- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord J
(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |   

J

Jaakan, se Bene-Jaakan.

Jaasanja, Safans son, stod i spetsen för de 70 äldste som Hesekiel såg tillbedja framför afgudabilderna på muren i tempelgården, He. 8:11. Kanske dens. som Jaasanja, Assurs son, hvilken profeten såg jemte Pelatja, Benajas son, och andra gudförgätna furstar i östra tempelporten, mot hvilka han profeterade så att Pelatja föll ned död. He. 11:1 f.

Jabal, Lameks son, »fader för dem som bo i tält och hafva boskap», 1 M. 4:20.

Jabbok, nu Zerka, d. ä. den blå, en flod som österifrån utfaller i Jordan midt emellan Galileiska sjön och Döda hafvet, var norra gränsen för Ammons område, 4 M. 21:24, och skiljelinien mellan Sihons och Ogs riken, Jos. 12:2. Vid Jabboks vad, 1 M. 32:22, ett ställe der floden kunde öfvergås, var det Jakob kämpade med Herrens engel.

Jabes. 1. Konung Sallums fader, 2 K. 15:10.

2. En stad i Gilead, som plundrades, emedan den ej deltog i kriget mot Benjamin; dess 400 jungfrur gåfvos åt de öfverlefvande Benjamins män, Do. 21. Anfallen af ammoniterna, försvarades staden af Saul, hvarföre folket der också gaf Saul och hans söner ordentlig begrafning, 1 S. 11; 31:11 f.; hvilket prisas af David, 2 S. 2:4 f.

Jabez. 1. En man af Juda, hvars bön Gud hörde och välsignade honom med rymligt område, 1 Kr. 4:9 f.

2. En ort i Juda, 1 Kr. 2:55, der ett samfund skriftlärda bodde.

Jabin. 1. En konung i Hazor i norra Kanaan, som besegrades af Josua, Jos. 11:1 f.

2. En annan konung der sammastädes 125 år senare, som hade 900 jernvagnar och plågade Israels barn i 20 år, tills hans general Sisera öfvervans af Barak, hvarefter de blefvo Jabin öfvermägtige, Do. 4:2 f., 23 f.

Jabneel. 1. Stad nära hafvet i nordvestra Juda, Jos. 15:11, men fortfarande i felisteernas våld, tills Ussia dref ut dem, 2 Kr. 26:6; heter på detta ställe Jabne. Kallades af grekerna Jamnia och var på Kristi tid en folkrik plats med betydande hamn och en berömd skola. Är nu en liten by kallad Jebna nära 2 mil s. om Joppe.

2. En stad i Naftali, Jos. 19:33. Jaddua, Jonatans eller Johanans son och efterträdare i öfversteprestembetet; den siste öfverstepresten som är nämd i G. T.; Ne. 12:11, 22.

Jadut. Jer. 12:6, ropa jadut, eb. ropa med full hals; i 15:10, ropar jadut, eb. kifvar och strider.

Jael, Hebers hustru, mottog den flyende Sisera i sitt tält, gaf honom mjölk och hviloläger och slog, medan han sof, en tältplugg genom hans hufvud, så att den fastnade i marken, Do. 4:17 f. Så uppfyldes Deboras profetia, 4:9. Gerningen prisas i Deboras sång, 5:24 f.

Jaeser eller Jaser, en betydande stad i Gilead; intogs af israeliterna och blef en levitstad i Gads stam, Je. 48:32; 4 M. 21:32; 32:1; 1 Kr. 26:31. Man gissar att den legat vid ruinerna Sîr och Sâr 1 ½ mil n. o. om Hesbon.

Jafet, Noahs tredje son, 1 M. 5:32, hvars afkomlingar befolkade »hedningarnas kuster», Medelhafsländerna, Europa, Amerika o.s.v., 10:2 f.

Jafia, Jos. 19:12, gränsort i Sebulon; återfinnes i den lilla byn Jafa strax s.v. om Nazaret.

Jafo, se Joppe.

Jahasiel, Sekarjas son, en levit af Asafs barn, uppfyldes af Herrens ande och uppmuntrade Josafat och hans folk till strid, lofvande dem underbar seger, 2 Kr. 20:14 f.

Jahaz eller Jahza, en ort i norra Moab, der Israel öfvervann Sihon, 4 M. 21:23; sedan levitstad i Rubens område, Jos. 21:36; Je. 48:21.

Jair. 1. En hjelte af manasse på Moses tid som intog Argob och vissa områden i Basan dem han kallade Jairs byar (Eb. Sv. Havot-Jair), 4 M. 32:41; 5 M. 3:14; 1 Kr. 2:22. Det är kanske detta område som kallas i Jos. 19:34 »Juda vid Jordan» (jfr Mat. 19:1?), kanske emedan Jair härstammade på mödernet från Manasse, men på fädernet (genom Hezron) från Juda, 1 Kr. 2:21.

2. Gileaditen Jair, som dömde Israel i 22 år; hans »30 söner hade 30 städer som kallas Jairs byar än i dag». Do. 10:3 f.

3. Mordekais fader, Est. 2:5.

Jairus, en synagog-föreståndare, hvars 12-åriga dotter väcktes till lif och helsa genom frälsarens ord, Mat. 9:18 f.; Mar. 5:22 f.; Lu. 8:41 f.

Jaketan, se Joktan.

Jakin, en pelare i Salomos tempel, se Templet.

Jakob. 1. Isaks och Rebeckas son, Esaus tvillingbroder. Emedan han vid födelsen höll honom i hälen, fick han sitt namn Jakob, d. ä. »han håller i hälen», alltså den listige, 1 M. 25:26; Os. 12:3, ett drag som sedan flera gånger kommer åter i hans karakter. Med list köpte han af Esau förstfödslorätten för en linsrätt, 1 M. 25:29 f., och med list hjelpte honom modren att klädd i killingskinn föreställa Esau inför den gamle Isak och narra ifrån den gamle den bästa välsignelsen, k. 27. Så måste han fly undan sin broder in i Mesopotamien till sin frände Laban. På vägen dit såg han i Betel i drömmen en stege mellan himmel och jord, på hvilken Guds englar gingo upp och ned, och derofvan Herren Gud sjelf, hvilken lofvade honom att vara med honom och gifva hans säd det land hvarpå han låg, och att i hans säd välsigna alla jordens slägter, 28:10 f. Till lön för 14 års herdetjenst fick han Lea och Rakel till hustrur, och efter 21 mödosamma år återkom han till Kanaan med två hustrur, två frillor, elfva söner och en dotter samt stora egodelar, k. 29; 30 Med en skärskild list, som ännu i dag ej är obekant, att låta hondjuren »förse sig» på skalade käppar, hade han förstått att draga öfver till sig en stor del af sin svärfaders hjordar, 30:37 f. Med Laban som förföljde honom men af Gud varnades, gjorde han förbund vid Galed, 31:47, kämpade med Herrens engel vid Jabboks vad och fick namnet Israel, Guds kämpe, 32:28, och försonade sig med Esau, k. 33. Sedan bodde han på olika orter i södra Palestina, såsom Sikem, 33:19, och Betel, 35:6, der han på nytt fick namnet Israel, v. 10, etc. Nära Betlehem förlorade han Rakel, sedan hon födt honom Benjamin, 35:19. I Hebron fingo han och hans broder Esau begrafva sin fader Isak, 35:29. De sorger som sedan drabbade den gamle Israel, då Josef, Simeon och Benjamin fördes ned till Egypten, vändes i glädje, då han hörde att hans son var herre i Egypten, och då han sjelf med alla de sina fick draga ned till Gosen. Då han såg vagnarna från Joset, då »vardt Jakobs ande lefvande, och Israel sade: det är nog», 45:27 f. En syn i Beer-Seba uppmuntrade honom att resa, Gud ville vara med honom och i Egypten göra honom till ett stort folk, 46:1 f. Och då han såg Josef, sade Israel: Nu vill jag gerna dö, 46:30. Efter att i 17 år hafva bott i Gosen, 47:28, fick han slutligen upptaga Josefs två söner Efraim och Manasse som egna barn och gifva dem välsignelse jemte sina egna söner, 48; Eb. 11:21, profeterade om Israels folks framtid och om fridsfursten af Juda, gaf befallning om sina ben och samlades till sitt folk 147 år gammal, 1 M. 49. Josef och hans bröder foro kort derefter med en stor begrafningsskara upp till Kanaan och begrofvo den vördade stamfadren i Makpelas kula i Hebron, 50:7 f.
»Få och onda voro hans vandringsårs dagar», 47:9, men han »väntade eftter Herrens frälsning», 49:18. Den listige Jakobs höftsena brast uti kampen mot Gud, så vardt han en Israel, 32:25, 28; Os. 12:3 f. »Gud älskade Jakob men hatade Esau», Mal. 1:2 f.; »den äldre skulle tjena den yngre», 1 M. 25:23; Ro. 9:11 f. I Es. 45:4 kallar Gud honom »min tjenare Jakob och min utvalde Israel», och i himmelriket sitter han till bords med Abraham och Isak, Mat. 8:11.
Med sin hustru Lea hade Jakob sex söner, Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon; med sin hustru Rakel två, Josef och Benjamin, dessutom med frillan Bilha två, Dan och Naftali, och med frillan Silpa likaledes två, Gad och Aser, tillsamman 12 söner, utom en dotter Dina med Lea. Af dessa tolf Jakobs söner uppväxte i Egyptens land, dit de genom hungersnöd och genom Josefs inbjudning fördes ned, 42:3 f., det folk som sedermera starkt och talrikt fördes ut ur träldomen genom Mose in i fädernas land, som var dem lofvadt af Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Egendomsfolket kallas derföre ofta efter stamfadren Jakobs barn, Ps. 105:6; 1 Kr. 16:13; Jakobs säd, Ps. 22:4; Jakobs hus, Es. 14:1; ja detta redan i 2 M. 19:3; eller blott Jakob, 5 M. 33:10; Ps. 14:7; 135:4; Es. 43:1; 44:1. Å andra sidan är Jakob i Mi. 1:5 ett namn på det norra (Israels) riket.

2. Mattans son, fader till Josef, jungfru Marias man, Mat. 1:15, 16.

3. Jakob, Johannes' broder, Sebedei och Salomes son, en af de tolf apostlarna, Mat. 4:21; 10:2; Mar. 1:19; 3:17; Lu. 6:14; Ap. 1:13. På Jesu kallelse lemnade han båt och nät och blef en af hans närmaste lärjungar, hvarföre han ock nämnes såsom närvarande vid flera utomordentliga tillfällen, såsom Kristi förklaring; Petri svärmoders helande; Jairi dotters uppväckelse och kampen i Getsemane. Kanske med hänsyn till det nit som utmärkte honom och hans broder Johannes, t.ex. mot samariterna, Lu. 9:54; jfr Mat. 20:20 f.; Mar. 9:38; 10:35 f., gaf Jesus dem namnet Boanerges, d. ä. åskans söner, Mar. 3:17, Sv. Tordönsbarn. Denne Jakob var den förste af apostlarna som fick följa Jesus i döden. Herodes Agrippa I dödade honom med svärd, Ap. 12:1 f.

4. Jakob, Alfei son, en annan af Jesu apostlar, Mat. 10:3; Mar. 3:18; Lu. 6:15; Ap. 1:13, kallad »Jakob den lille» i Mar. 15:40, der såsom hans moder nämes Jesu moster Maria, som enligt Jh. 19:25 var gift med Klopas, d. ä. Alfeus. Jfr Maria 3.

