- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord L

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

L

Laban. 1. En rik herde i Haran i Mesopotamien, Betuels son, och sonson till Abrahams broder Nahor, gaf sin syster Rebecka åt hennes kusin, Isak, 1 M. 24:29 f., och sedan åt sin systerson Jakob sina döttrar Lea och Rakel, k. 28; 29. Då Jakob på Guds befallning reste till Kanaan, förföljde Laban honom men varnades af Herren att ej skada honom och återvände hem sedan de afslutit ett fredsfördrag, k. 30; 31. Laban synes hafva dyrkat Jehova, 1 M. 24:50; 31:49, 53, men de »gudar» eller terafim, som Rakel stal från sin fader, 31:30, 34, förråda att han ej var fri från afguderi.

2. En ort Laban, se Libna 2.

Lag. Detta ord förekommer i en mängd olika betydelser; t.ex.
1) Om Guds uppenbarelse iallmänhet; så sjunger David om Herrens lag, Ps. 19:8 f., och beprisar den i Ps. 119 med en mängd olika namn; och så talar Paulus om trons lag, d. ä. evangelii uppenbarelse, Ro. 3:27, och Kristi lag, Ga. 6:2, o.s.v.;
2) om G. T:s skrifter iallmänhet, t.ex. i Jh. 10:34, der såsom skrifvet i lagen anföres ett ställe ur Ps. 82:6; och i Jh. 15:25, ett citat ur Ps. 35:19 eller 69:5, o.s.v.; så ock i 1 Kor. 14:21 om Es. 28:11;
3) om de fem Moseböckerna, den första af de tre delar, i hvilka G. T. af judarna indelas; så i Lu. 24:44, »lagen, profeterna och psalmerna»; jfr Ap. 13:15;

4) om den mosaiska lagen särskildt, d. ä. den samling af sedliga, borgerliga och kyrkliga föreskrifter, som gafs Mose på Sinai och hvarom berättas i Moseböckerna; så talas om »Moses lag», Lu. 2:22; Jh. 7:23; Herrens lag, Lu. 2:39, o.s.v. Sammanhanget måste härvid afgöra, huruvida på det eller det stället afses den ceremoniellqa delen af lagen, såsom i Ef. 2:15, om att Kristus afskaffade budens lag i stadgar, jfr Eb. 9; eller den borgerliga delen deraf, de stadgar hvilka gälde för Israel som en nation, t.ex. lagarne om krigföring, 5 M. 20, domarereglerna i 5 M. 17; jfr Ap. 23:3; 24:6; 25:8; eller ändtligen de delar deraf som man kallat den moraliska lagen eller sedelagen, hvilkas sammanfattning är gifven i de tio budorden, och hvilka äro att betrakta som af högre ålder och längre varaktighet än de två förra delarna; den lag som skrefs i menniskans samvete, Ro. 1:19; 2:14 f., och som af Kristus sammanfattas i de två eviga buden om att älska Gud öfver allt och nästan som sig sjelf, Mat 22:37 f. Jfr Ga. 5:14; Ro. 13:8, 10; 7:25. Denna lag, kärlekslagen, vardt af Kristus icke upplossad utan fullkomnad, skärpt och förklarad oc i hjertat hos hans folk inskrifven, Mat. 5:17; Jak. 2:9 f.; 4:11; hvaremot ceremonilagen af honom fullkomnades så, att när han som var förebildernas motbild trädde fram, så bortföllo skuggorna, Eb. 10:1;
5) stundom betecknar ordet lag iallmänhet en bestämmande norm eller en inre drifvande kraft, såsom när Paulus talar om »lagen i hågen» och »lagen i lemmarna», Ro. 7:23; andens syndens, frihetens lag o.s.v., jfr Ro. 8:2; 9:31; Ja. 1:25; 2:12.
Om uttrycket lagens taflor se Vittnesbörd.

Lagkloke, sådane män som egnade sig åt utforskandet och förklarandet af den judiska lagen, synnerligast den muntligen öfverlemnade, och sannolikt äfven sysselsatte sig med lagens afskrifvande. Iallmänhet torde benämningen »lagklok» hafva betecknat dets. s. namnet skriftlärd; samma person som i Mat. 22:35 och Lu. 10:25 kallas lagklok, kallas skriflärd i Mar. 12:28. Månge af de lagkloke voro medlemmar af Stora rådet. Jemte fariseerna och presterna bestraffas de ofta af frälsaren för sin blindhet och sitt undanhållande af sanningen, såsom de der voro de blindas blinde ledare, Lu. 7:30; 10:25; 11:52. Se Skriftlärde.

Lahmi, en felisteisk jette, Goliats broder, blef slagen af Elhanan, en af davids hjeltar, 1 Kr. 20:5.

Lais, se Dan 3.

Lakis, en af Josua eröfrad kananeisk konungastad i sydvestra Juda, Jos. 10:3, 5, 31; 15:39; befästes af Rehabeam, 2 Kr. 11:9, och nämnes som en vigtig punkt i kriget mellan Sanherib och Hiskia, 2 K. 18:14, 17; 19:8; 2 Kr. 32:9. Se under Sanherib. Här blef konung Amazja mördad, 2 K. 14:19. Enligt Mi. 1:13 var Lakis den första stad i Juda, der bilddyrkan från norra Israel fick insteg. Af Lakis, som nämnes äfven efter fångenskapen, Ne. 11:30, finnes nu endast grusmassor qvar vid ruinorten Um Lakis, med en mängd cisterner, 2 mil n.o. om Gasa, strax invid Adjlân, det gamla eglon. Jfr Jos. 10:34.

Lam utgjorde en betydande del af nästan alla offer i G. T., 2 M. 29:28 f.; 4 M. 28:9 f.; 29:2, 13 f. Derföre målas också Messias som ett lam det till slagtning ledes, Es. 53:7, och Johannes Döparen kallar honom »Guds lam», Jh. 1:29, som det fullkomliga offret, jfr 1 Pe. 1:19; Up. 5:6; 7:9 f.; 12:11; 17:14; 21:23 f.; 22:1. Så läsa vi om lammets bröllop, Up. 19:7 f., och lammets hustru, 21:9.

Lamek. 1. Metusaels son, tog sig två hustrur, Ada och Zilla, och födde Jabal, Jubal, Tubalkain och Naema, 1 M. 4:18 f.

2. Metusalahs son, var 182 år när han födde en son den han kallade Noah, d. ä. ro, ty nu hoppades han att denne son skulle gifva dem tröst i deras möda på den af Herren förbannade jorden. Han dog 777 år gammal, några år före floden. 1 M. 5:25 f.; Lu. 3:36.

Lampan med sin olja och veke räknades af ålder till de vigtigaste husgeråden; lampans sken vittnade om lycka, lif och rörelse, Ps. 132:17; dess frånvaro antydde sorg och förödelse, Job 18:5 f.; Or. 20:20. Då David en gång varit nära att blifva dräpt af en feliste, besvuro honom hans hjeltar och sade: Du får ej mer draga ut med oss i striden, att du ej må utsläcka Israels lampa, 2 S. 21:17; och ännu i dag hör man bland judarna i Palestina det uttrycket begagnas om den som dött: »Hans olja var slut», d. ä. hans lampa slocknade. I österlandets mörka städer behöfver man än i dag så väl som i fortiden föra lykta eller bloss med sig för att hitta i mörkret. Derföre kom Judas Iskariots skara med lampor och bloss, Jh. 18:3, och derföre måste jungfrurna reda sina lampor till för att gå ut och möta brudgummen, Mat. 25. Lampor kallas också de delar på helgedomens ljusstakar, hvilka innehöllo lysämnet; de tändes hvarje afton och putsades hvarje morgon, 2 M. 25:37; 30:7 f.; 1 K. 7:49; Sak. 4:2.

Landets fader, se Josef 1.

Landshöfding. 1. I G. T. användes denna benämning (eb. pechah), någon gång återgifven med herre eller fogde, om underbefälhafvare i de österländska rikenas provinser samt om högre krigsembetsmän, se 2 K. 18:24; Es. 36:9; Da. 3:2; Ne. 2:7 f. Sådana krigsembetsmän i Israels rike äro de som kallas landsfogdar i 1 K. 20:14. I Da. 6:1 f. omtalas i persiska riket ej mindre än 120 landshöfdingar eller satraper, öfver hvilka åter voro satte tre furstar eller ministrar, öfversatraper, af hvilka Daniel var en. Stundom togos till ståthållare eller landshöfdingar utmärkte män af det underlydande folket; så nämnas Serubbabel och Nehemia såsom persiske landshöfdingar eller furstar öfver Palestina, Hag. 1:1; Ne. 5:14; 8:9; 10:1; 12:26.

