, som sticker fram mellan bergsskrefvorna och som har träffats i Sinaiöknen, vid Gasa och vid Jerusalem m.fl. st.
Israel, eb. Guds kämpe. 1. Det namn som gafs Jakob efter hans kamp med engelen (Os. 12:4) vid Pniel, 1 M. 32:28, »ty han hade kämpat med Gud och menniskor och fått öfverhanden», och som han fick på nytt vid Betel, efter sin återkomst från Mesopotamien, 35:10. Blott sällan nämnes Jakob personligen med detta namn, 1 M. 46:1, 2, 5; 2 M. 6:14; 32:13, »Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjenare»; Os. 12:12 f. I 1 M. 33:20 kallar Jakob sin Gud: »Israels Gud». Jfr 1 M. 45:27, 28; 48:2.
2. Vida allmännare är detta namn som benämning för hela det folk som härstammade från Jakob; dess vanliga benämning är Israels barn, Israels folk och blott Israel. Redan i 1 M. 34:7 heter det att Sikem hade gjort en missgerning »i Israel». I 2 M. 3:16 bjuder Herren: »Gå och församla de äldsta i Israel»; Israels hus kallade den nya maten Manna, 2 M. 16:31, o. s. v. Så kallas ock hela det af Israels barn bebodda Kanaans land för »Israels land» 1 S. 13:19, och folket kallas med ett gemensamt namn Israeliter, v. 20. Jfr Mat. 2:20 f.
3. Då efter Sauls död Judas stam ensam höll sig till konung David, uppträdde de öfriga stammarne emot honom under sin motkonung Isboset och tillvällade sig uteslutande rätt till folknamnet Israel, 2 S. 2:9 f., och denna skilnad blef så mycket mera genomgripande, då efter Salomos död tio af stammarne för alltid afföllo och bildade ett särskildt rike, Israels rike. »Israel afföll ifrån Davids hus ända till denna dag», 1 K. 12:19. Begynnelserna till denna skilnad mellan Judastammen å ena sidan och de öfriga å den andra kunna spåras långt tillbaka. »Israels bergstrakt» omtalas redan i Jos. 11:16, 21. Benämningen »Israels land» förekommer alltså äfven i en inskränktare bemärkelse, i motsats till Juda, t.ex. He. 27:17. Å andra sidan begagnar Mika uttrycket »Israels hus» äfven om Judas rike särskildt, t.ex. Mi. 3:1, 9.
4. Efter fångenskapen begagnas åter namnet Israel om hela folket. Esra och Nehemia tala om Israels Gud, Israels barn och Israels tolf stammar i ordens ursprungliga fulltoniga klang, se t.ex. Esr. 6:16 f. »Fångenskapens barn offrade brännoffer åt Israels Gud, tolf stutar för hela Israel», Esr. 8:35. Jfr Ne. 7:7, 61, 73; 12:47. Profeterne hålla också gerna fast vid det gamla namnet Israel, Esaia talar om de två »Israels hus», Es. 8:14, Herren kallar sig Israels fader, Je. 31:9, och i N. T. äro namnen Israel och Israelit såsom benämningar för Guds förbundsfolk af en djupare och rikare betydelse än namnet jude. Jh. 1:47. Paulus berömde sig af att vara »israelit», 2 Kor. 11:22, men »af judar» hade han blifvit slagen, v. 24. Jfr Ro. 9:4; 11:2; Fil. 3:5, samt vexlingen af namnen Jakob och Israel i 1 M. 45:27 f.; 48:2.
5. I andlig bemärkelse alla de som vandra i Abrahams tros fotspår, vare sig af judar eller hedningar, eller hvad Paulus kallar i Gal, 6:16 »Guds Israel». Jfr Ro. 9:6, »icke äro de alle israeliter som härstamma ifrån Israel», och Esaias profetia i Ro. 9:27; Es. 10:22.
Israels folk är enligt hvad ofvan sagts den särskilda beteckningen för judafolket som ett Herrens egendomsfolk, föremålet för hans fostran och hans nådelöften. Namnet judar vardt efter fångenskapen det nationalnamn hvarunder detta folk var kändt af hedningarna; Israel deremot utmärker detsamma som förbundsfolket. »Jude» är i Johannesevangeliet en stående beteckning för Kristi motståndare; Nikodemus deremot som i honom erkände »Israels konung», får det vittnesbördet: »Se, en rätt israelit!» Jh. 1:47 f. Och det är såsom Israels folk som judarne, nu förfallne och förskingrade, hafva de härligaste löften som mana till bön och mission. »Gud har icke förkastat sitt folk», Ro. 11:2 Je. 31:36 f. »Israels fader», Je. 31:9, säger till sitt folk: »Med evig kärlek har jag älskat dig; derföre behåller jag åt dig min nåd»; och åter: »Den som har förskingrat Israel, vill ock församla honom», v. 3, 10.