5. »Jakob, Herrens broder», Gal. 1:19, den äldste af Jesu bröder, Mat. 13:55; Mar. 6:3, hvilka under Jesu lifstid ej trodde på honom, Jh. 7:5, men hvilka efter uppståndelsen nämnas bland lärjungarna, Ap. 1:14. Denne Jakob som ock fick en särskild uppenbarelse af den uppståndne, 1 Kor. 15:7, intog sedan i Jerusalem en framstående plats, och vid mötet i Jerusalem var det han som med sitt omdöme afgjorde frågan om hedningarnas upptagande i församlingen så att de blott skulle afhålla sig från fyra särskildt anstötliga saker, afgudadyrkan, horeri, qväfda djur och blod, Ap. 15:13 f. Till honom samlades de äldste för att mottaga Paulus, Ap. 21:18, och såsom »ansedda för pelare» nämner Paulus just Jakob, Kefas och Johannes, Ga. 2:9. Af Ga. 2:12 synes att Jakob ansåg de judiska spislagarne fortfarande gällande för sådana kristna som voro födda judar, så att han framstår som typ för den ursprungliga judekristendom, hvilken väl fasthöll evangelii tro oafkortad men dock i innerligt sammanhang med de judiska formerna, i motsats till Paulus, som klart fattade huru det gamla måste falla för det nya. Traditionen nämner honom som Jerusalems förste biskop med tillnamnet »den rättfärdige», högaktad både af kristna och israeliter, af hvilka många lära genom honom vunnits för kritendomen. Slutligen skall dock judarnas raseri öfver att han vägrade predika mot Kristus drifvit dem till att dräpa den gamle. Enligt Evsebius störtades han ned från tempeltinnarna och stenades derefter. Döende bad han som Kristus för sina mördare; då krossades hans hufvud af en klubba. (Så hos Evsebius). Josefus omtalar att öfverstepresten Ananus omkr. år 62 lät stena den för sin rättfärdighet omtalade Jakob, »broder till Jesus, den så kallade Kristus». (Ant. 20).
Många mena, att denne Jakob, »Herrens broder» är samma person som den ofvannämde »Jakob den lille», och att han ej varit Jesu verklige broder utan allenast hans kusin eller halfbroder. Jfr Jesu bröder.

Jakobs bref, en af de s.k. allmänna epistlarna, är skrifvet af »Jakob, Guds och Herrens Jesu Kristi tjenare», till de tolf stammarna i förskingringen, Ja. 1:1. Man håller allmänt före att författaren är Jakob, Herrens broder, ehuru han icke sjelf gifver sig denna benämning. Han ställer sina ord hufvudsakligen till troende bröder, 2:1, 7; 5:7, undantagsvis till andra, 4:1; 5:1 f., och framhåller isynnerhet tron på Kristus såsom en kraft som i alla afseenden vill omskapa lifvet, och hoppet om hans snara återkomst såsom en tröst under lidandet. Emot den tomma förståndstron som lemnade lifvet oberördt, betonar han att en verkligt lefvande tro fullkomnas i gerningar, och att en tro utan gerningar ej är rättfärdiggörande. »Menniskan rättfärdigas af gerningar och icke af tro allenast», 2:24. Man har häruti sett en den skarpaste motsägelse till Pauli lära om rättfärdiggörelse af tron. denna motsägelse är dock endast skenbar. Motsägelserna löpa samman utan svårighet. Paulus predikar mot döda gerningar; Jakob ifrar mot en död tro. Det är blott lika sidor af samma sak. Sannolikt är emellertid att Jakob ej alls tänkt på eller vetat om Pauli epistlar när han skref detta bref. Det synes tillhöra en äldre tid; det bär pregeln af en enkel ursprunglighet och är kanske den äldsta af N. T:s skrifter*. I stil påminner det mycket om frälsarens eget lärosätt med dess korta, djupa sentenser; ingen bok i N. T. liknar bergspredikan (Mat. 5 - 7) i så hög grad som denna. Efter all sannolikhet är detta bref skrifvet från Jerusalem.

* »I Jakobs epistel finna vi ej det ringaste taladt om de judekristnes pligter rörande ceremonilagens iakttagande. Om vi nu betänka hvilka häftiga strider just denna fråga föranledde, men huru i Jakobs epistel alls icke någon häntydning göres på de ämnen som afhandlades vid det i Ap. 15 omtalade apostlamötet i Jerusalem, så ledas vi häraf till den slutsatsen, att Jakob skref sitt bref före år 50 e. K., då det nämda mötet egde rum.» Bibliot. Bibl. Fornk. sid. 48.
Jakobs brunn, der Jesus hade det märkvärdiga samtalet med den samaritiska qvinnan, som undrade om han var större än »vår fader Jakob som gaf oss brunnen», Jh. 4:12, finns ännu qvar der den enligt berättelsen bör finnas, strax s.o. om staden Sikem eller Nablus vid foten af berget Gerissim. Den är öfver 75 fot djup, nära 7 fot i diameter och innantill öfverallt murad. Det är en af de få »heliga orter», vid hvilka den resande känner sig nästan viss om att de äro äkta.

Jambres och Jannes, två af de egyptiske trollkarlarne, som genom efterapade under stärkte Farao i hans motstånd mot Mose och blefvo så en bild af alla hvilka motsätta sig Guds sanning, 2 Ti. 3:8. Deras namn, som ej äro omtalade i G. T., anför Paulus såsom kända af den judiska traditionen.

Janna, en af Jesu förfäder, Lu. 3:24.

Jarah (måne), 1 M. 10:26, en af Joktans söner, nämnes mellan Hazarmavet och Hadoram. Man gissar på Månkusten och Månbergen, som äfven den arabiske geografen Edrisi nämner jemte Hadramavt vid Persiska viken.

Jareb. I Os. 5:13; 10:6, »konung Jareb», en benämning på konungen i Assyrien, som uttydes antingen som »kung ovän» eller »kung hjelpare», eller »den store konungen» o.s.v.

Jared, Jaret, se Jered.

Jarib. 1. En af de furstar, som följde Esra från Babel till Jerusalem, Esr. 8:16.

2. En prest som äktat en hednisk qvinna och af Esra förmåddes att skilja henne ifrån sig, Esr. 10:18.

Jarmut. 1. En stad i Judas lågland, Jos. 15:35, hvars konung Piram förband sig med 4 andra konungar att straffa Gibeon för dess förbund med Israel, Jos. 10:3 f. Jfr Adoni-Zedek.

2. Se Remet.

Jaser, se Jaeser.

Jasobeam, Hakmonis son, den ypperste af Davids tre förnämsta hjeltar; svängde sitt spjut öfver 300 på en gång slagna, 1 Kr. 11:11; man jemföre 2 Sa. 23:8, der det heter att Joscheb-Baschebet Takmoniten svände sitt spjut öfver 800 på en gång slagna; i 1 Kr. 27:2 nämnes Jasobeam, Sabdiels son, såsom en af Davids generaler. Somlige tro, att med alla dessa namn åsyftas Joab, Davids general.

Jason, en kristen i Tessalonika, som mottog i sitt hus Paulus och Silas och derföre antastades af den judiska pöbeln, Ap. 17:5 f.; kanske dens. s. nämnes i Ro. 16:21.

Jaspis, se Ädelstenar.

Jatir, preststad i Judas bergsbygd, Jos. 15:48; 21:14; 1 S. 30:27; ruiner vid Attir s. om Hebron.

Javan. 1. Jafets fjerde son, 1 M. 10:2, fader till Elisa och Tarsis, Kittim och Dodanim, 1 M. 10:4.
Ordet förekommer vidare såsom allmänt namn på grekernas land och folk, Es. 66:19; He. 27:13; Da. 8:21 (grt.); Joel 3:6 (grt.). Österländingarne kallade grekerna javaner eller jaoner (jonier); grekerne sjelfve talade om en Jon, såsom den joniska stammens fader, och ännu i dag återfinnes namnet i 'Joniska hafvet', 'Joniska öarne'. Så kallas Medelhafvet i de assyriska inskrifterna tihamtiv Javnai, det joniska (grekiska) hafvet; och ön Cypern, der assyrierne först kommo i beröring med grekernas magt, kallas af dem Javnan eller Junan.

2. En ort i Jemen eller södra Arabien, He. 27:19. Jfr Vedan.

Jebus, dets. s. Jerusalem.

Jebuseerne, en kanaeisk stam, som bodde i Jebus, Do. 19:11, härstammade från Kanaans tredje son, Jebusi, 1 M. 10:16. Benjaminiterne utdrefvo dem ej, Do. 1:21; först David intog deras fäste, 2 S. 5:6 f., och regerade sedan i Jerusalem bland de fredligt qvarboende urinvånarne, bland hvilka särskildt Aravna eller Ornan utmärkte sig genom sin vördnad för Herren och hans smorde och genom sin ädelmodiga uppoffring af sitt eget, 2 S. 24:16 f.

Jedaja, se Heldai.

Jeddi, Jeddo, se Iddo.

Jedidja, »Jehovas älskling», det namn Natan gaf Salomo, 2 S. 12:25, ty Herren älskade honom, v. 24.

Jedutun, se Etan 2.

Jeftah, en gileadit, var domare i Israel i sex år, Do. 11:1 - 12:7, och kämpade mot ammoniterna. I en strid mot dem lofvade han att i händelse af seger offra till brännoffer åt Herren den förste som kom honom tillmötes från dörrarna till hans hus, 11:30. Hans dotter mötte honom med pukor och dans; han ref sina kläder i sorg, gaf henne två månaders frist att begråta sin jungfrudom med sina leksystrar, hvarefter hon kom igen, »och han gjorde henne som han hade lofvat», 11:39. Sedan firade Israels döttrar hennes minne med en fyra dagars högtid hvarje år. Jeftah nämnes bland troshjeltarna i Eb. 11:32.
Somlige mena att Jeftah ej offrade sin dotter åt elden utan allenast till beständig jungfrudom, och att hans sorg skulle gälla blott det, att hans namn ej genom henne skulle fortplantas. Andre peka på textens tydliga ord i 11:39. Saul lofvade också en gång en dylik ed och hade visst dräpt Jonatan för edens skull, om ej folket sagt nej, 1 S. 14:24, 28, 43, 45. I Jeftahs historia nämnes ingen som trädde emellan.

Jefunne, Kalebs fader, 4 M. 13:7.

Jegar-Sahaduta, se Galed.

Jeheskel, 1 Kr. 24:16, en levit under Salomo.

Jehosua, se Jesua.

Jehova, det namn, hvarmed Gud utmärker sig som den evigt trogne förbundsguden, som »är den han är», 2 M. 3:14, han »som är, som var, och som kommer», Up. 1:4. se vidare Gud.
En förkortad form af Jehova är Ja eller Jah, t.ex. i 2 M. 15:2, »Min lofsång är Ja (Herren)»; Ps. 68:5, »Ja är hans namn». Stundom står den tillsamman med Jehova, Es. 26:4, eller Elohim (Gud), Ps. 68:19.
Af Jehova och Ja bildas en mängd namn för både personer och orter; med den skilnad att Jehova vanligen börjar ett sammansatt ord, Ja deremot sättes i slutet. Af det förra slaget äro: Jehova-jire, J. förser, 1 M. 22:14, den ort der Gud försåg ett offer istället för Isak; Jehova-nissi, J. är mitt banér, det altare Mose byggde till minne af segern öfver amalekiterna i Refidim, 2 M. 17:15; Jehova-schalom, J. är frid, Do. 6:24, ett altare Gideon byggde; Jehova-schamma, J. är der, den nya stad Hesekiel såg, He. 48:35; Jehova-zidkenu, J. vår rättfärdighet, ett namn för Messias, Je. 23:6, och för hans frälsta folk, Je. 33:16.
Stundom återfinnes ordet Jehova i sammansättningen i den förkortade formen Jeho, t.ex. Jehozadak, J. är rättfärdig, Jehoschua, J. frälsar, eller blott Je eller Jo, t.ex. Jeschua (hvaraf Jesus) eller Juschua, J. frälsar, Johanan, (Johannes), J. är nådig, Jonatan, J. gifver o.s.v.
Formen Ja deremot brukas i slutet af sammansatta ord, t.ex. Jedidja, J:s älskling. Sådana ord äro ömsom stafvade med ia eller med ja, t.ex. Sakaria och Sakarja, Zefania och Zefanja o.s.v. Ofta finns det namn af samma betydelse, men bildade på de två olika sätten; så t.ex. hafva Jozadak och Zedekia ungefär samma betydelse (J. är rättfärdig, J:s rättfärdighet); Hananja betyder dets. s. Johanan; Natanja dets. s. Jonatan o.s.v.
Sammalunda finnas en mängd namn, sammansatta med El, Gud; se t.ex. El-Betel, Immanu-El.