2. I N. T. stor det sv. landshöfding för ordet anthypatos, den gr. benämningen för de romerska prokonsulerna, samt vidare för det gr. ordet hegemon, som vanligtvis betecknar de kejserliga prokuratorerna.
Genom segren vid Aktium 31 f. K. hade alla det romerska rikets provinser tillfallit kejsar Augustus. För att ej alldeles kasta bort de republikanska formerna behöll han ej alla provinserna qvar under egen förvaltning utan återlemnade år 27 f. K. en del af dem åt senaten, behållande för sig sjelf de militäriskt vigtigaste af dem. Sedan dess fans det alltså två slags provinser i romerska riket: senatoriska och kejserliga. De senatoriska provinserna styrdes af ståthållare som valdes genom lott och beklädde embetet för ett år. Deras titel var prokonsul. Sådana funnos t.ex. i provinsen Asien, Ap. 19:38; i Akaja, Ap. 18:12, och på Cypern, Ap. 13.7 f. De kejserliga provinsernas ståthållare utnämdes af kejsaren personligen och beklädde vanligtvis sina embeten längre tid efter hans bestämmelse. Dessa ståthållare förde titeln legatus Augusti pro prætore. En sådan var Qvirinius i Syrien, Lu. 2:2.
Väl att skilja från dessa embetsmän äro de kejserlige prokuratorerna, kejsarens finansombud i provinserna, hvilka hade att indrifva skatter för hans räkning, men hvilka ofta bekläddes med sjelfständig förvaltningsmyndighet i en del provinser, der kejsarne så funno för godt. Utan att strängt tillämpa de grundsatser de eljest följde vid provinsialstyrelserna, lemnade kejsaren alltså vissa provinser åt sådana prokuratorer, hvilka som kejsarens enskilda ombud ofta hade ganska oinskränkt magt. Sådana voro de »landshöfdingar», af hvilka efter arkelai död Judeen och Samarien förvaltades under åren 6 - 41 e. K. och sedermera efter Herodes Agrippa I:s död hela Palestina, 44 - 66 e. K. de stodo väl till namnet under den romerske ståthållaren (legatus Augusti) i Syrien, men hade dock iallmänhet temligen oinskränkt myndighet, så att de hade militärisk magt till sitt förfogande och skipade rätt öfver lif och död. Stora rådet hade väl en ganska stor magt men kunde dock icke utan prokuratorns samtycke afkunna en dödsdom, Jh. 18:31. De judiske prokuratorerne hade sitt residens i Cesarea, Ap. 23:23, men hade äfven i Jerusalem i borgen Antonia en ständig militärvakt. Vid stora högtider o.s.v. infunno de sig också i Jerusalem för att vaka öfver ordningen, då de bodde i »rådhuset» eller prætorium, i Herodes' forna palats. de prokuratorer hvilka under 6 - 41 e. K. förvaltade Judeen och Samarien, voro Koponius, vid den tid då Judas af Galileen gjorde buller, Ap. 5:37; Ambivius, Annius Rufus, Valerius Gratus (den förste under Tiberius, 14 - 25). Pontius Pilatus (25 - 36), Marcellus, Marullus till år 41. Efter Herodes Agrippas död följde Kuspius Fadus (44 - 46), Tiberius Alexander, en f. d. alexandrinsk jude (46 - 48), Kumanus, Felix (52 - 60), Porcius Festus (till 62), Albinus, Gessius Florus till 66. Månge af dessa »landshöfdingar» eller prokuratorer voro grymme, orättvise, gåfvo och togo mutor i stor skala och utsögo landet. Felix och Festus voro bland de bättre af dem; men de två siste voro värre än alla sina företrädare. Isynnerhet missbrukade Gessius Florus pådet förskräckligaste sin magt och dref genom sina gräsligheter folket till det sista förtviflade upproret, som ändade med Jerusalems förstöring.

Laodicea, en stor handelsstad i sydvestra Frygien, vid floden Lykus, hette först Diospolis men blef af Antiokus II, som förskönade den, kallad Laodicea efter hans gemål Laodike. Här fans tidigt en kristen församling, Kol. 2.1, som helsas af Paulus, 4:15, och som låg Epafras ömt om hjertat, 4:13, och till hvilken Paulus skref ett särskildt bref, 4:16, som han önskade öfven kolosserne måtte få läsa, likasom hans bref till Kolossä skulle uppläsas i Laodicea. Sedermera fick denna församling från Herren Jesus genom Johannes ett allvarligt varningsbref, Up. 3:14 f. af Laodicea finnas ruiner vi byn Eski Hissar (»Gamla slottet»).

Lappidot, profetissan Deboras man, Do. 4:4.

Lasa, en ort vid kananeernas gräns, 1 M. 10:19, enligt Hieronymus det senare Kalliroe, se Ana.

Lasea, Ap. 27:8, en stad på Kreta, öster om »Sköna hamnar», der dess ruiner och dess namn återfunnos i jan. 1856.

Lazarus. 1. Lazarus af Betania, Marias och Martas broder, hvilken älskades af Jesus, Jh. 11:5, som ofta var en gäst i syskonens hem, Lu. 10:38. En gång, medan Jesus uppehöll sig i landet öster om Jordan, sjuknade Lazarus, och innan herren på kallelse kom dit, var han redan död och hade legat 4 dagar i grafven. Jesus gret vid hans graf men gaf honom lifvet åter med ett ord och gjorde honom till ett lefvande vittne om sin magt öfver döden, Jh. 11. Lazarus satt sedan till bords med Jesus vid gästabudet i Betania i Simons hus, Mat. 26:6, der Maria smorde Jesus, Jh. 12:2. Lazari uppväckelse väckte stort uppseende bland folket, så att äfven månge för hans skull trodde på Jesus, Jh. 12:9, 11, 17, hvadan presterne funno sig föranlåtne att äfven stämpla mot Lazarus, v. 10.

2. Den Lazarus som förekommer i Jesu bekanta berättelse eller liknelse, Lu. 16:19 f. Utanför den rike, fråssande mannens dörr låg den arme Lazarus, hungrig och höljd af sår, tills han slutligen af englar fördes till Abrahams sköte, hvaremot den rike fick sin plats i pinorummet.

Lea, Labans äldsta dotter, som han listeligen ( ty bruden infördes beslöjad ) gaf Jakob till hustru iställetför Rakel; hon var ej så behaglig som Rakel men välsignades med rikare afkomma. Hon födde först Ruben, Simeon, Levi och Juda, sedan Isaskar, Sebulon och Dina, innan ännu Rakel fått ett enda barn. Lea dog, vill det synas, kort efter det Jakob kom till sydlandet, der hans fader Isak bodde, och begrofs i familjegriften, 1 M. 29:16 f.; 30; 49:31.

Lebbeus, se Judas 1.

Lebona, Do. 21:19, en ort n.v. om Silo, mellan Betel och Sikem, nu kallad Lubban.

Lefva, Mat. 22:25, etc., lemna.

Lefvern, Kl. 2:11, betraktades af de gamle som känslornas och lidelsernas säte. Afgudapresterne rådfrågade offerdjurens lefver för att deraf se tillkommande eller förborgade ting, He. 21:21. Jfr Härlighet.

Legion, en romersk truppafdelning af ung. 6,000 man. Mera än tolf legioner englar hade Jesus kunnat utbedja sig af sin fader till sitt beskydd, Mat. 26:53, ty Guds härar äro många, Da. 7:10. Men äfven i mörkrets rike gifves det talrika skaror och outforskliga djup, Mar. 5:9.

Lehabim, se Libyen.

Lehi, d. ä. käke, ort i Juda, der Simson slog 1,000 felisteer med en åsnakäke, Do. 15:9 f., kallades af honom äfven Ramat-lehi, d. ä. käke-kastet eller -höjden, emedan han i triumf ofver sin seger slängde käken ifrån sig, v. 17. Då han derefter i svår törst ropade till Gud, öppnade Herren, heter det, en håla i Lehi, hvarur en källa sprang fram, den Simson kallade »den ropandes källa i Lehi» (Sv. »åkallarens kindbågebrunn»), och som fans till ännu, då berättelsen nedskrefs, v. 18 f. Då ordet Lehi betecknade både sjelfva käken och orten, der händelsen tilldrog sig, så kom deraf möjligheten att öfversätta v. 19 såsom skett i Sv., att Gud öppnade en oxeltand, d. ä. en håla, i käken, hvilket naturligtvis rättare bör heta i Lehi. (Det är möjligt att samma ort afses i 2 S. 23:11 med ordet lehaja, d. ä. till Lehi, sv. rote. Så Josefus, Ant. 7, 12, 4.)

Lejon voro fordom ganska allmänna i Palestina, särdeles i Jordandalens af menniskor obesökta snår, Je. 49:19; 50:44; Sak. 11:3, och i Libanons skogar och dalklyftor, Hö. 4:8. Det eb. språket har ej mindre än sju olika namn att beteckna dem. Af dessa förekomma fem i Job 4:10 f.; jfr Nah. 2:11 f. Hänsyftningar på lrjonets styrka och grymhet, dess tänder och klor, dess hemska rytande och dess listiga sätt att ssmyga sig öfver sin fiende möta oss öfverallt i bibeln, och bildspråket är fullt deraf. Lejonet står som en bild dels af den onde sjelf, 1 P. 5:8, och hans tjenare, Ps. 35:17, af gudlösa tyranner, Os. 28:15, och snikna lögnprofeter, He. 22:25, dels äfven å andra sidan af Herren Zebaots »rytande» majestät, Je. 25:30; Joel 3:21, och Jesus sjelf kallas »lejonet af Judas stam», Up. 5:5, såsom äfven Judastammen liknas vid ett lejon, 1 M. 49:9; så ock Israel i Bileams profetia, 4 M. 24:9. Om lejonens härjande framfart läsa vi ofta. Stundom spredo de fasa och död kring hela områden, 2 K. 17:25. Herdarne och deras hjordar ledo mycket af dem, 1 S. 17:34 f.; Am. 3:12; jfr 1 K. 13:24; 20:36. Med bilden af lejonet som håller stånd mot en mängd af herdar, målar Jehova sig sjelf i Es. 31:4. Om de orientaliska monarkernas sed att hålla lejongropar o.d. för att deruti kasta förbrytare, erinrar oss Daniels historia, Da. 6. Hesekiel omnämner de vanligaste sätten att fånga och kufva lejon, neml. med fallgropar och nät, jernkrokar och burar, He. 119:4, 8 f.
Den i Palestina förekommande lejonarten var sannolikt det s.k. persiska lejonet, något mindre än det afrikanska, med en man, blandad med bruna och svarta hår. Vittnesbörd om att lejon fordom grasserade i landet finner man äfven i åtskilliga ortnamn, såsom Lais (d. ä. lejon) uppe vid Hermon, Bet-Lebaot (lejonhus) och Lebaot (lejon) i södra Juda. Och de assyriska monumentens lifliga bilder af jagtuppträden vittna likaledes om huru ymnigt lejon fordom förekommo i Assyrien och Babylonien. Nu mera träffas inga lejon i Palestina. Sällan eller aldrig förekomma de vester om Evfrat.
I Messiasriket skall lejonunge och kalf bo tillsamman, Es. 11:6, och den starke fråssaren, do. 14:14, äta gräs såsom oxen, Es. 11:7; 65:25.