Israels konungar och land. Efter domaretidens slut styrdes Israels folk af konungar. De tre första af dem, Saul, David och Salomo, regerade öfver hela det odelade Israel. Efter Salomos död afföllo tio af stammarne från hans son Rehabeam, 975 f. K, och bildade ett särskildt rike, Israel i inskränkt bemärkelse, medan de två stammarne Juda och Benjamin blefvo Davids hus trogna och bildade konungariket Juda, 1 K. 12:21, 23; 2 Kr. 11:12. I verkligheten gestaltade det sig emellertid efterhand så, att större delen af Benjamins stam slöt sig till det norra riket eller Israels rike, så att blott den sydligaste delen deraf med hufvudstaden Jerusalem tillhörde Juda, jfr 1 K. 15:22. Men till Judariket hörde derjemte såsom de geografiska gränserna naturligen förde med sig äfven Dans och Simeons områden; det hade varit omöjligt för dessa stammar att hålla ihop med Israels rike, då de voro skilda derifrån genom Judastammens mägtiga område. De danitiska städerna Zorga och Ajalon räknas till Juda och Benjamin, 2 Kr. 11:10, och de simeonitiska orterna Ziklag och Beer-Seba räknas till Juda, 1 S. 27:6; 1 K. 19:3. Detta oaktadt var Israels rike betydligt större och manstarkare än Judas rike. Efter Kieperts Bibel-atlas har Israels areal förhållit sig till Judas ungefär som 3 till 1.
Israels rike (det norra riket) kallas stundom hos profeterna Efraim, emedan Efraims stam inom detsamma intog ett framstående rum; inom Efraim låg ock Samaria som en tid var hufvudstaden. Se Os. 6; 7; 8; Es. 11:13 m.fl. st.
Om de två rikenas befolkning finnas ej bestämda uppgifter. Dock kan man sluta något af talen på krigsfolket. Davids räkning gaf summan 800,000 stridbara män i Israel och 500,000 i Juda, 2 S. 24:9, eller enligt 1 Kr. 21:5 1,100,000 i Israel och 470,000 i Juda; Jerobeam uppstälde en här på 800,000 man; judakonungen Abia satte deremot 400,000, 2 Kr. 13:3. Dessa uppgifter antyda en totalbefolkning under landets blomstringstid af bortåt 5 millioner eller nästan lika mycket som Sverige.* Det landområde, inom hvars gränser denna menniskomassa lefde och rörde sig, var rent af en obetydlighet i jemförelse med de mägtiga länder som omgåfvo det. Hela Israels land, båda rikena inberäknade, var en obetydlighet af 4 à 500 qv.-mil ett intet emot t.ex. Arabiens 50,000 qv.-mil; en liten landremsa vid Medelhafskusten, något större än furstendömet Wales men ej så stor som landskapet Dalarne!
* Följande tabell öfver antalet af vapenföra mäta i Juda och Israel vid olika tider är i detta hänseende ganska lärorik:
| Vid uttåget ur Egypten |
600,000 (2 M. 12:37). |
| Ett år senare |
603,550 (4 M. 1:46). |
| Vid inträdet i Kanaan |
601,730 (4 M. 26:51). |
| Under domaren», efter ett inbördes krig |
426,700 (Do. 20:2, 15, 17). |
| Sauls här |
330,000 (1 S. 11:8). |
| Davids här |
1,300,000 (2 S. 24:9). |
| Dito (enligt annan uppgift) |
1,570,000 (1 Kr. 21:5). |
| Abias, Judas koonugs här |
400,000 (2 Kr. 13:3). |
| Jerobeams, Israels konung» här |
800,000 (2 Kr. 13:3). |
| Båda rikenas tillsamman |
1,200,000 |
| Judas konung Asas här |
580,000 (2 Kr 14:8). |
| Hans son Josafass här |
1,160,000 (2 Kr. 17:14-18). |
»Om man antager att förhållandet mellan antalet af vapenföra och antalet af hela befolkningen är som 1 till 5, så erhåller man det ansenliga antalet af 6,500,000 för hela landets befolkning. För närv. uppgår befolkningen väl knappt till en half million. (Arnaud, Palest. 311.)