Jehu. 1. Hananis son, en profet som sändes af Gud till Basa, Israels konung, 1 K. 16:1 f., och många år senare till Judas konung Josafat, 2 Kr. 19:1 f., efterlemnade historiska anteckningar om Josafat, 2 Kr. 20:34.

2. Josafats son, Nimsis sonson, 2 K. 9:2, ofta kallad »Nimsis son», 1 K. 19:16; 2 K. 9:20, en befälhafvare i Jorams här, blef särskildt af Gud genom en profetlärjunge smord till konung i Israel, 2 K. 9; 10. Med egen hand nedsköt han Joram, utrotade Ahabs slägt och utrensade afguderiet ur Israel. Om hans 28 regeringsår (884 - 856 f. K.) säges för öfrigt ej mycket. Herren prisade hans nit mot afgudatjensten, 2 K. 10:30, jfr v. 16, men för egen del gaf han ändå sin hyllning åt guldkalfvarna, v. 29. Hasael gick illa åt hans rikes område ö. om Jordan, v. 32, 33. Det var sannolikt för att få hjelp mot honom som Jehu uppvaktade en assyrisk konung med de skänker som på ett assyriskt monument finnas afbildade. Se Salmaneser. Hans slägt utgick med Sakarja, hans ättling i fjerde led, 2 K. 15:10 f., enligt Herrens ord, 10:30.

Jehudi, en man som sändes att hemta Jeremias profetia och läste den för konung Jojakim, Je. 36:14, 21 f.

Jekabzeel, se Kabzeel.

Jekolja, konung Asarjas moder, 2 K. 15:2.

Jekonja, se Jojakin.

Jemima (arab. dufva), Jobs äldsta dotter, Job 42:14.

Jemini, se Benjamin 2.

Jemmerdalen, se Päronträd.

Jerahmeel, en ättling af Juda, 1 Kr. 2:9; hans efterkommande, jerahmeeliterne, hade sina städer vid Judastammens södra gräns; David skickade dem skänker af bytet, 1 S. 30:29; jfr 27:10.

Jered, i Sv. Jared, i Lu. 3:37 Jaret, Mahaleels son och Hanoks fader, 1 M. 5:15 f.

Jeremia, (d. ä. Herren upphöjer), son af presten Hilkia i Anatot, kallades redan tidigt af Herren till profet, och då han tvekade för sin ungdom, lade Herren sin hand på hans mun och lofvade att lägga sina ord i hans mun; sedan var han i öfver 40 år ett troget vittne för det affälliga Juda, från konung Josias 13 år (627 f. K.), under Joahas, Jojakim, Jojakin och Zedekia, ända till Jerusalems fall, och derefter ännu en tid, Je. 1:1 f. Efter den fromme Josias död hade han mycket att lida. Jojakim kastade profetian på elden, 36:23, och sökte efter profetens lif. Zedekia lyssnade väl till hans ord, 21:1 f., men kastade honom ändå i fängelse, 32:3; 37:13 f., hvarur först Nebukadnezar befriade honom, 39:11 f. Dennes fältherre Nebusaradan erbjöd honom att följa till Babel, men Jeremia föredrog att stanna qvar bland sitt folk i landet, 40:4 f. Han varnade dem att ej utvandra till Egypten, k. 42, men sedan måste han följa dem dit ned, och upphörde icke heller der att vittna för dem om Gud, 43; 44; 46. Sannolikt dog han i Egypten. Traditionen berättar att han blef stenad. Man visar hans graf i Kairo.
Jeremia är ett storartadt minnesmärke af den stålsättande andekraft som framträdde i profeternas verksamhet. Af naturen blödig, vek och försagd, en tårarnas man, lidande med sitt olyckliga folk, 9:1; 13:17; 14:17, är han deremot, när han skickas åstad att vittna till Herrens ära, rädd för ingen, hvarken för prest eller skriftlärd, profet eller regent, orubblig som en kopparmur, 15:15 f.; 2:26; 27:14; 29:21. Trefnaden af hem och familjelif måste den stränge profeten umbära, 16:2; istället omgifva honom snaror från alla håll, 11:21; 12:6; 29:25 f. Detta allvar och denna oro afspeglar sig också i hans stil, som med sina upprepningar och omsägningar är i viss mån bred, sträf och enformig, hvilket dock ej hindrar att hans framställning ofta är kraftigt gripande och stundom majestätisk, t.ex. der han skådar in i framtidens rymder och profeterar om det messianska rikets härlighet och dess konung, »Herren vår rättfärdighet», 23:5 f.; 33:14 f.

Jeremias bok, den andra af de s.k. »större profeterna», innehåller i k. 1 - 45 profetior uttalade vid särskilda tillfällen, hufvudsakligen mot Juda och Jerusalem, och i sammanhang med tilldragelser i Jeremias eget lif; vidare i k. 46 - 51, profetior mot andra folk, egyptier, felisteer, moabiter, ammoniter, edomiter, Damaskus, Kedar, Hazor, Elam, Babel, samt slutligen i k. 52 ett bihang, om Jerusalems förstöring, samma berättelse som i 2 Kon. 25. Flerestädes har profeten lånat från föregående profeter; jfr t.ex. Je. 48 med Es. 15 och 16 (om Moab), och Je. 49:7 f. med Ob. 1 - 9 (om Edom), såvida ej det är tvärtom Obadja som lånar från Jeremia. Jfr särskildt Je. 48:45 med 4 M. 24:17. Ofta upprepar han sig sjelf långa stycken; jfr 8:10 f. med 6:13 f.; 30:23 f. med 23:19 f.; 33:25 med 31:35; 50:40 f. med 49:18 f. Vid sidan af de mest dystra skildringar af folkets synd och hemsökelser möta oss äfven hos Jeremia ljusglimtar som flytta oss långt in i återupprättelsens tider, 23; 32; 33; han är den förste i G. T. som talar om det nya förbundet med tydliga ord, 31:31 f., hvilka citeras i Eb. 8:8 f.; 10:16 f.; uttryckligen profeterar han om babyloniska fångenskapens upphörande efter 70 år, Je. 25:12 f.; 29:10 f.; och äfven för hednafolk, såsom Moab, Ammon och Elam, har han efter domens åskor ett nådens ord till slut, 48:47; 49:6, 39. Profetiorna i denna bok äro icke ordnade i tidsföljd; af de många försök man gjort att så föra dem samman, följer här ett:
1.    Profetior uttalade under Josias regering, k. 1 - 12.
2.    Profetior under Jojakim, k. 13 - 20; 22; 23; 25; 26; 35; 36; 45 - 48; 49:1 - 33.
3.    Profetia om Jojakin, k. 22:24 f.
4.    Profetior under Zedekia, k. 21; 24; 27* - 34; 37 - 39; 49:34 f.; 50; 51.
5.    Profetior under Gedalja och i Egypten, k. 40 - 44.
* I 27:1 bör stå Zedekia i st. f. Jojakim; jfr v. 3.
Jeremias klagovisor, hvilka följa efter Jeremias profetia, bestå af fem kapitel eller sånger, i hvilka profeten klagar öfver Jerusalems förstöring, templets fall och folkets nöd. Den segrande fiendens trots och hungerns fasor målas här med den lefvande erfarenhetens gripande färger. Den gråtande profeten lider med sitt ohörsamma folk och manar dem att tillsamman vända sig till Gud i sannskyldig syndasorg.
Jeremia skref äfven en klagosång öfver den fromme konung Josia, hvilken jemte andra klagoqväden öfver honom af andra sångare och sångerskor fans upptagen i en särskild samling, kallad Klagosångernas bok, 2 Kr. 35:25, ej att förblanda med Klagovisorna, hvarom här ofvan talats.

Jeriko, 4 M. 22:1; 26:3; 5 M. 34:1, en rik och befästad kananeerstad, Jos. 6:24; 7:21, omkring 2 mil o. n. o. om Jerusalem och nära 1 mil v. om Jordan, var den första stad i det egentliga Kanaan som intogs af Israel. Genom tron föllo dess murar, Eb. 11:30, allt förstördes, endast Rahab med sitt hus skonades, och öfver den som skulle uppbygga staden, uttalades en förbannelse, som ock efter flera hundra år drabbade Hiel, Jos. 6:26; 1 K. 16:34, på hvilka ställen ordet »bygga» synes böra fattas i samma mening som befästa, bygga till fästning, ty långt förut nämnes Jeriko som en bebodd ort, som en stad inom Benjamins stam, Jos. 18:21; jfr 16:7. Belägen på en ytterst fruktbar slätt, »Jerikoslätten», Jos. 4:13, der palmer, rosor och balsam växte i yppig prakt - staden kallas också »Palmstaden», 5 M. 34:3 - blef orten snart af icke ringa betydenhet. Under Elia och Elisa fans här en profetskola, 2 K. 2. Staden förkönades mycket af Herodes den store, som här hade ett palats. Vid den tiden var här en romersk tullstation, särskildt i anseende till utförseln af balsam. Kristus helade här två blinda, Mat. 20:30, och gästade hos tullnären Sakkeus, Lu. 19. Det gamla Jeriko är nu försvunnet; man tvistar om hvar det legat; så mycket är dock säkert att det varit någonstädes i granskapet af den nuvarande eländiga byn Riha, en hop usla lerkojor med en ännu uslare befolkning, omkring 60 hushåll. Deras qvinnor, hemska till utseende, uppvakta den resande med dans och tjut. Strax i n. v. finnes en källa Ain-el-Sultan. som af traditionen kallas Elisas källa, 2 K. 2:19, i hvars närhet man förut har visat platsen för Rahabs hus. Den omgifvande slätten, en het och qvalmig sandöken, i n.v. och vester begränsad af höga, nakna kalkstensberg, ligger ej mindre än 270 mr under hafsytan och bjuder derföre på ett nästan tropiskt klimat. Jerikos område var fordom en ljuflig oas, och ännu i dag ser man i de små trädgårdarna vid Riha hvad odling här skulle kunna åstadkomma; men barbariet har lemnat den bördiga marken till rof för tilstlar och törne. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko är än i dag, likasom i den barmhertige samaritens tid, Lu. 10:30, farlig att färdas.
Afbildningen visar den utsigt man från de vestra höjderna har öfver Jerikos mark, Jordans slingrande lopp, just omkring den punkt, der israeliterne gingo öfver floden under Josua, samt Moabs berg på andra sidan.

Jerimot, en af Davids söner, fader till Mahalat, en af Rehabeams hustrur, 2 Kr. 11:18.