Lekatt, se Mullvadar.

Lekman, en man af folket, af det gr. laikos (af laos, folk), ett ord hvars bruk och betydelse härleder sig från den i katolska kyrkan först utpreglade skilnaden mellan presterskapet såsom ett särskildt stånd och det öfriga folket. I Ap. 4:13 stpr ordet såsom öfversättning af det gr. idiotes, privatman, olärd, icke hemmastadd i ett visst embete eller yrke. Samma gr. ord förekommer äfven i 2 Kor. 11:6 om att Paulus var olärd i talet, samt i 1 Kor. 14:24 om de kristne som ej hade profetians gåfva, och i v. 16, 23 om de kristne som ej hade tungomålens gåfva.

Lemuel, Or. 31:1, 4, en konung, som af sin moder mottagit de förmaningar, hvilka äro upptecknade i Or. 31:2 -9. Man anser att namnet Lemuel betyder åt Gud, eller helgad åt Gud, och månge se deruti en symbolisk benämning för Salomo; andre åter för Hiskia.

Leoparden eller parden nämnes i bibeln jemte lejon och björn som ett i Palestina ofta förekommande rofdjur, och träffas der ännu i dag ej så sällan, isynnerhet på Libanons höjder, »leopardbergen»som de kallas i Hö. 4:8, men äfven i Jordandalen och annorstädes. Leoparden nämnes ofta i bildspråket, Je. 5:6; Da. 7:6; Os. 13:7; Ha. 1:8; Up. 13:2. I fulländningens tider skall »varg bo tillsamman med lam, och leopard ligga bland kid; kalfvar och unga lejon och gödboskap skola vara tillhopa, och en liten pilt skall leda dem.» Es. 11:6. På leopardens vackert tecknade hud syftas i det välbekanta språket: »Kan väl etiopern förvandla sin hud, eller leoparden sina fläckar?» Je. 13:23. Efter leopardens eb. namn, namer, arab. nimr, voro flera orter i Palestina benämda, såsom Nimra eller Bet-Nimra och Nimrim; och äro så än i dag.

Ler. 1. Om lerets beredande och om de härifrån lånade bilder, se Krukmakare. Om huru lera begagnades till försegling, Job 38:14, se Insegel.

2. Om chemar, jordbeck, se Beck.

Lesem, se Dan 3.

Levi. 1. Jakobs och Leas tredje son, hvilken af Lea fick namnet Levi, d. ä. anslutning, emedan nu skulle hennes man sluta sig till henne, 1 M. 29:34; fader till tre söner, Gerson, Kehat och Merari, samt Jokebed, Moses moder, 2 M. 6:16 f. För mordet på sikemiterna uttalade Jakob öfver honom och hans broder Simeon en särskild förbannelse, 1 M. 49:5 f.

2. Levis stam, Up. 7:7, inmönstrades icke i räkningen bland Israels barn vid Sinai, utan förordnades att taga vård om tabernaklet och dess tillbehör, 4 M. 1:49. Till följd af levitstammens ståndaktighet i Herrens sak, då Mose kallade dem dertill, 2 M. 32:26 f., mildrades för dem den dom som drabbat deras fader Levi; de kallades att bilda liksom en »anslutning» eller ett adjutantgarde till Arons presterliga slägt, 4 M. 18:2 f., och Moses afskedstal gifver dem en särskild välsignelse, 5 M. 33:8 f. Se vidare Leviter.

3. 4. Två af Jesu stamfäder, Lu. 3:24, 29.

5. Levi, Alfei son, se Matteus.

Leviatan. Under dettqa namn omtalas i Job 40:20 - 41:25 ett stort vatten-odjur, som efter beskrifningen ej torde vara något annat än den fruktansvärda krokodilen, Nilflodens fasqa. Samma djur synes äfven vara åsyftadt i Job 3:8. I Ps. 104:26, der det talas om skeppen på det stora hafvet och Leviatan bland dem, afses sannolikt hvalfisken eller något dylikt djur, ty krokodilen är ett sötvattensdjur och träffas ej i Medelhafvet. det ser ut som om ordet Leviatan (d. ä. »den slingrande», eller »den snodde») vore en allmän benämning för gräsliga ormartade djur. I Es. 27:1 talas om »Leviatan, den snabba ormen», och »Leviatan, den slingrande ormen» och »draken i hafvet», kanske hänsyftningar på flera särskilda arter af dessa vidunder. Jfr Drake. På flera ställen framställes den egyptiska verldsmagten under dessa sinnebilder; jfr Ps. 68:31; 74:14; He. 29:3; 32:2; jfr Rahab i Es. 51:9.
Följande utdrag ur ett bref från en amerikan på ön Manila gifver oss en föreställning om krokodilens styrka och storlek: »Min sista bedrift på jagtexepeditionen var ingenting mindre än att döda en krokodil, som under mer än ett års tid hade oroat en by vid sjöstranden, tagit både hästar och kor till byte och då och då en menniska. det berättades mig, att han hade dödat en häst en eller två dagar förut och tagit honom med sig ned till en liten flod. Jag begaf mig då till platsen, åtföljd af min värd, tillspärrade flodmynningen med starka nät och angrep det väldiga odjuret med genär och spjut. Efter en stunds förtviflad kamp lyckades vi att drifva honom ned emot nätet, der han betydligt utmattad af de sår han mottagit af gevärskulor och lansar, blef insnärjd, uppdragen på stranden och erhöll banesåret. Han mätte tjugo fot i längd och från elfva till tretton fot i omkrets. Hufvudet ensamt vägde 275 skålpund. Han hade nästan hela hästen uti sig, och benen jemte hofvarne utsogo vi i oskadadt skick.»

Leviter kallas dels i vidsträcktare bemärkelse alla de manliga afkomlingarne af Levi, 2 M. 6:25; Jos. 3:3 (presterne = leviterne!); He. 44:15; dels i inskränktare mening de medlemmar af Levis stam, som ej voro af Arons slägt, 4 M. 3:6 f.; hvarföre man ofta läser om prester och leviter. Leviterne iallmänhet, eller hela Levistammen, uttogos af Gud att blifva tjenare vid hans helgedom såsom representanter för de förstfödda af hela folket, hvilka allt sedan räddningen ur Egypten särskildt voro helgade till hans tjenst, 2 M. 13; 4 M. 3:12 f., 39 f. Hela antalet af Israels förstfödda var vid Sinai 22,273; leviternas antal var 22,000. Till lösen för de 22,000 förstfödde gåfvos då de 22,000 leviterne till tjenst åt Gud, och för de 273 öfverskjutandfe förstfödingarne erlades en lösen af 5 sikel för hvar, 4 M. 3:39 f. Dessa 1,365 siklar gåfvos åt presterna, v. 50 f. Jfr Förstfödd. Leviterne i inskränkt mening, och denna är den vanliga, skulle iallmänhet biträda presterna vid tempeltjensten, 4 M. 3:6 f.; 18:2 f. I öknen hade de att vårda tabernaklet och dess tillbehör och att föra det med sig; de tre levitslägterna, gersoniterne, hehatiterne och merariterne, hade hvar sina delar deraf att tillse och bevara, 4 M. 1:51; 3; 4. I templet hade de att vakta dörrarne, vårda kärlen, sköta lamporna baka skådebröden, bära ved och vatten, förestå musiken, tillreda offerdjuren, insamla folkets gåfvobidrag o.s.v. se 1 Kr. 9:18; 23; 2 Kr. 29; 30:16 f.; 35; Ne. 13:22; Ps. 134. derjemte skulle de »lära hela Israel», 2 Kr. 35:3; jfr 2 Kr. 30:22; Ne. 8:7, hvarföre de bodde här och der, hållande stammarne tillsamman och befrämjande fromhet och gudsfruktan. de studerade lagen och skulle under presternas ledning och tillsyn verka både som undervisare och som domare bland folket, 2 Kr. 17:9; 19:8 f. Till deras underhåll var anslagen tionde af säd, frukt och boskap; men af denna tionde gåfvo de sjelfva tionde åt presterna, och fick denna gåfva, då leviterne ej hade några jordegendomar, betraktas som den förstling de hade att betala åt Herre, 4 M. 18:21 f. Erläggandet af tionde till leviterna synes ej hafva varit lagbefaldt, utan öfverlemnadt åt folkets fria vilja: deraf de särskilda påminnelserna till deras bröder att icke förgäta dem, 5 M. 12:12, 18 f.
Till bostäder fingo leviterne 48 städer med tillhörande fält, betesmarker och trädgårdar. Af dessa gåfvo 13 åt presterna, alla i de kring Jerusalem belägna stammarna. Sex af de levitiska städerna voro förordnade till fristäder, 4 M. 35:1 f.; Jos. 20; 21. Under sin tjenstgöring i templet hade leviterne sitt underhåll af der upplagda förråd och af de dagliga offren, 5 M. 12:18 f. samma förmån var sådana frivilliga leviter beviljad, som af nitet drefvos att egna sig till ständig tjenst vid helgedomen, 18:6 f. Leviternas invigning med badning, rakning, försoningsoffer etc. beskrifves i 4 M. 8:5 f.
Likasom presterne voro äfven leviterne indelade i vissa klasser eller skiften, 1 Kr. 23 - 26. Deras tjenstetid räckte från tjugufemte lefnadsåret (eller från det trettionde, 4 M. 4:3, 23 f.) till det femtionde, 8:24 f.; derefter skulle de biträda med lättare tjenst. David lät dem börja vid 20 års ålder, 1 Kr. 23:24 f. Så ock Hiskia, 2 Kr. 31:17. I 1 Kr. 23:4, 5 nämnas särskildt följande klasser: Arbetsföreståndare vid Herrens hus, 24,000; tillsyningsmän och domare, 6,000; dörrvaktare, 4,000; sångare och musikanter 4,000. De särskilda skiftena aflöste hvarandra efter en veckas tjenstgöring, 2 Kr. 23:4, 8; 31:17. Efter det norra Israels-rikets affall, då Jerobeam tillsatte egna prester för sin nyinrättade kalfdyrkan, utvandrade de leviter som bodde i Israel, och flyttade in i Juda, 2 Kr. 11:13 f.; 13:9 f. Efter fångenskapen återkommo många af dem till Judeen, Ne. 11:15 f.; k. 12. Enligt Josefus voro leviterne alldeles fritagne från krigstjenst, och efter fångenskapen voro de också under persiska väldet frie från alla slags skatter, Esr. 7:24. I N. T. nämnas de blott sällan, Lu. 10:32; Jh. 1:19; Ap. 4:36.