Af detta land innehade Israels rike de mellersta och nordliga delarna, utan jemförelse den fruktbaraste anparten af Kanaans land. Men så mycket Israels rike stod framför Judas i gränser och folknummer, lika mycket stod det efter inre kraft. Den tid af 254 år det egde bestånd var en tid af beständiga inbördes strider, täta regentombyten, lättsinne och afgudadyrkan. Under denna tid styrdes riket af 19 konungar af 9 särskilda furstehus, allasamman ogudaktiga, medan Judas rike som stod 387 år efter delningen, regerades af ej mera än 19 konungar, alla af Davids hus och flere af dem män efter Guds hjerta. Hufvudstäder i Israels rike voro tid efter annan Sikem, Tirza och Samaria. Lösslitning från den ursprungliga helgedomen, inre sönderslitning genom täflande partier och upprepade anfall af fiender från olika håll gjorde att upplösningen här verkade hastigare än Juda. År 721 f. K. blef rikets siste konung Hosea förd i fångenskap af Salmaneser jemte en stor del af folket, hvaraf redan förut en mängd flyttats bort. Samaria föll, och Israels rike var förbi. De nordliga stammarne vände aldrig som ett folk åter ur fångenskapen. De som återkommo smälte samman med dem af Juda och Benjamin.
Äfven under förfallets mörka tid såg dock den profetiska blicken de båda söndrade folken såsom grenar af ett och samma Guds folk, »de två Israels hus», Es. 8:14, och Hesekiel förebådar en tid, då de två skola varda till ett, under David sin konung, He. 37:15 f.
Den följande tabellen öfver Israels konungar visar först de konungar som regerade i det odelade Israels rike, och derpå dem som regerade samtidigt Juda och Israel. Till denna tabell må anmärkas, att vid flere af de uppgifna årtalen finner man hos de olika kronologerna variationer på ett eller annat är, beroende på olika beräkning efter de bibliska uppgifterna. Då de ebreiske författarne räkna i runda tal, så händer det att bråkdelar af år af dem stundom förbigåtts, stundom räknats för helt år; deraf kommer lätt en ojemnhet på ett och annat år. Härmed hafva vi ock inlagt en reservation mot de misstag eller ojemnheter i årtalsuppgiftera som möjligen här eller annorstädes kunnat insmyga sig.
| Jemförande tabell öfver konungarne i Juda och Israel. |
| 1. Konungarne i det odelade Israels rike. |
| Saul, konung öfver Israel, 1 S. 15:1 |
reg. |
1095 - 1055 f. K. |
| (Isboset, »konung öfver Israel», 2 S. 2:10 |
» |
1055 - 1053 » ) |
| David, »Israels konung», 2 S. 5:17 |
» |
1055 - 1015 » |
| Salomo, »Israels konung», Ne. 13:26 |
» |
1015 - 975 » |
| |
| 2. Konungarne i Juda och Israel. |
| Juda. |
Israel. |
| 1. Rehabeam |
reg. |
tilltr. |
975 |
f. K. |
|
1. Jerobeam I. |
| 2. Abia |
» |
» |
958 |
» |
|
| 3. Asa |
» |
» |
955 |
» |
|
| |
» |
» |
954 |
» |
2. Nadab. |
| |
» |
» |
953 |
» |
3. Basa. |
| |
» |
» |
930 |
» |
4. Ela. |
| |
» |
» |
929 |
» |
5. Simri. |
| |
» |
» |
929 |
» |
6. Omri |
| |
» |
» |
918 |
» |
7. Ahab. |
| 4. Josafat |
» |
» |
914 |
» |
|
| |
» |
» |
897 |
» |
8. Ahasja. |
| |
» |
» |
896 |
» |
9. Joram. |
| 5. Joram. |
» |
» |
889 |
» |
|
| 6. Ahasja |
» |
» |
885 |
» |
|
| (Atalja, drottn.) |
» |
» |
884 |
» |
10. Jehu. |
| 7. Joas |
» |
» |
878 |
» |
|
| |
» |
» |
856 |
» |
11. Joahas. |
| |
» |
» |
839 |
» |
12. Joas. |
| 8. Amazja |
» |
» |
838 |
» |
|
| |
» |
» |
825 |
» |
13. Jerobeam II. |
| |
» |
» |
810 |
» |
Anarki. |
| |
» |
» |
784 |
» |
14. Sakarja. |
| |
» |
» |
772 |
» |
15. Sallum. |
| |