Jern, i hvars arbetande Tubalkain var den förste mästaren, 1 M. 4:22, begagnades till verktyg, 5 M. 27:5; 2 K. 6:6; vapen, 1 S. 17:7; möbler, 5 M. 3:11; åkerbruksredskap, 2 S. 12:31; Je. 28:14; jernvagnar, Jos. 17:16; Do. 1:19. Grifflar af jern eller huggjern till att rista skrift i klipporna omtalas i Job 19:24; Je. 17:1.

Jerobeam I, Nebats son, af Efraim, förste konungen i Israels rike; var förut arbetsförman vid de allmänna arbetena och högt värderad af konung Salomo, men då profeten Ahia hade förkunnat för honom hans blifvande upphöjelse, måste han fly till Egypten, 1 K. 11:26 f. Efter Salomos död blef han, då Rehabeam afslog de tio stammarnes fordringar, af dem vald till konung omkr. 975 f. Kr., 12:20, och regerade 22 år. Han gjorde sig ryktbar blott genom sina ej misslyckade försök att »komma Israel att synda». För att ej folket genom besök i Jerusalems tempel skulle dragas tillbaka till Judariket, upprättade han särskilda helgedomar i Dan och Betel, der folket kunde dyrka sin Gud och det under bilden af en gyllene kalf, 12:26 f. Detta var den »Jerobeams väg» eller »synd», som sedan så envist hängde vid hans efterträdare. 1 K. 15:34; 16:2, 19, etc. Iställetför Arons söner valde han till prester de lägsta af folket. Hvarken underverk eller varningar, ej heller hans son Abias förtidiga död, förmådde inverka på honom till det bättre. Han förde beständiga krig med Juda, och efter hans son Nadabs korta regering utslocknade ätten, 1 K. 12 - 14;20; 2 Kr. 10 - 13.

Jerobeam II, Joas' son, den fjerde af Jehus dynasti, konung i Israel omkr. 825 - 784; följde Jerobeam I:es synd men vidgade ut Isrels gränser mera än någon annan; fördref syrierna, intog Damaskus och återvann landet öster om Jordan från Hamat till Döda hafvet. Dock växte med detsamma Israels skuld genom ökad lyx och orättfärdighet, Am. 1; 5; 6; riket sjönk hastigt efter honom, och hans egen dynasti gick snart under, 2 K. 14:23 f. Afgudapresten Amazja klagade illa öfver Amos' tunga profetior mot Jerobeams hus, Am. 7:10 f.

Jerub-Baal, Jerub-Beset, se Gideon.

Jerusa, Zadoks dotter, moder till Judakonungen Jotam, 2 K. 15:33; 2 Kr. 27:1.