Libanon, arab. Lubnân, det hvita, ett vidsträckt bergområde vid Palestinas norra gräns, 5 M. 11:24; Jos. 1:4, börjande vid Jordans källor och bestående af tvenne från söder mot nordost nästan jemnlöpande bergskedjor, från Zidon ända upp emot Tripolis, här och der med djerfva branter skjutande ut i hafvet. Den vestra kedjan, det egentliga Libanon, har sin högsta punkt i Djebel Machmal s.o. om Tripolis, 3,063 mr; den östra kedjan, af grekerna kallad Antilibanon, af araberna Djebel-el-scherki, östra berget, »Libanon österut», Jos. 13:5, nåt sin högsta spets längst i söder i det bekanta Hermon, 2,860 mr. Likasom ordet Alperna ej betecknar ett enda berg utan ett helt land, så är ock Libanon en hel liten verld för sig sjelf, bergspets vid bergspets, och der emellan djupa klyftor och brusande strömmar. Mellan Libanon och Antilibanon sträcker sig till 10 à 12 mils längd den härliga dalen, el Bekâa, Libanons dal, Jos. 11:17, af grekerna kallad Coelesyrien, d. ä. det urhålkade (koile) Syrien. Den vidgar sig norrut, men är utomordentligt trång mot söder, der floden Litani eller Leontes bryter sig fram och rinner ner mot hafvet norr om Tyrus. Flere af Libanons toppar nå den ständiga snöns gräns; om en af dem säga de arabiska skalderna, att »Sannîn bär vintern på sitt hufvud, våren på sina skuldror, hösten i sitt sköte, medan sommaren ligger slumrande vid dess fot.»
De bibliske författarne omnämna ofta denna majestätiska höjdsträckning, landets mägtiga bålverk mot norr, Es. 10:34; 35:2; 37:24. Vi läsa om dess för vinden gungade frukter, Ps. 72:16; om dess härliga cedrar och cypresser, Ps. 92:13; Es. 60:13; Je. 22:23; Os. 14:6; om dess otaliga hjortar, dess lejon och leoparder, Hö. 4:8; dess upplifvande vattenströmmar, Hö. 4:15; dess friska snö, Je. 18:14; dess ypperliga vin, Os. 14:8, och desws balsamiska vällukter, Os. 14:7. Mose längtade att få komma in i det ljufliga landet och se »de goda berg och Libanon», 5 M. 3:25, och Salomo sjunger om brudgummen, att »hans anblick är som Libanons», Hö. 5:15. »Tornet på Libanon, som vetter mot Damaskus», Hö. 7:4, är en påminnelse om de åldriga tempelruiner med ofantliga stenar, som ännu träffas på åtskilliga punkter af Libanon, några med en vidt synlig belägenhet och på ansenlig höjd, så att deras uppförande måtte hafva kostat otroligt arbete.
För närvarande bebos Libanon af ett starkt och oroligt bergsfolk; dess ofantliga bergshöjder äro såsom en verld för sig sjelf. De vestra sluttningarne äro betäckta af vinträd, oliver, mulbär och fikon, bland hvilka uppsticka byar i otalighet, såsom äfven i dalarne. Antilibanon är mindre folkrikt och odladt. Libanons förnämste bebyggare äro druser och maroniter; de förra muhammedanske mystiker; de senare till namnet kristne af romersk färg. Ibland dem bo äfven greker och armenianer. Sedan upproret år 1860, då druserne nedhöggo ett stort antal kristne på Libanon och i Damaskus, är hela Libanondistriktet stäldt under förvaltning af en särskild pascha, som måste vara af kristen bekännelse och får sina befallningar direkt från Höga Porten.
En bild af Antilibanons södra spets, se: Hermon; en utsigt af den vestra bergskedjan, se Zidon; en utsigt från en af dess höjder, se Ceder.

Libanons skogshus, se Salomo.

Libertiner, Ap. 6:9, d. ä. frigifne, sannolikt judar, hvilka under krigen med romarne blifvit deras fångar och sedan frigifvits och återkommit hem. De hade en egen synagoga i Jerusalem.

Libna. 1. En af Josua eröfrad kananeisk konungastad, som sedan blef levit- och fristad, Jos. 10:29 f.; 15:42; 21:13; 1 Kr. 6:57. Under Joram afföll den från Juda, 2 Kr. 21:10; belägrades sedan af asssyrierna, 2 K. 19:8.

2. Ett af israeliternas lägerställen, 4 M. 33:20, månne dets. s. Laban, ö. om Jordan, 5 M. 1:1?

Libyen (Libyen), Ap. 2:10, var hos de gamle ett gemensamt namn för afrika utom Egypten men särskildt för den östra delen deraf hette Libya Marmarica, den vestra kallades Cyrenaica. I dessa nejder, »Libyen bortåt Cerene», bodde på Kristi tid många judar, äfven af dem funnos främlingar vid pingsten i Jerusalem, Ap. 2:10.
Folket i Libyen, libyerne (eb. Lub, Lubim), nämnas såsom bundsförvandter till egyptier och etiopier i 2 Kr. 12:3; 16:8; jfr Da. 11:43; Na. 3:9. Det torde vara samma folk som uppföres bland Mizraims barn under namnet Lehabim, 1 M. 10:13. En libysk stam torde det också vara som afses med namnet Fut, »Hams tredje son», 1 M. 10:6, ett från Ham härstammande folk, Puteerne, som jemte Kus och Lud uppträdde i Egyptens skaror, Je. 46:9; He. 27:10; 30:5; och i Gogs härar, 38:5; på hv. ställen Sv. har Libyer. I Na. 3:9 (der namnet heter Put) nämnas de jemte Libyer (Lubim) som egyptiernas bundsförvandter.

Lidbir, se Lodebar.

Lifkjortel kallas i sv. den kåpa (eb. efod) som öfverstepresten bar utanpå den öfriga drägten; ett slags axelbeklädnad utan årmar, bestående af två stycken, hvaraf det ena betäckte bröstet och det andra ryggen, sammanfästa på skuldrorna med två i guld infattade onyxstenar, och räckande nedanför lifvet. Å hvardera af onyxstenarne voro sex namn af Israels söner efter dessas ålder inristade. Kåpan som var konstrikt väfd af mörkblått, purpurrödt, rosenrödt och tvinnadt hvitt garn samt guldtråd, sammanhölls kring lifvet med ett dragband eller bälte af samma arbete och af ett stycke med kåpan, 2 M. 28:6 f.; 39:2 f. Utom denna prydliga efod, som hörde till öfversteprestens drägt läsa vi om enklare linnekåpor hvilka buros af de andra presterna, 1 S. 22:18. Äfven Samuel, ehuru blott levit och ett barn, bar en sådan efod, 1 S. 2:18. Då David förde arken till Jerusalem, var han klädd i en linnekåpa, 2 S. 6:14.
Ofvanpå efoden hade domsskölden med Urim oc Tummin sin plats. I 1 S. 23:6 f.; 30:7 f. se vi huru David begagnade den öfverstepresterliga efoden såsom ett medel att utforska Herrens vilja, sannolikt genom Urim och Tummim. Vidskepelsen lade stor vigt på detta plagg, och efterblidningar af efoden gjordes i afgudiskt syfte. Gideon gjorde en efod af midjanitiskt byte, som lockade »hela Israel» till afguderi, Do. 8:27, och på lika sätt försyndade sig Mika i Efraim, Do. 17:18.

Lifvets bok, se sid. 62.

Lifvets träd, se Eden, Träd.