» |
» |
772 |
» |
16. Menahem. |
| |
» |
» |
771 |
» |
17. Pehahja. |
| |
» |
» |
761 |
» |
18. Pekah. |
| |
» |
» |
759 |
» |
|
| 10. Jotam |
» |
» |
758 |
» |
|
| 11. Ahas |
» |
» |
742 |
» |
|
| |
» |
» |
739 |
» |
Anarki. |
| |
» |
» |
730 |
» |
19. Hosea. |
| 12. Hiskia |
» |
» |
726 |
» |
|
| Samarias fall |
» |
» |
721 |
» |
Israels rikes undergång |
| 13. Manasse |
» |
» |
697 |
» |
|
| 14. Amon |
» |
» |
642 |
» |
|
| 15. Josia |
» |
» |
640 |
» |
|
| 16. Joahas |
» |
» |
610 |
» |
|
| 17. Jojakim |
» |
» |
609 |
» |
|
| 18. Jojakin |
» |
» |
599 |
» |
|
| 19. Zedekia |
» |
» |
599 |
» |
|
| Jerusalems fall |
» |
» |
588 |
» |
Judas rikes undergång. |
Israels stammar. Efter Jakobs tolf söner, hvilka alla blefvo stamfäder för hvar sin familj, fingo de tolf stammar, som från dem växte ut, sina namn: Rubens stam, Simeons stam o. s. v. Men som Jakob på sin dödsbädd upptog till sina egna barn Josefs två söner Efraim och Manasse, så blef af Josefs stam två i st. f. en, 1 M. 48:5, så att stammarna blefvo 13 i st. f. 12. Vid utskiftandet af Kanaans land räknades de emellertid blott för tolf, och blott tolf stamlotter utdelades, ty Levis stam som afskildes till helgedomens tjenst, fick ingen stamlott utan allenast vissa städer, belägna här och der i de öfriga stammarna, hvarjemte de för sitt underhåll hänvisades till tionden, förstlingsgåfvor och frivilliga bidrag. Om stammarnas indelning och underafdelningar får man ett begrepp af berättelsen om hur Akan upptäcktes. Lotten drabbade först Judas stam; så fördes denna stammen» slägter fram; då drabbades serahiternas slägt; derpå träffades ett af husen (familjerna) inom denna slägt, neml. Sabdis; och slutligen drabbades Akan sjelf, Jos. 7:16 f. Jfr 4 M. 1; 2, hvaraf synes folkets indelning i stammar, slägter och fadershus. Se äfven 1 S. 10:19 f., der vid Sauls konungaval folket får framträda inför Herren efter stammar och ätter. I spetsen för stammarna och slägterna
stodo stamhöfdingar eller furstar, 4 M. 3:24, 30, 35; 10:4; 16:2; »äldste i Israel», 2 M. 12:21. Ehuru hvarje stam under den äldre tiden hade sin egen styrelse och rättsförvaltning, utgjorde de dock tillsamman ett helt, ett slags republik, med Herren till sin konung, Do. 8:23.
I kap. 1 och 26 af »folkräkningens bok» (4 Mos.) finnas två särskilda räkningar öfver alla vapenföra män i de tolf stammarna, den första verkstäld vid början af ökenvandringen, den andra vid dess slut, och som man derutaf ser stammarnas styrka, jemförda med hvarandra, så väl som deras tillväxt eller förminskning under ökenvandringen, hafva vi här bifogat följande tabell:
| Ruben: |
(4 M. 1) |
46,500 |
(4 M. 26) |
43,730 |
| Simeon: |
» |
59,300 |
» |
22,200 |
| Gad: |
» |
45,650 |
» |
40,500 |
| Juda: |
» |
74,600 |
» |
76,500 |
| Isaskar: |
» |
54,400 |
» |
64,300 |
| Sebulon: |
» |
57,400 |
» |
60,500 |
| Efraim: |
» |
40,500 |
» |
32,500 |
| Manasse: |
» |
32,200 |
» |
52,700 |
| Benjamin: |
» |
35,400 |
» |
45,600 |
| Dan: |
» |
62,700 |
» |
64,400 |
| Aser: |
» |
41,500 |
» |
53,400 |
| Naftali: |
» |
53,400 |
» |
45,400 |
| Summa: |
» |
603,550 |
» |
601,730 |
| Leviter: |
(4 M. 3) |
22,000 |
» |
23,000. |
Man ser af denna tabell, att Judas stam var den folkrikaste, vida öfvergående en hvar af de öfriga. Derföre hette det också: »Juda skall begynna», Do. 20:18. Profetiska välsignelser öfver de särskilda stammarna uttalades af Jakob, 1 M. 49, och af Mose, 5 M. 33.