Jerusalem, »den store konungens stad, all jordens glädje». Ps. 48:3; Ps. 122; den heliga staden, Ne. 11:1, 18; Mat. 4:5; 27:53, från hvilken Herrens ord en gång skulle utgå till all jorden, Es. 2:3, i hans namn som der vardt korsfäst, Up. 11:8; Lu. 24:47; omtalas först som en jebuseernas konungastad under namnet Jebus, Do. 19:10 f., 1 Kr. 11:4 f., eller Jebuseerna, Jos. 18:28. Den omnämnes äfven under namnet Salem, Ps. 76:3, kanske redan i 1 M. 14:18. Vid landets eröfring och delning kom staden att falla inom Benjamins område, alldeles vid södra gränsen, Jos. 18:16, 28, så att den på sätt och vis också räknades till Juda, 15:8. så heter det i Jos. 15:63, att Judas barn bodde i Jerusalem tillsamman med jebuseerna, sedan i Do. 1:8, att Judas barn intogo och brände staden, och åter i v. 21, att Benjamins barn ej förmådde utdrifva jebuseerna utan bodde qvar med dem i Jerusalem. Som det var en starkt belägen och väl befästad stad, dröjde det länge, innan israeliterne ensamme blefvo herrar deröfver. först sedan David intagit fästet Zion, 2 S. 5:6, 9, var Jerusalem i Israels våld, och vid rikets delning efter Salomos död förblef det Judarikets hufvudstad, särskildt utmärkt genom templet och gudstjensten, som der fick sin plats, 1 K. 12:27. Jfr Ps. 78:68.
Sedan Jerusalem undergått upprepade plundringar, af Sisak, 1 K. 14:26, af felisteer och araber, 2 Kr. 21:17, af syrierna, 24:23, af Israels konung Joas, 2 K. 14:13 f., af konungen i Egypten, 2 Kr. 36:3, förstördes det slutligen af kaldeerna, 36:7, 10, 17 f. Efter 70 år återuppbyggdes staden af de återkomna judarna. Sedermera togs staden af Alexander; icke långt efter hans död af Ptolomeus af Egypten. År 170 förstördes han åter af Antiokus Epifanes, som nedref murarne och uppsatte en Jupitersbild i templet. Under mackabeerna gjorde sig judarne åter oberoende, omkring 163. Jemt hundra år senare, 63 f. K., togs staden af Pompejus. herodes den store nedlade sedan stora summor på dess förskönande: men allt, både stad och tempel, blef i grund förstördt af romarne under Titus, 70 år e. K. Af alla Jerusalems byggnader blefvo endast tre torn samt en del af den vestra muren qvar. Då emellertid judarne snart började återvända och under upprorsmakaren Barkokba åter intogo staden, blefvo de grundligt krossade i ett treårigt blodigt krig, hvarunder 580,000 judar enligt berättelsen omkommo, tempelplatsen uppkördes med plog, staden byggdes om till en romersk koloni år 135, och judarne bannlystes derifrån vid dödsstraff. Kejsar Adrianus förvandlade stadens namn till Ælia Capitolina, invigde den åt hedniska gudomligheter för att så mycket som möjligt orena den och gjorde allt hvad han kunde för att utplåna alla spår af både judendom och kristendom. På Konstantins tid återfick emellertid staden sitt gamla namn; hans moder Helena byggde en kyrka öfver »Kristi graf» omkring 326 e. K.; men då Julianus år 363 försökte att emot Kristi ord återuppbygga templet, blef hans företag, enligt samtida historieskrifvares vittnesbörd, omintetgjordt genom en jordbäfning och eldslågor som slogo upp ur jorden bland arbetarne.
Stadens senare historia är i korthet följande. År 614 intogs han af persernas konung Kosroes, som mördade, säges det, 90,000 menniskor och uppbjöd sin yttersta förmåga att förstöra allt hvad för de kristna var vördnadsvärdt. År 628 kufvades Kosroes af Heraklius, och grekerna återtogo Jerusalem. Kort derpå inbröt muhammedanismens långa och olyckliga tidehvarf. Omkring 637 blef staden efter fyra månaders belägring ryckt ur de kristnas händer af kalifen Omar och blef sedan en lång tid under arabernas våld. År 969 kom han i de egyptiska fatimidernas händer, 1077 i turkarnes, och intogs slutligen år 1099 af korsfararne, som gjorde Gottfried af Bouillon till konung. Han efterträddes af sin broder Balduin, som dog 1118. »Konungariket Jerusalem» stod endast i 88 år. Genom förräderi af Raymund af Tripolis kunde sultanen Saladin 1187 eröfra staden. År 1242 gafs han åter i de latinska furstarnes händer af Salih Ismael, emir af Damaskus. De förlorade den åter för alltid år 1291, då den blef en egyptisk besittning till 1382. Den turkiske sultanen Selim underlade sig år 1517 Egypten och Syrien jemte Jerusalem, och hans son Soliman byggde eller återuppbyggde dess nuvarande murar år 1542. Sedan dess har staden förblifvit under turkiskt öfverherrskap, utom under åren 1831 - 40, då den innehades af Ibrahim Pascha i Egypten. För närvarande lyder han under paschalikatet Damaskus. Stadens inre styrelse ledes af en borgmästare, under hvilken står en stadsstyrelse af 8 personer, 5 muhammedaner, 3 kristna och en jude.
Jerusalem ligger på Judeens centrala högplatå, 31° 47´ nordl. och 35° 15´ ö. från Greenwich (eller 52° 53´ ö. fr. Ferro), omkring 2,400 fot öfver Medelhafvet. Afståndet mellan hafvet och Jerusalem är omkring 5 mil; till Döda hafvet är 2 mil, till Jordan nära 3. Stadens mark är sakta sluttande mot öster, der han begränsas af ett tvärbrant djup, den s.k. Josafats dal, som i regntiden vattnas af bäcken Kidron. Nedanför stadens sydöstra hörn mötes Josafatsdalen af den söder om staden gående Hinnomsdalen, hvilken begynnande redan vester om staden i lindrig sänkning gifver den äfven åt det hållet en naturlig gräns. Norrut deremot sammanhänger stadens mark utan någon mellanliggande djupare klyfta med en temligen lång slätt, som är klädd med oliver och fikonträd.
Inom sjelfva staden voro äfven två klyftor eller mindre dalar, genom hvilka klyftor eller mindre dalar, genom hvilka den bebyggda marken tydligt var skild i tre hufvuddelar eller höjder. Den högsta af dessa höjder var Zion i sydvest, omgifven i söder och vester af Hinnoms dal och i öster af dalen Tyropoion (»Ostmakaredalen»?), som i sydost mynnade ut i Kidrons dal. Zion, som hos Josefus kallas »den öfre staden», var af ålder omgifvet af murar och djupa klyftor och betraktades som stadens starkaste punkt: der låg också fästningen och konungapalatset. Norr om Zion och skildt derifrån genom en gren af Tyropæon låg Akra, hos Josefus »den lägre staden». Nordost om Zion låg Moria, den heliga tempelhöjden, som stod i förbindelse med Zion genom en öfver dalen Tyropæon uppförd stenbrygga, hvaraf åtskilliga lemningar ännu finnas qvar. Ursprungligen af mera oansenlig höjd, blef Morias yta sedermera betydligt upphöjd och jemnad för tempelbyggninen. Den utgjorde blott en del af stadens östra höjdsträckning och reste sig i norr, efter en lätt nedsänkning, till höjden Bet-zeta (oliv-hus), hos Josefus kallad »nya staden»; fömodligen kallad Bet-zeta, emedan der förut funnits olivgårdar, såsom nu åter är fallet. Söderut sänkte sig Moria med kullen Ofels sluttning ned mot Hinnoms dal. För närvarande är tempelberget eller Moria den lägsta delen af staden.
Öster om Jerusalem och sträckande sig från norr till söder ligger Oljoberget, skildt från staden genom Kidrondalen och erbjudande en präktig utsigt öfver staden och det kringliggande landet ända ned till Döda hafvet. Vid dess fot ligger gent emot Moria trädgården Getsemane. Just nedanför stadens sydöstra hörn ligger den oansenliga byn Silvân; litet längre ned ligger »Nehemias brunn», fordom En-Rogel, och från denna punkt slingra sig de numera till en förenade dalarne emellan höga berg i sydostlig rigtning ned mot Döda hafvet. Vid Tyropoions mynning, emellan Ofel och Zion, ligger källan Siloa.
Bergen omkring Jerusalem äro af olika höjd, och endast i två eller tre fall -- Nebi-Samuil, El-Ram och Tel-el-Fulil -- nå de någon betydligare höjd. Äfven Oljoberget är endast 180 fot öfver berget zions spets. Likväl tjena de som ett skydd; de måste öfverstigas förr än den resande kan se eller fienden kan anfalla den heliga staden; och den aflägsna randen af Moabs berg måste alltid förefalla som en mur mot inkräktare från den fjerran östern. Tänkande på den naturliga fasthet som dessa berg i förening med de djupa dalklyftorna kring staden förlänade den, förstå vi sådana uttryck som dessa: »Omkring Jerusalem äro berg, och Herren är omkring sitt folk, från nu och i evighet», Ps. 125:2. Såsom högt beläget och liggande nästan i landets midt var Jerusalem för de kringboende stammarna som ett fäste dit de sågo upp, och om resan dit användes alltid uttrycken: gå upp, vandra upp o.s.v. Jfr Ps. 121:1, »Jag lyfter mina ögon upp till bergen».
Medan vi tala om dessa naturliga skyddsvärn, må äfven något ordas om Jerusalems murar. Den äldsta, af David och Salomo uppförda, gick omkring berget Zion och utsträcktes äfven omkring Moria och Ofel. Dalarnas djup gjorde det temligen lätt att från dessa sidor befästa och försvara staden. Denna södra mur gick i konungarnas tid utefter den yttersta branten af dessa kullar och inneslöt källan Siloa, Ofel och, såsom det synes, delar af Hinnoms och Kidrons dalar, 2 Kr. 33:14; Ne. 2:14; 3:15.
En andra mur, byggd af Jotam, Hiskia och Manasse, företedde några förändringar i den södra linien och omfattade ett större område åt norra sidan. den utgick från Zions nordöstra gräns, inneslöt Akra samt en del af Bet-zeta och förenade sig med den gamla muren i öster. Dessa murar förstördes af kaldeerna men blefvo efteråt åter uppresta, sannolikt efter samma plan, och fortforo att vara desamma vid Kristi tid. Kanhända skall man vid kommande gräfningar kunna med noggrannhet bestämma hvar den andra muren gick fram: en punkt som mer än någon annan i Jerusalems topografi är underkastad tvister och svårigheter. Genom utrönandet af denna murens sträckning skulle det kanske äfven blifva afgjordt om det »Golgata», som nu ligger långt inuti staden, då låg inom eller utom muren. Det synes som om denna trakt, om ej verkligen innesluten af muren, dock på den tiden måtte hafva varit upptagen af förstäderna; ty
Den tredje muren, påbörjad af Herodes Agrippa endast 10 år efter Kr. död, gick ännu längre i norr, ända nära till »konungarnas grafvar», så ned öster om Bet-zeta, der den mötte den gamla muren. Stadens omkrets var den tiden nära en mil; nu är den knappt en half.
Nuvarande muren, byggd 1542, vexlar från 20 till 60 fot i höjd och är ung. 4 kilom. i omkrets. Östra sidan deraf går i nästan rak linie och sammanfaller till sin södra del med muren kring tempelplatsen, nu kallad El-Haram. På denna tempelplats, det forna Moria, stå sedan århundraden två muhammedanska helgedomar, den praktfulla åttkantiga »Klipp-moskén» (Kubbet es-sachra), ung. på det gamla templets plats, samt moskén El-aksa längre ner mot södra muren. I sydöstra hörnet, der muren är 77 fot hög, är marken vid dess bas 150 fot öfver Kidrons bädd. Från detta hörn går muren oregelbundet i sydvestlig rigtning öfver berget Zion, lemnande större delen deraf utanför sig, åt söder, och vänder sig vid dess vestra rand norrut åt Jaffaporten, der ett väldigt torn står, hvars nedre del förråder hög ålder; det kallas 'Davids torn' (se sid. 204) och anses allmänt för det hos Josefus nämda Hippikustornet. Derifrån går muren i en oregelbunden linie till nordöstra hörnet och lemnar utom sig största delen af Bet-zeta. Muren är här och der förstärkt med fyrkantiga torn samt försedd med bröstvärn och skottgluggar. Af de många portar, som i G. T. och hos Josefus uppräknas, äro fyra i allmänt bruk, Jaffa- eller Betlehemsporten i vester, Damaskusporten åt norr, Stefansporten åt öster, Zionsporten åt söder. I östra muren af El-Haram fins den »Gyllene porten», längesedan igenmurad, och i stadsmuren finnas dessutom två mindre portar, som mera nyligen blifvit stängda, Herodes' port i nordost och Dyngporten i Tyropoion söderut.
Det nuvarande Jerusalem, af araberna kalladt El-Kuds, den heliga, intager utom all fråga den forna stadens läge. Ännu gäller i viss mening om El-Kuds, hvad psalmisten säger om Jerusalem, »fager i höjd, hela landets fröjd», Ps. 48:3 eb. Staden erbjuder isynnerhet från Oljoberget en särdeles skön anblick med sina vördnadsbjudande murar, sina talrika dômer och minareter. Men den forna härligheten är borta; de omgifvande bergen äro torra, nakna och osäkra, stammarne gå icke mera upp till Herrens hus. Hon som satt som en drottning, sitter nu ensam, »förtrampad af hedningarna». »Zion är plöjdt till åker», Mi. 3:12, och marken är fyld af seklens stoftlemningar, somligstädes till ett djup af fyratio fot.
Stadens gator äro trånga, krokiga, mörka, illa stenlagda, föga renliga. Husen äro af huggen sten, med få fönster åt gatorna. de platta taken äro försedda med små dômer eller kupoler. Den skönaste delen i staden är stora moskéns område med dess gräsplaner, cypresser och helgedomar; en plats, som ända till sista tiden varit strängt förbjuden för alla kristna. På berget Zion ligga inom muren det stora armenianska klostret och syriska klostret. Utanför muren längre åt söder är en turkisk moské med, som det säges, Davids graf; ännu strängare bevakad än Omars moské Nära derintill är de amerikanska missionärernas lilla kykogård. I nordvestra hörnet af staden är det latinska klostret, och emellan detta och stadens midt står den Heliga grafvens kyrka.
Befolkningen i det forna Jerusalem, då det stod på sin höjd, har man beräknat till 50,000 menniskor eller derutöfver; andre annorlunda. Den nuvarande befolkninge, som sedan lång tid varit ganska obetydlig (20 à 30,000), har på senaste åren, isynnerhet efter fullbordandet (1894) af jernvägen mellan Jaffa och Jerusalem svingat upp sig med förvånande fart, så att folkmängden nu beräknas till omkring 70,000, hvaraf kanske hälften judar. För öfrigt finnes der en brokig mångfald af folk. Muhammedanerna bo i midten af staden och åt norr och öster; det armenianska qvarteret ligger i sydvest, det kristna i nordvest, och judeqarteret i sydost, vester om tempelplatsen. I det kristna qvarteret finner man latiner, greker, syrier, kopter, abyssinier, maroniter och nestorianer samt enskilda medlemmar af alla protestantiska folk; i turkqvarteret bor jemte turkar och araber äfven en koloni hinduer med sina egna seder och språk; i judeqvarteret bo spanska, tyska, polska och ryska m.fl. judar, största delen i fattigdom och smuts. Årligen strömma hit till påsken pilgrimer, ända till ett tal af 10,000; dessutom resande från alla folk hela året om. På sista tiden har man alltmer bebyggt och planterat de öde platserna norr och vester om stadsmurarna, så att staden tyckes vilja spränga sina stängsel och vidga sig, enligt profetian, Jer. 31:38 - 40.
Enligt Evsebius (IV, 5) förestods den äldsta församlingen i Jerusalem i omkring 100 år af en följd af biskopar eller föreståndare af ebreisk stam, 15 till antalet, från Jakob, Herrens broder, Ap. 15:13; Gal. 1:19. Som hans efterträdare uppräknas Simeon, Justus I, Sakkeus, Tobias, Benjamin, Johannes, Matteus, Filippus, Seneka, Justus II, Levi, Efres, Josef och Juda, omkring år 133 e. K. I motsats till de grekiska, romerska och österländska kyrkosamfunden, som tagit fäste i Jerusalem, förenade sig Preussen och England 1841 om att inrätta ett evangeliskt biskopsdöme der, till stöd för protestantismen. De tre förste af dessa biskopar voro Alexander (för England) 1841 -1845, Gobat (för Preussen) 1846 - 1879 och Barclay (för England) 1879 - 1881. Sedan följde ett afbrott till 1887, då engelsmannen Blyth utnämdes.
Jerusalem är nu en dyster och blek skugga af hvad det fordom var. De »kristna» lefva i rå okunnighet, i misshälligheter och vidskepelse, men för öfrigt från turkarnas sida åtnjutande en tolerans, som skulle hedra många kristna länder. Judeqvarteret är den uslaste delen af staden. Här bo judarne i eländiga baracker emellan Zion och Moria bland ruiner och grus. I sena åldern komma de hit från fjerran ort, för att få begrafvas i »Josafats dal», der de vänta domen öfver de uppståndna, Joel 3:2, 12. De lefva mest af almosor från sina landsmän i andra länder. »Låt oss», säger Chateaubriand, »kasta en blick mellan berget Zion och templet. Der bor ett folk, afskildt från stadens öfriga befolkning. Förföljda af allmänt hat, böja dessa olycklige sitt hufvud utan att klaga, lida tåligt allt möjligt förtryck utan att fordra rättvisa, lägga sig ned under slagen utan att sucka, och fordrar man deras hufvud, så räcka de fram det för svärdet. Dör en medlem af detta samfund, så blifver han af sina olycksbröder i nattlig timme hemligen begrafven i Josafats dal under skuggan af Salomos tempel. Träd in i dessa menniskors boningar; du finner dem i gräsligt elände; du hör huru de läsa ur en hemlighetsfull bok med sina barn, hvilka åter i sin ordning skola föreläsa den för sina. Hvad detta folk gjorde för 3,000 år sedan, det gör det ännu. Sjutton gånger har det sett Jerusalem falla i ruiner, men ingenting kan beröfva det modet; intet kan afhålla dem från att kasta förhoppningsfulla blickar till Zion. Man gripes af en underbar förvåning då man betraktar judarne i Jerusalem, huru de under allt det betryck, som hvilar öfver dem, alltid vänta en konung, som skall befria dem. Kastade till jorden af det kors som fördömer dem och är upprest öfver deras hufvuden, förstulet lefvande i närheten af det tempel, hvaraf ej en sten förblifvit på den andra, fortfara de i olycklig förblindelse. Perser, greker, romare äro försvunna från jorden, och ett litet folk, hvars ursprung sträcker sig tillbaka bortom dessa stora folkens upprinnelsetid, lefver ännu oblandadt qvar bland sitt fäderneslands grushögar. Om annars någon företeelse bland jordens folk bär pregeln af ett under, så finnes denna pregel här.» Med penningar hafva de nödgats köpa sig rättigheten att få nalkas och gråta vid grundvalarne af sina fäders tempelhöjd. Om fredagarne församla de sig vid »gråtoplatsen», en liten rymd vid Moriabergets vestra mur, der några stora ofantliga qvaderstenar vittna om längesedan flydda tider, för att der begråta sitt folk och sin stad. »Vi funno dem», berättar missionären Fisk, »sittande på jorden nära muren; de läste sina ebreiska böcker. Det var hjertgripande att se dessa Abrahams afkomlingar, mest fattigt folk, klädda i trasor, sitta der i stoftet; de måste betala den förmånen att få gråta der, hvarest deras fäder sjöngo, jublade och triumferade; de äro arma slafvar på det ställe, der deras fäder voro mägtiga konungar.» Ett litet stycke längre söderut ser man vördnadsbjudande lemningar af en ofantlig hvalfbåge af 41 fots spännvidd, efter sin upptäckare kallad »Robinsons båge», hvilken efter all sannolikhet utgjorde en del af den bro som varit byggd öfver Tyropoion för att sammanbinda templet och berget Zion, som här är ganska brant. Jfr 1 K. 10:5 om den gångväg på hvilken Salomo uppgick till templet (Sv. brännoffer). Man ser här i muren antika lager af ofantliga stenar, somliga af 20 till 25 fots längd. stadsarkitekten Schick sade mig, att han ansåg dessa stenar vara lemningar af det salomoniska templets grundvalar, se 1 Kon. 7:10. (Jerusalem, 17/4 1880.)
Man kan vid dessa bedröfliga scener och dessa på minnen så rika fornlemningar icke annat än instämma i de arma israeliternas bönerop och med psalmisten sucka till Israels Gud: »Stå upp och förbarma dig öfver Zion, ty det är tid, att du är nådelig, och stunden är kommen. Ty dina tjenare hafva dess stenar kära och ömka sig öfver dess grus», Ps. 102:14 f.
I bildlig bemärkelse talas om det Jerusalem som är ofvantill, allas vår moder, Gal. 4:26, det himmelska Jerusalem, till hvilket de troende redan i detta lif äro komne, Eb. 12:22, och det nya Jerusalem, som nederkommer af himmelen till jorden i tidernas fullbordan, Up. 3:12; 21:2, 10, i hvilket ej finns något tempel, utan Gud sjelf är dess tempel och lammet, 21:22; alltsamman skildringar af Guds rike i dess begynnelse och fulländning, målade med färger, delvis lånade från det gamla förbundsfolkets heliga, »älskade stad». Up. 20:9.