Liknelse. 1. En från historien eller naturen hemtad framställning eller berättelse, hvars syfte är att inskärpa andliga eller moraliska sanningar och förhållanden. Det gr. parabole betyder egentiligen jemförelse, ty genom liknelserna uppdrages en jemförelse mellan naturliga och andliga ting, och uppvisashuru det lekamliga har en motsvarighet på ett högre område. Att tala i liknelser och gåtor var egendomligt för österlandets visa och lärda; ingeting var odrägligare än att höra en liknelse i en dåres mun, Or. 26:7 (eb). Stundom står ordet liknelse i betydelse af ordspråk, Lu. 4:23; en dunkelt framstäld sanning, Mat. 15:15, eller iallmänhet en jemförelse, Mat. 24:32.
Profeterne använde ofta liknelser för att göra intryck på furstar och folk. Så framhöll Natan för David hans synd under bilden af en rik man som tagit och dödat den fattiges enda lam, 2 S. 12. Jfr Do. 9:7 f.; 2 K. 14:9 f. Vår frälsare använde också ofta detta sätt att meddela sin undervisning, och nästan alla hans liknelser åsyfta att framställa hans rikes natur och förhållanden ur en eller annan synpunkt. Om orsaken hvarföre han valde detta lärosätt, jemföre man Es. 6:9 och Mat. 13:10 f.
Exempel på liknelser i G. Test.
Jotams: Träden som valde sig en konung, Do. 9:8 f.
Natans: Den fattige mannens enda lam, 2 S. 12:1 f.
Tekoa-qvinnans: De kifvande bröderna, 2 S. 14:6 f.
Joas': Törnbusken och cedern, 2 K. 14:9 f.
Esaias: Vingården som bar vilddrufvor, Es. 5:1 f.
        Jesu liknelser.
Såningsmannen, Mat. 13:3 f.; Mat. 4:3 f.; Lu. 8:5 f.
Ogräset, Mat. 13:24 f.
Senapskornet, Mat. 13:31 f.; Mar. 4:30 f.; Lu. 13:18 f.
Surdegen, Mat. 13:33; Lu. 13:20 f.
Den förborgade skatten, Mat. 13:44.
Den kostliga perlan, Mat. 13:45 f.
Noten som kastades i hafvet, Mat. 13:47 f.
Den obarmhertige tjenare, Mat. 18:23 f.
Arbetarne i vingården, Mat. 20:1 f.
Sönerne som sändes i vingården, Mat. 21:28 f.
De onde vingårdsmännen, Mat. 21:33 f.; Mar. 12.1 f.; Lu. 20:9 f.
Bjudningen till bröllopet, Mat. 22:1 f.; Lu. 14:16 f.
De tio jungfrurna, Mat. 25:1 f.
De olika punden, Mat. 25:14 f.
fåren och getterna, Mat. 25:31 f.
Säden, som omärkligt växer, Mar. 4:26 f.
De två gäldenärerna, Lu. 7:41 f.
Den barmhertige samariten, Lu. 10:30 f.
Den bedjande vännen, Lu. 11:5 f.
Den rike dåren, Lu. 12:16 f.
Herren som kommer hem från bröllopet, Lu. 12:35 f.
Det ofruktbara fikonträdet, Lu. 13:6 f.
Det förlorade fåret, Lu. 15:4 f.; Mat. 18:12 f.
Den förlorade penningen, Lu. 15:8 f.
Den otrogne gårdfogden, Lu. 16:1 f.
Rike mannen och Lazarus, Lu. 16:19 f.
Domaren och enkan, Lu. 18:1 f.
Fariseen och publikanen, Lu. 18:10 f.
De tio punden, Lu. 19:11 f.
Den gode herden, Jh. 10:1 f.
Vinträdet och grenarne, Jh. 15:1 f.
För att rätt förstå liknelserna må man lägga märke till följande fyra punkter: 1) Till liknelsens väsende hör icke nödvändigt, att allt hvad som i den framställes berättelsevis eller ur naturen, måste vara bokstafligt sant, emedan meningen med en liknelse är icke att undervisa i historia eller natur, utan i högre andliga sanningar; ej heller är det nödigt, att alla handlingar som i en liknelse omförmälas, äro strängt goda och otadliga. Se 2 S. 14:6; Lu. 16:1 f. 2) Gif akt på liknelsens syftemål hvilket bör kunna förstås af dess bifogade förklaring, om sådan finnes; eller ock af liknelsens inledning, föranledning eller afslutning, och iallmänhet af sammanhanget. 3) Deraf följer att icke alla drag eller omständigheter i en liknelse nödvändigt ega någon motsvarighet på det andliga området, ty somliga omständigheter kunna som dagrar och skuggor på en tafla vara tillagda för att klarare belysa sjelfva hufvudsaken eller mera åskådligt framhålla den för betraktaren. 4) Dock kan stundom en liknelse, utom den egentliga hufvudlärdomen den vill inskärpa, äfven innehålla sådana drag, som påminna om och bestyrka andra sanningar.
Ett exempel på en ofta illa behandlad liknelse är frälsarens liknelse om den barmhertige samariten. I denna har han anfört en mängd biomständigheter, såsom röfvarne, värdshuset, de 2 penninarne o.s.v., allasamman underordnade hufvudsyftet, som var att inskärpa kärlek till nästan. Kristi enkla förklaring af liknelsen lyder så: Gå du och gör sammaledes! Detta syfte har man emellertid fördunklat och förvändt genomallahanda godtyckliga »uttolkningar». Redan från femte seklet började man förklara liknelsen så, att mannen som for ned till Jeriko, är Adam; röfvarne äro djefvulen och hans englar som frånröfvade Adam hans odödlighet; presten och leviten beteckna den mosaiska hushållningen; den barmhertige samariten är Kristus; oljan och vinet äro evangelii välsignelser; djuret hvarpå han red är hans menskliga natur, värdshuset är församlingen, och de två penningarne detta och det tillkommande lifvet. Sådan förklaring är helt enkelt bortförklaring.

2. Ordet liknelse är på några ställen i Sv. en öfversättning af det gr. typos, egentl. en förebild, t.ex. i Ro. 5:14 f., der Adam framställes som typ eller förebild till Kristus, så nemligen, att likasom Adam var stamfader för ett slägte af syndare, så blef Kristus stamfader för ett slägte af rättfärdiga, v. 19. Så framhålles Isak i Eb. 11:19 genom sin räddning sin räddning undan döden såsom en förebild till den från de döda uppståndne. Hela G. T. är fullt af typer eller förebilder; de voro i sak detsamma som profetiorna voro i ord: hänsyftningar på det tillkommande goda. Så gafs det typiska personer, såsom Adam, Noah, Melkizedek, Isak, Aron, Josua, David, Salomo, Jona; typiska klasser af personer, såsom Israel, de förstfödde, öfverstepresterna; typiska saker eller föremål, såsom Noahs ark, Jakobs stege, molnstoden, mannat, Röda hafvet; typiska instiftelser, såsom omskärelsen, offren, reningarne, tionden, högtiderna, templet och hela tempeltjensten med dess olika redskap. Isynnerhet Ebreerbrefvet har till sin uppgift att visa, huru förebilderna i Jesus Kristus och i hans rike nå sin fullbordan.

Liljor. En af de förnämsta prydnaderna i det förlofvade landets dälder är den hvita (Lilium candidum), som för sin glänsande hvita fär, sina sköna klocklika blomkalkar och sin ljufva vällukt, ej mindre än för bladens och lökarnas helande kraft, utmärkes med namnet Kungsliljan. Sannolikt är det denna eller någon beslägtad liljeväxt, till hvilken Jesus hönvisar i Mat. 6:28 och som i Höga Visan (2:1, 2, 16; 4:5; 6:1 f.; 7:2) står som en bild af brudens och brudgummens behag och i Os. 14:6 af Israels kommande blomstringstid (Sv. ros).
Om liljor i 1 M. 30:14 f, se Alrunor.

Lin, Linne. Från de äldsta tider kände man till linet och använde det till hvarjehanda ändamål. Egypten var från urminnes tid berömdt för sitt lin och sina linnevaror. Mose talar om linet som knoppades, 2 M. 9:31, och Rahab i Jeriko gömde spejarne undder linstjelkar som hon hade till torkning på sitt tak, Jos. 2:6. Israeliternas kläder voro af lin eller ull, 3 M. 13:47 f. Linberedningen var qvinnornas syssla, Or. 31:13. Egyptiskt linne bör också förstås med de varor som omnämnas i Or. 7:16 och He. 27:7. Åtskilliga profver af det linne man funnit svept omkring egyptiska mumier, hafva företett en alldeles utomordentlig finlek; man har i ett fall räknat på hvar qvadrattum 152 trådar i ränningen och 71 i inslaget; i ett annat fall 270 dubbla trådar i ränningen och 110 i inslaget, också pr tum. Man anser att linne betecknas med de eb. orden pischta, Do. 15:14 (»blår»); He. 44:17 f., samt bad, 2 M. 28:42; 2 S. 6:14. På några ställen torde kanske dessa ord afse bomull, hvilken också betecknas med de eb. orden schesch (egyptierne kände bomullsbusken och dess bruk, synes både af fornlämningarne och af Plinii vittnesbörd (Hist. nat. 19, 1) om att i Egypten växer en buske hvaraf fås ett slags trä-lin, som lemnar det allrafinaste och mjukaste tyg. Af detta fina ämne gjordes också förlåten i templet såväl som prestkläderna. Jfr 2 M. 26:1, 31; 1 Kr. 15:27; 2 Kr. 3:14; 5:12. Josef kläddes i byssus, 1 M. 41:42; byssus väfdes af de ebreiska qvinnorna, Or. 31:22, och vissa familjer drefvo byssusväfveri fabriksmessigt, såsom »linneväfvareslägterna af Asbeas hus», 1 Kr. 4:21.

Lins, se Säd.

Linus, en kristen i Rom, som helsar till Timoteus, 2 Tim. 4:21; nämnes af Ireneus som den förste biskopen i Rom.

Litostroton, se Gabbata.

Ljus och fullkomlighet, se Urim och Tummim.

Ljusanäpor och släcketyg, d. ä. ljussaxar och fyrfat eller ljusbrickor, 2 M. 25:38; 1 K. 7:49.