Huru förskingringen ej alldeles utplånade minnet af tolftalet, ses af Ap. 26:7, der Paulus kallar judafolket »vara tolf slägter». Men då Jakob skrifver till de tolf stammarna, Ja 1:1, fattas detta af mången som beteckning för »det andliga Israel». Likaså ifråga om de 144,000 beseglade »af alla Israels stammar» i Up. 7:4 f., der Efraims stam kallas Josefs stam, och Levis stam är med upptagen, hvaremot den lilla Dans stam är förbigången, enligt några för tolftalets bibehållande. En del fattar detta ställe om de troende af Judafolket; andre invända att här måste afses Guds Israel i högre mening, så väl som i Up. 21:12, om att på det nya Jerusalems portar äro skrifna namnen af de tolf Israels barns stammar, fulländningens motsvarighet till de profetiska förebilderna, He. 48:31 f.
Istob, se Tob.
Itai, se Ittai 2.
Italien, den bekanta halfön mellan Alperna och Messinska sundet. I Italien voro en mängd judar bosatte. Bland dem som måste fly derifrån för Klaudii påbud, voro Aqvila och Priskilla, Ap. 18:2. I Eb. 13:24 helsas från kristna bröder från Italien. Berättelsen om Pauli resa till Italien, Ap. 27:1, vittnar om den handelsrörelse som pågick mellan Italien och andra Medelhafsländer.
I Ap. 10:1 nämnes en truppafdelning eller garnison i Cesarea kallad »den italienska», vid hvilken Kornelius var kapten. Den kallades så, emedan den bestod af idel italienare.
I Sv. står för Italien ordet Valland, d. ä. »utlandet» (af det fornhögtyska walah, främmande), som tyskarne från medeltiden kallade Italien. Deraf äfven adjektivet den valska, Ap. 10:1.
Itamar, Arons yngste son, 2 M. 6:23, blef efter Nadabs och Abihus död jemte sin broder Eleasar vald att bekläda deras embete, 3 M. 10:1, 2, 6 f.; 4 M. 3:4; 1 Kr. 24:2. Under ökenvandringen hade Itamar öfverinseende öfver gersoniterna och merariterna, som togo vård om tabernaklet, 4 M. 4:28, 33. Öfversteprestadömet öfvergick från Eleasars slägt på Itamars ättling Eli, enligt Josefus, ifrån Ussi, som var sonsonsson af Eleasars son Pinehas, 1 Kr. 6:4. Under Salomo återgick det till Eleasars slägt, 1 Kon. 2:27, 35.
Itiel, Gud med mig, och Ukal, jag förmår, namn på Agurs söner eller lärjungar i Or. 30:1 (Sv.).
Ittai. 1. En feliste från Gat, som med 600 gittiter blef David trogen under Absaloms uppror, 2 S. 15:18 f., och tillochmed blef befälhafvare öfver en truppafdelning, 18:2, 5, 12.
2. En benjaminit, en af Davids hjeltar, 2 S. 23:29; i 1 Kr. 11:31 kallad Itai.
Itureen, ett landskap vid Palestinas nordöstra gräns, benämdt efter Ismaels son Jetur, 1 M. 25:15; jfr 1 Kr. 5:19. Folket var vildt och roflystet. Herodes den store gaf Itureen i arf åt sin son Filippus, Lu. 3:1. Man söker Itureens läge i det nuv. landskapet Djedûr s.o. om Hermon.
Ivva, 2 K. 18:34; 19:13; Es. 37:13, en babylonisk eller mesopotamisk stad, som intogs af Sanherib, dens. som Avva, hvarifrån nybyggare sändes till Samarias städer, 2 K. 17:24, 31.
The above contents can be inspected in scanned images:
186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195
Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblobok/ordbok_i.html