Jesabel, en falsk profetissa i Tyatira som förledde en del af de kristna till otukt och afguderi. Herren hotar henne och hennes anhängare med svåra straff och varnar de öfriga att förblifva trogna tilldess han kommer, Up. 2:20 f.

Jesbi af Nob, eller Jisbo-Benob, en jette, som var nära att döda David i ett slag mot felisteerna, men sjelf dödades af Abisai, 2 S. 21:16 f.

Jeschurun, se Jesurun.

Jesse, se Isai.

Jesua, Esr. 3:2; 4:3; 5:2; Ne. 12:6, eller Jehosua, Hag. 1:1; 2:3; d. ä. Jehova frälsar, samma namn som Josua och det gr. Jesus. Så hette öfverstepresten Jozadaks son och efterträdare, som fick följa folket åter ur fångenskapen i Babel och jemte fursten Serubbabel egnade all sin flit åt stadens, templets och gudstjenstens återupprättande. Genom sitt namn Jesua och sitt embetes värf var han en framstående förebild af Jesus Kristus, och isynnerhet genom de två profetiorna om honom: den ena i Sak. 3, der han som en brand, ryckt ur elden försvaras mot satan och iklädes högtidskläder och får löfte att, om han är trogen, få döma Herrens hus, och der tillika utlofvas att Herren skall sända sin tjenare, Telningen, och utplåna landets skuld på en enda dag; den andra i Sak. 6:9 f., der han krönes med kronor af de från Babel återkomnas silfver och guld, åter en förebild af den Telning, som skall bygga Herrens tempel med medel från fjerran folk. Jfr Heldai, Jozadak.

2. En prest under Davids regering, 1 Kr. 24:11.

3. Namn på flere personer bland de från Babel återkomna, Esr. 2:2, 40; 8:33; Ne. 3:19; 8:7.

4. En stad i Juda som återuppbyggdes efter fångenskapen, Ne. 11:26.

Jesu bröder. I andlig bemärkelse har Herren Jesus gifvit alla sina troende lärjungar namnet bröder, så väl före sin uppståndelse, Mat. 12:48 f.; Mar. 3:33 f.; Lu. 8:21, som efter densamma, Mat. 28:10; Jh. 20:17; »han skämmes icke kalla dem bröder», Eb. 2:11. Jfr om Guds hus (familj) och husfolk, Eb. 3:6; Ga. 6:10; Ef. 2:19. Men dessutom talas på flera ställen om Herrens bröder i egentlig bemärkelse. först läsa vi i Mat. 12:46; Mar. 3:31 och Lu. 8:19, att hans moder och bröder kommo och ville tala med honom; sedan se vi i Mat. 13:55 f. och Mar. 6:3, att folket i Nazaret uttryckte sitt förakt för honom såsom en timmerman och en timmermans son, hvars hela slägt de så väl kände till: hans fyra bröder, Jakob Joses, Simon och Judas, samt åtminstone tre systrar (»alla hans systrar», Mat. 13:56). Enligt Jh. 2:12 följdes Jesus af sin moder och sina bröder från Kana till Kapernaum. Af Jh. 7:3 f. framgår att »icke heller hans bröder trodde på honom». Men i Ap. 1:14 synes en förändring hafva inträdt, ty der heter det, att de 11 apostlarne voro beständige i bön tillsamman med Maria, Jesu moder, och med hans bröder. I 1 Kor. 9:5 nämner Paulus »de öfrige apostlarne och Herrens bröder» (såsom gifta). Den naturliga slutsatsen af dessa ställen synes vara den, att Jesu bröder efter köttet under hans lifstid ej trodde på honom men genom uppståndelsens under öfvertygades och kommo till tron och tillochmed intogo en framstående plats bland den uppståndnes vittnen, så att Paulus i Ga. 1:19 nämner »Jakob, Herrens broder» bland apostlarna (i detta ords vidsträcktare bemärkelse, jfr Apostel).
Det har likväl funnits månge och finnas ännu, hvilka påstå, att Jesu bröder och systrar ej voro annat än hans kusiner, och att de varit barn till Klopas och Jesu moster Maria; men hvarföre ser man dem då alltid i sällskap med Jesu moder? och hur kunde Johannes säga att ej heller hans bröder (kusiner) trodde på honom, om likväl en af dem, Jakob, Alfei eller Klopas' son, var en af hans apostlar? Andre hafva menat, att dessa »Jesu bröder» voro hans fosterbröder, barn af hans fosterfader Josef i ett föregående gifte. dessa förslagsmeningar hafva väl delvis utgått från en tidigt framträdande föreställning om det otillbörliga i att hon som födde den helige, skulle vidare blifvit moder. Häremot hänvisar man till evangelisternas uttryck i Mat. 1:25; Lu. 2.7.

Jesurun eller Jeschurun, ett namn hvarmed Israel tilltalas i 5 M. 32:15; 33:5, 26 samt i Es. 44:2, der »Jesurun, min utvalde». I Sv. är detta ord försvunnet eller återgifvet med stark, 5 M. 33:26, eller from, Es. 44. Det anses beteckna Israel såsom den »upprigtige», den åt den rätte Gudens dyrkan helgade, den välsignade e. d.

Jesus, kallad Justus, en troende jude, en Pauli medarbetare, Kol. 4:11.

Jesus Kristus, Fadrens son af evighet och Marias son i tidens fullbordan, född i Betlehem, uppfostrad i Nazaret, korsfäst, död och begrafven i Jerusalem, på tredje dagen uppstånden och efter fyrtio dagar till himmelen faren. Namnet Jesus (eb. Jesua) d. ä. Jehova frälsar, var hans egentliga namn, redan af engelen före hans födelse för hans moder förkunadt, Mat. 1:21; det namn hvarunder han var allmänt känd bland folket, »Jesus, Josefs son från Nazaret», och som fienderne skrefvo på hans kors: »Jesus af Nazaret, judarnas konung». Kristus åter eller Messias, d. ä. den smorde, var det namn honom tillkom såsom den af Gud i verlden sände öfverstepresten, profeten och konungen, Eb. 1:9. Redan i begynnelsen hade han, det personliga Ordet, sjelfständig tillvaro. Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom honom voro alla ting skapade, och i honom var lifvet. Jh. 1:1 f.; Kol. 1:15 f. Och Ordet vardt kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans härlighet. Så vittnar Johannes. Likaså sammanfattar Paulus i korta ord den gudasändes underbara historia, der han säger i Fil. 2:6 f.: »Kristus Jesus, ehuru han var i Guds skepelse, aktade icke som ett rof att vara jemlik Gud, utan utblottade sig sjelf och antog en tjenares skepelse och vardt lik menniskor och i åthäfvor funnen såsom en menniska: han ödmjukare sig sjelf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Derföre har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och att alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.»
Vittnesbördet om Jesu lefnad är oss meddeladt i de fyra evangelierna. Mångfaldiga försök har man gjort att genom jemförande framställningar eller »harmonier»öfver evangelierna vinna en fullständig och ordnad bild af händelserna Vid utarbetandet af följande uppställning hafva vi begagnat de tabeller som finnas i Theile-Gebhardts grek. N. Test., 1878, Smiths stora Bibel Dictionary samt Rudins »Tafla öfver Jesu lif».
Angående Jesu födelseår må här anmärkas, att det infaller minst 4 år före vår vanliga (dionysianska) tideräkning, ty Herodes den store som upplefde Jesu födelse, dog i Roms år 750, och det första året i vår tideräkning är Roms år 754. Alltså inföll Jesu födelse senast år 750, andre säga 749, 748, eller 747 Roms år. I åren 747 och 748 inträffade den konjunktion af planeterna Jupiter och Saturnus, som somlige hafva ansett vara den stjerna som vägledde de vise männen. Vid 30 års ålder började Jesus sitt offentliga arbete, Lu. 3:23. Huru många år han verkade är svårt att bestämdt säga. Johannes nämner en påsk kort efter hans uppträdande, 2:13; en andra under hans galileiska verksamhet, 6:4, samt en tredje, den vid hvilken han blef korsfäst, 13:1. Detta skulle göra 2 år och något deröfver. Månge mena dock att ännu en påsk är afsedd med »judarnas högtid» i Jh. 5:1 (märk Rudins bevisning, anf. st., p. 17); sålunda erhålles en tid af öfver tre år. Vi hafva slutit oss till denna åsigt i följande tabell.

Tilldragelserna i Jesu lif, ordnade efter de fyra evangelierna.