Ljusstake. Ett af de heliga kärlen i tabernaklet var den gyllene ljusstaken, som stod till venster då man ingick i det heliga, midt emot skådebrödsbordet. Den bestod af en fotställning, ett upprätt skaft (»läggen» eller »hufvudstången»), sex armar, tre på hvar sida om stammen och ofvanpå denna och grenarne sju lampor, 2 M. 25:31 f.; 37:17 f. Dessa lampor fyldes med klar oliv-olja och tändes hvarje afton, 3 M. 24:2 f; 1 S. 3:3; 2 Kr. 13:11. I Salomos tempel funnos tio ljusstakar af klart guld, hälften åt norr och hälften åt söder, inom det Heliga, 1 K. 7:49; 2 Kr. 4:7; Je. 52:19. I det andra templet fans blott en, liknande den som fans i tabernaklet. Vid Jerusalems förstöring blef den romarnes byte och fördes till verldsstaden och uppsattes i Vespasiani åt Freden byggda tempel. Dess bild aftecknades på Titi triumfbåge i Rom, på hvilken man ännu i dag ser densamma, likasom ett vittnesbörd genom seklen om det nu förödda Judas forna härlighet och om Guds domar, och likasom förbidande den tid, då Juda skall åter besuttet varda, och man i Jerusalem säkert bo skall. På denna triumfbåge synes äfven skådebrödsbordet samt tvenne af de heliga basunerna, allt buret af bekransade segrare.
Ljusstaken i templet kan betraktas dels som en sinnebild af Gud sjelf, »Israels ljus», Es. 10:17, hvars klädnad är ljus, Ps. 104:2, och som ensam är sin helgedoms, sin församlings ljus jfr Jesu ord, »Jag är verldens ljus», Jh. 8:12, och Up. 21:23, om att Guds härlighet upplyser det nya Jerusalem, och dess ljus är lammet ; dels som en sinnebild af förbundsfolket eller Guds församling såsom kallad och benådad att vandra i ljuset inför Gud och vittna om honom för verlden. ty kallas de kristne »verldens ljus» och uppmanas att låta sitt ljus lysa, Mat. 5:14 f., och hålla sina lampor brinnande, Lu. 12.35; Fil. 2:15. Så liknas ock de sju församlingarne vid sju ljusstakar, Up. 1:20. Församlingarnas sjutal såväl som ljusstakens sju grenar beteckna den gudomliga nådens rikedom; oljan betecknar den gudomliga andekraften. Att ljusstaken var smyckad med prydnader, liknande mandelblommor, 2 M. 37:19, 20, betecknade kanske den andliga vakenhetens snabba lydnad. (Se Mandelträdet). Redan i Sakarjas syn, Sa. 4, möter oss ljusstaken som en bild af förbundsfolket: all dess kraft i ovh för tempelbyggnadens verk kom från Herren sjelf genom de redskap han sände. den olja lamporna behöfde kom till dem från de två oljoträd, v. 11, profeten såg på ömse sidor om ljusstaken, sträckande sina grenar till dess oljehus och utgjutande i ljusstakens armar sin olja, klar såsom guld. Dessa två oljoträd eller oljobarn (d. ä. med olja vigde), v. 14, betecknade den kyrkliga och den politiska magten, representerade af judafursten Serubbabel och öfverstepresten Jehosua, hvilka tillsamman voro »förebolder af den konungslige öfverstepresten, genom hvilken andens nådegåfvor alltjemt skola tillflyta Herrens församling». Mel. till Sa. 4:14.
Samma benämning två oljoträd gifves äfven åt de två vittnen, som Johannes såg i sin syn om de yttersta tingen, Up. 11:3 f. Se Vittne.

Lo-ammi (ej mitt folk), så hette den andre sonen som Osea födde med Gomer, Diblaims dotter; Lo-ruhama (ej benådad) hette deras dotter; dessa namn såväl som namnet Jisreel, som bars af deras förste son (se Jisreel 2), voro alla sinnebildliga, ämnade att vittna för det affälliga Israel om Guds domar, Os. 1:4 f. Israel skulle förskingras, ej längre vara hans folk, och ej vara benådad. Men efter domen skulle nåden åter blifva mägtig. Lo-ammi skulle få heta Ammi (mitt folk), och Lo-ruhama skulle nämnas Ruhama (benådad), 2:1, 23. Jfr Ro. 9:25 f.

Lod, se Lydda.

Lodebar, stad öster om Jordan, nära Mahanaim, 2 S. 9:4; 17:27, kallas Lidbir i Jos. 13:26 (Sv. Debir).

Lofdalen, se Beraka.

Lofoffer, 3 M. 7:12, se Tackoffer.

Lofsången, Mat. 26:20, d. ä. Ps. 113 - 118, se Påsk.

Log, se Mått.

Lois, en from judinna, hvars »oskrymtade tro» Paulus spårar hos hennes dotter Evnike och hennes dotterson Timoteus, 2 Tim. 1:5.

Lo-ruhama, se Lo-ammi.

Lot, Harans son och Abrahams brorson, följde sin farbror från Ur och sedan från Haran, för att bosätta sig i Kanaan, 1 M. 11:31; 12:4 f.; 13:1. Då de icke längre kunde bo tillsamman i Kanaan, emedan deras herdar ej kommo sams, 1 M. 13:5 f., skildes de vänligt, och Lot slog sig ned i den fruktbara Jordandalen ända ned mot Sodom. Här bodde han ända till Sodoms och de närliggande städernas förstöring, 1 M. 19. Han förlorade sin egendom i stadens brand, hans mågar och hans hustru omkommo äfven; men Herren »frälste den rättfärdige Lot», 2 Pe. 2:7 f. Lots hustru, som kom ut ur staden men såg sig om, blef en saltstod, 1 M. 19:26; hvilket framhålles af Kristus som ett varnande exempel, Lu. 17:32. Folkfantasien menade sig i efterföljande tider kunna påpeka den till salt förvandlade gestalten af Lots hustru i en saltpelare som skjuter upp på det 100 - 150 fot höga saltberget vid sydvestra änden af döda hafvet. I Vish. 10:7 heter det sålunda, att »saltstoden står ännu till den otrogna själens åminnelse». Josefus säger sig hafva sett den; Klemens Romanus och Ireneus nämna äfven derom. Lynch talar om en 40 fot hög rund pelare af kristalliseradt salt, öfvertäckt af kalk. Vid östra stranden af Döda hafvet har man upptäckt en klippspets, »som har märkvärdig likhet med en arabqvinna som bär ett barn på ryggen», och af araberna kallas »Bint scheich Lut», d. ää. »gubben Lots dotter».

Lotan, äldste sonen af horeern seir i Edoms land, 1 M. 36:20, 22, 29.

Lott. Att genom lottkastning afgöra tvifvelaktiga eller ovissa frågor var ett vidsträckt och gammalt bruk. Det förekommer 1) hos israeliterna vid valet af »fribocken»för den stora försoningsfesten, 3 M. 16.8; vid bekräftelsen af Arons prestadöme, 4 M. 26:55; Ap. 13:19, hvarföre äfven en genom lott erhållen jorddel kallades lott, Jos. 15:1; Do. 1:3, (jfr det sv. jordlott); vidare för upptäckande af brottslingar, Jos. 7:14; 1 S. 14:41 etc.; jfr Jon. 1:7; vid utdelandet af embeten och embetsförrättningar, 1 Kr. 24:5; Ne. 10:34; Lu. 1:9. Äfven användes lottkastning vid rättegångstvister och vid enskilda strider om mitt och ditt, Or. 16:33; 18:18; Ps. 22:19; Mat. 27:35. Om det sätt hvarpå israeliterne gingo tillväga vid sin lottkastning, veta vi intet bestämdt. Man har gissat att de begagnade små stenar (ordet för lott, goral, kan betyda småsten) af olika färger eller med olika påskrift, hvilka häldes ur en urna på marken eller i skötet, se Or. 16:33; 3 M. 16:8. Somlige förmoda att äfven Urim och Tummin voro stenar som så begagnades till lottkastning. Jfr 1 S. 14:21. 2) Hos de hedniska folken var lottkastning mycket vanlig vid allehanda förrättningar, Na. 3:10; Est. 3:7; Ob. 11. Ett särskildt bruk deraf (belomanti, pil-spådom) var det som förekom hos babylonierna, hvarvid de använde pilar, hvarpå voro skrifna städers namn, och som skakades i kogret: efter den pil som utkom, bestämde de hvilken stad de skulle angripa, He. 21:21. Något dylikt torde åsyftas med det i Os. 4:12 nämda rådfrågandet af trä, egentl. stafvar (s.k. rabdomanti, stafspådom).
Användning af lottkastning inom den kristna församlingen har endast ett beaktansvärdt föredöme, det apostoliska vid Mattias' inväljande i apostlarnas krets i Judas Iskariots ställe, Ap. 1:26. Det är isynnerhet den Herrnhutiska eller Brödraförsamlingen, som upptagit detta bruk. För dess berättigande uppställer man vissa vilkor, neml. 1) omöjlighet att på annat sätt utröna Herrens vilje; 2) handlingens företagande med bön och andakt; 3) fullt åtlydande för det blifvande utslaget. Jfr Spangenberg, Idea Fid. Fratr., p. 444 f.

Lucius af Cyrene, en af de lärare i Antiokia, hvilka utsände Paulus på hans första missionsresa, Ap. 13:1, kanske samma person, som genom Paulus helsar till de kristna i Rom, Ro. 16:21, der han kallas Pauli frände.

Lud. 1. Lud, 1 M. 10:22; 1 Kr. 1:17, Sems fjerde son, stamfader för lydierna, som bodde i det lilla vackra landskapet Lydien i Mindre asien omkring floderna Hermus och Meander.

2. Lud eller Ludim, 1 M. 10:13; 1 Kr. 1:11, ett hamitiskt folk, som nämnes först bland »Mizraims barn», i Es. 66:19 omtaladt såsom bågskyttar; i Je. 46:9 (Sv. Lydien), såsom allieradt med Egypten; i He. 27:10 äro de Tyri bundsförvandter; i He. 30:5 strida de för Egypten. Dessa uppgifter hänvisa på ett afrikanskt folkslag vester eller söder om Egypten.

Luhit, stad i Moab, Es. 15:5; Je. 48:5.

Lukas, »den älskade läkaren», Kol. 4:14, gifver sig först tillkänna såsom Pauli följeslagare i Ap,. 16:10, der han framstår såsom honom följaktig från Troas till Macedonien (51 - 52 e. K.). Jam synes sedan flera år hfva uppehållit sig i Filippi, ty han fortsätter sedan berättelsen om Pauli resor i tredje personen, tills han på sista resan till Jerusalem strax efter påsken år 58 (59) följer med Paulus från Filippi till Troas, (Ap. 20:5), hvarefter han blef Pauli ständige följeslagare och äfven under hans romerska fångenskap nämnes som en af de få hvilka blefvo honom trogne, Ko. 4:14; Filem. 24; 2 Tim. 4:11. Man vet intet om hans föregående eller senare lif. Af Kol. 4:11, 14 framgår att han ej var af israeliskt ursprung; traditionen kallar honom vanligen för en antiokenare.

Lukas' evangelium. Så kallas af ålder det tredje af evangelierna, hvars författare som aldrig sjelf namngifver sig såsom yttre anledning till dess författande uppgifver tillvaron af flere berättelser om Jesu lif och verk, 1:1 f., hvarföre ock han sjelf beslöt att till sin vän Teofilus nedskrifva en ordnad och såvidt möjligt fullständig redogörelse för detsamma. Lukas har alltså samlat noggranna underrättelser af dem som från början voro åsyna vittnen, och möjligt är att han skrifvit sitt evangelium under Pauli ledning eller tillsyn. Man har också tyckt sig märka uti detsamma en paulinsk pregel, såsom skulle det särskildt vilja framhålla sådana frälsarens gerningar och tal, som vittnade om Guds fria, för alla menniskor gällande nåd, och målade Jesus såsom ej blott judarnas, utan alla menniskors frälsare. så har man ock förklarat, att detta evangelium meddelar Jesu slägtlinie ända från Adam, visande Jesus vara »menniskosonen». Såsom Luther säger: »Lukas vill likasom göra Kristus gemensam för alla folk; derföre för han hans slägt ända upp till Adam; så vill han ådagalägga, att just denne Kristus icke tillhör judarna allenast, utan äfven Adam och hans säd, d. ä. alla folk i hela verlden.» Lukas ensam meddelar berättelserna om synderskan, k. 7:36 f.; Sakkeus, fariseen och publikanen, 18:9 f.; 19:1 f.; röfvaren på korset; samt liknelserna i kap. 15 och 16. Jfr äfven Jesu ord i k. 24:46 f.; 4:24 f., om hedningarnas kallelse. de 70 lärjungarnas mission, k. 10, hafva redan de gamle kyrkolärarne betraktat som hänvisande på jordens 70 (d. ä. »alla») hedninska folkslag. Såsom för Lukas egendomliga må nämnas berättelserna om Jesu födelse och ungdom, om Johannes döparens födelse, flere omständigheter vid Jesu lidande och uppståndelse samt berättelsen om hans himmelsfärd. Tiden för Lukasevangeliets författande bestämmer man till ett par år före Apostlagerningarnas författande, omkring år 62 eller 63 e. K. Jfr om evangelierna, p. 108 f.

Lund, Lundagud, se Astarte.

Lus nämnes såsom det gamla namnet på staden Betel, Do. 1:23; men i Jos. 16:2 nämnas Betel och Lus jemte hvarandra. det är väl så att förklara, att den urgamla staden hette Lus, och att den heliga uppenbarelse-orten derinvid fick namnet Betel, 1 M. 28:19, hvilket namn sedan öfverflyttades äfven på staden.

2. Ett Lus i heteernas land byggdes af en man från det förra Lus, hvilken räddades vid dess intagande af Josefs barn, derföre att han visade dem väg in i staden, do. 1:24 f.

Lustgrifterna, 4 M. 11:34, eb. Kibrot-hattaava, lystmätesgrafvarne, ett af israeliternas lägerställen, tre dagsresor på andra sidan om Sinai, 10:33, ej långt från hafvet, 11:22, 31. Namnet skulle påminna om den manspillan, som drabbade folket till följd af den girighet, hvarmed de angrepo och förtärde den massa vaktlar, som Herren vid folkets knot hade låtit nedfalla i lägret. Stället fick detta namnet, derföre att man der begrof det lystna folket. enligt 4 M. 11:3 hade samma ort strax förut fått namnet Tabeera, d. ä. tändning eller brand, emedan Herren för folkets knot tände en eld som härjade de yttersta tälten. I 5 M. 9:22 skiljas de båda orterna från hvarandra, kanske så att förstå, att hela lägret hette Kibrot-hattaava, men den rymd som härjades af elden, kallades Tabeera. (Mel.)

Lustgårdar, se Trädgårdar.

Lut, se Krita.

Luta, se Musik.

Lycien, en provins i sydvestra hörnet af Mindre asien, i vester gränsande till Pamfylien, och i norr till frygien, vattnad af floden Xanthus, romersk provins omkr. 50 e. K. På sin sista resa till Jerusalem kom Paulus till Lycien, der han i staden Patara landade och bytte om fartyg, Ap. 21:1. Af samma anledning kom han till den litet längre vesterut belägna staden Myra vid Xanthus under resan till Rom, Ap. 27:5.

Lydda, der Petrus helade Eneas, Ap. 9:32 f., det gamla Lod, en ort i Benjamin, 1 Kr. 8:12; Esr. 2:33, af grekerna kallad Diospolis, som ännu finnes under det gamla namnet Ludd en usel by nära vägen mellan Joppe och Jerusalem.

Lydia, en purpurkrämerska från Tyatira, »en gudelig qvinna», d. ä. till judendomen öfvergången, blef i stade Filippi förd till att höra Pauli predikan, och »Herren öppnade hennes hjerta, så att hon gaf akt på det som talades af Paulus».
Lukas berättar, att hon trodde och blef döpt med de sina samt att hon derefter inbjöd i sitt hus evangelii förkunnare och härbergerade dem. A. 16:14 f.

Lydien, se Lud.

Lykaonien, Ap. 14:6, ett vattenfattigt och föga odladt landskap i det inre höglandet af Mindre Asien, mellan Cilicien, Pisidien, Frygien, Galatien och Kappadocien, sedan 25 f. K. romersk provins. förnämsta staden var Ikonium; obetydligare voro Lystra och Derbe. Paulus reste här igenom ett par gånger. Ap. 14:1 f.; 16:1 f. det lykaoniska tungomål, på hvilket infödingarne i i Lystra uttryckte sin afgudiska vördnad för Paulus och Barnabas, 14:11, var kanske en gren af det fornassyriska språket eller ock en förbråkad grekiska.

Lynkurer, se Ädelstenar.

Lysanias, tetrark i Abilene, Lu. 3:1.

Lysias, se Klaudius Lysias.

Lystra, en stad i Lykaonien, der Paulus på sin första missionsresa, Ap. 14:6 f., helade en lam, tillbads af hedningarne såsom en gud, predikade för dem om uppenbarelsens Gud och genom anstiftan af judar stenades nästan till döds. Han reste sig åter upp och begaf sig redan andra dagen till Derbe och predikade, hvarefter han återkom till Lystra och förkunnade kors och lidande för de trogna. På sin andra missionsresa inträffade han för tredje gången i Lystra och tog med sig derifrån sin lärjunge Timoteus, Ap. 16:1.

Lån. Såsom uteslutande egare till allt det af judarna innehafda landet, fordrade Jehova af dem, såsom ett vilkor för dess begagnande, att medgifva välvilliga lån åt sina fattiga bröder; och hvart sjunde år skulle de utestående lånen blifva gåfvor och ej kunna återkräfvas. 5 M. 15:1 f. Om en pant skulle tagas af den som begärde ett lån, så skulle detta ske med barmherighet och under vissa af kärlek förestafvade inskränkningar, 2 M. 22:26 f.; 5 M. 24:6, 10 f. »Du skall icke taga enkans kläder till pant», 5 M. 24:17. Af bröder som voro i behof skulle man ingen ränta taga, 2 M. 22:25; 3 M. 25:35 f., hvarken ränta på penningar, eller ränta på lifsmedel, eller på något annat, 5 M. 23:19. I samma ande inskärper också Jesus det budet att låna för intet, utan att hoppas få igen, och det äfven till ovänner, Lu. 6:34 f., i motsats till lagen i 5 M. 23:20, som tillät att taga ränta af främlingar.

Läger, israeliternas. Hela skaran af det ebreiska folket utgjorde efter utgången ur Egypten öfver 600,000 stridbara män, utom qvinnor och barn, 4 M.1. Hur denna skara skulle ordnas till läger och marsch, beskrifves i k. 2. Närmast kring tabernaklet hade de tre levitslägterna sina platser, norrut merariterna, söderut kehatiterna och vesterut gersoniterna. Framför tabernaklet, österut, hade Mose, Aron och presterna sin plats. I en vidare krets kring tabernaklet fingo stammarne sina platser så bestämda, att österut, eller främst, lägrade sig Juda, Isaskar och Sebulon; söderut Ruben, Simeon och Gad; vesterut Efraim, Manasse och Benjamin, och norrut Dan, Aser och Naftali, hvarje stam under sin höfding och sin fana. Att mellan stammarna och arken skulle alltid vara ett afstånd af 2,000 (eb.) alnar, vill man sluta af Jos. 3:4. der detta särskildt föreskrifves för tåget öfver Jordan. Anblicken af denna lägerordning måste hafva varit anslående. Då Bileam från Moabs höjder öfverblickade det stora panorama som utbredde sig för hans fötter, utbrast han: »Huru sköna äro dina tält, o Jakob, dina hyddor, o Israel!» 4 M. 24:5. Marschordningen för Israels härar från det ena lägerstället till det andra är utförligt meddelad i 4 M. 9; 10. Om Israels lägerställen, 4 M. 33, jfr. Ökenvandringen.
Om hvad som måste göras utom lägret, se 3 M. 4:12; 6:11; 8:17; 10:4 f.; 13:46; 14:3; 24:14; 4 M. 12:14 f.; 31:19; 5 M. 23:10 f.; Jos. 6:23.