  Johannes. Lukas. Markus. Matteus.
Inledning af Johannes. »Ordet vardt kött» 1:1 - 18.      
Lukas' företal till Teofilus   1:1 - 4.    
Johannes Döparens födelse bebådas   1:5 - 25.    
Jesu födelse bebådas för Maria   1:26 - 38.    
Maria besöker Elisabet   1:39 - 56.    
Johannes Döparens födelse och omskärelse   1:57 - 80.    
Jesu slägtregister   3:23 - 38.   1:1 - 17.
Jesu födelse förkunnas för Josef       1:18 - 25.
Jesu födelse; herdarne; omskärelsen   2:1 - 21.    
Jesus frambäres i templet; Simeon och Hanna   2:22 - 38.    
De vise männen       2:1 - 12.
Flykten till Egypten; barnamordet i Betlehem       2:13 - 18.
Återresa till Galileen   2:39, 40.   2:19 - 23.
Jesus såsom gosse i templet   2:41 - 50.    
Jesus uppväxer i Nazaret   2:51, 52.    
Johannes Döparen uppträder   3:1 - 18. 1:1 - 8. 3:1 - 12.
Jesus döpes i jordan (1:32 - 34.) 3:21, 22. 1:9 - 11. 3:13 - 17.
Jesus frestas af djefvulen   4:1 - 13. 1:12, 13. 4:1 - 11.
Johannes Döparens vittnesbörd för öfverheten och sina lärjungar: »Guds lam» 1:19 - 34.      
Andreas, Simon, Filippus och Natanael 1:35 - 51.      
Bröllopet i Kana 2:1 - 11.      
Besök i Kapernaum 2:12.      
Besök i Jerusalem vid påsken, tempelrening 2:13 - 25.      
Nikodemus 3:1 - 21.      
Jesus och Johannes döpa. Den senares vittnesbörd 3:22 - 36.      
Johannes Döparen i fängelse (3:24). 3:19, 20. 1:14; 6:17. 4:12; 14:3.
Samaritiska qvinnan 4:1 - 42.      
Jesus kommer till Galileen och predikar der 4:43 - 45. 4:14, 15. 1:14, 15. 4:12, 17.
Jesus botar konungsmannens son 4:46 - 54.      
Jesus utstötes från Nazaret   4:16 - 30.    
Jesus flyttar till Kapernaum   4:31, 32. 1:16 - 20. 4:13 - 22.
De fyra första apostlarne       -#-     -#-     -#-  
Den besatte i Kapernaum   4:33 - 37. 1:21 - 28.  
Petri svärmoder helas samt en stor mängd andra sjuka   4:38 - 41. 1:29 - 34. 8:14 - 18.
Vandringar i Galileen   4:42 - 44. 1:35 - 39. 4:23 - 25.
Petri fiskafänge   5:1 - 11.    
En spetelsk botas, och folket tränger på   5:12 - 16. 1:40 - 45. 8:1 - 4.
Den lame i Kapernaum   5:17 - 26. 2:1 - 12. 9:1 - 8.
Publikanen Matteus   5:27 - 32. 2:13 - 17. 9:9 - 13.
Om fastandet, ny lapp, nytt vin   5:33 - 39. 2:18 - 22. 9:14 - 17.
Jesus reser till Jerusalem till den andra påsken, botar den lame vid Betesda och predikar om sin sändning 5:1 - 47.      
Lärjungarne afrycka ax på sabbaten   6:1 - 5. 2:23 - 28. 12:1 - 8.
Jesus botar en förtvinad hand   6:6 - 11. 3:1 - 6. 12:9 - 14.
De tolf apostlarne. Vandringar i Galileen   6:12 - 19. 3:7 - 21. 10:1 - 4.
12:15 - 21.
Bergspredikan   6:20 - 49.   5:1 - 7:29.
Jesus botar en höfvidsmans tjenare i Kapernaum   7:1 - 10.   8:5 - 13.
Enkans son i Nain   7:11 - 17.    
Johannes' sändebud. Jesu vittnesbörd om honom   7:18 - 35.   11:2 - 19.
Ve öfver Galileens städer   (10:13 - 15)   11:20 - 24.
Jesus prisar sin fader och bjuder till sig de betungade   (10:21, 22)   11:25 - 30.
Synderskan i Simons hus   7:36 - 50.    
De tjenande qvinnorna   8:1 - 3.    
Jesus botar en besatt; varnar fariseerna för synd emot anden   (11:14 - 32) 3:22 - 30. 12:22 - 45.
Jesu moder och bröder   8:19 - 21. 3:31 - 35. 12:46 - 50.
Jesus talar i liknelser till folket   8:4 - 18.
(13:18 - 21)		 4:1 - 34. 13:1 - 52.
Stormen på Galileiska sjön   8:22 - 25. 4:35 - 41. 8:23 - 27.
Gergesenerne   8:26 - 39. 5:1 - 20. 8:28 - 34.
Jairi dotter och qvinnan som hade blodgång   8:40 - 56. 5:21 - 43. 9:18 - 26.
Nytt besök i Nazaret     6:1 - 6. 13:53 - 58.
Vandringar i Galileen     6:6. 9:35 - 38.
Apostlarne utsändas att predika   9:1 - 6. 6:7 - 13. 10:
Johannes' död; Herodes' tankar om Jesus   9:7 - 9. 6:14 - 29. 14:1 - 12.
5,000 män spisas (vid tiden för den tredje påsken) 6:1 - 15. 9:10 - 17. 6:30 - 44. 14:13 - 21.
Jesus går på vattnet 6:16 - 21.   6:45 - 52. 14:22 - 33.
Underverk vid Gennersaret     6:53 - 56. 14:34 - 36.
Predikan i Kapernaum om lifvets bröd 6:22 - 65.      
Om tvagning och om orenhet     7:1 - 23. 15:1 - 20.
Kananeiska qvinnan     7:24 - 30. 15:21 - 28.
Vandring genom Dekapolis, många sjuka botas, bland andra en döfstum     7:31 - 37. 15:29 - 31.
Fyratusen män spisas     8:1 - 10. 15:32 - 39.
Om tecken af himmelen     8:11 - 13. 16:1 - 4.
Om fariseernas surdeg     8:14 - 21. 16:5 - 12.
Den blinde vid Betsaida     8:22 - 26.  
Petri bekännelse; nära Cesarea Filippi 6:66 - 71. 9:18 - 20. 8:27 - 29. 16:13 - 19.
Jesus talar om sin död, näpser Petrus   9:21 - 27. 8:30 - 9:1. 16:20 - 28.
Jesu förklaring   9:28 - 36. 9:2 - 10. 17:1 - 9.
Samtal om Elia     9:11 - 13. 17:10 - 13.
En månadsrasande botas; apostlarnes otro   9:37 - 42. 9:14 - 29. 17:14 - 21.
Jesus talar åter om sin död   9:43 - 45. 9:30 - 32. 17:22, 23.
Skattpenningen i fisken       17:24 - 27.
Samtal i Kapernaum; den störste i himmelriket; afundsjuka; förargelse; förloradt får; försonlighet; salt   9:46 - 50.
(15:3 - 7)
(17:1 - 4)		 9:33 - 50. 18:1 - 35.
Resa till Jerusalem; samariternas hårdhet 7:1 - 10. 9:51 - 56.    
Nya följeslagare och Jesu kraf på dem   9:57 - 62.   8:
De sjuttio lärjungar utsändas   10:1 - 16.    
Samtal vid Löfhyddohögtiden 7:11 - 53.      
Äktenskapsbryterskan 8:1 - 11.      
Stridstal mot fariseerna 8:12 - 59.      
En blindfödd helas på sabbaten 9:1 - 41.      
Den gode herden 10:1 - 21.      
De sjuttio återkomma; Jesu fröjd   10:17 - 24.   (11:25 - 30)
Den barmhertige samariten   10:25 - 37.    
Marta och Maria   10:38 - 42.    
Undervisning om bönen; Herrens bön   11:1 - 13.   (6:9 - 13;
7:7 - 11)
Jesus helar två blinda       9:27 - 31.
En besatt döfstum botas; samtal om Beelsebul, att gömma Guds ord, Jonas tecken   11:14 - 36. (3:22 - 27) 9:32 - 34.
(12:30 - 45).
Bjudning hos en farise; straffpredikningar   11:37 - 54.   (23:)
Förmaningstal mot skrymteri, räddhåga, girighet (arfskiftet), säkerhet   12:1 - 13:9.    
En krumpen qvinna botad på sabbaten   13:10 - 17.    
Liknelser om Guds rike; senapskorn, surdeg   13:18 - 21.   (13:)
Till Jerusalem. Huru många blifa saliga?   13:22 - 30.    
Strafftal mot Herodes och Jerusalem   13:31 - 35.   (23:37 - 39)
En vattusigtig botas på sabbaten. Bordssamtal hos en farise   14:1 - 14.    
Den stora nattvarden   14:15 - 24.   (22:1 - 14)
Om lärjungasinne   14:25 - 35.   (10:37, 38)
Liknelser om förloradt får, penning, son   15:1 - 32.    
Om gårdsfogden samt rike mannen och Lazarus   16:1 - 31.    
Om förargelse, försonlighet, tro och förtjenst   17:1 - 10.    
De tio spetelske   17:11 - 19.    
Om Guds rikes ankomst   17:20 - 37.   (24)
Domaren och enkan; fariseen och publikanen   18:1 - 14.    
Jesus vid Tempelvigningsfesten; Guds son 19:22 - 39.      
Jesus i Pereen, vinner många lärjungar 10:40 - 42.      
Om äktenskapsskilnad     10:1 - 12. 19:1 - 12.
Jesus välsignar barnen   18:15 - 17. 10:13 - 16. 19:13 - 15.
Den rike ynglingen   18:18 - 27. 10:17 - 27. 19:16 - 26.
Trohetens lön   18:28 - 30. 10:28 - 31. 19:27 - 30.
Arbetarne i vingården       20:1 - 16.
Lazari uppväckelse 11:1 - 44.      
Stora rådets stämplingar 11:45 - 53.      
Jesu vistelse i Eferem strax före sista påsken 11:54 - 57.      
Jesus går sista gången upp till Jerusalem, talar om sin död   18:31 - 34. 10:32 - 34. 20:17 - 19.
Sebedei söners begäran     10:35 - 45. 20:20 - 28.
Den blinde vid Jeriko   18:35 - 43. 10:46 - 52. 20:29 - 34.
Sakkeus   19:1 - 10.    
De tio punden   19:11 - 28.   (25:14 - 30)
Jesus smörjes i Betania 12:1 - 11.   14:3 - 9. 26:6 - 13.
Intåget i Jerusalem; Jesu tårar; folkets jubel 12:12 - 19. 19:29 - 44. 11:1 - 10. 21:1 - 11.
Greker som vilja se Jesus, om hvetekornet 12:20 - 27.      
Röst af himmelen; varningens ord 12:28 - 36.      
Den andra tempelreningen   19:45 - 48. 11:15 - 18. 21:12 - 16.
Fikonträdet; om trons bön och försonlighet     11:11 - 14.
11:19 - 26.		 21:17 - 22.
Stora rådets fråga om Jesu myndighet   20:1 - 8. 11:27 - 33. 21:23 - 27.
Liknelsen om de två sönerna       21:28 - 32.
Om vingårdsmännen   20:9 - 19. 12:1 - 12. 21:33 - 46.
Bröllopet och bröllopskläderna       22:1 - 14.
Frågorna om skatt och om uppståndelsen   20:20 - 40. 12:13 - 27. 22:15 - 33.
Frågorna om det yppersta budet     12:28 - 34. 22:34 - 40.
Jesu motfråga om Messias, Davids son   20:41 - 44. 12:35 - 37. 22:41 - 46.
Strafftal mot fariseerna   20:45 - 47. 12:38 - 40. 23:1 - 39.
Enkans skärf   21:1 - 4. 12:41 - 44.  
Jesus lemnar templet för alltid 12:36.   13:1. 24:1.
Johannes' betraktelser öfver judarnas nådesförakt   12:37 - 50.    
Jesus talar om sin andra ankomst, om Jerusalems förstöring och verldens ände   21:5 - 38. 13:1 - 37. 24:1 - 51.
Liknelsen om de tio jungfrurna       25:1 - 13.
Liknelsen om punden       25:14 - 30.
Den yttersta domen       25:31 - 46.
Den sista påsken; judarnas stämplingar   22:1, 2. 14:1, 2. 26:1 - 5.
Förrädarens tillredelser   22:3 - 6. 14:10, 11. 26:14 - 16.
Fotatvagningen, påskalammet och nattvarden 13:1 - 35. 22:7 - 23. 14:12 - 25. 26:17 - 29.
Apostlarnas träta   22:24 - 30.    
Jesus förutsäger lärjungarnas förskingring och Petri fall 13:36 - 38. 22:31 - 38. 14:26 - 31. 26:30 - 35.
Jesu afskedstal: om sin bortgång; om vinträdet och grenarne; husgvalaren; bönen i Jesu namn 14; 15; 16.      
Jesu öfverstepresterliga bön 17.      
Kampen i Getsemane   22:39 - 46. 14:32 - 42. 26:36 - 46.
Jesus förrådes; lärjungarne fly 18:1 - 11. 22:47 - 53. 14:43 - 52. 26:47 - 56.
Jesus inför Hannas och Kaifas. Petri förnekelse 18:12 - 27. 22:54 - 62. 14:53 - 72. 26:57 - 75.
Jesus inför stora rådet   22:63 - 71. 14:55 - 64. 26:59 - 68.
Jesus föres inför Pilatus 18:28. 23:1. 15:1. 27:1, 2.
Förrädarens död       27:3 - 10.
Jesus inför Pilatus   23:2 - 6. 15:2 - 5. 27:11 - 14.
Jesus inför Herodes   23:7 - 12.    
Pilatus hudflänger och dömer Jesus 18:29 - 19:16. 23:13 - 25. 15:6 - 15. 27:15 - 26.
Törnekröningen 19:2, 3.   15:16 - 20. 27:27 - 31.
Jesus korsfästes och dör 19:17 - 30. 23:26 - 49. 15:21 - 41. 27:32 - 56.
Blod och vatten 19:31 - 37.      
Begrafningen 19:38 - 42. 23:50 - 56. 15:42 - 47. 27:57 - 61.
Grafven förseglas       27:62 - 66.
Uppståndelsen 20:1 - 18. 24:1 - 12. 16:1 - 11. 28:1 - 10.
Väktarne mutas       28:11 - 15.
Jesu uppenbarelse i Emmaus   24:13 - 35. 16:12, 13.  
Uppenbarelser i Jerusalem 20:19 - 29. 24:36 - 49. 16:14 - 18.  
Jesus vid Tiberias' sjö; fiskafänget 21:1 - 14.      
Petri upprättelse 21:15 - 23.      
Lärjungamöte på ett berg i Galileen (1 Kor. 15:6); Jesus sänder ut sina lärjungar       28:16 - 20.
Himmelsfärden   24:50 - 53. 16:19, 20.  
Slutord af Johannes 20:30, 31.
21:24, 25.		      