Läglar, se Flaskor.

Lägret, Ap. 21:34, se Palats.

Läkare omnämnas redan på Josefs tid, 1 M. 50:2, och enligt mångas förmenande var läkarekonsten inhemsk i Egypten, så att äfven Mose var undervisad deruti. Egypten var, såsom Plinius anmärker, rikt på sjukdomar, och Herodotus förmäler att i Egypten hvarje läkare praktiserade blott i ett särskildt slag af sjukdomar, så att hela svärmar af dem torde hafva utöfvat sitt yrke på Nilens stränder. Hvarje hushåll måste hafva flere olika slag af läkare ögonläkare, öronläkare o.s.v., så att vi få icke förundra oss öfver flertalet i 1 M. 50:2, der det heter att »Josef befalde sina tjenare, läkarne, att balsamera hans fader». Egypten var äfven i andra länder vidtberömdt för sin medicinska konst. De persiske konungarne Cyrus och Darius använde egyptiska läkare. Men äfven bland ebreerna öfvades läkarekonst, såsom vi kunna se af åtskilliga ställen i skriften: Je. 8:22; 46:11; He. 30:21; Mat. 9:12; Lu. 4:23; Kol. 4:14. Konsten måste dock på den tiden ej varit särdeles utvecklad och bestod nog mest i anbringandet af utvertes medel. Såren kramades, förbundos och uppmjukades med olja, Es. 1:6. Då Asa blef sjuk i sina fötter, sökte han läkare, men icke Herren, 2 Kr. 16:12. Den i evangelium omtalade qvinnan »hade mycket lidit af många läkare och hade dock ingen hjelp förnummit, utan det hade fast mer blifvit värre», Mar. 5:26; ja Lukas, sjelf läkare, säger om henne, att hon hade »förspilt allt det hon egde på läkare och kunde dock botas af ingen», Lu. 8:43.

Läkarelön eller sjukvård skulle den som slagit och skadat en annan, bekosta honom enligt lagen i 2 M. 21:19.

Länd, Länder. Att hålla handen på sin länd, Je. 30:6, eller att slå sig på länderna, 31:19; He. 21:12, var uttryck af den djupaste smärta och förtviflan. Att lägga sin hand under någons länd var ett sätt att gifva bekräftelse år ett gifvet löfte eller förpligtelse, 1 M. 24:2, 9; 47:29.

Löfhyddohögtiden, 3 M. 23:34 f.; 5 M. 16:13 f., en af de tre största judiska högtiderna, afsåg egentligen att bevara minnet af huru folket hade bott i tält under ökenvandringen, se 3 M. 23:43. Den kallades också Insamlings högtid eller höstbergningshögtiden, 2 M. 23:16; 34:22, ty den firades vid slutet af de till landtbruket hörande göromålen, medan man ännu kunde bo i löfhyddor ute i det fria, midt i månaden Tisri (oktober). Festen räckte i sju dagar (den 15 - 21); den åttonde dagen, som kallades församling, var såsom den första en helig hvilodag och tillika slutfest för alla högtiderna under året. I senare tid firade man ännu en dag, den 23 Tisri, då föreläsningen af de 54 parascherna (afdelningarna) i Moses böcker afslutades för att nästa sabbat åter begynna. Löfhyddohögtiden var en glädjens fest, hos de senare judarne kanske för mycket yr med vattengjutning, fackeldansar o.d. Till skilnad från den vid påsken medgifna friheten att för trängande brådska få återvända hem strax efter påskmåltiden, föreskref lagen att till denna höftid alla skulle mangrant infinna sig vid helgedomen under 7 dagars tid. Hvarje myndig man skulle personligen inställa sig inför Herren och frambära tacksägelse för Guds gåfvor under året. Till festens glädje bidrog äfven att man bodde i hyddor eller tält. På gator och öppna platser och på taken af husen byggde man hyddor af trädens grenar, bar i händerna grenar med ädla frukter såsom citroner och dadlar, firade glädtiga gästabud i hyddorna o.s.v. I Talmud omtalas att man vid denna högtid bar i venstra handen en citron och i den högra handen en med pil- och myrtenqvistar omvirad palmqvist, kallad lulab. Vid helgedomen offrades för hela folket inalles 70 tjurar, och detta i en noga föreskrifven, märkvärdig ordning; vidare för hvarje dag 2 vädrar, 14 årsgamla lam, derjemte en bock till syndoffer samt dertill hörande spis- och dryckesoffer. den åttonde dagens särskilda offer voro en tjur, en vädur, sju årsgamla lam samt en bock till syndoffer. 4 M. 29:12 f. I sabbatsåret förhöjdes festens firande genom en högtidlig föreläsning af lagen för folket, vissa stycken för hvarje dag, och detta för män, qvinnor, barn och främlingar, 5 M. 31:10 f.
Ett senare högtidsbruk var vattenutgjutningen, som bestod deruti, att hvarje dag vid morgonoffret en prest i en gyllene kruka hemtade vatten ur Siloakällan och utgöt det jemte vin i tvenne vid altarets vestra sida anbragta silfverrör under musik och afsjungande af Hallel, Ps. 113 - 117, eller af Es. 12, en sed, hvarpå man tror att Jesus syftade, då han vid löfhyddohögtiden, Jh. 7:2, talade om det lefvande vattnet, v. 37 f. Vattenutgjutningen fatta af somliga såsom en bön om arlaregn öfver sådden, af andra såsom en tacksam erinran om det vatten Herren gaf Israel i öknen. Profetiska anspelningar på detta bruk tror man sig finna i Joel 3:18; He. 47:1; Sak. 14:8. I senare tid började man festen med en storartad illumination under aftonoffret. Presterne och leviterne sjöngo på de 15 trappstegen till den inre förgården psalmerna 120 - 134 under musikackompagnemang, och männen uppförde fackeldanser i qvinnornas förgård. Jfr äfven Ps. 118:24 f.
Huru löfhyddohögtiden firades efter babyloniska fångenskapen, omtalas i Esr. 3:4; Ne. 8:14 f. Upprättelsens löften för Israel målas ock med färger från denna fest, Os. 12:9, och i Sak. 14:16 f. skildras huru äfven hednafolk skola samlas till Jerusalem att fira löfhyddohögtid.

Löften, enför Gud afgifna förpligtelser, hvarigenom man förband sig att göra något godt eller afhålla sig från någon eljest tillåten njutning, kunde vara föranledda antigne af tacksamhet för särskildt erfaren nåd eller hjelp, eller af fruktan för ett hotande ondt, eller af begär efter tillkommande välsignelser, Pr. 5:3 f.; Mal. 1:14. Då Jakob reste till Mesopotamien, lofvade han att gifva Gud tiondedelen af sin egendom, 1 M. 28:20 f. Mose gaf årskilliga lagar med afseende på löften, 4 M. 30:3 f. »När du gör Herren, din Gud, ett löfte, så skall du icke fördröja att hålla det; hvad af dina läppar utgånget är, det skall du hålla och göra derefter», 5 M. 23:21 f. Döttrars och hustrurs löften gälde ej utan faders eller mans bifall; enkors och frånskildas löften skulle gälla. 4 M. 30:4 f. Jeftah gaf genom löfte son dotter åt Herren, Do. 11:30 f.; och Samuel blef på samma sätt afskild och helgad åt Herrens tjenst, 1 S. 1:11, 27 f. Den som lofvade sig sjelf eller sitt gods åt Herren, var förbunden att obrottsligt förblifva i hans tjenst, allt efter vilkoren i löftet; dock gafs det fall, då han kunde lösas derifrån, enligt vissa bestämmelser om löfteslösen i 3 M. 27.

Löftesoffer, 3 M. 7:16, se Tackoffer.

Lök. Ibland de egyptiska smakrätter, hvartill israeliterne längtade tillbaka, nämnas i 4 M. 11:5 purjolök (chazir), rödlök (bezel) och hvitlök (schumim). Det är ej lätt att noga bestämma de arter som här afses. Hasseqvist omnämner lökarter i Egypten, som voro särdeles milda och närande. en art kallad karrat har från urminnes tider varit odlad i Egypten. Ordet chazir betyder egentl. gräs och torde afse någon lök med fina gräslika blad. De öfriga orden förekomma blott på detta ställe.

Löpare, Job 9:25; Est. 8:10, 14, utomordentlige kurirer, hvilka vid tillfällen, då stor skyndsamhet var af nåden, färdades med otrolig hastighet och på vissa mellanafstånd hade nya riddjur färdiga till ombyte. Äfven löpare till fots användes stundom, 2 S. 18:19 f.; öfvade löpare lära kunna på långa resor trötta ut hästar och lemna dem bakom sig. Jfr Je. 51:31; Job 9:25, »Mina dagar hafva varit snabbare än en löpare». I Es. 60:6 betyder löpare dromedarer eller kameler.

Lösen, Lösenpenning, se sid. 133, 137. Om löfteslösen, se Löften.


The above contents can be inspected in scanned images: 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_l.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free