Jeter, en ismaelit, Amasas fader, 1 K. 2:5, 32; 1 Kr. 2:17; kallas Jitra i 2 S. 17:25.

Jetro, eller Reguel, som han kallas i 2 M. 2:18 och 4 M. 10:29, en prest i Midjans land, hvars sju döttrar den flyende Mose hjelpte att vattna fåren. Mose bjöds att stanna qvar hos presten, fick hans dotter Zippora till hustru och vattnade just hans får i öknen, då Jehova visade sig för honom i busken. 2 M. 2:16 f.; 3:1. Då Jetro sedermera hörde ryktet om hvad Gud gjort genom Mose i Israel, besökte han dem strax innan de kommo till Sinai, prisade Jehovas namn, deltog i offer och offermåltid med hans folk och gaf Mose visa råd med afseende på rättvisans skipande, hvarpå han reste hem till sitt igen. 2 M. 18.

Jetur, se Itureen.

Jibleam, se Gat-Rimmon, 2.

Jirija, en väktare som grep Jeremia såsom öfverlöpare, Je. 37:13 f.

Jisbak, en af Abrahams söner med Ketura; stamfader för en arabstam i norra Arabien, 1 M. 25:2.

Jisbo-Benob, se Jesbi.

Jiska, syster till Milka, Nahors hustru, 1 M. 11:29. Judarne anse Jiska vara dens. s. Sara.

Jisreel. 1. En stad i Isaskars stam, Jos. 19:18, nu en obetydlig by Zetraîn, vid nordvestra foten af Gilboas berg, nära östra kanten af den stora Jisreelsslätten. Här hade den ogudaktige Ahab ett palats, och här tog han Nabots vingård och drabbades sedermera af hämden. 1 K. 21; 2 K. 9; 10:1 f. Emedan Jehu just i denna stad anstälde sina blodbad på Ahabs hus och Baals tillbedjare, kallades staden också för Jehus stad, Os. 1:4.

2. Jisreel skulle profeten Osea kalla den sonhan födde med Gomer, Os. 1:4; namnet Jisreel, hvilket betyder både: Gud skall förskingra, och Gud skall plantera, skulle för folket vara en predikan, å ena sidan om Guds domar öfver den ogudaktiga staden Jisreels blodskulder och öfver Israels folk, hvilket för sin delaktighet deruti skulle dömas på den stora dag, som i Os. 1:11 kallas Jisreels dag; och å andra sidan om Guds barmhertighet som till slut skulle återupprätta det skingrade folket och åter »plantera det åt sig i landet», Os. 2:23. I v. 22 kallas derföre Israels folk sjelf med namnet Jisdreel, eb.

3. Jisreels dal eller Jisreels slätt, Jos. 17:16; Do. 6:33; Os. 1:5, äfven kallad Jisreel, 2 S. 2:9, eller Megiddos dal, 2 Kr. 35:22, den stora och fruktbara högslätten söder om Tabor och Nazaret mellan Karmels berg i vester och Gilboas berg och berget Dahi i öster och mellan dessa sträckande sig ända ned mot Jordan; Palestinas största och rikaste slätt med en utsträckning af 8 timmars väg i längd och 4 - 5 i bredd. Denna slätt har af ålder varit det slagfät, der stridande magter kämpat om landets besittning, från Baraks och Siseras dagar (Do. 4:14) till Ahabs tid (1 K. 20:25 f.), från Josias (2 K. 23:29) till Bonapartes. År 1799 blefvo 25,000 turkar här slagne af 3,000 fransmän. Jfr Megiddo. Slättens betydelse som slagfält beror till stor del derpå att den stora karavanvägen mellan Egypten och Damaskus går der fram, ännu som i fordom tid. Strax ö. om staden Jisreel stryker den förbi den s.k. Goliatskällan, Ain Djalud, »källan i Jisreel», 1 S. 29:1, från hvilken floden Djalud, Nahr Djalud, rinner ned till Jordan, förbi Betsan »nedanom Jisreel», 1 K. 4:12.

4. En stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:56, hvarifrån David fick en af sina hustrur, Ahinoam, 1 S. 25:43; 27:3.

Jitra, se Jeter.

Jizhar, Kehats andre son, 2 M. 6:18.

Joab. 1. Serajas son, stamfader för folket i Timmermansdalen, en ort i Benjamins stam, 1 Kr. 4:14; Ne. 11:35.

2. En son af Zeruja, Davids syster, 2 S. 2:13, 18; 1 Kr. 2:16, den förste som fälde en jebuse och derföre Davids fältöfverste undernästan hela hans regering, 1 Kr. 11:6, en dugtig krigare och god general och stundom en god rådgifvare, såsom i fråga om Absalom, 2 S. 14, och vid folkräkningen, 24:3. Eljest gjorde han sig skyldig till tyranni, hämdlystnad och råhet; hvilket synes af hans förrädiska mord på Abner och Amasa, 2 S. 3; 20; hans hänsynslöshet mot David, 2 S. 3:39; 19:5; hans mord på Absalom, 18:14 f., och slutligen hans förrädiska stämplingar i samråd med Adonia, 1 K. 1:4 f., för hvilket allt han enligt Davids uppdrag, 2:5 f., dödades på Salomos befallning, 2:28 f.

Joahas. 1. Jehus son och efterträdare i Israel, 856 - 839 f. K. Till straff för hans och folkets synder bragtes landet till yttersta nöd genom syriernas infall under Hasael och Benhadad. Konungen förödmjudade sig inför Gud, som sände hjelp genom hans son Joas, 2 K. 13:1 f., 22, 25.

2. Joahas, Josias yngste son och hans efterträdare på Judas tron, 609 f. K., blef efter tre månaders regering tagen tillfånga af Farao Neko och förd till Egypten, der han dog, 2 K. 23:30 f.; 2 Kr. 36:1 f. Kallas Sallum i 1 Kr. 3:15; Je. 22:11.

3. 2 Kr. 21.17, se Ahasja 2.

Joanan, en af Jesu förfäder, Lu. 3:27 (Sv. Johanna).

Joas. 1. Gideons fader, vägrade att utlemna sin son som nedslagit hans Baalsaltare, och sade: År Baal gud, så må han sjelf föra sin talan, do. 6:11, 25 f.

2. Ahabs son, fick jemte ståthållaren Amon i uppdrag att bevaka profeten Mika, 1 K. 22:26.

3. Ahasjas son och efterträdare i Juda, 878 - 838 f. K. Då hans farmoder Atalja lät döda hela den konungsliga slägten, räddades han af sin faster Joseba, doldes sex år i templet och blef vid sju års ålder upphöjd på tronen genom presten Jojadas försorg; så länge denne lefde, tjenade Joas Herren, ifrade för templets reparation och hade framgång. Men efter hans död följde konungen mindre goda råd; afguderiet fick öfverhand; och då Jojadas son Sakarja bestraffade folket, lät Joas döda honom i tempelgården. Nu kom en olycka efter den andra; syrierna härjade landet och förde templets skatter som byte; konungen sjelf blef illa sårad och mördades af två sina tjenare. 2 K. 11; 12; 2 Kr. 23; 24.

4. Joahas' son och efterträdare på Israels tron, 839 - 825 f. K., vandrade i »Jerobeams synd», ehuru han vördade profeten Elisa och besökte honom på hans dödsbädd, då han försäkrades om seger öfver syrierna, 2 K. 13:14 f. Då judakonungen Amazja, stolt öfver sin seger öfver edomeerna, utmanade Joas, slog denne honom grundligt, intog Jerusalem och plundrade templet. 2 K. 13:9 f.; 14:1 f.; 2 Kr. 25:17 f.

Joatam, se Jotam 2.

Job (eb. Ijob, d. ä. anfäktad eller hatad), hvars historia skildras i »Jobs bok», var en gudfruktig man i landet Uz mellan edom och Öde Arabien, mägtigare än alla österlandets söner, rik på boskapshjordar, fader till sju söner och tre döttrar och angelägen att offra brännoffer till försoning för sina barn, rädd för att de vid sina gästabud skulle hafva försyndat sig mot Gud, att Jobs fromhet blott var en sjelfvisk ögontjenst som ej räckte längre än medgången var med honom, fick satan af Gud tillåtelse att hemsöka honom med slag efter slag. Fiender och ljungeldar härjade hans hjordar, och stormvinden slog omkull huset öfver alla hans barn, så att de alla satte lifvet till. Men Job prisade Herrens namn. Då fick satan lof att slå Job med sjukdom, 2:7; 7:5; 19:17; 30:17, 30, och dertill hånade honom hans hustru men han syndade icke ändå. Då kommo tre hans vänner, Elifas, bildad och Zofar för att hugsvala honom. I sju dygn sutto de bredvid honom utan att säga ett ord. Deras tröst vardt förebråelsens tystnad. Det blef för mycket för Job: han brast ut och förbannade sin födelsedag, k. 3. Nu följer i berättelsen en kedja af samtal mellan Job och hans tre vänner, hvaruti de å sin sida söka bevisa, att Gud är rättfärdig och endast hemsöker den ogudaktige med lidanden, och att den i deras ögon skrymtaktige Job derföre måste bekänna den särskilda synd som dragit öfver honom hans lidande, medan Job å sin sida ej vill alldeles förneka Guds rättfärdighet men dock icke kan taga på sig en skuld ha ej vet med sig. Efter dem uppträder den yngre Elihu; han förebrår de tre vännerna deras beskyllningar, visar att lidandet ej bör betraktas som en vedergällning lika för lika utan som en helsosam, pröfvande luttringseld och manar äfven Job till ödmjuk besinning. Slutligen uppträder Jehova sjelf i ett stormväder, förkunnar sin fullkomlighet och sitt majestät i skapelsen och verldsstyrelsen och visar det dåraktiga i att vilja klandra Gud eller tvista med den allsmägtige. Job erkänner sin ringhet och sin dårskap: »Jag tager allt tillbaka och ångrar mig i stoft och aska», 42:6. Sedan förebrår Herren de tre vännerna, ty de hade icke talat om honom rätt eller upprigtigt så som Job, och bjuder dem att offra brännoffer, så vill han för Jobs förbön se dem nådigt an. Slutligen återstälde Herren Job till hans forna välstånd och gaf honom dubbelt så mycket som förut. Han födde nu 7 söner och 3 döttrar och lefde sedan 140 år. Då han för